Innehållsrik country

Gordon Lightfoot gick bort den 1 maj 2023. Han skrev sin fantastiska låt In the early morning rain 1964 och den har gjorts i många underbara versioner. Jag har bara ett album med Gordon det heter Cold on the shoulder och gavs ut på Reprise 1975. Här finns inte just den låten med men albumet är ändå en riktigt bra country och folkskiva med en rik ljudbild.

Mina favoritlåtar på skivan är Cold on the shoulder, Bells of the evening och Cherokee bend. Men hela skivan är riktigt behaglig att varva ner med så här i juletid.

Inleder med kraft i den medryckande countrylåten Bend in the water. Bra med melodi med en gitarr som krydda här och där. Bra sånginsats och spännande stråkar.

Rainy day people är dämpad och sentimental. Långa countrydoftande toner på pedal steel gitarren och svepande stråkarrangemang.

Cold on the shoulder har en lågmäld framtoning men med ett snabbt och ändå anspråksköst komp. Fina pigga gitarrtoner som tassar fram.

The soul is the rock inleder långsamt men kommer igång med en mer kraftfull ljudbild.

Bells of the evening här drivs melodin av ett piano på ett behagligt sätt. En berättande stil.

Rainbow trout har en vacker melodi och Gordon sjunger väldigt innerligt till ett fint gitarrkomp.

Andra sidan öppnar med A tree too weak to stand har en traditionell folkvisekänsla. Lite åt det irländska hållet.

All the lovely ladies har ett avskalat komp med ett ganska snabbt driv med trumaktigt gitarrspel.

Fine as fine can be har en fin melodiös countrystil med gitarr, stråkar och piano.

Cherokee bend är rytmisk och ganska snabb i takten med ett rejält komp. Fina gitarrknorrar kommer in snyggt i låten i flera lager känns det som.

Now and then fortsätter i en klockren melodiös lekfull countrystil.

Slide on over har en mer rock n roll influerad takt som på något sätt får mig att tänka på Crazy little thing called love med Queen. Ett spännande gitarrljud.

Fin liveblues

Luther Allison med albumet Live in Paris från 1979 på etiketten Blue silver är en riktigt bra liveskiva. Den ger en positiv känsla med fina improvisationer i långa jam. Jag har tidigare skrivit om en annan liveskiva med Luther också en fransk skiva på samma bolag. Här är det lite mer slidegitarr skulle jag säga. Första och sista låten på skivan är Luthers egna kompositioner.

Crazy jealous har ett varmt och varierat gitarrspel och en härlig jamstil med trummorna.

Sweet little angel är en tungsint blueslåt i en rökig barstil.

My babe har en enorm melodi som de framför återhållsamt och lågmält men ändå med en fantastisk närvaro. De låter melodin tala för sig själv. Snyggt gitarrspel och piano samt lite orgel.

Andra sidan inleder med BB King låten Thrill is gone. Framförs i en Eric Clapton influerad stil. Skiftar ut i en jazzstil en bit in i låten.

Early in the mornin' drar iväg med fina slidegitarrtoner i en klockren Elmore James influerad stil. Riktigt bra improvisationer med gitarr och piano.

Tribute to Hound Dog har en frenetisk takt också med slidegitarr men i en mer uppslupen stil. Jag undrar om det kan vara Hound Dog Taylor som avses med låttiteln.

Alice Cooper i Twin Peaks

Kanske för att jag tittar på Twin Peaks nu på kvällarna så fick jag en association dit från titellåten Killer från skivan Killer med Alice Cooper från 1971. Den gavs ut på Warner bros. records. Min kopia är den tyska utgåvan. Låten har den här mörka skruvade stämningen som vissa scener i tv-serien har. Annars är ju tv-serien 50-talsinspirerad på något sätt i estetiken och har en fantastisk dialog och humor. Personerna är märkligt genuina och äkta mitt i all absurditet

Albumet Killer har ett par låtar som andas rock n roll men även mer episka psykedeliska toner och hårdrock. Jag gillar den här skivan. Mina favoritlåtar är Be my lover, Halo of flies och Desperado som alla bjuder på riktigt bra melodier och mycket stämning.

Under my wheels har ett snabbt tempo med lite rock n roll känsla på trumpet och piano. När det kokar ihop ordentligt får jag nästan lite New Orleans vibbar.

Be my lover fortsätter med en solig och medryckande melodi. Bra rock n roll känsla i gitarren och en fin sånginsats.

Halo of flies har en annorlunda mer psykedelisk stil med mycket variation i ljudbilden. En del riktigt bra gitarrspel med en fin fjädrande ton. En bit in i låten blir gitarrljudet mer hårdrocksinfluerat och tempot snabbare. Stämmningen i låten förstärks när några ökenaktiga toner på gitarren kommer och sedan några vackra stråkpassager. Sedan följer ett avsnitt med starka trummor mot ett fint drivet grundkomp som sedan växer i styrka. En del orgel också tror jag.

Desperado öppnar med vackra akustiska toner och ett rullande vågljud sedan kommer ett instick med hårdare gitarr och sång. I slutet får de med ett vackert stråkparti.

Andra sidan inleder med You drive me nervous har ett rejält hårdrockssound med fin variation.

Yeah, yeah, yeah är en medryckande låt med ett snyggt riff.

Dead babies har en annorlunda atmosfär med en mardrömslik inledning och sedan melodiöst rockande för att återgå till en mer stillsam men driven ljudbild och tillbaka igen.

Killer inleder med skrämmande och ganska dissonanta ljud som andas mer jazz än rock. Efter hand kommer dock gitarren igång och de får till en intressant melodi med en skrämmande underton. Sen kommer en sekvens med märkliga rop. Avslutningsvis spelar de nästan kyrklig orgel till ett förebådande trumkomp som är riktigt bra.

Spansk rock

Jag läste om den spanska gruppen Tapiman på en annan blog. Deras första album betingar ett ganska högt pris så jag började med deras andra som heter En ruta och gavs ut 1979 på Chapa discos. De bjuder på allt från hårdrock till rock n roll och blues och även en del drömska toner. Ganska annorlunda från en annan spansk skiva med Jeanette som jag skrivit om här på bloggen tidigare.

Mina favoritlåtar är Goesberry park, No puedo och Lloro por ti som alla har ett bra driv och bra gitarrspel.

Goesberry park inleder. Den finns även med på deras första album. En riktigt bra driven takt med fina taktfasta gitarrtoner med en del improvisation på sina ställen.

Yo ya lo he vivido fortsätter i en taktfast hårdrocksstil men med ett annorlunda mer basinfluerat gitarrljud. Ett litet mellanspel med en del spännande improviserad gitarr.

Rock del furgon är som hämtad från ett Chuck Berry album. Bra gitarrspel.

Hermanos här byter de stil med en mer drömsk stil i inledningen. Sedan kommer de igång med hårt gitarrspel. Sångstilen passar inte riktigt in dessvärre.

Descalzos även här är de lite drömska med ett susande vindljud, sparsmakad orgel och akustisk gitarr som håller sig till slutet.

Andra sidan inleder med No puedo. Även här en del mystiska toner sedan kommer låten igång med ganska tung skramlig rock åt det bluesiga hållet.

I'm so down fortsätter på den inslagna vägen med ganska skramlig rock.

Lloro por ti här hittar de en mer renodlad bluesstil med både piano och munspel förutom fantastisk temperamentsfull gitarr.

Svensk hyllning till Janis Joplin

Albumet Joplin på svenska med Caroline af Ugglas kom 2007. Där hade Caroline översatt ett gäng av låtarna som Janis Joplin sjöng på sina tre album till svenska. Bra översättningar och framförda med en väldigt liknande musikalisk känsla både i sång och i komp. Lagom till Record store day den 22 april 2023 släpptes albumet igen för första gången som en LP på Siloton. Alla texterna finns tryckta på innerpåsen.

Om jag minns rätt så berättade Caroline i ett radioprogram eller kanske i TV att hon först hade hört en greatest hits samling med Janis som hon fastnade för under en resa i Spanien. Jag gissar att det är samlingen med omslaget där Janis sitter på en motorcykel. Den här skivan kan liknas lite vid en greatest hits samling där alla de bästa låtarna är med. Bara att de är översatta till svenska på ett väldigt naturligt sätt. Ljudbild och arrangemang ligger som sagt förbluffande nära ursprungsversionerna av låtarna.

Låtarna följer inte någon kronologisk ordning utan det blandas på ett bra sätt från Big brother and the holding company, Kozmic blues och Full tilt boogie. Mina favoritlåtar från skivan är En del av mitt hjärta och Coo coo. De är nog som bäst i Big brother and holding company materialet.

Medverkande musiker är Mattias Torell på gitarr, Andreas Dahlbäck på trummor, Jerker Odelholm på bas, David Nyström på piano och orgel, Patrik Skogh på trumpet och Magnus Lindgren på saxofon.

Inleder starkt med En del av mitt hjärta. En översättning av Piece of my heart. Komplett med gitarrsolon och till och med de lyriskt spruckna gitarrtonerna. Caroline sjunger med inlevelse och de har med bakgrundssång på rätt ställe också.

Gråt älskling som i original heter Cry baby är nästa låt. Här sitter det talade partiet riktigt bra och de får med de varma orgeltonerna.

Ta för dig när du kan fortsätter med en låt till från Kozmic blues Get it while you can.

Bobby McGee som förstås är en version av Me and Bobby McGee. En översättning som kommer väldigt nära originalet. Faktiskt lite mer countryinspirerat gitarrljud här än i Full tilt boogie band och Janis version.

Lilla flicka sorgsen stillsamt, intimt och vackert som orignalet Little girl blue.

Gå vidare som är översättningen av Move over. Gitarr och orgel ger en fin ljudbild.

Andra sidan inleder med Förlåtit eller Misery'n i original. Har en fin tät atmosfär.

Att älska någon är Carolines tolkning av To love somebody. Komplett med fina blåsarrangemang.

Coo coo heter samma som originalet. Enda låten från debutskivan. Mycket bra driv med trummor och gitarr.

En övergiven kvinna i original A woman left lonely. Fina orgel- och pianotoner. Caroline sjunger starkt.

Pröva mig Gud är en översättning av Work me Lord. Påminner mycket om originalet.

Blues och country med soul

Jag skrev om albumet Hills of Indiana med Lonnie Mack tidigare på bloggen. Nu har ett andra album med honom landat i samlingen via ett besök i skivaffären Sound Station i Köpenhamn. Albumet som kom på Elektra 1969 heter Whatever's right. Mitt exemplar är den engelska utgåvan. Det är mer soulinfluerat än Hills of Indiana men på ett rockigt sätt och mycket blues och country blandas in också. Han är mycket genuin och äkta i sitt framförande på ett otvunget sätt. Påminner om Link Wray.

Mina favoritlåtar på skivan är I found a love och Mt. healthy blues men hela skivan är riktigt bra.

Untouched by human love inleder med en enorm soulkänsla kombinerat med blixtrande gitarr. Lonnie sjunger med kraft och intensitet och en del saxofon förstärker soulinfluensen.

I found a love är mer influerad av blues och country med fantastiska gitarrtoner och en själfull sånginsats.

Share your love with me är en gladlynt låt som andas lite country uppblandat med gospel i en anspråkslös och lekfullt genuin och enkel stil. En liten kör förstärker stämningen. Ett riktigt bra gitarrsolo får han också in.

Teardrops on your letter har en långsammare bluesig melodi med riktigt bra gitarrspel på ett bra ställen. Lite Little girl blue känsla över låten faktiskt.

Baby what do you want me to do har ett stabilt rock n roll gung med munspel och en fin rytm.

Andra sidan inleder med en av Lonnies egna kompositioner. Den instrumentala låten Mt. healthy blues. En härlig blueslåt med piano och munspel och helt fantastiskt gitarrspel. Grundkompet går i sitt blueslunk med de andra instrumenten dansande runt med en grym intensitet.

What kind of world is this har en sorglig, vacker och enkel framtoning med en liten skör melodi uppbyggd av piano och orgel. Bra sånginsats och fina körarrangemang.

My babe här kör han vidare med rejäl blues i en rockig och genuin stil. Mycket munspel och gitarrtoner som sitter där de ska. Enorm känsla i musiken och musiker som vet hur man skapar stämning.

Skivan fortsätter med en lika genuin countrylåt Things have gone to pieces. Fin lunkande melodi på piano och en bra sånginsats.

Avslutningsvis den soulinfluerade Gotta be an answer.

Begynnande stilbyte

Fjärde skivan med Blue Cheer gavs ut på Philips 1969. Här har de tagit ett steg ifrån den vilda psykedeliska rocken från deras två första album men de har inte hittat den mer countryrocksinfluerade stilen som de har på sina sista två album heller. Ett småtrevligt album att lyssna på men inget som sticker ut.

Här bestod Blue Cheer av Dickie Peterson på bas och sång, Bruce Stephens på gitarr och sång, Ralph Burns Kellog på piano och Norman Mayell på trummor. Gary Yoder från Kak bidrar med ett par låtar.

Fool inleder riktigt bra med gitarr och snygga instick på piano och munspel. Låten har ett fint driv.

You're gonna need someone lugnar tempot men har mycket intensitet ändå med en del bra gitarrspel och trevlig rytm.

Hello L. A., bye bye Birmingham här fyller de på orgel. Inspirerad sånginsats.

Saturday freedom har ett dynamiskt trumspel och ett avsnitt med dallrande bas, gitarr och piano som är väldigt snyggt.

Ain't that the way (love's supposed to be) har ett hårt driv med en del orgel och improviserat gitarrspel.

Rock and roll queens har ett ganska tamt surrande gitarrljud.

Better when we try har en trevlig melodi och en del gitarr och orgel.

Natural man har också en medryckande melodi och en bra sånginsats med maffiga trummor ett snyggt gitarrsolo.

Lovin' you's easy här breddar de soundet med lite akustisk gitarr i mixen.

Skivan avslutas med The same old story. Ett sparsmakat ljud i inledning i en tung bluestakt med lite piano och varierat gitarrspel med små knorrar att dras med av. Fin lite galen stämsång får de också med.

Rockigt är bäst

Det var ett tag sedan som jag skrev om en privatpressad skiva. Så nu ska jag skriva om en skiva som heter Sweet inspiration med R. Trusty tyvärr utan något fullt förnamn. Skivan spelades in 1978 hos Chaton recordings i Scottsdale Arizona. Jag har sökt i BMI-databasen men utan att hitta några av låtarna. Så inget mer om namnet där heller.

Förutom Trusty själv på gitarr och sång så medverkar Ray Cork Jr på bas, piano och kör, Tom McCormick på trummor, Frank Smith på flöjt, och David Drury på gitarr.

Musiken är som bäst när de rockar till det och de får till bra countryrock som påminner om Crosby, Stills and Nash litegrann. Mina favoritlåtar från skivan är Have you ever loved och I want to love you.

Sweet inspiration har en glad framtoning med en del snygg countryrocksinfluerad gitarr. Fin sånginsats med stämsång på några ställen.

My sweet lady är en långsam nästan lite Frank Sinatra möter Elvis Presley i folkrocksland över låten. Bahagligt gitarrspel och Trusty har en fin röst. En John Denver låt, annars är skivans alla låtar Trustys egna.

Tryin' har en snabbare men mjukt flödande melodi. Hoppfull och glad sånginsats. Lite Bob Dylan feeling.

Clouds har en annorlunda ljudbild med handklapp som ger en dansant och okonstland karibisk stämning. Även lite flöjt här tror jag.

Time har en väldigt vag melodi men med ovanligt fågelkvitter.

Two time loser här blir det mer elektriskt komp och en mer rockig framtoning. Väldigt taktfast.

Andra sidan inleder med Have you ever loved har lika delar countryrock alá Crosby, Stills and Nash och en blekare balladstil.

I want to love you har ett spännade fjädrande gitarrljud och ett bra tryck i vissa delar av låten speciellt i ett parti med en blandning av akustisk gitarr och den elektriska fjädrande gitarren.

How many times har en ljudbild med orgel och piano samt lite gitarr.

I'll take you today är en långsam folkmelodi i lite Linda Perhacs möter Harry Belafonte stil.

Avslutande låten Remember fortsätter i ett långsamt tempo med akustisk gitarr och lite flöjt.

Skivmässan i Hova

Nu har tidningen Rock n roll magasin tyvärr lagts ner. Det var en väldigt tråkig nyhet. I den tidningen läste jag mycket om musik och skivsamlande som jag inte visste tidigare. De hade artiklar om t ex skivmässan i Hova som jag vid det tillfället inte hade en aning om. De hade även en mycket bra guide om vilka skivaffärer som fanns i Stockholm som jag hade mycket nytta och nöje av när jag planerade en hel skivresa dit i början av mitt skivsamlande.

I somras den 17 juni åkte jag och familjen på vår första resa utmed vägar fulla av cyklister på tur runt Vättern till skivmässan i Hova i Västergötland. Vi var i dessa trakter redan för tre år sedan men då på jakt efter gånggrifter, domarringar, runstenar, kyrkor, slott och klosterruiner runt om i Västergötland men framförallt runt Lidköping och södra Västergötland. Turen kombinerades ändå med ett besök till Ramundeboda klosterruin i Närke. Tyvärr missade vi kyrkan i Hova och minnesstenen över slaget vid Hova 1275. Det får bli nästa år.

Själva skivmässan var i en skolbyggnad men många säljare stod även utomhus. En av skivorna jag hittade var gruppen Granicus självbetitlade album från 1973 på RCA. Gruppens enda skiva. Vild hårdrock med mycket variation speciellt med bas och gitarr. Mer åt metalhållet än åt det mer klassiska hårdrockshållet. Det som ligger skivan i fatet litegrann är den på flera ställen skrikiga och överdrivna sången. Men det är ändå en riktigt bra skiva. Mina favoritlåtar är Twilight, Prayer och Nightmare. De påminner i vissa stunder om sina delstatskamrater Morley Grey också från Ohio.

Granicus bestod av Wayne Anderson på gitarr, Joe Battaglia på trummor, Dale Bedford på bas, Woody Leffel på sång och akustisk gitarr samt Al Pinell på gitarr.

You're in America sätter tonen på direkten med tempovariationer och hårda snabba riff. De lyckas bibehålla trycket genom olika växlingar i ljudbilden.

Bad talk har ett ursinnigt tempo på sång och grundkomp med en gitarr river av spännande improvisationer i ett parti och annars ett tungt basgung.

Twilight är som gryningsljuset med en mild ljudbild med akustisk gitarr och en vacker melodi. Ett hummande ljud i bakgrunden ger ännu mer atmosfär jag vet inte om det är en kör eller orgel eller liknande instrument.

Prayer en lång låt där de slår på stort med en kombination av fiol, bas och gitarr samt sång. Växlar flera gånger i temperament och ljudbild med mycket känsla och ständigt flödande melodiskt. Från sprött och vackert till snabbt och stenhårt. Avslutningen på låten kokar upp en grym rytm med ordentligt tryck.

Andra sidan inleder med Cleveland, Ohio har en smygande inledning med trummor och bas sedan kommer sång och gitarr som svarar med tung bas däremellan. Rytmiskt och medryckande.

Nightmare har en vacker inledning med akustisk gitarr och en gitarr som växer in. Sen stillar det sig och därpå följer ett parti med fantastiskt flödande lyriskt och dynamiskt gitarrspel som inte står Morley Grey långt efter. Klangfullt och mångsidigt.

When you're moving har ett speciellt gitarrljud med dallrande övertoner som ger stressande känsla i låten som är stenhård ett rytmiskt riff som växlar struktur en bit in i låten.

Skivan avslutas med låten Paradise. Har en ödesmättad och tung stil som växlar efterhand till en mer energisk stil. I slutet lugnar de ner tempot och det kommer en nästan jazzig bas och bra gitarr i bakgrunden.

Robbie Robertson

Jag läste att Robbie Robertson tråkigt nog gått bort den 9 augusti 2023. Han skapade riktigt bra musik i The Band speciellt de två första albumen och även tidigare med the basement tapes och i gruppen Levon and the hawks. Intressant att läsa i Svenska dagbladets artikel var att han skapat musiken till filmen Shrek det visste jag inte och även till Netflix-filmen The Irishman. Mina favoritlåtar från hans penna är The Weight och Up on Cripple Creek.

Jag har redan skrivit om hans första soloalbum från 1987 här på bloggen nu tänkte jag skriva om hans andra alster Storyville också det utgivet på Geffen 1991. Det har ett slags New Orleans tema vilket hörs i några av låtarna som t ex Shake this town eller Night parade två av de bättre låtarna på skivan. Som helhet är skivan lättglömd både under och efter att den spelas.

Night parade inleder med ett gott tempo och tät atmosfär med en del gitarr och körande. Den drivna melodin påminner litegrann om The shape I'm in.

Hold back the dawn har en väldigt mjuk böljande framtoning med en ljudmatta av långa silkeslena toner och en ganska viskade röst.

Go back to your woods är en funkig låt med mycket blås och kör men även bra gitarr på sina ställen.

Soap box preacher är lite lugnare och mjukare igen med en fin melodi. Robbie sjunger bra. En del trevliga bongotrummor och återhållsamt blås. Ett avsnitt med bra gitarrspel också.

Day of reckoning (burnin for you) är en ganska mörk och dyster låt. Talade partier både i början och slutet.

Andra sidan inleder med What about now är en väldigt mjuk låt med trevligt sångarrangemang och följsam gitarr.

Shake this town har ett lite större driv med en del gitarr och blås som svarar sångaren i refrängen. Avslutas med några toner New Orleans tradjazz.

Breakin the rules en lugn låt med ganska avskalat komp bestående av mjuka trummor och lite gitarr.

Resurrection här försöker de sig på en märklig rytm i ett mellanspel och har en lugn låt däremellan. Ett avsnitt med trumpet har fin intensitet.

Skivan avslutas med den sparsmakade och lugna låten Sign of the rainbow. Samma långsamt svävande synth eller orgelljud som i flera av låtarna.

Mystisk jazz

Affinity var en grupp som bestod av Linda Hoyle på sång, Lynton Naiff på orgel, Mike Jopp på gitarr, Mo Foster på bas och Grant Serpell på trummor. De gav ut sitt enda och självbetitlade album på Vertigo 1970. Mitt exemplar är den tyska utgåvan. John Paul Jones från Led Zeppelin nämns på skivomslaget eftersom han har arrangerat bas och stråkar på två av låtarna.

Av någon anledning betingar skivan höga priser men jag är måttligt imponerad. Visst finns det spännande saker här men inget som sticker ut tillräckligt. I huvudsak ganska intetsägande jazz med undantagen New flight, I wonder if I care as much, Three sisters och All along the watchtower. Men som sagt bättre att hålla sig till mer prisvärda alternativ som t ex Brian Auger för orgeln. Skivomslaget har samma märkligt ensliga och drömska stil som Black Sabbaths debutalbum.

I am and so are you har ett brett jazzigt trumpetanslag med euforiska toner och en bra sånginsats. En del intressant gitarr kan höras bakom trumpeterna också.

New flight inleder stillsamt lite som en Linda Perhacs låt men den tar sig och blir stundtals påträngande i sin intensitet. En del jazzigt orgeljammande alá Brian Auger. Sen ett stillsamt parti med sång igen. Mot slutet ett lågmält men hårt gitarrspel med rytm och sologitarr i varsin högtalare.

I wonder if I care as much är stämningsfull med ett gitarrljud som påminner om en synth och målar upp ett ödsligt ljudlandskap. Bra frånkopplad sånginsats.

Mr. Joy är en vriden och mystisk melodi i en vräkig jazzig sångstil.

Andra sidan inleder med Three sisters. Ett medryckande riff som byggs upp av trumpeter med bra sånginsats. Sedan kommer ett avsnitt med mer improviserat gitarrspel som ges ett bra driv, det rundas av med ett ganska mäktigt trumpetspel.

Cocoanut grove är en väldigt lugn jazzig låt.

Bob Dylans All along the watchtower avslutar skivan. Har en säregen frasering i sången. Kompet är bra med en del svävande svampig gitarr och flinkt improviserat orgelspel. Avslutningen låter nästan sakral i sin mäktighet.

Live som i studion

Cheaper thrills leker med orden i titeln på Big brother and the holding companys andra album Cheap thrills men det gavs ut 15 år senare 1983. På franska bolaget Fan club. Det innehåller en liveinspelning från 1966 den 28 juli i San Francisco. De har sin ganska lössläppta stil med mycket känsla i både sång och instrument som gör deras musik så fantastisk. Här anar jag en starkare bluesnärvaro än på deras egentliga album som debuten från 1967. Men jag slås också av hur lika de låter live som de gjorde i studion. Mina favoritlåtar på skivan är Moanin' at midnight och Hey baby.

Skivan finns olika versioner mitt exemplar som jag skriver om här är det franska originalet. Där Gutra's garden och Coo coo inte finns med, som de gör på Edsel-utgåvan från 1984.

Inleder med högt tempo och mycket sväng i frejdiga Come on baby let the good times roll. En del fint gitarrspel och stark sånginsats från Janis med instick från resten av gruppen.

I know you rider har mycket dynamik och en intensiv sånginsats med ett bra flyt och känsla. Bra gitarrspel. Avslutningen kokar upp en intensiv urladdning.

Moanin' at midnight här klipper de till med en rockig blueslåt signerad Howlin' Wolf. Där Peter Albin sjunger första versen och sedan sjunger Janis och därefter sjunger Peter igen. En del snyggt banjoinspirerat gitarrspel och även väldigt bra samspel med bas och trummor i ett vilt riff. Sångarrangemangen känns härligt lössläppta och genuint improviserade.

Hey baby inleder med bra gitarrspel och sedan kommer Janis in på sång. Sedan kommer gitarren tillbaka och de andra fyller på med rop i refrängen. En vild rockig blues. Skriven av gruppen.

Down on me en klassiker som fanns med redan på deras debutalbum.

Andra sidan inleder med Whisperman har ett säreget driv med call and answer sång mellan Janis och Peter. Mycket bas i en medryckande bluestakt. En del flinkt gitarrspel också.

Women is losers en annan klassisker från första albumet.

Blow my mind har ett bra driv med mycket trummor och Peter och Janis på sång. Bra gitarrspel i ett mellanspel.

Ball and chain klassiskern från Cheap Thrills LPn. Här i en kortare version. Lika intensiv men ändå gles på ett självklart sätt.

Harry är en liten knaslåt med Janis, Peter och lite gitarr.

Marsch in i skivsamlingen

Jakten på det akustiska Motörhead fortsätter. Jag har tidigare skrivit om Motörhead och en mycket bra akustisk låt som fanns med på deras album Inferno. På albumet March ör die från 1992 finns också en riktigt bra akustisk låt med och dessutom flera andra bra låtar inklusive den suggestiva titellåten med mycket orgel.

Min favoritlåt från skivan är I ain't no nice guy. Titellåten March ör die har också ett annorlunda sound inte riktigt som 1916 från föregående album men lite på samma tema tror jag.

Det här är för övrigt första skivan med Motörhead där trummisen Mikkey Dee medverkar.

Stand har en kraftfull inledning sen kommer snabba trummor gitarr. Sånginsatsen är full av energi.

Cat scratch fever är en Ted Nugent låt som han komponerade efter Amboy Dukes. Katten Gustaf sjunger låten i spelfilmen. Bra gitarrspel som är både tungt och varierat. Hög energi med bra sånginsats.

Bad religion inleder snyggt med gitarr och bas som bygger upp tryck och sedan kommer sången som också har en bra variation med nästan lite körande i ett utrop som återkommer. Ganska stark och medryckande melodi.

Jack the ripper har ett väldigt snabbt tempo och ett väldigt hårt anslag. Bra gitarrspel och ett par sekvenser är väldigt medryckande i sin takt.

I ain't no nice guy har ett fantastiskt akustiskt komp på gitarr och piano med en fin melodi och bra sånginsats med Lemmy och Ozzy som sjunger omväxlande verser och gemensamt i refrängen tror jag. En bit in i låten kommer en elgitarr in men det passar in på ett snyggt sätt. Mot slutet är det isället cello som ramar in sista versen. Fantastisk låt.

Andra sidan inleder med Hellraiser som har en del bra gitarr i en mer rak hårdrockslåt.

Asylum choir har ett bra gitarrsolo och är en snabb tung låt.

Too good to be true har en väldigt positiv nästan euforisk känsla. Väldigt driven men på ett mjukt sätt.

You better run påminner litegrann om låten Bad to the bone. Rasande tempo och bra tungt gitarrspel. Ett coolt varierat solo.

Name in vain har ett rusande tempo men ett rockigt sound med en del bra gitarr och sång.

March ör die har en mörk lite mardrömsaktig och ganska släpig framtoning. Den går i någon sorts uppgivet marcherande takt. Medryckande på ett suggestivt sätt.

Månen har sin gång

I am the moon: I. Crescent är mitt första album med Tedeschi Trucks Band. Det är första delen av 4 i en svit inspirerad av en persisk dikt från 1100-talet av Nezami som heter Leila och Majnun. Leila med engelsk stavning blir Layla och det är samma dikt som gav inspiration till Eric Claptons album Layla där Duane Allman medverkade. Crescent betyder månskära eller halvmåne.

Tedeschi Trucks band består av Susan Tedeschi på sång, Derek Trucks på gitarr, Gabe Dixon på orgel och sång, Brandon Boone på bas, Tyler Greenwell på trummoor och Isaac Eady på trummor. De kan ses som en slags arvtagare till Allman brothers band eftersom Derek Trucks är brorson till Butch Trucks.

Musiken har ett väldigt mjuk och behaglig ljudbild med både gitarr och orgel i en improviserad stil så jämförelsen med Allman brothers är given på många plan.

Skivan inleder med en varm ljudbild i Hear my dear. Susan sjunger mjukt och kompet är varierat och följsamt. En del bra improviserad gitarr.

Fall in har mycket countryfeeling över sig. Sångaren ger ett visst jazzigt fylligt intryck. Bra pianospel. Efter hand blir det lite New Orleans influerad gånglåt.

I am the moon har en mer reflekterande stil. Lite Lay lady lay över sig i melodin. Vackert avvägt gitarrspel. I refrängen blommar både sång och melodi ut riktigt fint. I slutet bjuds det på gitarrspel med mycket känsla och en del instick på piano.

Andra sidan inleds med Circles 'round the sun har ett snabbare men ganska souligt tempo med kör och trumpet eller saxofon. Lite jazzigt blås i slutet. Susan sjunger bra.

Pasquan är en härligt lång låt som avslutar skivan. Pasqua är det italienska namnet för påsken men jag vet inte om det finns en koppling via hur månens fas används för att räkna ut när i kalenderåret som påsken infaller. Hur som helst är musiken fantastisk. Härliga gitarrimprovisationer från de öppna vidderna med en tillbakalutad stil. Efter en stund kommer en del orgel in också i en call and answer med bastoner på gitarren. Ett märkligt avsnitt med bara lite trumljud sänker helheten en del.

Explosivt men måttfullt

Rush är ett ganska välkänt hårdrocksband från Kanada. Deras första självbetitlade album kom 1974 på Moon records (deras eget skivbolag spännande nog) men mitt exemplar är den tyska utgåvan på Mercury. De bjuder på ganska explosiv hårdrock. Påminner om både Bang och Dust men de har ett fläskigare sound. Ska även nämna deras landsmän i hårdrocksgruppen Charlee. Sångaren Geddy Lee sjunger väldigt likt Robert Plant i Led Zeppelin i flera av låtarna.

Medlemmarna i Rush var Geddy Lee på sång och bas, Alex Lifeson på gitarr och John Rutsey på trummor. John Rutsey var bara med i gruppen på den här skivan. Vad jag förstår är senare skivor med gruppen ganska annorlunda men jag ska försöka jaga rätt på deras andra eller tredje.

Min favoritlåt från skivan är Here again som når episka domäner med luftig gitarr i bra arrangemang. Även Working man är en riktigt bra låt med bra gitarrspel och en fin tyngd.

Skivan inleder med Finding my way. Musiken tonar in snyggt och det blir fullt ös. Snabbt och varierat gitarrspel. Fläskig bas samspelar på ett bra sätt.

Need some love har ett lite luftigare sound med rejäl gitarr och dramatisk sånginsats med en del arrangemang och blixtrande trumsolon.

Take a friend tonar också in på ett spännande sätt. Har ett tungt härligt sound med lite mer sparsmakad sångstil. Har en del eko på sången ibland. Medryckande och trevligt riff.

Here again är ännu mer sparsmakad med ett bluesigt uttryck. Öppnar efterhand upp i en fantastisk tung men melodiös låt med lyriskt plågade gitarrtoner. Den tunga elgitarren får även sällskap av något som låter som en akustisk gitarr som låter fantastiskt bra.

Andra sidan öppnar med What you're doing. En taktast tungt gungande låt. En del dynamiska och snabba gitarrimprovisationer till smattrande trummor och hård bas.

In the mood har en stor dos engagerad partyrock över sig.

Before and after lugnar ner tempot en aning. Blir mer intensiv en bit in i låten när de börjar sjunga. Växlar tempo och temperament på ett ganska dynamiskt sätt.

Working man har en självklar tyngd i framförandet. En del snygga växlingar i hur grundgunget låter och en bra sånginsats. Hårt men ändå öppet gitarrspel. Fina improvisationer en bit in i låten med medryckande variationer i tempo och uttryck.

Tisslande och tasslande

Frank Zappa har en väldigt ojämn utgivning en del är fantastiskt bra och annat är rent skräp och en del hamnar mitt emellan. Joe's garage act 1 är ett exempel med lite av både det goda och det onda. Texterna är vad jag förstår ganska provokativa men jag antar att de är ironiskt menade och att de ska driva med något. Skivan gavs ut 1979 på CBS i Europa men originalet i USA på Zappa records. Texterna finns tryckta på innerpåsen.

Låten Joe's garage är det bästa skivan kan erbjuda. Ett par låtar är konstiga och ett par är lovande men förstörs i olika grad av konstigt viskande eller annat nonsens.

The central scrutinizer är en märklig lite elektronisk låt med viskande sång. Kanske är det jazz.

Joe's garage är en riktigt bra låt med normal sång och lite cool rock n roll i stilen. Melodiöst och ett öppet soligt ljudlandskap. Även lite stämsång och körande som ger trevliga Ruben and the jets vibbar.

Catholic girls är tyvärr en gnällig skämtlåt.

Crew slut har ett riktigt bra driv med en viss antydan till blues. Flinkt och virtuost gitarrspel. En del improviserat munspel i snabbt tempo och med en speciell ton. Innehåller någon slags märklig intervju.

Andra sidan inleder med Wet t-shirt nite med en konstig viskande inledning och ett ganska märkligt komp med synth och någon slags träbaserat slagverk. Väldigt jazzigt. En märklig intervju avslutar låten.

Toad-o line är en instrumentallåt med riktigt bra improviserat dynamiskt gitarrspel. Har ett viskparti i sig också tyvärr.

Why does it hurt when I pee framförs med en lite tillgjord röst på sången men melodin är riktigt bra.

Lucille has messed up my mind är en lång avslappnat cool låt med glest jazzigt komp och lite soulig sånginsats. Även här ett viskparti.

Tema Jesse James

Nu ska jag skriva om ett album som jag hittade på skivmässan i Huskvarna. I en back med Johnny Cash skivor fanns albumet The legend of Jesse James från 1980 utgivet på A&M. Inte bara Johnny Cash utan även Levon Helm, Emmylou Harris och Albert Lee allihop några av mina favoritartister. Även Charlie Daniels som jag inte hade hört tidigare medverkar samt Rosanne Cash. Albert Lee har även medverkat på de länkade albumen med Emmylou och Rosanne från 1980 repsektive 1981 så alla skivorna kanske spelades in i samma kreativa sammanhang.

Paul Kennerley har skivit låtarna som handlar om den ökände bankrånaren Jesse James. Insidan av gatefoldomslaget innehåller alla låttexter och även lite historik. Låtarna är bra och framförandet fantastiskt med en blandning av country, rock, folkrock och bluegrass. Mycket bra gitarrspel av Albert Lee som ger en rejäl rockfeeling. Johnny Cash sjunger som alltid med en otrolig värme och inlevelse och Levon Helm är genuin och Emmylou Harris har mycket känsla också. Även piano, banjo och mandolin framförs med känsla och en musikalisk enkelhet och självklarhet. Mycket genuint.

Min favoritlåt blir nog Help him, Jesus men hela skivan är fantastiskt bra.

Ride of the redlegs inleder skivan i ett högt tempo och intensiv stil. Fyra sångare (däribland Levon Helm och Rosanne Cash) turas om att sjunga i ett snyggt arrangemang med ett grymt sväng.

Quantrill's guerilla har Levon på sång. En kort och mer berättande låt.

Six gun shooting har Johnny Cash på sång. En majestetisk låt med Johnnys varma berättande röst och välkryddat komp i en rytmisk countryrockstil. Albert Lee river av några riktigt fina slidetoner på gitarren.

Have you heard the news har Albert Lee på sång men flera röster körar bakom. En driven och medryckande bluegrasslåt.

Heaven ain't ready for you yet har ett flödande vackert tempo i countrystil med Emmylou Harris på sång.

Help him, Jesus har ett frejdigt komp i countrystil med Johnny Cash på sång. Kör call and answer med en kör i ett medryckande arrangemang. Albert Lee står för några fantastiska hårda gitarrtoner.

The old clay county framförs av Charlie Daniels och Levon Helm på sång i en taktfast snyggt slamrig och stökig folkrocksinfluerad country. Återigen strålande gitarr av Albert Lee.

Riding with Jesse James har Charlie Daniels på sång. En del fiol men en ganska hårt taktfast komp.

Andra sidan öppnar med Hunt them down med Albert Lee och en bra kör på sång. Bra gitarspel i en melodiös låt.

Wish we were back in Missouri har Emmylou Harris på sång och även här en bra insats av kören. En långsamt lunkande låt med ett genuint komp.

Northfield: the plan har en tät bluesig atmosfär med Levon på sång och bra gitarrspel med en del piano.

Northfield: the disaster är en berättande låt med Charlie Daniels på sång och ett härligt genuint fiolspel.

High walls är också en berättande låt med en mer melodiös sånginsats av Levon. Ett fint långsamt med ändå intensivt tempo med ett fantastsikt okomplicerat och självklart flyt i kompet.

The death of me framförs av Johnny och Levon på ett underbart sätt med ett rejält countrykomp.

The plot är en kort märklig låt med en mörk och hotfull stämning. Albumets författare och kompositör talar.

One more shot är en positiv låt med ljus stämning och Levon på sång. Genuin lunkande countrytakt och ett härligt medryckande akustiskt gitarrspel med en del instick på piano och fiol. Efter en stund kommer Emmylou in i en duett som är fantastisk. Även Johnny är med på ett hörn tror jag.

Samling från San Francisco

Samlingsalbum är inte så spännande att skriva om normalt sett men Fifth pipe dream volume 1 från 1968 samlar fantastisk psykedelisk rock och pop från San Francisco. Etiketten heter till och med San Francisco sound. Sedan tidigare har jag skrivit om gruppen Tripsichord som hade samma logga på etiketten men var utgiven av Janus records. Tripsichord bidrar med tre låtar, ingen av dem finns med på deras enda skiva. Jag gillar alla låtarna utom de två sista med Black swan.

Omslaget är tecknat i en trevlig psykedelisk art nouveau stil. Insidan av gatefoldfodralet är ett knasigt kollage med foton och namn på kända San Francisco -grupper, -personer, -platser och liknande som Family dog, Chet Helms, Great society, Grateful dead, Quicksilver messenger service, Charlatans, Big brother and the olding company, Jefferson airplane, Matrix, Haight Ashbury osv. Det är en lite förvirrande lista för även Leadbelly och Bob Dylan räknas upp. Känner igen åtminstone Grace Slick på några foton.

Bulgaria med It's a beautiful day är fantastiskt driven med en stark duett mellan David Laflamme och Linda Laflamme och snyggt samspel mellan improviserad fiol och gitarr. Den finns med på deras debutalbum.

Aquarian dream är enligt skivomslaget också med It's a beutiful day men Discogs hävdar att det är en okänd grupp som framför låten. En lite österländskt influerad melodi med mycket orgel men även piano. Även här en duett mellan en man och en kvinna. Kokar ihop snyggt med ett gitarrsolo i samspel med orgel innan den återgår till karavan genom öknen känslan. Jag tror att det är It's a beautiful day som framför låten.

You're the woman framförs av Tripsichord eller Tripsichord music box som det står på skivan. Har en ganska hård framtoning vissa stunder för att sedan bli trallvänlig i andra. En underbar dynamik. Bra gitarrspel i samspel med orgel och starkt trumspel på ett par ställen.

Andra låten med Trispsichord It's not good inleder med klassiska pianotoner och växlar upp med vass orgel och gitarr. Den nästan distade sången ger en enorm närvarokänsla. Har ett fantastiskt gitarrsolo med en ton som studsar och vrider sig.

Nästa två låtar på första sidan är ett mysterium vem som framför dem. Skivomslaget anger Indian puddin and pie medan Discogs hävdar West coast natural gas. Two's a pair är en melodiös låt med fina sångarrangemang till distat improviserat gitarrspel och ett varierat tempo. På något sätt är det pop. Jag får lite Fapardokly stämning.

Beyond this place är mer poporienterad med en underbar melodi och fin stämsång. En del stråkar i flera lager tillsammans med klockspel.

Andra sidan fortsätter med ytterligare två låter med Indian pudding and pie eller West coast natural gas. Hashish har mycket surrande gitarr och ett drivet tempo men även en del skiftningar.

Water or wine är ganska drömsk med ett tempo som känns som vågor som långsamt rullar in mot stranden. En bra sånginsats och bra samspel mellan orgel och gitarr. Bryter ihop ganska psykedeliskt i slutet.

Family song med Tripsichord är nästa låt. Har en angelägen atmosfär i kompet. Det ger en fin kontrast med pianotonerna som kommer ibland uppblandat med orgel. Sånginsatsen är mycket bra med ett medryckande arrangemang. Efter en stund blr det mer flödande och improviserat med fantastiskt gitarrspel.

Lady blonde med Back Swan är ointressant pop åt det jazziga hållet med en del trumpet och saxofon.

Black swan framför också sista låten She encircles me som är en långsam melodi med trumpet.

Redan de gamla grekerna

Bandet med det fyndiga namnet Ancient grease gav endast ut ett album. Det heter Women and children first och gavs ut 1970 på Mercury. De var en brittisk eller till och med walesisk grupp. Mitt exemplar är den amerikanska utgåvan med ett annorlunda omslag än den brittiska.

Påminner en del om Stack waddy med vildheten i vissa låtar och om Dust på andra sidan där kör en mix av akustiskt och elektriskt med mycket variation genom låtarna.

De bestod av Gareth Mortimer på sång, Jack Bass på bas, Dick Owen på trummor och Graham Williams på gitarr. Nästan alla låtarna är skrivna av John Weathers som var producent.

Inleder fantastiskt röjigt med Freedom train. Rå sång och ett tungt fjädrande gung med en del orgel och bra improviserade vilda gitarrsolon.

Don't want har lite lägre intensitet men ett fint driv med både gitarr och orgel. En annorlunda sekvens med trummor och gitarr som svarar är riktigt medryckande. I en annan sekvens kör grundkompet med orgel och trummor på och de spelar gitarrimprovisationer.

Odd song bryter av med fina dynamiska pianoslingor i en lugn låt men med hög närvaro. En bit in i låten kommer elgitarren in i ett trevligt solo som ger lite countryfeeling tills även en orgel kommer in.

Eagle song inleder med mullrande bas i ett drivet tempo. Har en sekvens med dynamiska skiftningar i ljudbild och takt.

Where the snow lies forever är en vacker melodiös och lugn låt. Fint pianospel och själfull sång.

Andra sidan inleder med Mother grease the cat. Den har ett härligt fjädrande basljud med ett bra tryck och variation.

Time to die har en långsammare och underbart luftig melodi. Behagligt med blandat akustiskt och elektriskt gitarrspel. Påminner en hel del om Dusts andra album Hard attack.

Prelude to a blind man har en bluesigare stil med munspel och en gitarr som briljerar iväg i fina blixtrande improvisationer med mycket dynamik.

Mystic mountain överraskar med lite grässtråbitarcountry. En fin trallvänlig melodi. Ger en vy av vackra böljande landskap.

Women and children first har en stabil takt med stark bas och orgel som driver melodin. Ett munspel kommer in efter en stund. Längre in i låter kommer en sekvens med ett annorlunda lågmält men distat gitarrljud som är medryckande.

Klipp i gitarren

Buddy Guy är en klassisk bluesrockartist i generationen efter Howlin Wolf och Muddy Waters. Han är fortfarande aktiv och spelar in skivor. Jag hörde honom första gången i konsertfilmen Festival Express och även i Scorceses bluesdokumentär. Här tänkte jag skriva om albumet The blues giant som gavs ut 1979 på franska märket Isabel men min kopia är en utgåva från 1980 med ett annat omslag.

Musiken har ett fint klipp i gitarrtonerna på ett sätt som närmar sig BB King skulle jag säga. Låtarna är långa och ger ett gott utrymme för improvisationer. You've been gone too long är min favoritlåt på skivan för den har en fin tyngd och en härlig känsla.

I smell a rat växlar mellan det lugna reflekterande och det intensiva blixtrande. Gitarrspelet är berättande i sitt uttryck. En väldigt dynamisk låt.

Are you losing in your mind har ett lite tyngre anslag. Lite jazzigt med mycket intensitet under ytan. Riktigt bra improviserat gitarrspel med säreget ljud.

You've been gone too long har en hårdrockande tyngd med ett medryckande riff som svänger rejält och varieras på ett fint sätt i samspel med trummor och bas. Bra sånginsats också.

Andra sidan inleds med She is out there är en stabilt rockande låt i en Elmore James influerad bluesstil.

Outskirts of town har en lugnare barbluesstil. En del bra gitarrspel med ett ganska tungt ljud. Enda låten på skivan som inte är skriven av Buddy Guy själv. Har en del fint mandolinaktigt gitarrspel som är riktigt snyggt.

When I left home är en lågmäld låt med spridda gitarrtoner men den växer efterhand både sånginsatsen och gitarrspelet som kokar ihop ordentligt en bit in i låten. Väldigt dynamiska åkande toner och en maffig takt ala Muddy Waters.

Brett spektrum

För ganska exakt 8 år sedan så skrev jag om Judee Sills första album och här kommer ett inlägg om hennes andra och sista album Heart food. Det gavs ut 1973 på Asylum records. Jag har den brittiska utgåvan. Ett textblad följer med.

En singer songwriter skiva men med ett speciellt anslag av rock och country och i sista låten även en sakral antydan. Mina favoritlåtar blir nog There's a rugged road och de båda avslutande låtarna When the bridegroom comes och The donor.

There's a rugged road inleder vackert med en medryckande melodi. Judee sjunger bra och ackompanjeras av stråkar och lite gitarr. En bit in i låten blir det lite countryfeeling med pedal steel gitarr men inledningsvis är det mer folkrock.

The kiss här har sången mixats på ett märkligt lite mystiskt sätt och det är en del stråkar, piano och orgel som ger en speciell ljudbild.

The pearl har också den märkligt mixade sången på några ställen. En fin orkestral ljudbild med blås och stråkar men som ändå får till en folkcountrykänsla. Kanske på grund av ett trevligt gitarrplink.

Down where the valleys are low har en svepande countryinfluerad melodi.

The vigilante lyfter in lite bluesiga element med munspel med country eller folkrocks-aktigt gitarrspel. Efter hand kommer stråkar in som ger ett fylligt sound.

Soldiers of the heart inleder andra sidan. En lite mer rockig låt och ganska bra tempo.

The phoenix har en fin atmosfär med gitarr och piano samt lite kör på ett par ställen.

When the bridegroom comes har en fantastisk melodi som byggs upp av piano som spelas på ett säreget dröjande och dynamiskt sätt. Judee sjunger med mycket engagemang och temperament. Lite Carole King feeling faktiskt.

The donor har en sorgligare ton med piano och något slags klockspel. Hummande sång i flera lager som för tankarna till en sakral miljö. En bit in i låten kommer vanlig sång in. De säger faktiskt Kyrie eleison som är grekiska för Herre förbarma dig.

Musik med koppling till fänrik Stål

Första sidan av Släkt med Lotta Svärd från 2015 på Startracks är riktigt bra på andra sidan tappar den fart lite grann. Min favoritlåt är helt klart Leevi & The Leavings men även Om jag nånsin far till Jakobstad igen och Gudföräldrar är mycket trevliga på ett Lisa Ekdahlskt sätt.

Vasa flora och fauna bestod vid när det här albumet spelades in av Mattias Björkas och Iiris Viljanen de kommar båda från trakten kring Vasa i FInland och de sjunger finlandssvenska. Det här var gruppens debutalbum och det enda där Iiris medverkade. Titeln på albumet är inspirerat från en av dikterna, som heter Lotta Svärd, från Fänrik Ståls sägner. I en del låtar infinner sig en känsla av ett kyrkorum och psalmsång.

Gudföräldrar har en lätt tangoinfluerad melodi och en fin sånginsats av Iiris Viljanen.

Om jag nånsin far till Jakobstad igen är trevlig melodi med en Mattias Björkas på sång och med Iiris Viljanen som gör ett instick ibland.

Prisma har Mattias Björkas på sång och något som låter som en större kör som fyller i på några ställen.

Leevi & The Leavings var anledningen till att köpte skivan. En underbar driven lite försiktigt trevande melodi med små instick på piano och ett litet grundkomp. Sånginsatsen av Iiris Viljanen är underbar på ett ansråkslöst sätt. En orgel i samspel med piano målar upp ett fint soloparti.

Inget att berätta just i kväll är mer kontemplativ med piano som tassar runt. Mattias Björkas sjunger bra.

Nog var han en vän har en lite speciell takt på sången.

Andra inleder med Släkt Med Lotta Svärd har en tyngre melodi på piano. De nämner Sven Dufva så kopplingen till Fänrik Ståls sägner är tydlig.

Di tror int när jag säger fortsätter med ganska vemodig stil. X och Y sjunger varsinn vers.

Stängningsdax har lite mer driv med Y på sång och kör i bakgrunden. Fint pianokomp.

Varje lördag har en trevlig lite snabbare melodi med sång av Iiris Viljanen. En del blås.

Åter till avskyvärld har nästan stilen av en psalm. En del orgel ger en speciell atmosfär.

Ojämnt

Cahoots var fjärde albumet med The Band det gavs ut 1971 på Capitol. Det finns några riktigt bra låtar men några riktigt dåliga låtar också, vilket drar ner upplevelsen. Mina favoriter är Last of the blacksmiths, Where do we go from here? och Thinkin' out loud. På de låtarna finns den härliga The Band känslan - avslappnat och genuint med bra melodier. Annars är det som sagt ojämnt.

Life is a carnival är en ganska märklig låt kompad av trumpetstötar arrangerade av Alan Toussaint. Enda låten som är komponerad och skriven av fler i bandet.

When I paint my masterpiece här ackompanjeras Levon Helm med en ganska tillgjord sånginsats av dragspel. Lite tangotakter komponerade av Bob Dylan.

Last of the blacksmiths är en riktigt bra låt med engagerad sånginsats av Richard Manuel och bra gitarrspel med ett speciellt svävande sound.

Where do we go from here? här sjunger Rick Danko med fin inlevelse och bra sångarrangemang där de andra körar i refrängen. Bra melodi.

4% pantomine avslutar första sidan. Här sjunger Van Morrison. En countryinfluerad låt.

Andra sidan inleder med Shoot out in Chinatown har lite klassisk The Band känsla där de med sina distinkta röster sjunger stämsång.

The moon struck one har en väldigt långsam melodi med en del orgel.

Thinkin' out loud har ett ganska bra avslappnat gung med trevliga pianotoner och även gitarr i samspel. Sånginsatsen har fin inlevelse.

Smoke signal har en del stämsång som är medryckande. Har ett stabilt grundkomp på gitarr, bas och piano som man kan digga till.

Volcano har en massa blås. Rick Danko sjunger genom det. En del bra gitarr.

The river hymn är en ganska innerlig böljande låt med en fin melodi. Levons röst passar in bra.

Från Luxembourgträdgården

Joe Dassin föddes i USA men familjen flyttade till Frankrike när han bara var 12 år, så han sjöng på franska men gavs ut av amerikanska CBS. Hans far var regissör och Joe var skådespelare i några filmer. Le Jardin du Luxembourg kom ut 1976 på CBS men mitt examplar är från 1984 utgivet på Melodija. Såvitt jag vet så är Joe Dassin tämligen okänd i Sverige men han är värd att upptäckas.

Titellåten Le Jardin du Luxembourg är skivans bästa låt och även A toi tillhör mina favoriter. Men hela skivan är bra. Fylld med bra melodier, fina samtidigt lättsamma arrangemang och en behaglig sånginsats. En del visa, ett stänk av pop med en del rock-feeling i en bra kombination. Jag har aldrig varit i Paris och Luxembourgträdgården men det skulle vara kul att se.

Den tolv minuter långa Le Jardin du Luxembourg inleder skivan. En fin böljande melodi med många växlingar. Vackra passager med en duett med en kvinnlig sångröst och en kör. En del sparsmakad men snygg gitarr i kombination med distinkta stråkar, bas och trumpet. Även en funkig sekvens där grundmelodin ligger under basen hinns med.

Il Etait Une Fois nous deux har ett bra tempo och en medryckande melodi. Bra sångarrangemang med en kör i bakgrunden. Euforisk på ett anspråkslöst vis.

Andra sidan öppnar med A toi. Den har samma säregna gitarrljud som klassikern Snowbird med Anne Murray. Mycket stark melodi.

Le cafe des 3 Colombes är en lunkande och berättande liten melodi. Fina sångarrangemang. Det går nästan att se svepande bilder på ett franskt landskap.

Comme Disait Valentine bjuder på lättsamma calypsorytmer komplett med xylofon och bongotrummor. Ett fint trumpetsolo.

Laisse—Moi Dormir är en lite mer rockig låt. En del piano och gitarr kryddar melodin. Ett par toner på saxofon i spelglatt samspel med gitarr och piano också.

Que Sont Devenues Mes Amours? har ett fint gitarrlunk i botten och några trevliga tradjazziga toner på trumpet.

Country på eget vis

J.D. Blackfoots första album kom ut 1970 på Mercury och hette The ultimate prophecy. Sprucket countryinfluerat gitarrspel. Lite Big Star möter Grateful Dead och tar en sväng förbi Indiana och lyssnar på Hickory Wind. Jag gillar den här skivan. Mina favoritlåtar är nog Good day extending company, I've never seen you och The ultimate prophecy men hela skivan är riktigt bra och har sin egen stil. Det finns ett tredje album med J.D. Blackfoot som jag tänkte försöka hitta under året.

Tyvärr är omslaget på min kopia i väldigt dåligt skick men själva skivan har inga repor som tur är.

JD Blackfoot sjunger och han har skrivit flera av låtarna själv eller tillsammans med Waldron eller Whitlock, Craig Fuller har också skrivit några av låtarna på första sidan. Jeff Whitlock spelar gitarr, Graig Fuller också gitarr, Phil Stokes bas, Steerling Smith orgel och Dan Weldron på trummor. Sista låten verkar vara en cover skriven av K. May.

One time woman är en upprymd och frejdig låt med bra gitarrspel i en hård lite ruffig countryinfluerad stil. Medryckande sångstil.

Angel har en mer reflekterande stil med en försynt sånginsats som ändå ligger långt fram i mixen. Bra countrydoftande gitarrspel.

We can try har riktigt fina gitarrslingor och bra sånginsats som bygger upp en fin melodi.

Good day extending company påminner konstigt nog om Hickory Wind. Lite mer psykedeliskt med ett avsnitt med improviserat gitarrspel nästan på friform.

I've never seen you har en behaglig vacker melodi med fint flödande dynamiskt gitarrspel. Ett fint improviserat gitarrsolo med en riktigt medryckande anspråkslös ton. Bra melodiös sånginsats och dynamiskt trumspel.

Andra sidan inleder med titellåten The ultimate prophecy. Starka trummor och märklig varierad sånginsats. Bra gitarrspel som går från country till hårdrock i både vanligt komp och långa improviserade partier i samspel med bas och trummor.

Death's finale har också en växlande framtoning med country och mer drömsk psykedelisk stil. Härlig melodi.

Cycles har breda vackert trakterade gitarrtoner. Bra sångarrangemang med kör.

Waiting to be born är en drömsk låt med nästan sakrala körer och sång i ett flödande tempo med hypnotiskt gitarrspel.

Pink sun har riktigt bra gitarrspel i fin countryrockstil. En del sång framförs a capella på ett stämningsfullt sätt. Rusande trummor i samspel med gitarr kokar ihop riktigt bra.

Autopilot

I boken Endless trip fick det självbetitlade albumet med gruppen Pilot från 1971 på RCA ganska positiva kommentarer. Gruppen inkluderar dessutom två Blue Cheer associerade musiker Bruce Stephens och Leigh Stephens. Men jag blir tyvärr inte imponerad. De har för bråttom med att ta med allt i sina låtar från gitarr, piano, stämmor, soulsång, körer, blåssektioner, orgel och det bara snubblar ihop utan känsla.

Stop and think en snabb låt med allt inkluderat från gitar, piano, stressade sångarrangemang och märkliga svepande ljud. Miss Sandy har en mer nyanserad countryrocksinfluerad stil med en soulfull sångare. Rendezvous har en ganska störande blåssektion och melodin är så splittrad att den försvinner. Fillmore shuffle är väldigt lugn i framtoningen utan melodi. Ett parti med saxofon.

Andra sidan inleder med Love is that way. En låt med ett positivt och behagligt flyt men med en del överdrifter med pedal steel gitarr på ett par ställen. Penny alone har ett spännande gitarrljud och bra bongotrummor i ett luftigt arrangemang. With me tonight fortsätter med soulinfluerad sång och en del piano. Rider en gospelkör inleder sedan blir det en massa stuffigt blås. Den slätaste versionen av klassikern CC rider som jag har hört.

Ett jazzigare Quicksilver messenger service

Efter ett långt uppehåll sedan jag skrev om Quicksilver Messenger Service andra album tänkte jag nu skriva om deras tredje alster. Det heter Shady grove och gavs ut av Capitol samma år 1969. Här har de kortat ner bandnamnet till Quicksilver och förstärkt med Nicky Hopkins på piano. Omslaget är ritat av Globe Propaganda som föregångaren.

Skivan har överlag ett jazzigare uttryck men jag läste i en intervju med Freiberg och Duncan att de var väldigt jazzintresserade och på en annan blog läste jag om att Brubecks Take five stod förebild för Gold and silver.

Skivan är inte lika helgjuten som de två första men de hittar tonen ganska ofta bland annat på Too far, Flute song och Edward (the mad shirt grinder). De har fina vibbar av deras klassiska sound. Även med mer piano än gitarr.

Titellåten Shady grove inleder första sidan. På en kort låt hinner de med många dynamiska växlingar med nedtonat piano och bra gitarrspel i snabbt tempo.

Flute song börjar med långsamt eftertänksamt nästan konverserande piano och en plågad berättande röst. Men de får till det. Efter hand kommer lite akustisk gitarr in. Även ett vackert stråkparti.

3 or 4 feet from home är en snabbare pianoboogie.

Too far har stark sånginsats och ganska melodiös stil med både orgel och piano. Ett starkt gitarrparti kommer en bit in i låten. Där får de till ett bassolo också.

Holy moly har riktigt bra avslappnat gitarrspel. Påminner lite om Big brother and the holding company. Cippolina får till några fina toner också. Kokar in en fin pianoslinga i slutet också där de kokar up en rejäl intensitet.

Andra sidan öppnar med Joseph's coat. Den har en ganska mörk och hård framtoning med stämsång och piano och ett bra driv i gitarren.

Flashing lonesome är en berättande pianolåt med en del stämsång men väl långsam. Avslutningen är jazzig eller modernt klassisk inte säker på vilket.

Words can't say har en ganska varm framtoning med en countryrockig lunkande melodi. En del spännande gitarrtoner kryddar låten.

Hopkins har skrivit sista låten Edward (the mad shirt grinder) vilket märks på det drivna pendlande pianospelet. En ganska jazzig stil men även en del spännande reflekterande gitarr. En dynamisk improviserad låt med ett par fina luftiga växlingar med piano och gitarr.