Fullastad skiva

Loading zone med Roy Buchanan är en skiva som är fullastad med musik av olika slag. Det finns blues, rock lite jazziga och mer drömska toner. Temperamentet i låtarna spänner från tungt och reflekterande till lättsam soul. Skivan gavs ut på Atlantic i USA men på Polydor i Europa 1977. Mitt exemplar är den tyska utgåvan.

Mina favoritlåtar på skivan är The circle och Green onions som båda är helt fantastiska men på väldigt olika sätt. Hela skivan är underbar och man blir pigg när man lyssnar på den.

The heat of the battle har en euforisk känsla med ljusa snabba toner i en medryckande rytm. Fin böljande melodi och vassa gitarrimprovisationer en bit in i låten.

Hidden har en akustisk och lite mer drömmande inledning med något som nästan påminner om stråkar.

The circle inte bara en dystopisk bok av Dave Eggers utan även en Roy Buchanan låt. Den första låten på skivan med sång. En härlig melodiös och charmigt skramlig låt med soulfeeling. Som alltid riktigt bra gitarrspel.

Adventures of brer rabbit and tar baby är lite pigg rock n roll med kontrabas och gitarr.

Ramon's blues en rökig och ganska tät blues med mycket känslor i gitarrspelet som ligger i förgrunden med behagligt pianospel i bakgrunden. En bit in i låten kommer helt fantastsikt gitarrspel med snubblande snabba toner.

Andra sidan inleder med Green onions har ett väldigt stabilt gung med sitt repetitiva komp på orgel. Man kan inte sitta still. Grymt gitarrspel också med snubblande toner och mycket temperament. En Booker T. and the M.G.s låt men Roys version har betydligt mer tyngd och härligt gitarrspel.

Judy har en liten melodislinga som påminner om Peter, Paul and Marys Puff the magic dragon men med mycket gitarrsolon på det.

Done your daddy dirty har en positiv medryckande känsla med handklapp och ett härligt sväng. Stenhårt gitarrspel.

Your love är någon så ovanligt som en låt där Roy sjunger men inte spelar gitarr. Istället är det Carole King inspirerat piano som möter oss.

Publikfriande

Jag har tidigare skrivit om Bobby Bland och här kommer en liveskiva med honom där han sjunger tillsammans med BB King. Den heter Together again live och gavs ut 1976 på ABC impulse. Som titeln antyder så var det här den andra liveplattan med dem. Den första gavs ut 1974.

Musiken svänger rejält och de har en grym närvaro i sin framtoning. Lite influerat av James Brown skulle jag säga, men bluesigare och mer soul än funk. Speciellt Feel so bad och The thrill is gone är fantastiska.

Let the good time roll inleder med mycket fart och känsla i en lång låt som inte tappar intensitet en sekund. Bobby har en otrolig närvaro.

Stormy Monday är en tät rökig blues. Passar bra med BB Kings gitarrstil. Den övergår i Strange things happen som går i samma stil men med mer piano.

Feel so bad med Bobby i högform som drar igång publiken. Kompet är dynamiskt med mycket blås och fint gitarrspel.

Andra sidan inleder med Mother-in-law blues som har en härlig dynamik mellan Bobby och BB med fint medryckande komp. Den övergår sömnlöst i Mean old world som har ett långsamt snyggt gung med känslosamt blås och gitarr samt flyhänt piano.

Everyday (I have the blues) har en snabb och positiv medryckande känsla. Påminner lite om melodin i Tjejen som föll överbord när de firar Goldies födelsedag..

The thrill is gone har en fantastisk känsla i sången och melodin. Speciellt Bobby sjunger med grym närvaro och känsla. Blåset bidrar med en soulig inramning. Den övergår snyggt i skivans sista låt I ain't gonna be the first to cry och pendlar tillbaka igen. Otrolig avslappnad stil med sån närvaro. Man skulle ha varit där.

Jul i Kalifornien

Ingen julafton utan julmusik. Nu ska jag dock inte skriva om julmusik men väl en skiva med jul i titeln. Den heter California Christmas Album och är en bootleg-samling med liveinspelnigar av olika klassiska San Francisco grupper som The Charlatans, Jefferson Airplane, Grateful Dead, Quicksilver Messenger Service och Moby Grape. Albumet gavs ut 1981 på Penguin records. Det finns även en påskskiva på samma bolag med fler liveinspelningar.

Russinen i lussekatten för min del är Turn on your lovelight med Grateful Dead och Janis Joplin, The Fool med Quicksilver Messenger Service, Jack O'Diamonds med The Charlatans och Dark magic med Moby Grape. Som bjuder på allt från psykedelisk rock till country, blues och folkrock på ett underbart improviserat sätt.

Till sillen blir det Quicksilver Messenger Service med två låtar som inleder den första av två skivor. Först ut bluesklassikern I got my mojo working. Ganska standardmässigt utförd.

Med nästa låt, klassikern från deras första skiva The Fool (eastern style) börjar det hända saker. En fantastisk episk låt med ett lugnt grundkomp och sen gitarren som fyller i med de mest lyriska vinande och varierade toner man kan tänka sig. Sen kommer den överaskande sången. Mot slutet ringer de majestätiskt melankoliska soluppgångstonerna ut.

The Charlatans serveras till skinkan med Number one som första av två låtar. En positiv svängig poplåt i folkrocksstil men lagom kantig för att bli intressant.

Jack O'Diamonds är en rejäl stökig blues med taktfast countryfeeling. Bra kombination av piano och gitarr. Sånginsatsen passar in perfekt. En ödslig men obevekligt framåtstörtande stil som är underbar att lyssna på.

Till varmrätterna vänder vi på skivan och Jefferson Airplane öppnar med Kansas city i en riktigt släpig men intensiv version av bluesklassikern.

Fat angel har en österländsk långsamt vandrande känsla. Väldigt drömsk och atmosfärisk musik.

Sen kommer några konstiga reklamsnuttar som Jefferson Airplane spelade in för Levi's.

Härnäst blir det Steve Miller band och låten Miller's blues. Pigg orgel jammar till det riktigt snyggt. Jag får lyssna mer på den här gruppen. Har inga skivor med dem än så länge.

Till skiva nummer två och det sista av köttbullarna och Jansons frestelse blir det Dark magic. En ordentligt tung och rå låt med Moby Grape en grupp som jag inte lyssnat in mig på än. Har för mig att jag lyssnade på en samlings-cd med dem för kanske 20 år sen som jag hittade på biblioteket men den var inget jag fastnade för då. Den här låten gillar jag dock en lång låt med mycket improvisationer och livfullt gitarrspel med Skip Spence. Väldigt tungt och distat. Tonerna har en österländsk känsla ibland. Kaotisk sång på ett par ställen men nästan helt instrumental. Inspelad på Avalon Ballroom i San Francisco på nyårsafton 1966, ett namn man känner igen från psykedelisk konsertaffischer.

Death sound blues med Country Joe and the Fish. Ett band som jag har en skiva med sedan tidigare som jag skrivit om här på bloggen. Tyvärr gillar jag inte Joes sångröst men Berry Meltons gitarrspel är fantastiskt bra och även basspelet från Bruce Barthol ger fint gung i bluesen.

Till ostkakan vänder vi skivan och lyssnar på konsertklassikern Turn on your lovelight med Grateful Dead. Ron McKernan sjunger men till andra versen kommer Janis Joplin in och sjunger med Ron som svarar. De har mycket känsla båda två och sångarrangemangen har ett grymt sväng och variation. Grateful Dead spelar avslappnat och virtuost med långa utflykter i improvisationernas land i samklang med sången.

The Byrds får ackompanjera kaffet och hur jobbigt det är att gå hem igen efter all maten och aktivera hjärnan igen. Skramlig pop med det störande signaturgitarrljudet i tre korta låtar Renaissance fair, Lady friend och Have you seen her face. Plågsamt dålig ljudkvalitet.

God Jul!

Elvis trummis

DJ Fontana var trummis i Elvis Presleys band men han spelade även, ganska otippat, på ett album med gruppen Holy Modal Rounders. Albumet som gavs ut 1971 på Metromedia heter Good taste is timeless.

Tidlöshet är ett begrepp som de försöker anamma genom att spela generellt ganska ålderdomlig musik med ett försök till ett komiskt angreppssätt. Som bäst blir de när de försöker skapa riktig musik som i de underbara låtarna Once a year, Spring of '65 och Generalonely eller de positiva City blues och Alligator man. DJ Fontana spelar det ovanliga instrumentet käkben (jawbone) även kallat quijada eller charrasca på Alligator man. Ett sydamerikanskt instrument enligt wikipedia.

I vissa låtar får de till en atmosfär som liknar San Francisco gruppen The Charlatans och i andra får man känslan av Insect Trust.

Spring of '65 har en vacker appalachisk folkrockstil. Melodin är underbar på ett anspråkslöst sätt. Snyggt piano och mandolinspel som är väldigt dynamiskt. Skramligt och både sorgligt och ystert.

Generalonely är en lågmäld vacker låt med lite fiol och cello med lite piano i bakgrunden som ibland blir mer känslosamt. Stämningsfull sång med mycket melodi.

Alligator man har stark rå sång med frejdigt men ändå anspråkslöst ackompanjemang med allt ifrån piano och gitarr till charrasca.

City blues är en blues av det positiva slaget. Lössläppt och kul. Bra piano och gitarrspel.

Lyrisk bluesgitarr

Luther Johnson har namnet och i viss mån en liknande stil gemensam med sin namne som jag skrivit om tidigare. En väldigt enkelt flödande improviserad mjuk och pigg blues. Skivan heter Lonesome in my bedroom och spelades in den 18 december 1975 i Frankrike. Den gavs ut på Black and blue 1977.

Hela skivan är underbar men några låtar att lyssna på lite extra är Lonesome in my bedroom med den mjuka stilen som får det att låta så enkelt, Rock me slow and easy som är mer rockig på ett spännande sätt och avslutande Son House liknande låten Please don't take my baby nowhere.

Titellåten Lonesome in my bedroom inleder skivan. En tungsint rökig blues med dämpat berättande gitarrtoner och piano i bakgrunden. Väldigt lyrisk bluesgitarr.

Honey bee är en Muddy Waters låt med en tät atmosfär. Lugnt gitarrspel och lite snabbare piano i bakgrunden. Även en del munspel.

Ytterligare en Muddy Waters låt Long distance call avslutar första sidan. Har lite mer tryck i gitarrspelet som har ett fint rockigt gung. Bra munspel också. Kör lite intensiv a capella sång i slutet med mycket känsla.

Andra sidan inleder med Rock me slow and easy en rockande blueslåt med medryckande känsla och snygga bastoner på gitarren i samspel med munspel och piano.

Hush, hush fortsätter i en tuff stil med en Jimmy Reed låt. Bra munspel.

Chuck Berry låten Little queenie följer med sin medryckande rockiga blues. Generöst med improviserat gitarrspel.

Jammin' with Willie är en cool blues med snyggt gitarrspel och en härlig takt. Fatastiskt samspel med pianot också.

Please don't take my baby nowhere har en ovanlig talad inledning och sedan kommer gitarren och det blir lite liknande Son House nästan men mjukare.

The moving sidewalks

Billy Gibbons kände jag mestadels till som en bluesspelande och lite farlig på ett kul sätt figur i TV-serien Bones där han spelar pappan till en av huvudpersonerna. Såklart har jag hört någon enstaka låt med ZZ Top men jag har inte lyssnat på dem särskilt mycket.

The Moving Sidewalks var Billy Gibbons första grupp och de gav ut skivan Flash på Tantara 1968. Förutom de två sista låtarna en riktigt bra skiva med ovanligt galen psykedelisk blues med viss jazzkänsla men även rå skramlig rock ibland. Musiken är väldigt dynamisk och de uppbådar en unik ljudbild. Musiken är helt olik det andra kända 60-talsbandet från Texas 13th Floor Elevators. Coolt omslagsfoto också i rödlila ton och med silverbägare andas det en surrelistisk ton.

Förutom Billy på gitarr, munspel och sång så bestod The Moving Sidewalks av Don Summers på bas, Dan Mitchell på trummor och Tom Moore på orgel och piano. Mitchell var även med i ZZ Top.

Mina favoritlåtar är Flashback, You don't know the life och Crimson witch. Men som sagt om man lyfter nålen innan förmörkelsen på andra sidan så är alla låtarna riktigt bra. Spännande att det är ett ljud i runouten på båda sidorna.

Öppningsspåret Flashback är en riktig höjdare med grymt driv och galna infall på gitarren och sångarrangemangen är väldigt psykedeliska som ett stroboskop. Helt plötsligt lugnar den ner sig och det blir österländska akustiska toner till sista versen.

Nästa låt Scoun da be har mer orgel och en spännande start stopp takt med gitarr och lite jazzig sångstil.

Stökiga rocklåten You make me shake tar vid. Här är det bra gitarr och sången ligger långt fram i mixen till maffiga trummor och en del orgel också. Avslutningen med gitarrljud som studsar hej vilt är kul.

You don't know the life är en stämningsfull långsammare låt med bluesig sång. Intensiv trots bara sång och orgel. Riktigt bra gitarr och trummor som är lågmälda och sparsmakade.

Pluto - Sept. 31st fortsätter i en speciell stil med prominent sång och stökigt komp med viss rå galen jazzkänsla med cymbaler och takten. En sekvens med viskande röster och märkliga ljud tar vid. Känns som en konstnärlig 60-talsrysare.

Andra sidan inleder med No good to cry en behaglig bluesig låt med avskalat komp med trummor och orgel sen kommer gitarren in på bara ett par ställen på ett intensivt galopperande sätt. Mot slutet innan sista versen blir det riktigt snygga improviserade gitarrsolon.

Crimson witch har en tung men fortfarande galen stil. Spännande mixning med galna gitarrljud i bakgrunden och bas, trummor och sedan piano i förgrunden sen växlar de. Sången ligger alltid långt fram. Det ger viss svindelkänsla.

Joe blues en ganska rak blues i en rökig barstil med bra gitarrspel med spännande distade toner. De skiftar snyggt till mer orgelbaserat komp som faktiskt passar in fint. De hinner skifta över till munspel också som mer ännu bättre och riktigt genuint.

Eclipse inleder skumt och sen kommer lite gitarr men mystiska ljud som ett kollage tar över och en massa TV eller radio röster. Tyvärr rent skräp. Kanske inspiration för black lodge scenerna i Twin Peaks.

Reclipse kanske är det avslutande glada gitarrspelet till en uppslupen publik.

Gnistrande värme i höstrusket

Här tänkte jag skriva om skivan Reckoning med Grateful dead. En liveskiva inspelad ungefär vid den här tiden på året fast 1980 och i ett får man anta varmare San Fransisco. Något att värma sig med i höstrusket. Jag tror att när den här skivan gavs ut 1981 på Arista var den tänkt som en sammanfattning av det de åstadkommit så långt.

De bjuder på en bred repertoar med både egna klassiker och en del trevliga covers. Albumet har en akustisk framtoning på ett underbart avslappnat och lössläppt sätt. Hur de lyckas uppbåda ett sånt sväng är imponerande. Helt fantastiskt från början till slut. Men ska jag nämna några låtar lite extra så får det bli Dire wolf, China doll och To lay me down.

Först ut är Dire wolf flyhänt och gnistrande på akustisk gitarr. Ett melodiöst litet solo får de också med.

The race is on är en cover. En fin avskalad och lugn rock n roll låt med en del piano.

Oh babe, it ain't no lie en cover på en Elizabeth Cotten låt. Den är så lugn, behaglig och harmoniskt omfamnade. Jerry Garcia acoustic band gjorde även de en version på låten som jag skrivit om här.

It must have been the roses här kör de lite stämsång och blandar upp gitarren med lite piano. Ett gitarrsolo mot slutet med väldigt mycket känsla i varje ton.

Andra sidan inleder med Dark hollow. Lite åt rock n roll hållet med bra piano och bas. Inspirerade sångarrangemang i refrängen också. Gitarrspelet i mitten är fantastiskt.

China doll trakteringen och tonen i den här låten har sån ångest och inlevelse att man ryser av välbehag. Är det cembalo i bakgrunden och vilket gitarrspel.

Been all around this world lunkar på i ett fint folkrockande tempo med snyggt gitarrspel.

Monkey and the engineer är en berättande och svängig blues.

Jack-A-Roe är en avskalad folkrockslåt med snabbt klingande gitarrspel.

Ett fantastiskt sväng inleder den andra LPn med Deep elem blues. Väldigt positiv känsla och lättsam ton. Härliga lössläppta sångarrangemang.

Cassidy är välkryddad med vackra gitarrtoner och bra trummor.

To lay me down är lite mer kontemplativ och stämningsfull. En låt som griper tag i lyssnaren med sin sång och härliga gitarr- och pianospel perfekt avvägt.

Fjärde sidan inleder med bluegrasslåten Rosalie McFall. Flinkt banjospel kryddat med instick och en bra sånginstas.

On the road again är en blueslåt men ganska annorlunda framförd med kaotiska sångarrangemang och spännande takt.

Bird song är mer anspråkslöst utforskande i sin stil med lager av gitarrspel och piano i bakgrunden. Grymma improvisationer.

Underbara Ripple avslutar hela härligheten. Man hör hur publiken är med i bakgrunden. En del mandolin och piano sätter stämningen och sången gör helheten.

Modernt jamband

Tänker man på jamband dyker nog Grateful Dead upp och förtsås Allman Brothers. Är man mer modern kanske man tänker på Phish. Men här är ett nederländskt alternativ som heter Leif De Leeuw Band. Deras första album kom 2016. Här ska jag skriva om deras senaste album som är ett livealbum som heter A mighty fine live album och kom nu 2025 och utgivit privat av bandet själva.

Jag hörde talas om bandet via en annan blog och det stämmer verkligen att de går i samma spår som Allman Brothers på ett lyckat sätt. Mina favoritlåtar är Soulshine och Lone star.

Bandet består av Leif De Leeuw på gitarr och sång, Sem Jansen på sång och gitarr, Tim Koning på trummor, Boris Oud bas och sång, Joram Bemelmans på trummor, Stan De Kwaadsteniet orgel, akustisk gitarr och sång samt Quint Vullings på orgel.

Rosalie har ett minutlångt improviserat parti med orgel och gitarr som är helt fantastiskt. Sen kommer ett parti där gitarren dominerar på mjukt följsamt sätt men ändå inte utan ett bra bett i de långa tonerna.

Playing in a band är en dansant boogie woogie låt men snyggt gjord med en bra sånginsats och en del fint gitarrspel som blommar ut fina improviserade partier men utan att lämna boogien med varken gitarr eller pianot i bakgrunden.

Gumbo man har ett säreget basljud som brummar igång låten och fortsätter genom hela låten i bakgrunden. Annars är det fortsatt bra gitarrspel. När jag lyssnar mer så får jag nog nästan säga att den är lite funkig speciellt de rytmiska ensamma gitarrljuden som andas lite Seinfeld signaturmelodi men flink och varierad.

Small town har samma ödsliga melodiska långa gitarrtoner men ändå positiva soluppgångskänsla som Allman Brothers. Lite långsammare och mer jazzigt skulle jag säga. Efter hand blir gitarren starkare och mer bluesigt berättande med mycket känsla och uttrycksflullhet i de varierade gitarrljuden.

Andra sidan inleder med Fool for love en behaglig blues med bra sånginsats. Sedan jammar de iväg med både piano och gitarr med ett speciellt sound.

Home wrecker är genuin Allman brothers rock med lika delar rock och avslappnat jammande. Här kör de även lite snyggt jazziga solon på orgeln som blir riktigt medryckande när resten av bandet hakar på.

Where I'm heading har lite mörkare framtoning med mer bas och en ganska stark melodi. De släpper loss orgeln här också men i en mer surrande intensiv stil och med bubblande bas till. Skiftar snyggt till kontemplativa gitarrimprovisationer som växer på ett medryckande sätt.

Andra LPn inleder med The gypsy flies. Här är de mer drömska med en ljudbild som är monoton men samtidigt lite funkig på ett industriellt sätt. Den blommar ut lite mer efter hand dock på några ställen och växer tempermentmässigt.

Soulshine har ett vinande gitarrljud som andas gospel i inledningen. Riktigt mustigt och dynamiskt sväng när fler instrument kommer in. Får lite känsla av Janis Joplins Misery'n riktigt kul. Fantastiskt gitarrspel med grym känsla i slutet av låten.

Sångerskan Berget Lewis sjunger på Southern man en Neil Young låt. Bra gitarrspel i samspel med orgel. Soulinfluerad sånginsats med mycket kraft.

Sista sidan börjar med låten Lone star är en behaglig låt med en härlig melodi som starkt påminner om Allman brothers på ett fint sätt. Bra sånginsats och strålande gitarr i en lite countryinfluerad stil.

Drumsolo är precis vad titeln antyder.

De avslutar skivan i positiv stil med Hard to hold. En stabil låt med mjukt gung. Blir lite improvisationer i slutet. Gillar jammandet med basen.

Hypnotisk vägg

2001 ett rymdäventyr och Star trek är långt borta. Med Hawkwind är det en mer aggressiv och snabb utforskning av rymden som gäller. Dubbelalbumet Space ritual som gavs ut 1973 på United artists är ett hårt, hypnotiskt och psykedeliskt under inspelat live under två konserter. Man förstår var Motörhead fick snabbheten ifrån. Musiken saknar ändå inte dramatik och dynamik när det kaotiska malandet slutar kommer någon slags 30-tals journalfilmsröst och deklamerar till mystiska ljud som leder tankarna till ensliga objekt som tyst och viljelöst rör sig i viddernas vidd den tomma rymden. Ibland växlar de in lite jazziga influenser och den stabila bluesen lurar i kulisserna.

Jag tycker att musiken påminner om både 13th floor elevators och Beat of the earth med hypnotisk atmosfär. Men här är musiken betydligt hårdare. Min favoritlåt får bli Orgone accumulator men det här är verkligen ett album med en helhetsupplevelse även om varje enskild bit också är riktigt bra.

Space ritual var Hawkwinds fjärde album. Omslaget är märkligt futuristiskt och med 12 sidor som vecklas ut. Hawkwind bestod av (musicnauts som de fyndigt kallas på omslaget) Dave Brock på gitarr och sång, Lemmy (Ian Kilmister) på bas och sång, Nik Turner på saxofon, flöjt och sång, Dik Mik elektroniska ljud, Del Dettmar synthesizrar, Simon King trummor och Bob Calvert står med som poet (och swazzle?).

Inleder med mystiska ljud i Earth calling.

Born to go här kör de igång med sin hypnotiska snabba stenhårda musik här har de även med en del saxofon i bakgrunden.

Down through the night lugnar ner tempot något med mystiska ljud och mer gitarr i en melodiös låt med bra sånginsats.

in the darkness we drown

är en snygg rad. Rappt basgung i grunden.

The awakening här kommer journalfilmsrösten för första gången.

Andra sidan drar vidare med stenhård hypnotisk musik med en del mystiska elektroniska ljud och mer sång än första sidan. En trumpet överaskar och mixar upp den råa bakgrunden med lite jazziga stämningar.

I The black corridor så förtätas atmosfären men journalfilmsrösten kommer tillbaka.

Space is deep öppnar med snygga gitarrtoner som har en viss akustisk känsla och ger en spännande kontrast till de svepande elektroniska ljuden. Fortsätter ut i en pumpande malande ström längre in i låten innan den blir mer reflektiv med mystiska ljud. En dubbelmelodi med bas i ena högtalaren och de mystiska i den andra som vävs in i varandra.

Electronic no. 1 är mystiska tongeneratorljud så det förslår. Inte utan atmosfär.

Andra skivan inleder med Orgone accumulator med en driven trumpet som stöter fram en grym takt tillsammans med gitarren, trummorna och det dallrande basljudet. Det rasande drivet försöker dölja en fantastisk bluesmelodi som när man fångas in av den blir starkare.

Övergår i Upside down med ett bombastiskt tungt tryck i ett stabilt gung.

10 seconds of forever blir mystiska ljud och journalfilm.

Brainstorm här kommer de igång igen med sin rusande snabba besinningslösa rock. Lätt att drömma sig långt långt bort i. En del snygga gitarrtoner en bit in i låten. Stenhårt distat.

Sista sidan inleder försiktigt med 7 by 7 med svepande ljud men den kommer igång efterhand men är mer melodiös och ganska dynamisk. Lite jazzig talsång påminner om Frank Zappa.

Sonic attack är riktigt mystisk med ett elektroniskt knackande ljud och en journalfilmsröst.

Time we left this world today påminner om War pigs med Black Sabbath. Sångarangemanget driver takten tillsammans med trummorna och gitarren eller basen. De får till ett riktigt tungt medryckande gung. Efterhand så växlar de takt när en trumpet kommer in och blandas med dallrande basljud. I slutet kommer de tillbaka med sången och gunget.

Master of the universe här kommer de tillbaka med full kraft i ett hypnotiskt driv (inspiration till serien om He Man under 80-talet?). Sången flyter liksom ovanpå den rusande takten på ett effektfullt sätt.

Welcome to the future avslutar skivan med mystiska ljud.

Lägger inte sordin på stämningen

John Holm hade jag ingen större koll på mer än ett par artiklar i Rock n roll magasin. Nu i somras dök flera av skivorna upp i en loppisback och jag slog till på de två första. Här ska jag skriva om hans första Sordin som havs ut 1972 på Metronome. Skivan bjuder på genuin musik som går från skör visa till rock med både blues och psykedeliska influenser. Lite både Bob Dylan och Janis Joplin på samma album.

Mina favoritlåtar från skivan blir nog Den öde stranden för drivet och gitarrspelet, Min skuld till dig som också har riktigt bra gitarrspel samt sköra och vackra Ett enskilt rum på Sabbatsberg som avslutar skivan. Jag gillar albumet som helhet.

Den öde stranden har en märklig enträgen känsla mycket medryckande och med grymt gitarrspel av Kenny Håkansson och Roffe Wikström. Engagerad ödslig sånginsats.

Nästa låt är akustiska ljuva och lätta Sommaräng. Fint flödande gitarrspel som påminner lite om Joan Baez.

Min skuld till dig en långsamt sökande låt med en tung melankolisk lunk med fantastiskt svävande gitarrspel i flera lager. John sjunger mystiskt men klart.

Om den blå himlen har lite mer orgel i sitt sound och starkt bluesigt gitarrspel. Ett par stopp med snyggt sångarrangemang påminner om Janis Joplins Cry baby.

Långt bort härifrån blandar akustisk och elgitarr på ett svävande sätt. Här sjunger John duett med Marit Bergman. En del munspel förstärker Bob Dylan känslan.

Andra sidan inleder med Är det så det ska va är en lunkande liten countrylåt med inslag av folk och visa. Fin melodi och på ett par ställen körar Marit Bergman.

Får man leva för det känns lite mörkare och en mer mystisk ljudbild med akustisk gitarr i förgrunden och en svävande elgitarr i bakgrunden. I slutet kommer ett fint solo på gitarr.

Svarte kungen har mer tryck i ljudbilden med snygga gitarrtoner som fjädrar och svävar ut ur högtalarna på ett virtuost och varierat sätt.

Skivan avslutas med avskalade Ett enskilt rum på Sabbatsberg. Piano, flöjt och akustisk gitarr ger ett vackert akompanjemang till Johns känslosamt nedtonade och anspråkslösa sång. Ska handla om en händelse när John jobbade på Sabbatsbergs sjukhus.

Blyet lättar

Led Zeppelins fjärde album är faktiskt riktigt bra men inte för den enormt kända Stairway to heaven utan snarast för avslutande bluesiga och medryckande When the levee breaks. Den låten kom jag i kontakt med via filmen The big short om finanskrisen 2008 där den spelas under eftertexterna.

Skivan gavs ut på Atlantic records 1971. Omslaget är märkligt med en man som samlat ris som han bär på ryggen och en stadsvy med kontraster av äldre lägre hus och moderna höghus. På mittenuppslaget är det någon slags Moses liknande man på en teckning. Men Babels torn var väl långt tidigare om det är det som Stairway to heaven handlar om?

Black dog är en oberäknerlig låt med skrikig intensiv sång och ett komp som kommer och går på ett dramatsikt sätt speciellt när det klingar ut till den vilda sången. Kompet skiftar lite i karaktär och vräker på mer en bit in i sången.

Rock and roll kör på hårt i en Chuck Berry influerad rock n roll stil men betydligt hårdare som ett fjädrande Motörhead.

The battle of Evermore här tar de in Sandy Denny på sång i en duett med Robert Plant i en akustisk låt. Sången är plågad och kaotisk lite som Fraser and Debolt. Kompet på gitarr är repetetivt och passar in i det åldersdomliga temat. Det blir nästan meditativt på sina ställen.

Stairway to heaven fortsätter med en akustisk ljudbild. Gitarr och något flöjtliknande med ganska stillsam sång som inte står långt ifrån t ex Crosby, Still and Nash. Sen kommer lite elgitarr in i kompet men fortfarande stillsamt och folkmusikinfluerat. Låten liksom väntar på att komma igång under en väldigt lång uppbyggnad. När man tror att det ska explodera så blir det lite mer trummor och ett gitarrsolo samt intensivare sång.

Andra sidan inleder med Misty mountain hop har rullande tunga bastoner som driver låten på ett behagligt sätt tyvärr lite revyaktig sång.

Four sticks har ett liknande galopperande tempo med fjädrande bas men här kommer en del akustisk gitarr också.

Going to California har ett vackert folkinfluerat klart men samtidigt nästan sprucket gitarrljud. Bra sånginsats som blir mer intensiv i vissa delar av låten. Steget till att sjunga med Alison Krauss är inte speciellt lång.

Klart bästa låten When the levee breaks avslutar skivan. Ett kraftfullt långsamt obvekligt malande komp med ett vilt munspel och gitarr och trummor. Strålande melodi som fångar in lyssnaren. Efter någon minut kommer sången in och ett majestätiskt parti med gitarr som bara ringer ut och en mer basinfluerad gitarr och maffiga trummor. Kaotisk hård blues när den är som bäst.

Cornelis sjunger Povel

Jag håller med baksidestexten på den här skivan att Cornelis sjunger Povel verkar självklart. Men jag visste inte om den här skivans existens förrän jag såg den i en back på en skivmässa för något år sedan. Den här skivan är del 2 och gavs ut på Skarby international records 1981. Bara att leta efter del 1 också.

Cornelis med sin textförståelse sjunger Povels texter extremt bra och får in alla knasigheter med betoning och rim och lyckas göra det på ett lika lekande som rockande sätt.

The gräsänkling blues känns nästan som en Cornelis-låt redan från början. En riktigt snygg blueslåt med mycket dynamik. Den drivs av trumpet och Cornelis sjunger med driv och känsla.

En schlager i Sverige är en satir som driver med klassiska svenska låtar. Cornelis fraserar riktigt bra och det blir kläm i melodin. Jag gillar hur Povel får in fraser som comme il faut i texten på ett så naturligt och ändå käckt vis.

The purjolök sång typisk Povelsk lek med ord. Meningen

mager, blek och purjolik

går inte av för hackor. Bra arrangemang och melodi.

Torstigaste bröder här kör de på med Bellmansk trudelutt komplett med flöjter. Fram tills att man hör ord som Riches (restaurang i Stockholm) tror man att det är en Bellman-låt.

Hommage á Povel Dekalion floden som aldrig är vad den var sjunger Cornelis i bästa folkmusikstil med tamburin i en härlig takt. Den här låten har Cornelis själv skrivit.

Andra sidan inleder med Tjo vad det var livat i holken trumpeter och bra frasering i en välkänd låt.

Underbart är kort är väl en Monica Zetterlund låt, en väldigt långsam jazzlåt.

En vilsen folkvisa har ett intressant komp och melodi med någon slags xylofon och piano och mitt i allt mellanspel som andas mellanöstern med lite flöjt.

De sista entusiasterna en glad visa med kör.

Håll musiken igång är en härlig jazzig liten calypsolåt. Cornelis sjunger duett med Anita Strandell som jag för övrigt såg live i Jönköping år 2000 när hon sjöng Cornelis-låtar tillsammans med Jönköpings studentkör.

New Orleans jam

Liveskivan Blueberry hill med Fats Domino från 1967 på Pickwick livar upp i höstmörkret. Flera av låtarna är det Fats och Dave Bartholomew som har skrivit men även några covers. Det som sticker ut mest är den 6 minuter långa versionen av Please don't leave me som är helt underbar att lyssna på. New Orelans blues när det är som bäst. Blåssektionen har sånt sväng och så varmt sound, det omistliga rullande pianot och Fats glada röst. Den var även med på en skiva med Fats som jag skrivit om här på bloggen tidigare.

Det här är en återutgivning av skivan Fats Domino '65 på Mercury men där är Please don't leave me endast dryga 5 minuter lång. Så den här utgåvan på Pickwick är ett måste för diggare av New Orleans blues Hur som helst är det en liveinspelning från Las Vegas just 1965. Den här skivan har jag lyssnat på sedan barnsben. Gillar estetiken på omslaget med prickarna som ger lite Cannon vibbar.

Blueberry hill inleder med klassiska pianotonerna med det rullande kompet samtidigt som melodin. Fats sjunger med sin glada mjuka röst.

Fats och bandet bjuder på otrolig spelglädje i Please don't leave me med grymt pianospel i samspel med trumpet och saxofon. Fantastiska improvisationer under dryga 6 minuter. Fats sjunger mycket bra också i call and answer med blåssektionen.

Fortsätter med glatt humör i Let the four winds blow rullande piano och en ganska vild saxofon.

A whole lot of loving en mer avskalad låt där Fats spelar lekfulla bastoner på pianot i sjunger snyggt i samspel med trumspelet.

Andra sidan inleder med I'm gonna be a wheel someday. Fats sjunger glatt och riktigt bra saxofon.

I'm in the mood for love är långsammare och mer rökigt jazzig. Stämningsfullt pianospel med instick på trumpet.

Hank Williams klassisker Jambalaya (on the bayou) gör Fats underbart bra. Grymt sväng med lössläppta improvisationer på saxofon och så klart piano.

Ain't that a shame rullande piano när det är som bäst. Fantastiskt sväng.

So long här drar de på rejält med trumpet i en intensiv improvisation som pianot löser upp och Fats glada värma röst.

Längsta låten på skiva

Jag vet inte om det är ett rekord på temat långa låtar men låten Mountain jam på två skivsidor och nästan 35 minuters speltid borde hamna högt upp på listan. Låten finns på skivan Eat a peach med Allman brothers band. Den gavs ut 1972 på Capricorn records. Gatefold uppviket har en fantastisk målning med mycket detaljer.

Det är deras fjärde album, mittemellan de mäktiga At Fillmore East och Brothers and Sisters. De spelar en mjuk improviserad bluesig rock med lite jazziga och countryinfluenser. Fantastiskt gitarrspel.

Låtarna på första sidan spelades in efter att Duane förolyckats. Först ut är Ain't wasting time no more.

Les brers in a mirror har en dramatisk framtoning med rullande trummor och bra gitarrspel. Efter hand kommer en mer berättande jazzig stil med mycket känsla och driv i gitarr och bas. Påminner lite om In memory of Elizabeth Reed.

Melissa är en Allman-klassiker med bra melodi. Det ska även finnas en version av låten med Duane.

Mountain jam är en luftig skapelse inspelad live. Ständigt kul att lyssna på med ett ljust och positivt anslag. Mycket bra gitarrspel från Duane Allman och Dicky Betts som spritter av spelglädje och variation de förstärker verkligen varandra spännande melodiösa improvistioner. Märkligt nog fortsätter den på sidan 4 och inte på 3. Ett längre trumsolo med Butch Trucks och Jai Johanny Johanson har en del intensitet också. Improvisationer från Berry Oakley på bas är riktigt bra. Greggs orgel ger lite extra djup på några ställen. Mer bluesig i slutet med en solnedgångskänsla över havet och sedan kommer den nya dagen med mer spelglädje och avslutar låten.

Tredje sidan inleder med One way out är en Elmore James låt. De gör en fin melodiös version.

Trouble no more har riktigt bra slide-gitarr från Duane.

Stand back har en The Band-aktig känsla. Fortsatt riktigt bra slide-gitarr.

Blue sky har en ljus vacker känsla med riktigt bra sång av Gregg Allman. Fantastiskt gitarrspel som är enormt varierat och rikt med dubbla lager av en långsammare gitarr och en snabbare som rör sig som en yster ko på våren runt melodislingan.

Little Martha avslutar sidan 3. En akustisk flyhänt låt med Dicky Betts och Duane Allman.

Levons mellanskiva

Levon Helm är en av de artisterna jag har följt och jag försöker hitta alla skivor där han är med. Här ska jag skriva om hans tredje soloskiva som gavs ut på Capitol 1982. Därefter kom det inga soloskivor förrän 2007 och fantastiska Dirt farmer och ännu bättre Electric dirt men dem har jag bara på CD. De har en råare och mer genuint sound men den här skivan är också njutbar med flera medryckande låtar.

You can't win 'em all inleder frejdigt och med en härlig energi. Bra gitarrspel med fina små instick. Levon sjunger bra och de har en bra kör i bakgrunden ibland.

Lucrecia har en mer calypsoinfluerad melodi. Levon sjunger bra.

Even a fool would let go är en mer lågmäld låt med piano och Levon sjunger med en inlevelsefull röst. En del gitarr kommer in efterhand och även en kör. Riktigt snygg akustisk gitarr i slutet.

I've got a bet with myself är en snabbare dansant låt med piano.

Money drivs med handklapp och lite piano. En ganska Ray Charles influerad låt men intetsägande.

Andra sidan inleder med Get out your big roll daddy i en dansant rock n roll stil.

Willie and the hand jive har en mer taktfast stil. Känns influerad av Bo Diddley.

The got song är en lugnare låt med en del bra klarinett i en 30/40-tals stil.

Give a little bit är rockigare och har en del fint gitarrspel blandat med 80-tal och en modern kör.

God bless 'em all har en avslappnad countrystil med en böljande melodi.

Summertime blues är Levon Helms version av Cochrans klassiker. Bra munspel och Levon sjunger bra.

En blandning av Eagels och Queen

En sammanfattning av Good singin' good playin' med Grand funk railroad är att det är en positiv skiva utan några krusiduller. Frank Zappa medverkar på gitarr i en låt och som producent för hela skivan.

Skivan gavs ut 1976 på MCA. Jag har tidigare skrivit om ett av Grand funk railroads föregående album All girls in the world beware. När jag lyssnar på den här skivan får jag en känsla av både Eagles och Queen. Med bra sångarrangemang och gitarrspel med influenser från både country och blues men främst rock. De får ett mer rakt ljud på andra sidan.

Mina favoritlåtar från skivan blir Can you do it, Out to get you och Goin' for the pastor.

Den positiva låten Just couldn't wait inleder. Bra melodi och fina sångarrangemang i en rak rocklåt.

Can you do it har en märkligare framtoning med rytmer och melodi i flera lager med spännande sångarrangemang och lite Ramones känsla ibland och sedan kommer ett bluesigt piano på ett par ställen.

Pass it around fortsätter med fina stämmor i sången och en del gitarr och piano.

Don't let 'em take your gun fortsätter med mycket sångarrangemang med ett varmt ljud annars en del piano och orgel men även gitarr med ett snyggt solo i slutet.

Miss my baby har en lite tyngre och långsammare ljudbild och tempo. Snygg blandning av gitarr, bas samt piano till förhållandevis tydliga trummor.

Andra sidan inleder med Big buns. En liten kort a capella låt.

Out to get you här medverkar Frank Zappa på gitarr. Här har de ett hårdare och rakare ljud. Ett starkt komp med bra trummor och gitarr. Bas bidrar en funkig stil. Riktigt bra gitarrspel i långa improviserade solon.

Crossfire är en lite lugnare låt med behagligt gitarrljud och en bra sånginsats med fina stämmor. En passage med piano i bakgrunden och gitarr är riktigt bra.

1976 har en snabbare stil med en ganska vild bra gitarr som glider runt med snygga riff.

Release your love är en snabb låt med en del bra gitarrspel och en stark takt. Bra sångarrangemang också.

Goin' for the pastor har ett fint gung med bra sång och gitarrspel. Ett medryckande mellanspel med gitarr är riktigt bra likaså sångarrangemangen med call and answer i olika högtalare.

Efterföljare till The Band

The Weight Band bjuder med sitt debutalbum på vad som skulle kunna vara en direkt efterföljare till de två första albumen med The Band eller kanske till Levon Helms två 00-talare. Skivan heter World gone mad och gavs ut på Must have music 2018. Titellåten är skivans bästa låt men hela skivan är fantastisk. Sånginsatsen är riktigt vass och varierad med olika leadsångare och bra arrangemang.

Gruppen består av Marty Grebb på sång, piano och orgel, Brian Mitchell på sång piano, orgel och dragspel, Albert Rogers på sång och bas, Michael Bram på sång, trummor och munspel samt Jim Weider på sång, gitarr och mandolin. Jim Weider är en länk med 90-talsupplagan av The Band.

Skivan inleder fartfyllt och med gott sväng med World gone mad. Ljudbilden är rik och kryddad med fina gitarrtoner som har lite banjo och mandolinkänsla. Även någon snyggt placerad fiolton och bra elgitarr.

Fire in the hole här sjunger de märkligt likt Richard Manuel och Rick Danko på ett par ställen. En del riktigt fina gitarrslingor. Påminner om In the station.

Deal är en Jerry Garcia och Robert Hunter låt som fanns med på Jerrys första soloskiva. Ganska mycket orgel. Sångaren påminner litegrann om Dr. John.

I wish you were here tonight är en ganska sentimental historia men de de gör den bra med orgel, piano och mycket saxofon. Påminner om It makes no difference med lite dragspel och saxofon. Bra stämsång.

Common man har ett mer stabilt gung med bluesfeeling. Piggt munspel och bra tyngd i gitarr och bas. En del bra piano också.

Andra sidan öppnar med Heat of the moment. Några mäktiga bastrummor och annars ett ganska klassiskt rikt The Band sound.

You're never too old (to rock n roll) bjuder på lite New Orleans känsla i bästa Dr. John stil. Både gitarr och piano håller hög klass och de har ett bra svängigt sångarrangemang.

Big legged Sadie lutar åt countryhållet och sångaren har en röst väldigt nära Richard Manuel.

Day of the locust är en Dylan-låt från New Morning albumet. Den framförs i samma stil som originalet. Bra pianospel.

Every step of the way känns lite mer som en låt från senare The Band album som Island.

Blues på cembalo

Nu när kunge Bore har återtagit sitt grepp (det är helt vitt i luften av snö) passar en energirik blues från Johnny Winter och hans bror Edgar Winter. Skivan heter Second winter och gavs ut 1969 på Columbia. Det är något så ovanligt som ett album med tre sidor. Den andra skivan är bara pressad på ena sidan.

Jag har tidigare skrivit om albumet Captured live med Johnny Winter. Det här albumet är också fullt med blues och rock n roll i en vild och hård stil med en skillnad i att cembalo förekommer i en låt. Johnny Winter spelar gitarr, mandolin och sjunger, Edgar Winter spelar cembalo, piano, orgel och saxofon, John Turner på trummor och Tommy Shannon spelar bas.

Mina favoritlåtar är I'm not sure för att den har ett så annorlunda och bra sound, covern på Dylans Highway 61 revisited är riktigt bra och Fast life rider som har ett ensligt men väldigt tätt gitarrljud i vassa improvisationer. Måste nämna I love everybody också som har ett väldigt positivt och dynamiskt ljud med bra gitarr.

Memory pain inleder i en hårdrockig bluesstil. Massor med gitarr som är hårt distad och lika galen sång.

I'm not sure är mer nyanserad med cembalo som huvudinstrument i en rejäl blues. Edgar spelar virtuost och det är hårda trummor med ett fint driv. Johnny sjunger engagerat.

The good love här är gitarren tillbaka fullt ut i en kokande låt med mycket improviserad gitarr i en surrande vridande snabb stil.

Andra sidan inleder med rock n roll klassiskern Slippin' and slidin' på annorlunda piano och med en hård och rå sånginsats. En del vild saxofon också. Efter hand kommer riktigt bra slidegitarr.

Miss Ann fortsätter rock n roll temat med en lite mer nedtonad låt. Bra sånginsats och gitarrspel i återhållsamma improvisationer. Även en del saxofon.

Jonny B. Goode öser på bra med piano och gitarr som man kan förvänta sig att den här klassikern framförs.

Bob Dylan låten Highway 61 revisited är sist ut på andra sidan. Den framförs på blixtrande gitarr på ett bluesigt frenetiskt sätt med mycket slide som trots snabbheten hinner klinga ut stämningsfullt. Grym närvaro med bara gitarren och sången långt frami mixen och ett obevekligt grundkomp i bakgrunden.

LP nummer två inleds med I love everybody. En medryckande långsamt gungande melodi. Bra gitarrspel och fint samspel med basen i ett snyggt dynamiskt riff. Häftiga åkningar mellan högtalarna på slide-gitarren.

Hustled down in Texas är en snabb blues med en del häftig gitarr som det bara forsar fram spännande toner ur.

I hate everybody har ett slätare lite jazzigt sound med en del trumpet eller saxofon och orgel.

Fast life rider fortsätter i en funkig stil i inledningen men har en del häftiga partier med ensamma gitarrimprovisationer till trummor som har en unik lite instängd ljudbild som är spännande.

Variation på Hisingen

Svenska gruppen Graveyard fortsätter att ge ut skivor och jag gillar deras musik. Tidigare har jag skrivit om albumet Hisingen blues. Nu blir det albumet Innocence & Decadence som gavs ut på Stranded rekords 2015.

Mina favoritlåtar här är inledande Magnetic shunk, The apple and the tree och Too much is not enough som alla bjuder på fin variation. Betydligt mer dynamiskt och varierat än Hisingen blues.

Omslaget kan vara en slags hyllning till Eschers klassiska etsning Relativity som återgavs på t ex skivomslaget till Somewhere, sometime med T Kail som jag skrivit om tidigare. Men även på Mandrake memorials sista skiva som jag ännu inte fått tag på.

Magnetic shunk imponerar med sin variation och dynamiska trummor som riktigt blixtrar till i fint samspel. Ett lugnt mellanspel med en akustisk ljudbild är riktigt bra.

The apple and the tree har en mer melodiös framtoning med fint flöde och bra varierat gitarrspel.

Exit 97 är en sparsmakad men tung lite bluesig hårdrockslåt i en långsam takt.

Never theirs to sell är en stökig och snabb låt med hårda kanter.

Can't walk out har ett fint trumljud och fint dallrande bas eller gitarrljud. Mer rytm än melodi stundtals men det ändras mot slutet i en ganska episk driven sekvens med bra gitarrspel.

Too much is not enough inleder vackert med sparsmakade nästan spruckna toner och en avslappnad sånginsats. En vaggande men tung känsla i en mellansekvens sen kommer en mer berättande sekvens med fint spruckna gitarrljud.

Andra sidan inleder frenetiskt med From a hole in the wall. Snabb takt med trummor som dundrar på och en mix som ligger långt fram. Har en sekvens med växlingar i takten och en spännande ljudbild.

Cause & defect har en frejdig framtoning med en medryckande takt och ett tilltalande fjädrat gittarljud. En del variationer i takt och ljudbild.

Hard-headed är en snabb och stökig låt med brutna riff och en stressig frenetisk stil. En del bra gitarrspel en bit in i låten.

Far too close inleder sparsmakat och växer gradvis i lågmäld intensitet med toner på bas och gitarr i en långsam takt. Bra sånginsats. Blir en temperamentsfull bluesig låt på ett berättande vis.

Avslutande låten Stay for a song är väldigt sparsmakad. Avskalad och ganska behaglig sånginsats till ett stillsamt gitarrkomp med långa mjuka toner.

Fin liveblues

Luther Allison med albumet Live in Paris från 1979 på etiketten Blue silver är en riktigt bra liveskiva. Den ger en positiv känsla med fina improvisationer i långa jam. Jag har tidigare skrivit om en annan liveskiva med Luther också en fransk skiva på samma bolag. Här är det lite mer slidegitarr skulle jag säga. Första och sista låten på skivan är Luthers egna kompositioner.

Crazy jealous har ett varmt och varierat gitarrspel och en härlig jamstil med trummorna.

Sweet little angel är en tungsint blueslåt i en rökig barstil.

My babe har en enorm melodi som de framför återhållsamt och lågmält men ändå med en fantastisk närvaro. De låter melodin tala för sig själv. Snyggt gitarrspel och piano samt lite orgel.

Andra sidan inleder med BB King låten Thrill is gone. Framförs i en Eric Clapton influerad stil. Skiftar ut i en jazzstil en bit in i låten.

Early in the mornin' drar iväg med fina slidegitarrtoner i en klockren Elmore James influerad stil. Riktigt bra improvisationer med gitarr och piano.

Tribute to Hound Dog har en frenetisk takt också med slidegitarr men i en mer uppslupen stil. Jag undrar om det kan vara Hound Dog Taylor som avses med låttiteln.