Men ack ack så dålig den här skivan är. Den är dåligt producerad med ett slätt ljud och olika volymer i vissa nästan olidliga partier. Den saknar melodi och är fylld med obehagliga ljud och antirytmer. Sångaren är hemsk. De blandar genrer på ett onaturligt sätt som inte blir det minsta bra. Bara konstigt. I grunden jazz med vissa moderna klassiska eller konstmusikinfluenser. Kanske progressivt för ingen låt följer sin stil eller melodi. Enligt böcker och internetsidor ska det vara psykdeliskt men jag finner inget sådant. Kan möjligen jämföras med Santana och valfria moderna grupper.
Gruppen gav ut ytterligare tre skivor. Men de hade inte dessa medlemmar endast på denna skiva. David LaFlamme på sång och fiol, Linda LaFlamme på piano, cembalo och orgel, Hal Wagenet på gitarr, Mitchell Holman på bas, Val Fuentes på trummor och Pattie Santos på sång och tamburin. Dessutom medverkar Bruce Steainberg på munspel.
Deras mest kända låt White bird inleder. De första tonerna är behagliga med ett stillsamt komp med akustisk gitarr men sen de börjar de sjunga och kompet övergår i jazz med en del orgel. Pattie Santos sjunger bra men David LaFlamme har ingen tilldragande röst. De sjunger duett. I ett par partier spelar David fiol som i sammanhanget inte riktigt passar in. Ytterligare en bit in i låten undanröjer de alla tvivel om att de spelar något annat än jazz. Den känns väldigt modern.
Hot summer day inleder med ett skarpt orgelljud. Sen kommer ett utslätat jazzkomp med orgel. En del fiol ibland och några toner malplacerat munspel. David sjunger det mesta men Pattie fyller i ibland.
Wasted union blues har i jämförelse med de första två låtarna fruktansvärt högt ljud på en surrande gitarr. Desillusionerad melodi som ibland övergår i jazz. En del klart ensligt piano hörs knappt. Sånginsatsen är förvirrad men inte på ett bra sätt. Slutet låter bara som en centrifugerande tvättmaskin som varvar ner.
Girl with no eyes inleder med några mjuka vackra toner på cembalo. Den här låten håller ihop bra i inledningen med en del fiol. Tyvärr har David ingen bra sånginsats. En bit in i låten ändrar de på den och lägger in orgel och en påträngande tempoökning som inte är bra.
Andra sidan inleder med Bombay calling. Börjar bra med fiol i ett lustigt riff men sen kommer en del orgel och en gitarr som inte har någon känsla. Här försöker de sig också på konstiga skiften i melodi och ljudbild som inte är bra. Innehåller ingen sång men några hummanden. Temat kan vara till en 80-talsfilm det är den moderna känslan över det tyvärr.
Bulgaria inleder väldigt tyst med en fiol och ett otäckt orgelljud. Saknar melodi. Efter en stund börjar man höra något mer och då är det jazz eller kanske nån slags modern klassisk musik med sång och fiol av David.
Time is inleder bara med brutna konstmusik toner. Stressad fiol och orgel. Med ett ljud så slätt och jazzaktigt att det kunde varit inspelat idag. David sjunger. En jobbigt lång låt. Mjuka trummor som kunda vara lite latinskt influerade. Ingen styrsel och ingen känsla bra malande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar