Teknikens aningslöshet

Den första Kraftwerk låt som jag hörde var We are the robots, den inleder skivan Man machine. För tankarna lite till den gamla svenska TV-serien Gyllenblå som gick när jag var liten. En stämningsfull låt som målar upp sterila vidder där tystnaden endast störs av aningslösa maskiner.

Man machine som kom 1978 var Kraftwerks sjunde album. Kraftwerk bestod av Ralf Hutter, Florian Schneider, Karl Bartos och Wolfgang Flur.

Musiken är elektronisk synth mot pop-hållet. Musiken är kall men inte cyniskt kall utan mer aningslöst kall. Samtidigt förmedlar den en stämning på ett ganska starkt sätt i vissa stunder.

Skivan fortsätter med Spacelab som har en snabbare mer melodiös stil med cirklande flygande toner men alltid nära till det ödsliga. Instrumentell.

Metropolis har en mer futuristisk filmisk stil, de sjunger titeln på låten på ett uppgivet sätt.

Andra sidan med en betydligt poppigare låt The model. Melodiös men märkligt distanserad och kylig. Vacker i sin aningslösa kyla.

Neon lights har en ljus repetitiv framtoning och en melodi som påminner starkt om låten Krama dig med Björn Skifs i refrängen.

The man machine repetitivt rytmiskt mönster och skumma nästan ohörbar röster som ekar bakom. Ingen direkt melodi.

Folkrock med synth

Det är verkligen annorlunda ljudlandskap på albumet Third Trails. Delvis folkrock och pop med en hawaiiansk eller ibland barock prägel och dels synthljud. Viss likhet med Linda Perhacs första skiva kombinerat med Fifty foot hose. I mina öron blir det inte så lyckat. Jag har lyssnat flera gånger och det blir inte bättre. Inga minnesvärda melodier som fångar intresset är nog en stor orsak och det bygger inte upp några speciella sinnesstämningar heller. Jag finner det svårt att förstå skivans popularitet och höga status i samlarkretsar. Sånginsatsen är lite tillgjord på ett barnsligt sätt i vissa låtar.

These trails bestod av Margaret Morgan, Patrick Cockett och Dave Choy. De spelade in skivan 1973 i Honolulu på Hawaii och skivan gavs ut på etiketten Sinergia.

These trails inleder med en kort snabb låt med flöjt och bra sånginsats.

Our house in hanalei går i hawaiiansk stil med väldigt tillgjord sånginsats.

Of broken links har en väldigt drömsk melodilös framtoning med konstiga ljud och kaotiska stämmor.

El rey pescador framförs av en manlig sångare samtidigt med den kvinnliga. En del sitar låter det som.

Psyche I and share your water inleder med reflekterande toner i mystisk folkanda. Sen övergår låten i en helt annan stil med sång som påminner mycket om Linda Perhacs med kuslig ekande röst. Sen är kompet elektroniskt med lika kusliga synthljud som dallrar fram.

Hello Lou är skivans klart bästa låt med en ordentlig melodi och en fin duett mellan en kvinnlig och en manlig sångare. Kompet är en synthig orgel. Men den bär fram en behaglig melodi.

Andra sidan inleder med ytterligare en dubbel Rusty's house and Los in space. Fin melodi och bra ackompanjemang med akustiska instrument. Sånginsatsen är på gränsen. Andra delen delas mellan en akustisk bra melodi och elektriska ljud med en vind som blåser och en orgel bland annat. En betydligt bättre sånginsats i andra delen.

Psyche II lite drömskt och mystiskt med en del elektroniska ljud blandat med akustiskt. En instrumentell låt.

Sowed a seed är mer renodlad synth i kompet och en ganska obehaglig processad sånginsats.

Rapt attention har en ganska tillgjord sånginsats men kompet är trevligt i refrängen med en fin knorr som faktiskt sätter sig.

Waipoo bärs upp av flöjt och en del stråkar. Väldigt processad drömsk sånginsats.

Garden botanum är drömsk och mystisk med en ganska spännande elektronisk liten ljudknorr. Sånginsatsen är inte speciell rolig men de försöker sig på lite arrangemang. En elektronisk låt.

Datorspelsmusik på 60-talet

Alla som är intresserade av datorprogrammering har förmodligen hört talas om Bell Labs. Dennis Richie och Brian Kernighan som skapade C och Ken Thompson som skapade Unix jobbade alla där. Så gjorde även den ännu mer berömde Claude Shannon som bland annat formulerade entropibegreppet i databehandling. I slutet på 50-talet och början på 60-talet så spelades det på Bell Labs in en LP med datorgenererad musik. Eller musik är kanske att ta i. Skivan heter Music from mathematics och gavs ut på Decca 1962.

Omslaget har en lång text om hur fyrkantsvågor, sågtandsvågor, brus har genererats från en IBM 7090 dator för att skapa toner och musik helt elektroniskt. Hela processen med hålkort osv beskrivs. Jag vet inte hur allmänt den här skivan är, om de som skapade den första datorspelsmusiken och TV-spelsmusiken hade detta som inspiration. Men det är ganska likt det som kommer ut ur TV:s högtalare när man spelar Super Mario eller något spel C64:an. Även synthar och liknande måste väl ha skapats baserat på dessa experiment eller så återupptäcktes allt på flera håll ungefär samtidigt?

Skivan innehåller även en del experiment med talsyntes. Där en röst sjunger en låt. Påminner om ett datorspel från tidigt 90-tal. Ett sharewarespel med en röst som sa något via PC-speakern på min IBM PS/2. IBM som IBM så cirkeln är sluten kanske man kan säga.

Musiken är inte bra men det är kul att höra att synthar och datorspelsmusik som sågs som modernt på 80-talet egentligen fanns redan på tidigt 60-tal och att Bell Labs verkligen tycks ha experimenterat med allt. Gjorde svenska Televerket likadant kan man undra. Vore spännande att fylla igen luckorna i den teknikhistorien.

Bicycle built for two innehåller den syntetiserade rösten och en hållbar melodi. Molto amoroso och Variations in timbre and attack kunde ha varit hämtade från ett C64 spel. Melodie har en viss modernitet över sig. Numerology har flera skrämmande ljud och några ljud som låter moderna plingljud. Avslutande Joy to the world i en väldigt brusig lite otäck tappning är ganska bra.

Förmodligen ett hjärnsläpp

Grateful Dead är ett fantastiskt band men tyvärr gjorden medlemmen Bob Weir inte ett speciellt bra soloalbum 1978. Det heter Heaven help the fool, utgivet av Arista. Bilden på konvolutet lovar gott med Bob sittandes på huk med en akustisk gitarr. Givet Grateful Deads fina folkrock-, bluegrass- och country-låtar så tänker man att det här kan vara riktigt bra. Tyvärr så tror jag inte att det hörs en enda akustisk gitarr på hela plattan och ljudet är istället väldigt modernt och putsat inte alls jordnära och avskalat som Grateful Dead brukar låta. Det här var Bobs andra soloalbum det första Ace som ska vara mer i linje med Grateful Deads stil kom 1972. Visst det här är melodiöst och det är nog ett bra album om man gillar intetsägande modern jazz-pop med en tyvärr uttryckslös sånginsats. Har sin plats i samlingen tack vara den starka kopplingen till Grateful Dead.

Bombs away inleder melodiöst med en driven låt. Easy to slip har en långsammare melodi. Salt Lake City har ett bra gitarrparti. Shade of grey har en del bra piano och gitarr.

Andra sidan inleder med titellåten Heaven help the fool. Långsam med lite snabbare refräng och en del blås. This time forever en ny långsam melodi som får lite tryck mot slutet. I'll be doggone har lite stuffig stil med lite körande. Wrong way feelin har också lite mer tempo och rockig Springsteen gitarr. Påminner konstigt nog i refrängen nästan litegrann om Highway to hell.

The tide is high med Blondie

Antalet skivor från 80-talet i min skivsamling är lågt, väldigt lågt. Men en och annan LP från detta årtionde finns ändå i hyllorna. En av dem är LP:n Autoamerican med gruppen Blondie från 1980. Den kom ut på märket Chrysalis och min kopia är en svenskpress. Jag köpte den enkom för låten The tide is high. Den fanns t ex med i den svenska filmen Utanför din dörr dock med en annan grupp visade det sig efter en lyssning på den här skivan. Även versionen som Blondie spelade in är en nyversion av låten som egentligen är en jamaicansk låt från 1967 med gruppen The Paragons. Inte så konstigt att jag gillade låten.

Debbie Harry sångerskan i Blondie hade också varit med som sångerska redan 1968 med gruppen The Wind in the Willows. Övriga medlemmar i Blondie var Clem Burke på trummor, Jimmy Destri på synth, Nigel Harrison på bas, Frank Infante på gitarr och Chris Stein på gitarr och pukor. En liten rolig detalj är att Jimmy Haskell som står med som arrangör på några låtar, bland annat The tide is high, förmodligen är samme person som under namnet Jimmie Haskell arrangerade Eartha Kitts album Sentimental Eartha.

Det här är inte en dålig skiva. Trots att den har mycket modernt över sig. Slät ljudbild och en massa synthar. Så har den emellanåt fina blås och stråksektioner och på vissa låtar får de till ett hyfsat 60-talssound. Men The tide is high står tydligt och ohotat i en klass för sig.

Instrumentallåten Europa inleder skivan. Obehagliga filmmusiksliknande ljud med stråkar. Sen kommer en synth och anlägger en dyster skrämmande stämning.

Live it up fortsätter på ett skrämmande sätt med futuristiska ljud. Sen lättar den i stämning och blir mer synthinfluelerad pop.

Here's looking at you har en coolare stil med efter hand mer och mer jazz och 40-talspop. Ett ganska autentiskt ljud med klarinett, stråkar och trumpet.

Så kommer då skivans höjdpunkt The tide is high. Inleder med svängigt och avslappnat slagverk och blås som fortsätter genom hela sången. Låten är så anspråkslös och nyfiken i sin framtoning. Debbie sjunger mycket bra med härlig känsla. Den har en genuin karibisk känsla.

Angels on the balcony är märklig med helt taktlöst maskinellt dunk i inledning sen blir det synthig pop med en viss euforisk känsla. En del gitarr i en refräng som har ett visst lyft i sig. En passage har ett oväntat fint sångparti och 60-talskänsla i melodi och gitarr.

Go through it har en fin euforisk känsla i melodin och del bra blås som sätter in på perfekta ställen. Lite spanskinfluerat och trummor som är lite överallt. Debbie sjunger bra.

Andra sidan inleder med Do the dark. Ljusa skrämmande toner. Men lite iskall ljuvhet i melodin. Väldigt modernt sound.

Rapture har en annorlunda takt jämfört med resten av skivan. Modern ljudbild och lite Snuten i Hollywood känsla. En bit in i låten kommer ett märkligt talat parti med komp av trumpetstötar.

Faces är en jazzlåt. Med piano och trumpet.

T-birds har en ganska snabb euforisk melodi med en del överlagrade röster. Kompet är modernt och sånginsatsen väldigt indiepopmodern den också.

Walk like me har ett härligt gitarrljud i inledning som låter aningen för rent men annars bra. Sånginsatsen är återigen så där indiepopskränig.

Låten Follow me avslutar skivan. Väldigt modernt abstrakt ljud precis i början. Sen börjar sången på ett försiktigt trippande sätt. Ingen direkt melodi. Låter modernt och brittiskt.

Blandning av elgitarr och synth

Jag tänkte försöka och bredda bloggen både stilmässigt och geografiskt genom att skriva om en skiva med synthinfluerad musik med ett band från Tyskland. Eloy är en relativt okänd tysk grupp som varit med ända sedan tidigt 70-tal och fortfarande är verksam. Här tänkte jag skriva lite om deras tolfte album Performace utgivit på EMI 1983. Jag har den engelska utgåvan på märket Heavy Metal Worldwide. Ett chansköp som nästan gick hem.

Skivan spelades in i Hannover. Hela gruppen står som kompositörer av musiken och texterna är skrivna av Sigi Hausen.

När Performance spelades in bestod Eloy av Frank Bornemann på sång och gitarr, Klaus-Peter Matziol på bas, Hannes Arkona på gitarr och keyboard, Hannes Folberth på keyboard och piano samt Fritz Randow på trummor. De spelar en ganska synth-influerad progressiv rock. Låtarna är ganska långa och innehåller långa instrumentala partier med växlande tempo och ljudbild. Jag skulle säga att de har ett eget sound eftersom de blandar synth med ganska bra elgitarrspel. Man skulle kunna säga att Eloy varken är en rockgrupp eller en synthgrupp. Renodlad elektronisk musik kan vara ganska roligt att lyssna på t ex tidig datorspelsmusik men blandning av synthar och riktig rock brukar inte vara bra. Men Eloy lyckas faktiskt få till en melodiös blandning av elgitarr och synth som låter hyfsat genuin och äkta. Men äkthetskänslan håller inte i sig i längden.

Skivan inleder med In disguise. Ödslig synth, tydliga trummor och mycket ekoeffekt på sången samt bra elgitarr som kommer och går.

Shadow and light har bra call and answer mellan gitarr och ljust ljudande synth. Efter en stund så ändras ljudbilden till mer trummor och tyngre gitarrljud sedan kommer synthen tillbaka.

Instrumentella Mirador har ett väldigt 80-talsaktigt och tamt trumljud. Har lite filmmusikskänsla över sig.

Surrender avslutar första sidan. Har flera svepande synthljud och lite blandade pianoljud.

B-sidan inleder med Heartbeat som långsamt bygger upp en ödslig futuristisk stämning. I mitten har den ett högre tempo, lite elgitarr och lite sång.

Fools har ett märkligt tempo på tummorna i inledningen men annars har den samma ödsliga och futuristiska stämning som föregående låt. Har några längre solon på elgitarren.

Avslutar skivan gör låten A broken frame. Inleder på ett ganska minimalt sätt. Trummor och sång med lite synth. Någon enstaka sekvens med elgitarr som höjer låten.

Sammantaget en skiva som i viss mån visar en potential i rock med inslag av synthar men jag tycker nog att skivan som helhet är lite tam och tjatig. Fungerar ganska bra i mindre doser men synthen ger inte ett tillräckligt varierat sound för att hålla intresset uppe.

Senkommet soloalbum

Robbie Robertson gitarrist i The Band spelade inte in någon ny skiva förren 1987, 10 år efter att The Band upplösts. Han koncentrerade sig på film istället. Mestadels filmmusik som t ex På drift som han även var med som skådespelare i. En anaan film som han gjorde musiken till var Color of money, regisserad av Martin Scorsese. Robbies soloalbum kom som sagt 1987 och gavs ut på bolaget Geffen records. Det senaste inom musik som jag har hört är att han spelade in en låt tillsammans med Jerry Lee Lewis 2010 till hans senaste platta.

Jag hade inga stora förväntningar på den här skivan. Dels är den gjord på 80-talet och dels så får Robbie Robertson en hel del kritik i t ex Levon Helms bok. Mestadels för att han framställt The Band som sitt eget projekt. Något som åtminstone inte stämde i början. Annars är väl det som Levon Helm tar upp som allra störst sättet som The Last Waltz sköttes på. Att man trots nio kameror knappt fick med Richard Manuel och Garth Hudson och inte heller fick med speciellt mycket av en storhet som Muddy Waters.

Flera brittiska moderna musiker som Peter Gabriel från Genesis och Bono från U2 medverkar på skivan. Inte några av mina favoritband. Mer något som ännu mer bidrar till min skepsis mot skivan. Två The Band kompanjoner medverkar på skivan, Garth Hudson som spelar orgel på några låtar och Rick Danko som sjunger lite bakgrundskör på en låt. Daniel Lanois är med på lite grann på skivan inte minst som producent. Alla texter finns med på innerpåsen.

Plattan inleds svagt med låten Fallen angel. Tråkigt nog måste man säga. Låten var nämligen menad som en hyllning till Richard Manuel som mycket sorgligt tog sitt liv 1986. Låten är helt stämningsbefriad, det finns inget att ta på, en syntsoppa.

Med andra låten Showdown at big sky tar sig skivan lite grann. Påminner en hel del om The Band låtar som Ophelia i vissa passager. En del bra gitarrpartier. Vissa partier har lite Snuten i Hollowood känsla över sig.

Broken arrow låter väldigt mycket softat 80-tal. Men har ett behagligt gitarrspår iallafall. Melodin är hyfsad och sången likaså. Även den här låten påminner om The Bands sista skivor. Mest om låten Acadian driftwood tror jag.

Sista låten på sida ett Sweet fire of love har gruppen U2 som medkompositörer tillsammans med Robbie. Bono är med och sjunger. Har ett ganska bra driv med lite tuff bas. Men har givetvis 80-talets tillslätade dimridå över sig.

American roulette inleder andra sidan. Först sjunger Robbie utan något komp men sen klipper kompet in med ganska drivande men normalt komp. Lite överstyrd gitarr på ett par ställen och bra körbakgrund med BoBeans och Maria McKee.

Somewhere down the crazy river har en väldigt anonym och 80-talsaktig melodi med softade trummor och syntar.

Mest sparsamt ackompanjemang har låten Hell's half acre, bara bas, gitarr och trummor. Trots detta låter det väldigt plastigt. Gitarren låter bra i vissa partier.

På Sonny got caught in the moonlight bidrar Rick Danko med lite sång. Väldigt 80-talsaktiga trummor och synthaktiga ljud. Kan knappast säga att man hör Rick Dankos bidrag.

Sist ut blir låten Testimony. Har lite blås. Väldigt trist trum- och bassektion.

Som helhet en väldigt modern skiva med alla produktionsfinesser och synthar och trummaskiner som stod till buds. Jag gillar äkta musik och då får man leta någonannanstans. Men det är en skiva associerad med The Band och den går att plocka fram någon gång ibland och lyssna på.