Psykedelisk orgel

In-a-gadda-da-vida med Iron Butterfly från 1968 var en av de första skivorna jag köpte när jag fått upp ögonen för psykedelisk musik bortom Janis Joplin och Grateful Dead. Titellåten ska ha spelats in under sån påverkan att In the garden of Eden blev In a gadda da vida men den historien tar jag med en näve salt. De låter ganska slipade men lagom galna och lössläppta för att det ska bli bra musik. Skivan gavs ut på Atco.

Iron Butterfly bestod av Doug Ingle på sång och orgel, Ron Bushy på trummor, Lee Dorman på bas och Erik Brann på gitarr. Enligt baksidestexten var Ingles far kyrkomusiker vilket hörs på ett positivt sätt.

Man hör både Ultimate Spinach och Beat of the Earth i musiken och ett förebådande av speciellt Deep Purple.

Most anything you want är melodiös vacker liten sång. De vässar till den med en del öronbedövande hård orgel och en del vinande gitarr. Riktigt snyggt när de spelar melodislingen på en distad vinande gitarr.

Flowers and beads fortsätter med en vacker melodi till och med en ganska själfull sånginsats. Orgeln är mer nedtonad.

My mirage är lite mer kaotisk i sin melodi men den har vackra små slingor. En del gallopperande trummor och gitarr med stark nästan kyrklig orgel.

Termination lämnar de vackra melodierna och mycket riktigt är det inte Doug Ingle som står bakom den här låten. Mer repetitiv med orgeln som driver en taktfast låt. I slutet kommer de in i trädgården med vindspel och det blir lite drömskt.

Are you happy har ganska spännande ljudväxlingar med orgel och trummor som svarar varandra i början. Lite mörkare ton i låten men återigen väldigt melodiöst. Mycket bra gitarrspel i en längre sekvens med allt intensivare trummor i bakgrunden som sedan växelvis svarar varandra i varsin högtalare. Effektfullt.

Andra sidan fylls av klassikern In-a-gadda-da-vida. Fina kyrkliga men försiktiga orgeltoner öppnar och sedan växer de majestätiskt med gitarren som kommer starkt. Sången är lika stark den. Riffet är lika effektivt och minnesvärt som Deep Purple eller Black Sabbath men Iron Butterfly var först. Riktigt bra improvisatoner med en vild gitarr som drar iväg till orgeln och basen i bakgrunden som kör grundriffet. De lyckas till och med göra ett spännande trumsolo med mycket rytm och känsla. Fantastiskt när orgeln sömlöst kommer in med några kyrkligt ljudande toner som blir mer galna och då kommmer en hårt distad gitarr.

Allt redan på plats

Senast jag skrev om Queen så skrev jag om deras sista album Innuendo. Nu ska jag skriva om deras första istället. Det kom 1973 på EMI. Queen hade redan här hittat sitt sound. Kraftfull gitarr och väldigt dynamisk sång i hårdrocksstil med många infall som bildar en egen stil. Bra tryck i trummor och varierat slagverk också.

Min favoritlåt från skivan är Liar som är omväxlande på ett bra sätt och med riktigt bra melodi. Jag gillar hela skivan.

Keep yourself alive har en positiv snabb stil med bra sång, gitarr och trummor.

Doing alright blandar hårdrockspartier och mer lågmälda pianopartier. Stundtals bra melodi. Den här låten skrev May tillsammans med Tim Staffell som var Freddie Mercurys förgångare somm sångare i Smile som gruppen hette ursprungligen

Great rat king är väldigt snabb med mycket trummor och riktigt bra gitarr på många ställen. Freddie sjunger bra. Melodiöst och hårt.

My fairy king har bra tryck med både piano och gitarr och maffig sånginsats. Har ett bra intensivt rusande parti med piano och gitarr.

Andra sidan inleder med Liar. Den byggs upp snyggt med slagverk kanske handklapp och sedan bra gitarrspel i hård men dynamisk stil. Bra sånginsats med bra arrangemang. Påminner litegrann om Bohemian rapshody på vissa ställen.

The night comes down har en speciell ganska lågmäld atmosfär. Nedtonat och nästan lite jazzigt när Freddie börjar sjunga. Fin melodi och bra arrangemang. Fin bandning av akustiskt och elektriskt.

Modern times rock n roll är väldigt snabb. Jag tror att det är trummisen Taylor som sjunger här. Bra gitarr.

Son and daughter har ett tungt hårdrocksgung, kanske även lite munspel i den här låten. Bra gitarr och trummor.

Jesus har ett ordentligt tryck och fina arrangemang på sången. Påminner en del om Jesus Christ superstar med den engagerade och uttrycksfulla rösten och den berättande stilen.

Seven seas of rhye snyggt pianoparti med energisk gitarr avslutar skivan.

Historiskt signifikant

Gruppen Love bjuder i sitt andra album Da capo på en väldigt splittrad upplevelse. Första sidan är någon slags konstnärlig pop och rock med en del intressanta inslag. Andra sidan är en enda lång låt med improviserad rock som också är delvis intressant men också plågsam på sina håll. Albumet gavs ut 1966 på Elektra. Mitt exemplar är den brittiska utgåvan.

Da capo är ett album som kan vara värt att spela ibland på grund av några få bra inslag och sin historiska signifikans, men de är väldigt ojämna. Många andra grupper och artister lyckades enormt mycket bättre på alla fronter som Love försöker sig på.

Kaotiska Stephanie knows who inleder i en ganska aggressiv och dissonant framtoning.

Orange Skies är förfärligt sockersöt pop men den har även någon slags jazzig ådra och en slags märklig skörhet. Ganska störande sånginsats.

Que vida fortsätter i samma stil. Melodin är inte så dum faktiskt med en svävande orgel, flöjt och en anspråklös gitarr.

Seven and seven is byter stil ordentligt med rusande trummor och gitarr eller bas och ganska vild rå sång.

The castle byter stil igen med mer konstnärlig folkrocks eller kanske trubadurgitarr men med bruten melodi och någon slags popanslag i sången. Gitarrspelet är bra dock, ibland låter det nästan lite cembalo om den.

She comes in colors fortsätter i samma stil med en del flöjt och cembalo. Melodin är ganska dissonant och sångaren har en störande röst.

Andra sidan består av låten Revelation. Den inleder snabbt och flyhänt på cembalo. Sedan kommer en mer intensiv repeterande komp på gitarr, bas och trummor med en del sång och sedan glider de över i hypnotiskt snabbt komp med en del improviserad gitarr. Efter hand kommer ett ganska märkligt men spännande munspelssolo. Efter hand blir det munspel i samklang med gitarr och bas i ett dynamiskt improviserat samarbete. En del österländska toner hinns också med. Riktigt bra improviserad i ena högtalaren och något slags knäppande på basen i andra högtalaren är effektfullt. Något störande sång på ett par ställen tyvärr. Ett andra munspelssolo är inte alls intressant. Det glider över i ett trumpetsolo som inte heller är särskilt bra och mer åt avancerad jazzhållet. Ett trumsolo som drar år marschmusikhållet. Avslutar med den klassiskt influerade cembalon.

Musikal om Jesu sista dagar

Jesus Christ superstar är en välkänd musikal och det med rätta för det finns mycket bra musik här. Den skrevs av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice och gavs ut som ett dubbelalbum 1970 på Decca. Men mitt exemplar är den tyska utgåven på MCA. Det följer med texter till låtarna och en färgbild med flera olika poträtt av Jesus både klassiska och moderna.

Bland sångarna märks Ian Gillan sångaren i Deep Purple, Viktor Brox, Murray Head, Yvonne Elliman och Barry Dennen. Musiken är varierad och väldigt bra med ett band bestående av Neil Hubbard på gitarr, Henry McCullough på gitarr, Chris Mercer på saxofon, Peter Robinson på piano och orgel, Bruce Rowland på trummor samt Alan Spenner på bas. Själva musikalen kom påföljande år med delvis andra artister.

Musiken är en härlig blandning av rock med progressiva och psykedeliska inslag, funk, jazz samt sakral kyrkomusik. Allt framfört med fantastiska sånginsatser med mycket känsla. Det är verkligen musik snarare än musikal. Arrangemangen är varierade och genuina. Ibland skört och viskande, ibland hårt och ödesmättat. Genomtänkta teman som oväntat återanvänds på vissa ställen en kort stund till stor behållning för lyssnaren.

Öppningen med låten Overture är kaotisk med jagande toner och ibland mer hårdrockande taktfasta toner.

Heaven On Their Minds fortsätter med samma jagade blixtrande elgitarrtoner men sen kommer ett lugnare parti som är väldigt melodiöst och genuin stark sånginsats. Även en del stråkar kommer in efter ett tag.

What's the buzz / Strange thing mystifying har en nästan funkig känsla men med en kör som sjunger ett upprepat mantra som vävs in i den funkiga låten på ett spännande sätt. Sen kommer en kvinnlig röst och sjunger några ord. Avslutar med en har en dramatisk sånginsats.

Everything's alright framförs av Yvonne på trallvänligt sätt. Lite jazzigt. Sen kommer en manlig sångare och sjunger väldigt starkt med mycket temperament. Sen kommer den mjuka tröstande kvinnliga rösten tillbaka. En väldigt omväxlnade låt. Kokar ihop snyggt på slutet.

This Jesus must die inleder viskande och skrämmande men med en sakral kör som hörs bitvis. Flera olika röster. Sen kommer en mer driven melodi med Viktor Brox som sjunger huvudstämman med stor styrka och engagemang. Som en musikalisk konversation.

Andra sidan inleder med Hosanna först lika glad körsång som skrämmande mörk mansröst som kommer in efter en stund, sedan kommer en mer idealistisk röst.

Simon Zealotes / Poor Jerusalem har en funkig stil med kaotisk stämsång och en bra mansröst som sjunger ensam ibland. I slutet blir det en berättande och väldigt melodiös pianolåt med fin engegerad och genuin sånginsats. Bra elgitarr fyller på ibland.

Pilate's dream är väldigt vacker och melodiös med avskalad akustisk gitarr och en fin temperamentsfylld sånginsats.

The temple har också en medryckande kaotisk stämsång som ger atmosfär. En lång skrämmande dramatisk orgelton och en smärtsam manröst och vackra toner på ett stråkinstrument sen kommer den kaotiska sången tillbaka.

Everything's alright bara några toner, samma låt som från första sidan.

I don't know how to love him är en väldigt vacker och melodiös låt framförd med varierad akustisk gitarr och en del flöjt med både försiktig spröd och ibland stark och smärtfylld kvinlig röst.

Damned For All Time / Blood Money inleder med distad bluesgitarr sen kommer lika melodiösa som irrande stråkar följt av rytmiska och lätt fjädrande gitarrljud och en plågad mansröst som sjunger engagerat. En del fin trumpet i fint samspel med det repetetiva gitarrkompet. Sen kommer rösterna från This Jesus must die tillbaka, de växlar från högtalare till högtalare på ett effektfullt och medryckande sätt man känner verkligen närvaron. Sen kommer en skrämmande sekvens med en lång dallrnade ton och en nästan sakral kör.

Andra skivan inleder med The Last Supper en melodisk låt med vacker stämsång i början. Sedan blir den mörkare i tonen med en skör röst som sjunger. En bit in blir rösten mer kraftfull och melodin snabbare och det blir hårda växlingar i en konversation med snygga gitarrtoner. Här kommer inledningens ljusa melodi tillbaka en kort stund. I slutet kommer en desperat röst med hårt gitarrspel innan den ljusa melodin kommer tillbaka igen med en kör långt bort och pianospel.

Gethsemane (I only want to say) har väldigt bra akustiskt gitarrspel och bra sånginsats med mycket känsla som byggs upp tillsamans med kompet som växer sig starkare med elgitarr, trumpet, trummor och stråkar.

The arrest inleder med pianotoner och försiktig sång som på ett dynamiskt sätt växer sen kommer What's the buzz tillbaka en kort stund. En effektfull sekvens med flera olika röster omväxlande från höger och vänster ger en stark närvaro.

Peter's denial är en vacker låt med en kvinnlig sångerska och två manliga röster i ett dynamiskt arrangemang med temperamentsfullt akompanjemang.

Pilate And Christ har en mer skrämmande framtoning med märkliga toner. Låten Hosanna kommer tillbaka ett kort ögonblick.

King Herod's song (try it and see) är en märklig kombination av en stark melodi med bra sånginsats och en stollig music hall sång.

Judas' death inleder sista skivsidan. Det är en stark och varierad låt med med bra sånginstaser. En vacker eftertänksam sekvens med akustisk gitarr och ångestfylld sång är riktigt bra. Sen kommer ganska hotfulla mörka toner som är väldigt dramatiska.

Trial before pilate (including the 39 lashes) inleder med bara en röst och sparsmakat ackompanjemang. Sen blir den mer kaotisk och stressad. En väldigt obehaglig sekvens men stark är när de spelar med ökad intensitet och en person räknar upp till 39.

Superstar den mest kända låten från skivan och musikalen. En medryckande melodi med bra körsång i sakral stil men med rockackompanjemang. Bra manlig sångare också som sjunger med mycket känsla.

Crucifixion är en mycket skrämmande suggestiv låt med röster från alla håll, slag, spridda dissonanta pianotoner. En märklig ordlös kör. En plågad röst.

John nineteen: forty one framförs vackert på stråkar och en del flöjt. Både ljus och sorgsen på samma gång.

Datorspelsmusik på 60-talet

Alla som är intresserade av datorprogrammering har förmodligen hört talas om Bell Labs. Dennis Richie och Brian Kernighan som skapade C och Ken Thompson som skapade Unix jobbade alla där. Så gjorde även den ännu mer berömde Claude Shannon som bland annat formulerade entropibegreppet i databehandling. I slutet på 50-talet och början på 60-talet så spelades det på Bell Labs in en LP med datorgenererad musik. Eller musik är kanske att ta i. Skivan heter Music from mathematics och gavs ut på Decca 1962.

Omslaget har en lång text om hur fyrkantsvågor, sågtandsvågor, brus har genererats från en IBM 7090 dator för att skapa toner och musik helt elektroniskt. Hela processen med hålkort osv beskrivs. Jag vet inte hur allmänt den här skivan är, om de som skapade den första datorspelsmusiken och TV-spelsmusiken hade detta som inspiration. Men det är ganska likt det som kommer ut ur TV:s högtalare när man spelar Super Mario eller något spel C64:an. Även synthar och liknande måste väl ha skapats baserat på dessa experiment eller så återupptäcktes allt på flera håll ungefär samtidigt?

Skivan innehåller även en del experiment med talsyntes. Där en röst sjunger en låt. Påminner om ett datorspel från tidigt 90-tal. Ett sharewarespel med en röst som sa något via PC-speakern på min IBM PS/2. IBM som IBM så cirkeln är sluten kanske man kan säga.

Musiken är inte bra men det är kul att höra att synthar och datorspelsmusik som sågs som modernt på 80-talet egentligen fanns redan på tidigt 60-tal och att Bell Labs verkligen tycks ha experimenterat med allt. Gjorde svenska Televerket likadant kan man undra. Vore spännande att fylla igen luckorna i den teknikhistorien.

Bicycle built for two innehåller den syntetiserade rösten och en hållbar melodi. Molto amoroso och Variations in timbre and attack kunde ha varit hämtade från ett C64 spel. Melodie har en viss modernitet över sig. Numerology har flera skrämmande ljud och några ljud som låter moderna plingljud. Avslutande Joy to the world i en väldigt brusig lite otäck tappning är ganska bra.

Galakväll på operan

A night at the opera verkar anses som ett klassiskt album med Queen. Jag kan bara delvis hålla med. Visst finns här några bra låtar men de är uppblandade med en del riktigt dåliga låtar så en klassiker är det tyvärr inte. Om de fick idén till titel från den klassiska bröderna Marx filmen vet jag inte. Det här var deras fjärde album och innehåller den klassiska låten Bohemian rhapsody. Det gavs ut 1975 på EMI.

Motivet på omslagets framsida för tankarna till baletten Svansjön med Odette och Odile som två feer nederst i bilden.

Musiken tar mycket influenser från klassisk musik med mycket bra piano, även mycket hårdrock med bra gitarrspel och tunga trummor. Deras sångarrangemang är ofta riktigt bra och väldigt egna. Tyvärr spårar de ur med flera låtar med 20-talsmaterial. Pianot påminner faktiskt en del om Memory motell från Black and blue med Rolling Stones från samma år.

Inledande Death on two legs är en ganska tunga och typisk Queen-låt. Ganska märklig och bruten melodi.

Lazing on a Sunday afternoon är en knaslåt i 20-talsstil.

In love with my car har en annorlunda stil på sången. En tung rocklåt med både gitarrer och piano. Avslutas med ett motorljud.

You're my best friend är en vacker låt med riktigt bra sånginsats med bra arrangemang och tunga trummor. Annars ganska lågmält ackompanjemang.

'39 är en vacker akustisk låt med Brian May på sång men även en del stämsång av de andra. Har lite folkrock över sig.

Sweet lady har ett ordentligt rockljud över sig.

Seaside rendezvous är tillbaka i 20-talet med väldigt irriterande melodi men med typiska Queen stämmor i sången och bra piano och klarinett.

The prophet's song inleder andra sidan. En rockig melodiös låt med typiska Queen-arrangemang. Har en mystisk avslutning med a capella sång i udda arrangemang. Sedan kommer mer gitarr i slutet igen.

Love of my life inleder försiktigt med piano och akustisk gitarr. Sedan kommer Freddie Mercury in på vacker klar sång. På ett ställe kommer en mycket lågmäld elgitarr in på ett effektfullt sätt. Pianot selat på ett väldigt klassiskt sätt.

Good company är ytterligare en 20-talslåt med frejdigt spel och sjungande.

Bohemian rhapsody en klassisk låt. Inleder majestätiskt med pianoklinkande och udda stämsång innan de klassiska versraderna mot pianot och den växande gitarren. Bygger upp och planar ut flera gånger på ett effektfullt sätt. Gitarrsolot innan operasekvensen är riktigt bra och perfekt avvägt. Efter den galna men passande operasekvensen kommer en tung rocksekvens innan pianot stillsamt ror låten in till land.

Skivan avslutar med hårdrockande instrumentalversion av God save the Queen.

Räcker med första sidan

Jag fick för mig att samla på skivor på märket Mainstream på grund av att det var skivbolaget där sagan Janis Joplin började. Tyvärr var ett par av skivorna jag fick tag på utgivna på Mainstream, Ellie Pop och Tiffany Shade både dyra och katastrofalt dåliga. Men albumet Lacewing av gruppen med samma namn har en plats i min samling. Det är intressant men långt ifrån fantastiskt. Första sidan innehåller de bra sakerna andra sidan kan man hoppa över. Albumet gavs ut 1970.

Lacewing bestod av Bob Webb på gitarr, Dave Andress på piano och orgel, Jeff Currey på bas, Mary Sterpka på sång och Mark Frazier på trummor. Alla låtarna är egna kompositioner. Vad jag förstår sjungs de första låtarna av en man och på de flesta låtarna förekommer en del bakgrundskörande och olika arrangemang så listan på personer som medverkar och vad de gör är inte komplett. Ett namn som nämns som medkompositör på en låt är Margie Walsh.

Kanske kan likna dem lite grann vid Mama lion eller Mo Mcguire.

Första låten Paradox är riktigt bra. Några akustiska gitarrknäpp öppnar innan elgitarren kommer in. Sen kommer en lagom hoppfull röst och sjunger med en kör som klipper in ibland. Melodiöst och trevligt. Några långa böljande gitarrtoner i mitten som glider runt på häftigt sätt. Bra trummor också.

Crystal myth är en mer akustisk låt med lite mystiska arrangemang. Melankolisk längtande, lite enträgen ton i melodin. Ibland hör man ljud som påminner om ljuden från en cembalo.

Our world (it can happen) här hör man att det är en kvinnlig sångerska. Väldigt enträgen melodi och fläskiga trummor med ett skört cembalo inspirerat ljud. Väldigt driven melodi.

Time to go har ett fint avskalat ljud med endast akustisk gitarr och Mary på stark sång. En vacker melodi. En bit in i låten kommer en countryrockig gitarr in i ett kort solo.

Andra sidan inleder med The storm en svit bestående av Epicycle och Rebirth. Inleder tungt sen kommer en mer snabb stil med ganska poporienterad sång. Sen växlar det lite fram och tillbaka. Mary har en mer konstaterande sångstil. Ganska splittrad och stökig låt. En del spöklika pianoslingor med tunga trummor kommer in i mitten. Innan den andra delen i sviten. Den är enslig och orgeldominerad ingen sång. Sen förbyts orgel mot lite märkligt piano som inte har någon direkt melodi mer som klassisk musik.

I'll play for you en ryckig stökig låt med Mary på sång. En del vettig gitarr men låten som helhet är alldeles för stuffig, ryckig och stökig.

Galvenized midget en instrumentell låt. En lovande lagom lågmäld inledning, men ingen sång och en ganska jobbig struttig melodi. Innehåller ett olidligt långt trumsolo i slutet. Makaber låttitel dessutom.

Musikalmaterial

Den här rackaren köpte jag mest för att man har stött på gruppnamnet The Moody Blues ett antal gånger så nu tyckte jag att det var dags att kolla upp gruppen närmare. Jag köpte ett exemplar av deras sjunde lp Every good boy deserves a favour. Den gavs ut 1971 på märket Threshold.

Jag vill kalla det pop med inslag av pompös musikal eller filmmusik. Stundtals inslag av folkrock eller countryrock i ljudbilden. Deras trummor och bas låter precis som Simon and Garfunkel på deras sista lp vilket tyvärr inte är beröm. The Moody Blues får stundtals till fina melodier men ljudbilden är ojämn och speciellt den väldiga dynamiken i ljudet blir tröttsam. Hur t ex discogs kan genrebestämma den här skivan som psykedelisk rock är en gåta.

Vilka gruppen bestod av är inte lätt att utröna från omslaget. Det står inget om medlemmarna eller om vilka instrument som spelas på skivan och liknande. Texterna till samtliga låtar finns med på ett litet blad eller insert med ett foto på ena sidan.

Procession inleder. En väldigt underlig låt eller mer ljudkollage med körsång, lustiga ljud och vissa melodiösa sekvenser som spänner över allt från österländska toner, barock, visa och kyrkomusik.

The story in your eyes är en mer rak rocksång med elgitarr, piano och en bra sånginsats. Fin melodi.

Our guessing game är en mer stillsam sång med vissa Tommy Körberg liknande toner i sånginsatsen.

Emily's song är en vacker melodi med flöjt, stråkar, xylofon och en del bastuba och oskyldig melankolisk sång. Viss känsla av Simon and Garfunkel i deras sena period.

After you came inleder lovande med akustisk gitarr sen kommer en väldigt ljudlig bas in. Låten blir sedan väldigt driven och fläskig.

Andra sidan inleder med lite flöjt i låten One more time to live. En fin melodi med ett stort dynamiskt omfång så att man får sänka volymen. Melodin ändrar sig lite grann i det mest högljudda partiet innan flöjten kommer tillbaka. I det högljudda partiet låter trummor och bas precis så maskinellt som på de sista låtarna med Simon and Garfunkel. Samma säregna deklamatoriska körsång som i första låten på ett par ställen.

Nice to be here har en behaglig melodi och trevlig sånginsats. Tyvärr har de det mjuka bas och trumljudet som låter väldigt maskinellt. Ett märkligt inslag är en väldigt framfusig elgitarr på ett par ställen och en lika prominent pedal steel gitarr på ett par andra ställen. Känns som en danslåt.

You can never go home har en långsam melodi med svepande pedal steel toner och stråkar. Ganska skrikig sånginsats.

My song avslutar skivan. Den har lite känsla av klassisk musik med piano och stråkar. Eller någon sorts musikalmusik. Känns som filmmusik en bit in i låten.

De rullande stenarna rullar igen

De rullande stenarna rullar igen med Let it bleed, en fenomenal rockig skiva med influenser från country, bluegrass och blues. De spelar bra sjunger bra och får till och med med lite klassiskt material i slutet. Det känns hela tiden genuint och ärligt men som alltid med Rolling Stones så har de glimten i ögat. Påminner om både The Band och Johnny Cash. Kanske inte så konstigt att Old and in the Way gjorde en cover på deras låt Wild horses

Mitt exemplar av Let it bleed är ganska skum. Den ser ut som en amerikansk press med tjockt omslag och påklistrad baksida men de har en annorlunda London etikett som ser väldigt 70- eller80-talig ut och Kanada nämns. Dessutom står det 1967 och inte 1969 som är det rätta årtalet. Den gavs i original ut på Decca i England.

Skivan gavs ut i december vad jag förstår så det måste ha varit i samband med konserten i Altamont där en väldigt otäck tragisk händelse ägde rum. En man i publiken blev mördad av personer som anlitats som säkerhetsvakter.

Klassiska Gimme shelter inleder. Den framförs med avslappnat pondus och har en säregen skrämmande kyla mitt i sin fina melodi. Majestätiskt basspel och en gitarr som glider runt och Mick Jagger förstärkt med en kvinnlig kör sjunger.

Love in vain är en lågmäld akustiska låt som påminner om The Bands In a station men mer akustisk faktiskt. Fin slidegitarr och fingerplockad gitarr. Härligt avslappnat bluestempo men med det fina drivet som en bra låt har. Kommer till och med lite mandolin liknande toner på ett par ställen. Bergsmusik från Appalacherna känns inte så långt bort.

Country honk drivs med fiol fotstamp och flyhänt akustisk gitarr. Sången är härlig kaotisk stämsång. En helt fantastisk låt framförd med känsla och äkthet. En akustisk variant av deras klassiska låt Honky tonk women.

Live with me är en tuffare rocklåt med en massa bas och på väl valda ställen piano och gitarrinstick. Efter ett tag kommer en svettig sax in i ljudbilden.

Let it bleed har en fullständigt underbar melodi. Grymt stillsam men enormt medryckande och avväpnande. Inleder försiktigt med växer i styrka med elgitarr och piano. Fantastisk närvarokänsla i hela framförandet. Härligt darr på gitarren i solot och enn del fina vilda trummor. Men framförallt väldigt vackert.

Andra sidan inleder med Midnight rambler. Det är en driven blues med munspel och ganska coolt komp. Kokar ihop ganska bra med små medel för att sedan bli som en viskning för att sedan dra igång igen.

På You got the silver står Keith Richard för sången. En en avskalad blues. Med svävande countryaktig gitarr blandat med akustisk gitarr.

Monkey man har en annorlunda mer mystisk inledning med droppande ljusa ljud sen drar gitarr, bas och trummor samt sång igång. En driven rocklåt. Ett par riktigt fina pianoslingor i samspel med gitarren får de också med. Galen sång på slutet.

You can't always get what you want provar ett nytt grepp med en vacker kyrkokör i stämmor med kvinnor som sjunger och män som hummar bakom. Sen slutar de sjunga och en stillsam reflektiv fiol hörs och sen kommer en ensam fin akustisk gitarr som kompar Mick på sång. Ytterligare en bit längre in i låten breddas kompet med piano, bas och trummor och kvinnokören från första låten som bjuder in till kaotisk stämsång. En orgel lägger ut ett par fina toner också. Melodin är medryckande. Kyrkokören hörs i bakgrunden på ett par ställen först männen och sen kvinnorna. Mot slutet hummar den mot rockkompet. Mycket bra mixat.

Julblues

Det finns många julskivor. En av de mer annorlunda gissar jag är John Faheys julskiva The new possibility från 1968. Utgiven på hans eget märke Takoma.

Julskivan med John Fahey är annorlunda på det viset att den är helt instrumental och består av klassiska och traditionella julsånger framförda på aukustisk gitarr på ett bluessätt. John Fahey var verkligen intresserad av blues och skrev till och med en akademisk avhandling om Charley Patton och hans bluesmusik. Jag har tidigare nämnt honom här på bloggen i samband med Skip James. Så att skivan har mycket blues över sig kommer inte som en överaskning. På baksidan har han dessutom skrivit en intressant baksidestext.

Jag känner endast igen några få av låtarna och de låter på ett speciellt sätt framförda på akustisk gitarr. John Fahey spelar vackert och klangfullt. Det känns att han menar allvar med att spela in musiken. Det är betydligt mer än en gimmick. Om jag ska jämföra med något så får det bli Robbie Basho eller kanske Sleepy John Estes.

Joy to the world känner man igen direkt. Fina ljusa toner och rolig takt.

What child is this? är en långsammare mer förvånad och eftertänksam låt. Klangerna är vackra.

Medley: Hark, the herald angels sing / O come all ye faithful inleder piggt med många runda knäpp på strängarna. Sen känner man igen Dagen är kommen.

Auld lang syne känner man igen från engelska serier och filmer som en låt de sjunger på pubarna. Tydligen en skotsk låt som förknippas med nyår.

The bells of St. Mary's framförs på ett omväxlande sätt och den låter vagt bekant. Fin blanding av ackordspel och strängknäppande. Han spelar långt ner på strängarna ibland vilket låter vackert och annorlunda.

Good king Wenceslas har också en vag bekant ton över sig. Vackert och tryggt.

We three kings of orient are även den här sången låter bekant.

God rest ye merry gentlemen fantasy avslutar första sidan. Det är en traditionell sång som Fahey själv har skruvat till lite grann. Den är flyhänt framförd och kul att lyssna på.

Andra sidan inleder med The first noel och fortsätter med Christ's saints of God fantasy skivans längsta låt med sina 10 minuter. Den är komponerad av Fahey och Hopkins. Väldigt sparsmakad.

It came upon a midnight clear känner jag inte igen men det är en vacker och behaglig melodi.

Go I will send thee är en av skivans höjdpunkter, här visar John Fahey upp hela sitt bluesregister. Väldigt bra slidegitarr. Det sjunger om gitarrsträngarna så att det står härliga till. Imponerande ljud ur en akustisk gitarr.

Lo how a rose e'er blooming spelas på ett bra sätt med alla strängar först och sen några enskilda knäpp med en känslig taktkänsla. Den har en vacker öppen känsla. Heter Det är en ros utspungen på svenska så man borde känns igen den.

Silent night, holy night en fantastisk version med slidegitarr på den här klassiska julsången Still natt heliga natt. En helt underbar avslutning. En genuint bluesig knorr på en mycket lättigenkänslig och bra sång.

En känslosam källa

Ya Ho Wa eller om de hette Ya Ho Wa 13 är en lite halvt tveksam grupp. Den bestod av medlemmar ur en slags religiös grupp som hette Source Family med Father Yod som ledare. De spelade in flera skivor varav detta var deras sjätte. Allihop är privatpressade på deras egen etikett Higher Key. Savage sons är från 1974. Om jag förstått rätt så skiljer sig just detta album musikaliskt rätt mycket från de övriga. Det består av mer normalt strukturerad musik medan de andra består av helt lössläppta improvisationer. Men det var så här de började, för detta ska vara med det första material de spelade in. På just den här skivan medverkar inte Father Yod eller Jim Baker som han egentligen hette. Det är istället personer med namn som Djin, Sunflower som står för musiken. Omslaget är ganska häftigt med medlemmarna utklädda till vildar runt en bil.

Enligt Acid Archives så ska matrisnumret vara 19210 men på mitt exemplar så är det 19211. Är det ett original? Den brittiska förfalskningen ska ha ett nummer i stil med LYN 18171/2. Så jag tror att jag har en originalskiva.

Charmen med privatpressade album är nog att de inte behöver passa in eller följa vissa mallar. De kan bestå av det som de som gjorde skivan kände för just då. Albumet är svårdefinierat. Det har en ganska tydlig reggielåt annars är det mest någon sorts rock utan speciell inriktning på vare sig blues, folk eller country. Musiken är vild och känslosam och har vissa psykedeliska tendenser som är mindre än vad jag trodde att de skulle vara. Basspelet, sången, trummorna, gitarren och sitarspelet är saker man tar med sig. Samt det oväntade munspelet i sista låten. Jag gillar skivan.

Edge of a dream är en tung men ändå hoppfull låt. Varierad melodi med väldigt engagerad sånginsats. Ibland är det som en arbetssång där de klipper i på en viss takt.

Fire in the sky har lite reggietakt i sig. Grym sånginsats med en röst som är mer raspig och rå än Howlin Wolf. Säreget slagverk som låter som har en hemvävd känsla över sig. En del fin tung överstyrd gitarr förekommer som tillsammans med sången kokar ihop till en ångestfylld plågad känsla.

Just sitting here kontrasterar till föregående låt som en ljus ljuv låt. En del sitar. Kompet stannar upp på ett trevligt sätt ibland när sångaren sjunger. Det skapar en medryckande melodi.

A thousand sighs är stillsam och reflekterande. Piano men ibland vävs en del gitarrtoner in tillsammans med bullrande bastrummor. Viss sång ibland. Atmosfären är lätt skrämmande och påminner till viss del om aspekter hos gruppen HP Lovecraft och deras andra skiva. Sångaren är samme man som sjöng andra låten men nedtonad.

Red river valley innehåller en fin sånginsats och bra tungsint gitarr och sitar. Avslappnad melodi som väcks till liv av sången.

Man the Messiah byggs upp av fint piano och fjädrade bastoner på gitarr. Den grymt raspige sångaren från andra låten på första sidan är tillbaka. Melodin är hoppfull på mystiskt sätt. Ändå isar sånginsatsen blodet i ådrorna. Växlingarna mellan verserna med en dragning över pianotangenterna och några klingande gitarrsträngar är grym. Ångesten höjs genom hela låten.

Tyngden i föregående låt lättas upp av Making a dollar. En väldigt lätt och medryckande låt med fin melodi och ett härligt akustiskt komp. Fin bas, gitarr och sitar. Härlig körsång i refrängen. Slutet förmedlar en frihetskänsla.

I thought I am har ett väldigt tystlåtet komp. Trummor, sång och lite gitarr. Kompet växer i volym efter hand. Sången är av berättande karaktär. Blir ett glatt riff till slut.

Skivan avslutas med Oh Ya Ho Wa. En helvild rockig låt med en massa munspel och stabilt medryckande gung. En kort låt.

Funkig jazz eller en signaturmelodi

David Axelrod är en märklig artist som givit ut ett ganska stort antal skivor och han verkar ha upprättat ett ganska högt anseende i skivsamlarkretsar. Jag har bara hört en skiva med honom och det är Heavy axe på Fantasy records. Den kom 1974.

Det är mycket instrumentell musik. Ganska mycket soul, funk och fusion men med en del blueskänsla och även en del klassiskt, gospel och jazz. Influenser av fusion och jazz är nog inte så konstigt eftersom Julian Cannonball Adderly är producent och han bidrar med saxofon på sin egen komposition som öppnar skivan.

Det är en stundtals cool och ganska skön skiva att ha på i bakgrunden men inte något man lyssnar koncentrerat på. Det är ett fint flöde av toner och en del fina instick på gitarr och olika blåsinstrument men inget som direkt fångar intresset. Inget som engagerar och inget som stör.

Enligt olika sidor på nätet och böcker så ska hans första två album vara hans bästa. Heavy axe var Axelrods sjätte album. Omslaget är missvisande för det är inte ett spår av någon countryrock eller så kallad rural rock här.

Get up off your knees inleder coolt med avslappnat piano som nästan låter lite sakralt och sen blir det blir det mer funkigt och en del fina fjädrade gitarrtoner. Cannonball Adderly spelar en del saxofon. I refrängen kommer jag att tänka på Gator Creek. En bit in i låten blir det väldigt planlöst och jazzigt.

Cast your fate to the wind inleder också med piano. En del hummande i bakgrunden. Fint flöjtspel till en fin melodi. Känns ibland som signaturmelodi till en TV-serie. Skriven av Vince Guaraldi.

You're so vain är skriven av Carly Simon som verkar vara en ganska berömd sångerska. Här är det Billie Barnum, Olga James, Gwen Owens, Stephanie Spruill som sjunger. Soulfullt och inte olikt The Staple Singers och inte olikt Carole King heller.

My family avslutar första sidan. Det är första låten på skivan som är skriven av David Axelrod själv. En ganska klassisk jazzlåt med trumpet. Ibland med ett funkigt bakgrundskomp.

Andra sidan inleder med Mucho chupar som också är en Axelrod komposition. Ganska funkig och jazzig den också. En del ordlös sensuell kvinnlig sång och flöjtspel.

Don't you worry 'bout a thing väldigt signaturmelodiaktigt.

It ain't for you har en del funkig bubblig fjädrad gitarr men även en hel del planlöst blås.

Skivan avslutas med Everything counts. Ligger lite i mjukjazz facket. Går att lyssna på men ingen större upplevelse. En bit in i låten kommer några gitarrljud som låter som en jamande katt.

Sammantaget är detta ingen större musikalisk upplevelse tyvärr.

Grusade förhoppningar

Vissa skivor har man höga förväntningar på. It's a beautiful day från 1969 utgiven på Columbia är en sådan skiva. Den omskrivs i positiva ordalag på andra ställen. Låtar med gruppen finns med på Fifth annual pipedream där också Tripsichord finns representerade. Slutligen så är omslaget ritat av samme person som Charlatans skiva från 1969 och Quicksilver Messenger Service skivan Happy Trails från 1969.

Men ack ack så dålig den här skivan är. Den är dåligt producerad med ett slätt ljud och olika volymer i vissa nästan olidliga partier. Den saknar melodi och är fylld med obehagliga ljud och antirytmer. Sångaren är hemsk. De blandar genrer på ett onaturligt sätt som inte blir det minsta bra. Bara konstigt. I grunden jazz med vissa moderna klassiska eller konstmusikinfluenser. Kanske progressivt för ingen låt följer sin stil eller melodi. Enligt böcker och internetsidor ska det vara psykdeliskt men jag finner inget sådant. Kan möjligen jämföras med Santana och valfria moderna grupper.

Gruppen gav ut ytterligare tre skivor. Men de hade inte dessa medlemmar endast på denna skiva. David LaFlamme på sång och fiol, Linda LaFlamme på piano, cembalo och orgel, Hal Wagenet på gitarr, Mitchell Holman på bas, Val Fuentes på trummor och Pattie Santos på sång och tamburin. Dessutom medverkar Bruce Steainberg på munspel.

Deras mest kända låt White bird inleder. De första tonerna är behagliga med ett stillsamt komp med akustisk gitarr men sen de börjar de sjunga och kompet övergår i jazz med en del orgel. Pattie Santos sjunger bra men David LaFlamme har ingen tilldragande röst. De sjunger duett. I ett par partier spelar David fiol som i sammanhanget inte riktigt passar in. Ytterligare en bit in i låten undanröjer de alla tvivel om att de spelar något annat än jazz. Den känns väldigt modern.

Hot summer day inleder med ett skarpt orgelljud. Sen kommer ett utslätat jazzkomp med orgel. En del fiol ibland och några toner malplacerat munspel. David sjunger det mesta men Pattie fyller i ibland.

Wasted union blues har i jämförelse med de första två låtarna fruktansvärt högt ljud på en surrande gitarr. Desillusionerad melodi som ibland övergår i jazz. En del klart ensligt piano hörs knappt. Sånginsatsen är förvirrad men inte på ett bra sätt. Slutet låter bara som en centrifugerande tvättmaskin som varvar ner.

Girl with no eyes inleder med några mjuka vackra toner på cembalo. Den här låten håller ihop bra i inledningen med en del fiol. Tyvärr har David ingen bra sånginsats. En bit in i låten ändrar de på den och lägger in orgel och en påträngande tempoökning som inte är bra.

Andra sidan inleder med Bombay calling. Börjar bra med fiol i ett lustigt riff men sen kommer en del orgel och en gitarr som inte har någon känsla. Här försöker de sig också på konstiga skiften i melodi och ljudbild som inte är bra. Innehåller ingen sång men några hummanden. Temat kan vara till en 80-talsfilm det är den moderna känslan över det tyvärr.

Bulgaria inleder väldigt tyst med en fiol och ett otäckt orgelljud. Saknar melodi. Efter en stund börjar man höra något mer och då är det jazz eller kanske nån slags modern klassisk musik med sång och fiol av David.

Time is inleder bara med brutna konstmusik toner. Stressad fiol och orgel. Med ett ljud så slätt och jazzaktigt att det kunde varit inspelat idag. David sjunger. En jobbigt lång låt. Mjuka trummor som kunda vara lite latinskt influerade. Ingen styrsel och ingen känsla bra malande.

Flyter obehindrat

På Linköpings Jazz och bluesfestival den 27 oktober 2012 såg jag en konsert med Brian Auger och hans band bestående av hans dotter på sång, hans son på trummor och Derek Frank på bas och Brian själv på orgel.

I samband med det besöket så köpte jag skivan Befour med Brian Auger and The Trinity från 1970 utgiven på RCA. Mitt exemplar är den tyska utgåvan. Trinity bestod förutom av Brian Auger på orgel, piano och sång av Clive Thacker på trummor, David Ambrose på bas och Gary Winston Boyle på gitarr. Samtliga sjöng också.

Musiken på den här skivan är ganska mjuk och ganska orgeldominerad. Bra gitarrspel och ganska funkigt och coolt fusioninfluerat. Karaktären av bakgrundsmusik som man flyter in och ut ur obehindrat.

I wanna take you higher är en Sly and the Family Stone låt. En funkig låt som gör sig bra med orgel och tung bas. En del grym gitarr får de också med men den får man lyssna noga efter.

Pavane är en melodiös instrumentell låt. Avslappnad och bra varierat orgelljud med både korta och långa toner. Improviserat till viss del.

No time to live rock med drag av jazz. Bjuder på en del temperament och sinnesstämmning med en del gitarr och bra sånginsats samt bra orgel förstås.

Maiden voyage är en instrumentell mer cool jazzlåt. Väldigt mycket mjuk improvisation med en lyrisk gitarr i början över ett mjukt komp på orgel och trummor. Sedan byts rollerna och orgeln får fritt spelrum att briljera. Väldigt avkopplande lyssning.

Andra sidan inleder med Listen here. En ganska behaglig låt med mjuka trummor och fint piano och lätt funkigt gitarr och basspel. En hel del bra improviserad gitarr längre in i låten som är trevlig lyssning. Sen kommer liknande improviserat pianospel och faktiskt orgel till slut. Sann spelglädje och skivans bästa låt.

Just you and me avslutar skivan. Enda originallåten på skivan. Brain Auger har komponerat. Ett långt intro med sång och en lågmäld orgel. Sen improviserar de på ett jazzigt sätt i en lång instumentell sekvens.

Mama lion

Jag samlar lite grann på skivor med musik som antingen innehåller Janis Joplin influerad sång eller Big brother and the holding company influerad musik. Det har lett mig till många spännande skivköp.

Mama Lion var en grupp vars sångerska Lynn Carey sägs låta lite som Janis Joplin. Deras första skiva kom 1972 och heter Preserve wildlife. Den kom ut på märket Family Productions i USA men mitt exemplar är en tysk utgåva på Phillips.

Mama Lion bestod av Neil Merryweather på bas, Coffi Hall på trummor, Rick Caxiola på gitarr, Jim Howard på piano och Lynn Carey på sång. Hon har en bra uttrycksfull röst men inte samma känsla som Janis Joplin. I några låtar sjunger hon ikapp med en överstyrd elgitarr t ex.

Ackompanjemanget och produktionen är inte heller lika grymt bra som Big brother and the holding company. Det blir lite skränigt och grötigt istället för Janis avslappnade och självklara musik. Men oftast är det kul att lyssna på. Musiken kan nog jämföras lite med grupper som Fat Water eller möjligen Savage Grace.

Neil Merryweather är en halvmärklig figur som verkar ha varit inblandad i massvis med grupper och skivor men aldrig fått några hitlåtar eller varit med i något som gett bestående intryck. Han finns inte med i rocklexikonen men är ganska välkänd i skivsamlarkretsar. Lynn Carey var med på flera av skivorna och gjorde även någon skiva innan hon träffade Neil. Hon var även modell och sjöng på musiken till filmen The valley of dolls. In på 2000-talet så spelade hon in en ny skiva under namnet Mama Lion som heter Mama Lion roars back.

Inleder med en cover på Ain't no sunshine. Här framförs den i ganska stillsamt tempo med piano och en del gitarr. Lynn Carey sjunger med stark och ganska djup röst. I mitten kommer en halvpsykedelisk orgelslinga som ett gitarrsolo stegrar sig igenom.

Be bad with me är lite mer funkig i sin stil med en bas som ligger i bakgrunden. Lynn sjunger fortsatt med stark skränig röst. Låten har en hel del fin gitarr som Lynn sjunger ikapp med när den överstyrs.

Titellåten Ain't too proud to beg inleder också i en halvfunkig stil med kanske ett stänk av soul. Fina dämpade cymbaler. Lynn sjunger bra och matchas fint av bakgrundssången av Neil, Jim och Lynn själv. Ett abstrakt vinande gitarrljud med en överstyrd bas och ensligt piano skapar en psykedelisk ljudbild i ett längre instrumentellt avsnitt som avslutar låten.

Wildcat inleder som en småvild blueslåt med lite knasig ensam gitarr. Lynn sjunger starkt och bra och får till självfulla ljud, ibland med ekoeffekter. Mest spännande blir det när hon sjunger ikapp med en överstyrd gitarr. Även en del fint barpiano och en studsande bas.

Candy man avslutar första sidan. Verkar vara Leadbellys gamla klassiska blues i en egen tappning. Mycket bas, piano, nästan lite handklapp och bra sånginsats av Lynn Carey. Psykedeliska gitarrljud som vandrar vilt mellan högtalarna. Temperamentsfulla växlingar genom hela låten.

Andra sidan inleder med Mr. Invitation. Börjar med ett klassiskt stycke på piano som låter ganska likt Humlans flykt. Sedan drar gitarr och orgel igång och även Lynn. Väldigt hårt komp och sång som går på övervarv hela tidan. En del psykeliska övningar på orgel och gitarren i samspel.

Sister, sister (she better than a man) har skrivits av Lynn Carey. Den är en svängig glad bluesrock låt. Fin sånginsats och bra gitarrspel och en del grymt distade ljud som ligger på i bakgrunden.

Can't find my way home är en lite lugnare och mer stillsam låt vilket behövs. Halvdrömskt gitarrspel kompar Lynn i en sorgsen och innerlig sång. De höjer intensiteten tyvärr lite väl mycket in mot slutet men det lugnar ner sig igen.

It's only a dream en ganska rak piano och gitarrfylld rocklåt. Lynn ylar på. Starkt trumspel också.

Skivan avslutas med låten Cry. Inleder bra i en stillsam reflekterande anda. Lynn Carey gör nog sin bästa sånginsats som faktiskt påminner lite grann om Janis när hon sjunger Cry baby. Kompet är ganska avskalat för den här skivan och de har en fin känsla både i instrumenten och Lynn med sin fina röst. Skivans bästa låt. Den avslutas i ett magnifikt musikalsikt skri.

Hårdrock med klassiska influenser

Deep Purple tillhör ett av de allra mest kända hårdrocksbanden. Och deras låt Smoke on the water är ytterst välkänd. I ett avsnitt av tv-serien På spåret så nämndes låten och dess tillkomst i samband med en konsert i Montreux och en brand under en Frank Zappa konsert. Det var mer än jag visste. Sen programmet sändes så har jag skaffat skivan Machine head där låten finns med. Den spelades in i Montreux enligt texten på omslaget och den gavs ut på märket Purple 1972. Min kopia är till och med pressad i Sverige och innehåller ett textblad. Machine head var gruppens sjunde album på bara fyra år. Det här är den enda skivan med Deep Purple som jag har lyssnat på.

Deep Purple bestod av Ritchie Blackmore på gitarr, Jon Lord på orgel, Ian Paice på trummor, Roger Glover på bas samt Ian Gillan på sång. Eftersom det är ett brittiskt band så antar jag att en jämförelse med Led Zeppelin är ofrånkomlig, fast de påminner faktiskt inte speciellt mycket om varann. Deep Purple spelar en betydligt snabbare och mer melodiös hårdrock utan brutna melodier eller enbart konstiga missljud. Tyvärr har de lite av den teatrala sångstilen kvar. Dessutom blir orgeln för mycket ibland. Men jag förstår att de är ett mycket populärt band.

Musiken är snabb och lite fläskig och teatral ibland men ofta är den bra. Gitarrspelet är varierat och även orgeln kan ge spännande atmosfär ibland. I någon låt så påminner de om The Band och ibland låter de som en snabbare stressad variant av Allman Brothers. Men oftast så handlar det om hårdrock i snabbt tempo med influenser från klassisk musik.

Inledande Highway star ger faktiskt stundtals känslan av att rusa fram på motvägen. Lite skrikig sång. Men bra driv i musiken men ändå med en del variationer i tempot och ljudbilden. En ettrig elgitarr som rider fram på en orgelslinga med klassisk musik är oväntat.

Maybe I'm Leo har inte lika tydliga riff och är lite tyngre till sin karaktär. Ett bra avslappnat gitarrsolo förekommer en bit in i låten. Det möts upp av några bra orgelslingor. Sånginsatsen är också mer nyanserad.

Pictures of home är väldigt snabb och drivande. Rusande till sin karaktär. Väldigt symfonisk känsla i orgeln. Men medryckande ändå på något sätt.

Första sidan avslutas med Never before. En ganska melodiös låt. Stora tempovariationer med ett avsnitt som är balladaktigt till sin atmosfär. Rätta känslan infinner sig inte utan det blir lite teatralt.

Inledningen av Smoke on the water med sitt majestätiska riff och självklara tydliga uppbyggnad är fantastiskt bra. Under verserna kommer en orgel in som låter bra den också. Även sånginsatsen är bra. Ett längre avsnitt med gitarr utanför riffet förekommer i mitten.

Lazy är med sina sju minuter skivans längsta låt. Väldigt orgelintensiv. Inledningen låter nästan som The Bands Chest fever. Sen kommer en partyrockande gitarr in. Blackmore river av snabba intensiva slingor på gitarren och de försöker nog hitta lite Allman brothers aktig jamstämmning men det blir något stressigt för det. De tar in lite munspel som inte låter helt tokigt.

Skivans sista låt Space truckin' inleder tungt med riff och trummor. Sången är bra i stora delar men ibland blir den gäll och skrikig vilket blir löjligt och teatralt. Några häftiga konststycken på gitarren med väldigt dämpade distade ljud är trevligt att lyssna på.

Nederländernas svar på Janis Joplin

Nederländerna verkar vara musikaliskt intressant. Cornelis Vresvijk kom ju därifrån och även grupper som Shocking Blue och Focus som jag inte har lyssnat på allvar på än så länge. Men de verkar lite småspännande. En låt som jag hörde hos en polare för kanske 15 år sedan visade sig framföras av en nederländsk artist. Låten jag pratar om är Clap your hands and stamp your feet med Bonnie St. Claire. När jag såg en skiva med låten så slog jag till direkt. Skivan heter The best of Bonnie St. Claire och gavs ut på Philips 1972. Bonnie St. Claire verkar fortfarande vara aktiv som sångerska och hon har en trevlig hemsida.

Bonnie St. Clarie hette egentligen Bonje Cornelia Swart och föddes 1949. Hon verkar ha börjat sjunga in singlar 1967. Min favoritlåt från skivan Clap your hands and stamp your feet kom 1972 och min andra favoritlåt Come home kom som singel 1969.

Det är svårt att utläsa något om vilka musiker som medverkade på skivan men Peter Koelewijn har varit med och skrivit flera av låtarna och sjunger även tillsammans med Bonnie på två låtar. Ljudet på skivan är bra och de spelar varierat med många olika temperament. Speciellt gitarr och piano är mycket bra. Bonnie St. Claire har en utrycksfull och glad röst som ibland faktiskt i sitt sätt att frasera påminner om Janis Joplin.

Hitlåten Clap your hands and stamp your feet inleder skivan. En väldigt glad och medryckande låt. Många spännande ljud med något som låter som motorer i bakgrunden ibland. Kompet består av bra kör, handklappning och svävande ljud som kan vara kören som hummer. Bonnie sjunger väldigt bra.

Nästa låt Manana manana var också en hitlåt tror jag. Bra tamburinklapp och taktfast komp. Lite långsammare men väldigt sugande melodi.

Marley purt drive är en Bee Gees låt. Jag har inte hört originalet men i Bonnie St. Claires version är det en väldigt bra låt. Långsam men driven melodi med en massa bra kryddning i ljudbilden med smakfulla stråkar och mandolin. Bonnie sjunger med bra känsla.

Come home påminner väldigt mycket om någon annan låt. Kanske till och med en klassisk eller kyrklig sång. Det är en kyrkkör som sjunger väldigt vackert i stämmor i bakgrunden. Bonnie sjunger med bra känsla nästan lite franskinspirerat. En fin flöjt samspelar bra med alltihop. Sen kommer lite skönt jazziga trummor ett par gånger.

I surrender är en snabb melodi med mycket överaskande ljudvariationer.

Första sidan avslutas med låten Close the door. En bra kontemplativ mysig melodi med trevligt piano och stråkar som kommer och går på precis rätt ställen.

Andra sidan inleder med I won't stand between them. Den börjar mycket bra med vackert piano och fin sång. Sen tar de i något mycket i andra hälften av låten.

Catch me driver har lite The Band gung över sig i grundkompet. Ovanlig hård klang på pianot. Förlorar lite på att en orgel finns med på några ställen. Ett längre behagligt gitarrsolo hinns också med.

Don't let me down är en mer stillsam melodi. Bra piano och Bonnie sjunger med bra känsla. Påminner lite om Janis Joplins Maybe. Fin manskör kommer in emellanåt. Mycket bra distad gitarr hörs ett par gånger också.

I'll write your name through the fire påminner mycket om en annan låt som jag inte lyckas komma på. Här sjunger dessutom Bonnie duett med Peter Koelewijn. De sjunger samtidigt ibland och några versrader var och en för sig. Peter har en rosslig soulfylld röst. En glad svängig och medryckande låt. Ett par roliga korta bassolon och gitarrsolon.

Cat and mouse är halvskum låt som ibland påminner om Simon and Garfunkel med Cecilia. Men den här är mer funkig och innehåller mycket blås.

Put a little love in your heart inleder med bestämd ringande gitarr och ett stadigt komp. Här sjunger Bonnie återigen duett med Peter Koelewijn. Jag tror att man kan likna ljudbilden lite vid Rolling Stones men med en kvinnlig sångerska. Glatt och medryckande och med bra gitarr.

Psykedelisk funk med Grodeck Whipperjenny

Bakom det konstiga namnet Grodeck Whipperjenny gömmer sig en otroligt bra platta med psykedelisk funk. Bandet som spelade in plattan hette just Grodeck Whipperjenny. Skivan kom ut på James Browns märke People 1970. De har en kvinnlig sångerska med en unik stil och blandar in fina och härliga stråkarrangemang och en del trombon också. Tyvärr är detta enda skivan med gruppen men de ska även ha varit med som kompband på en James Brown skiva.

Grodeck Whipperjenny bestod av Dave Matthews på piano, orgel och trombon, Kenny Poole på gitarr och sång, Michael Moore på bas, Jimmy Madison på trummor och Mary Ellen Bell på sång. Alla låtar är komponerade av gruppen själva. Framförallt Dave Matthews som även producerade skivan.

Musiken är som en blandning av HP Lovecraft och Grateful Dead på det sättet att de är väldigt psykedeliska och har långa improviserade jam med en blandning av stråkar och lika fantastisk som spännande sång av Mary Ellen Bell. Sen är aldrig funken långt borta i deras musik och det särskiljer dem från det mesta som jag hört tidigare på ett positivt sätt. Låtarna är melodiösa och medryckande, varierande och mycker genuina.

Redan med inledande låten Sitting here on a tongue, så hör man att detta kommer att bli spännande lyssning. Kompet är drömskt och de sjunger bra. Långa passager har grymma distorderade toner och bakvända pianotoner medan andra partier har ett funkigt tryck.

Med Wonder if blir det lugnare tongångar. Mary Ellen Bell sjunger väldigt bra och kompet är mestadels akustiskt med fin gitarr och skumma pianoslingor. Melodin och framförandet har en öppen utforskande atmosfär.

Tredje låten Why can't I go back är medryckande funk med medryckande bas. Mary Ellen Bell träffar återigen rätt med sin sång. Mycket bra elgitarr som improviserar men alltid hittar hem igen. Låten drömmer sig iväg ganska ordentligt men några cymballjud senare kommer funken åter.

Conclusions har bra stråkar i inledning. Sen kommer spruckna gitarrljud och orgelljud i bakgrunden och ännu mer stråkar på klassiskt manér. En låt som är så vacker och omväxlande att man ryser. Helt oväntat öppnar den upp sig som en blomma vid soluppgången och pianotoner flödar fram och lite trombon innan den slutar på samma sätt som den började.

Första sidan avslutas med den glada och korta låten You're too young. Mary Ellen sjunger med en mycket speciell röst och kompet är strålande med mjuka trummor och gitarr kryddat med piano.

Andra sidan inleder hur grymt som helst med Put your thing on me. Distad bas i en funkig stil. Kenny Poole sjunger i bakgrunden och låter som ett med gitarr och bas. Sen kommer en pigg gitarr in i låten och briljerar runt i grundkompet tillsammans med en orgel. Rummet fullkomligt kokar av ljud.

Inside or outside är skivans kortaste låt. En instrumentell jazzlåt med piano.

Skivans längsta och sista låt har den krångliga titeln Evidence for the existance of the unconcious. En drömmande episk låt i en funkig stil med piano och gitarr. Mary Ellen sjunger på sitt speciella sätt. Långa sekvenser med gitarr, orgel eller piano och trummor som är riktigt psykedeliska samtidigt som de hela tiden behåller greppet om lyssnaren. Stundtals är stilen mer jazzig men oftast funkig. Ibland går det mellan drömskt och hårt.

Sammanfattningsvis en superb skiva med genuin improviserad psykedelisk musik som även kommer tilltala alla som gillar gungande medryckande funk.

Barock hårdrock

Rare Earth var ett avknoppningsmärke till det klassiska soul och pop skivmärket Motown i Detroit. Det skapades 1969 för att bredda repertoaren. Skivan The Gospel According to Zeus med bandet Power of Zeus som kom 1970 bjuder på hårdrock och progressiv rock lite i samma stil som Ultimate Spinach, Dust eller Savage Grace. Men de har ett väldigt eget sound där de förutom tung hårdrock med barockmusikinslag även sjunger på ett sätt som nästan är lite 50- och 60-tals inspirerat. Man tänker både på grupper som The Platters och Mamas and the Papas eller Growing Concern.

Power of Zeus bestod av Joe Periano på gitarr, Bill Jones på bas, Dennis Weber på orgel, piano och cembalo samt Bob Michalski på trummor. De skrev nästan allt sitt material själva och var och en har varit inblandad i minst en låt.

Skivan inleder tungt med It couldn't be me, den enda coverlåten. Ödesmättad tung basaktig gitarr och mycket gitarr. Bra sång som dessutom blommar ut i körsång ibland. Ett långt parti utan sång innehåller förutom det tunga basriffet lite mer vanligt gitarrspel och en del lågmäld orgel. Har ingen direkt melodi men fungerar bra ändå.

In the night har mer melodi men är lika tung även om den på sina ställen har riktigt bra stämsång. Sången är faktiskt väldigt varierad i den här låten. Fin vinande vindlande gitarr ovanpå en stadig rytmsektion av trummor och bas. Dessa tystnar och episka orgeltoner gör sig gällande innan trummorna och häftigt kontrasterande stämsång avslutar låten.

Green grass and clover är en helt annorlunda låt med cembalo som huvudinstrument. En del tunga trummor behåller dock delvis den hårda stilen. Fin sånginsats även här. Påminner lite om t ex Growing Concern på vissa sätt.

I lost my love är tillbaka med det tyngre artilleriet. Lite snabbare tempo och inte fullt lika tungt. Ett häftigt riff som upprepas effektivt.

The death trip är en riktigt häftig låt som kanske kan påminna lite om ett tyngre Ultimate Spinach. Inleder drömskt och klipper sedan i med tunga riff och bra sång. Sedan dämpas kompet något och de sjunger bara lite hummande. Lite orgel smyger sig lagom obemärkt förbi. Ett par mellanspel med tunga riff och trummor som svarar varann. Till och med lite klockor förekommer tror jag. En härlig psykeldelisk låt.

Andra sidan öppnar med No time som är riktigt tung med trummor, bas och grym gitarr. Orgel och piano förkommer också på ett kul sätt. Återigen förvånar de positivt med bra sång i bra arrangemang.

Uncertain destination inleder med det säregna ljudet från en cembalo sedan trycker de till ordentligt med gitarren och trummorna innan cembalon kommer tillbaka. Gitarren och och engagerad stämsång vävs ihop med cembalon på ett helt otroligt bra sätt. Riktigt skum rytm i en instrumentell sekvens med tung gitarr och cembolo tillsammans.

Realization har ett drivande tempo och en subtil närvaro av melodi. Osannolik men bra stämsång. Grym virtuos gitarr som briljerar fullständigt.

Hard working man förvånar på ett positivt sätt. Det är en maskerad blueslåt tror jag. Ganska skramlig och charmig. Med lite orgel, piano och bra sång. Påminner starkt om en annan låt som jag inte kommer på just nu.

The sorcerer of Isis (ritual of the mole) avslutar skivan. En vandrande episk låt. Lätt hypnotisk där de slår på med allt. Bra varierad gitarr som ibland är mörk och distad till en vägg och ibland ensligt vinande. Bra grundkomp med trummor och orgel som går in och ut. Innehåller ett mellanspel med skumma rymdljud och mystisk körsång. På något sätt känns det logiskt.

En varierad skiva proppfull med idéer. De kombinerar olika stilar på ett unikt sätt. Det blir aldrig pompöst eller överdrivet. Hela tiden äkta och genuint. Saknar kanske den där riktigt trallvänliga melodin men som helhet betraktat är det ett mycket bra album.

Från klassiskt till country

Fick ett bra musiktips på en skivmässa. En av säljarna rekommenderade plattan Savage Grace från 1970 utgiven av Reprise med bandet Savage Grace. Ett amerikanskt band som gjorde två plattor, detta är den första. Savage Grace kom från Ann Arbor, Michigan och bestod av John Seanor på piano och cembalo, Larry Zack på trummor, Al Jacquez på sång och bas samt Ron Koss även han på sång och gitarr. Ron Koss skrev flertalet av låtarna på skivan.

Skivan inleder med Come on down, en positiv lite countryrockinfluerad låt. Sångaren sjunger väldigt bra och engagerat. I slutet kommer ett längre parti där låten byter skepnad med bland annat bra piano och trumsolon i annorlunda takt.

Lady rain inleder med lite stillsamt piano och sedan kommer lite tung gitarr. När sångaren börjar sjunga tar det stillsamma pianot vid och det fortsätter att växla på ett effektfullt sätt. Båda sångarna sjunger i låten. Ett lite mystiskt drömlikt parti med ensligt trumljud och gitarr byts ut mot det stilla pianot och via lite tung gitarr tillbaka i sången igen. Udda men bra arrangemang. Varierad och bra sånginsats. Speciellt refrängen är väldigt medryckande.

Dear Lenore inleder med något som låter som bongotrummor. Via något som kan liknas vid Kaks Lemonaide kid så mynnar den ut i hypnotiskt tunggung via ett trumsolo på bongotrummorna och tillbaka igen.

En cover på Bob Dylans klassiker All along the watchtower avslutar skivan. Börjar med stillsamt cembalo innan riktigt vassa gitarrer tar vid. Bra trummor med mycket improviserade solon. Mycket bra vinande och virtuosa gitarrsolon som helt plötsligt tystnar för att bytas ut mot mystiska cembalotoner som rullar fram. Sen river de av ytterligare ett vilt gitarr och trumparti som följs av starka trummor över cembalon. Avslutar med ett extremt gitarrsolo som dundrar fram på maxvolym.

Andra sidan inleder med en cover på en Oscar Peterson låt, Hymn to freedom. Den börjar med lite stillsamt och avslappnat piano. Spelet är flyhänt och rikt på improvisationer. En bit in i låten förstärks den av riktigt bra elgitarr som matchar pianot. Gitarren har mycket temperament och spelas med mycket improvisation och temperament. Trots att det är en jazzlåt så får jag mer en Allman Brothers känsla av låten.

Nästa låt 1984 har lite sång återigen. Distinkta trummor och bra gitarr. Växlar snyggt över i ett annorlunda komp och tempo via lite piano.

Night of the hunter inleder lite skrämmande med bara cembalo och trummor sen kommer lite starkt förvrängd sång som påminner lite om Grateful Dead på sin skiva Aoxamoxa. Komp och tempo flödar fritt och ljudbilden varieras på ett bra sätt. Mycket bra trummor och grym elgitarr som ibland byts ut mot cembalons säregna toner. En ganska eftertänksam låt.

Skivan avslutas med låten Turn your head. Stillsam och vacker inledning med piano och cembalo. Vacker sång. Utan att tempot växlas ökas intensiteten kraftigt en bit in i låten med bra långsamma trummor och ångestfylld elgitarr som sedan tystnar och byts ut mot nästan klassiska pianotoner. En bra melodi som framkallar rysningar. Har ett kokande avslut med mycket galopperande trummor och elgitarr som påminner om Allman Brothers.

Sammanfattningsvis en otroligt bra skiva med fantasifull musik till otroliga arrangemang. De påminner mycket om virtuosa jamgrupper som Allman Brothers och Grateful Dead men har även en flödande musik med ovanliga instrument inte olikt Ultimate Spinach.