Kreativ baksidestext

Det är inte varje dag man öppnar upp en fortfarande inplastad skiva från 60-talet. Men det fick jag göra med första och enda albumet med gruppen Art of lovin'. Det gavs ut på Mainstream 1968.

Art of lovin' bestod av Gail Winnick på sång, Paul Applebaum på gitarr och sång, Johnny Lank på bas, Sandy Winslow på trummor och Barry Tatelman på saxofon. Baksidestexten är fantastsikt kreativt skriven med ett fokus på ordet love.

Musikalsikt spelar de folkrock med starkt popfokus. De påminner om Spanky and our gang som också har fina harmonier och snygga arrangemang med både manliga och kvinnliga röster. När det låter som allra bäst hittar de samma eviga vackra musikaliska fåra som Growing concern.

Mina favoritlåtar är What the young minds say, And I have seen them all och (How can we) hang on to a dream de är en fröjd för öronen.

Skivan inleder med Paul's circus. En bra låt förutom några otrevliga instick med positivhalarmusik. Melodin är stark och Gail sjunger bra.

What the young minds say har en sval jazzig känsla med en fin melodi och återigen sjunger Gail mycket bra. Snygga instick på saxofon och bra gitarrspel.

You've got the power har en mer stuffig känsla men refrängen är bra. Här sjunger Barry Tatelman men Gail kommer in i refrängen.

Take a ride har en folkpoppig melodi med bra sångarrangemang som påminner om Spanky and our gang. Orgeln är lite för sockrig.

Good times är lite rockigare men väldigt stuffig. Bra och omväxlande duett.

Daily prayer har en vacker inramning med kör bakom Gails sång och fina gitarrslingor i en behaglig och ganska temperamentsfull melodi.

Först ut på andra sidan är The first time, en snabb positivt laddad låt med stämsång.

And I have seen them all har en lite mer skör framtoning med änndu bättre sångarrangemang. Melodin är behaglig och vädigt dynamisk sånginsats.

You'll walk away har Gail som huvudsångare igen men lite för poppig orgel för min smak.

(How can we) hang on to a dream har lite mörkare framtoning med sprucken lugn gitarr i en lagom ångestfylld melodi. Stark sånginsats av Gail.

State of mind avslutar skivan med en stuffande dansant låt. En del vassare distat gitarrspel kommer in från ingenstans. Mycket temperament i Gails sånginsats.

Regnglädje

Redan 2017 skrev jag om första skivan med Bonnie Lou. Nu är det dags för hennes andra album. Det har titeln Raining down happiness. En ganska rak countryskiva med lite popinfluenser. Bonnie Lou sjunger bra, speciellt på låtarna Raining down happiness, Stand by your man och This is for you.

Skivan gavs ut på Wrayco 1972. Jag läste någonstans att den etiketten skulle ha en koppling Link Wray men det stämmer inte vad kan se. Jag tror istället att den grundades av Lewis Chitty. Det här verkar vara den sista skivan Bonnie spelade in men enligt baksidestexten så spelade och sjöng hon i ett TV-program med Paul Dixon.

Titellåten Raining down happiness inleder. En glad gospelinfluerad låt med bra medryckande melodi. Kompet med elgitarr och lite piano är också bra.

Tammy Wynettes klassiker Stand by your man är nästa låt. Fint framförd med gitarr och Bonnies varma uttrycksfulla röst.

Seven lonely days är en av Bonnie Lous signaturlåtar som fanns med redan på första skivan. Bra körinsats. Lite logdanskänsla.

Andra sidans bästa låt är en annan låt som också fanns på första skivan Tennessee wigwalk här kommmer en andra låt från första skivan. Bra gitarrspel och härligt klipp i melodin.

This is for you avslutar skivan riktigt bra med vacker melodi, genuin sånginsats och snygga stråkar.

Link Wrays första sånginsats

Link Wray gjorde riktigt bra instrumentella låtar under slutet av 50-talet och början av 60-talet. I början på 70-talet spelade han in två magiska album i gränslandet mellan rock, country, folk och blues. Det här albumet är en länk mellan de två perioderna. Det gavs ut 1964 på Links egen etikett Vermillion och har titeln Sings and plays guitar.

Här hämtar Link inspiration från andra artister som Buddy Holly och Elvis Presley. Han försöker sig även på att twista som Chubby Checker. Det är absolut inte dåligt men det blir lite slätt. Som rå gitarrist eller som eklektisk gitarrvirtuos med texter som Dylan är betydligt mer hans eget uttryck och där kommer hans talang till sin fulla rätt.

Mina favoritlåtar är I wanta get married för sitt Buddy Holly uttryck, Remember the twist för det fina gitarrspelet och de primitiva trummorna samt I'd do anything for you för sin varma och anspråkslösa Elvis-känlsa.

Det står inget på omslaget vilka de övriga medverkande musikerna är vilket tyvärr är vanligt under 50- och tidigt 60-tal. Men det är ganska troligt att brodern Vernon medverkar i alla fall.

Komplettering

En del plattor har man enkom för att ha en komplett samling av något. Valley of the moon med Lovecraft är ett sådant exempel. De första skivorna med gruppen HP Lovecraft speciellt den andra är mycket bra. Men den sista där de kallar sig Lovecraft är långt ifrån dem i stil och uttrycksfullhet. Faktum är att endast Michael Tegza på trummor är med från originalsättningen. Här är de övriga medlemmarna Jim Donlinger, Michael Been och Marty Grebb.

Skivan gavs ut 1970 på Reprise. Mitt exemplar är den tyska utgåvan.

Musiken är pop med en del Bee Gees Staying alive vibbar. Låtar som inte är helt oävna är Love has come to me, Dear och Hopefully we'll all remain together som har bra melodier och de hittar lite engagemang i sången och en viss stämning i musiken. Men som sagt om man förväntar sig fler It's about time eller Keeper of the keys så får man leta vidare.

Skivan inleder med discofunk-låten We can all have it together.

Brother I wonder fortsätter i en funkig mer poppig stil men har lite mer gitarr.

Love has come to me inleder med lovande akustiska toner och en bra försiktig sånginsats men mer poppiga sångarrangemang kommer efterhand.

Will I know when my time comes har en mer böljande stil och svårfångad melodi trots piano.

Two step tussle har bra gitarrspel med lite countryrockfeeling blandat med akustisk gitarr. Sånginsatsen kompletterar låten.

Take me by the hand fortsätter på ett lättsmält modernt poppigt spår utan större melodi här finns även en orgel med.

Andra sidan med mjuk poppig stämsång i Lady come softly.

The dawn har en drömsk stil med mer nyanserad sång, maffiga trummor och lite sitar.

Never gonna go back har mycket blås utan större melodi.

Dear har en del dramatiskt pianospel och sång till en mörkare melodi.

Hopefully we'll all remain together fortsätter med bra sång och dramatisk sång med en del piano.

Psykedelisk orgel

In-a-gadda-da-vida med Iron Butterfly från 1968 var en av de första skivorna jag köpte när jag fått upp ögonen för psykedelisk musik bortom Janis Joplin och Grateful Dead. Titellåten ska ha spelats in under sån påverkan att In the garden of Eden blev In a gadda da vida men den historien tar jag med en näve salt. De låter ganska slipade men lagom galna och lössläppta för att det ska bli bra musik. Skivan gavs ut på Atco.

Iron Butterfly bestod av Doug Ingle på sång och orgel, Ron Bushy på trummor, Lee Dorman på bas och Erik Brann på gitarr. Enligt baksidestexten var Ingles far kyrkomusiker vilket hörs på ett positivt sätt.

Man hör både Ultimate Spinach och Beat of the Earth i musiken och ett förebådande av speciellt Deep Purple.

Most anything you want är melodiös vacker liten sång. De vässar till den med en del öronbedövande hård orgel och en del vinande gitarr. Riktigt snyggt när de spelar melodislingen på en distad vinande gitarr.

Flowers and beads fortsätter med en vacker melodi till och med en ganska själfull sånginsats. Orgeln är mer nedtonad.

My mirage är lite mer kaotisk i sin melodi men den har vackra små slingor. En del gallopperande trummor och gitarr med stark nästan kyrklig orgel.

Termination lämnar de vackra melodierna och mycket riktigt är det inte Doug Ingle som står bakom den här låten. Mer repetitiv med orgeln som driver en taktfast låt. I slutet kommer de in i trädgården med vindspel och det blir lite drömskt.

Are you happy har ganska spännande ljudväxlingar med orgel och trummor som svarar varandra i början. Lite mörkare ton i låten men återigen väldigt melodiöst. Mycket bra gitarrspel i en längre sekvens med allt intensivare trummor i bakgrunden som sedan växelvis svarar varandra i varsin högtalare. Effektfullt.

Andra sidan fylls av klassikern In-a-gadda-da-vida. Fina kyrkliga men försiktiga orgeltoner öppnar och sedan växer de majestätiskt med gitarren som kommer starkt. Sången är lika stark den. Riffet är lika effektivt och minnesvärt som Deep Purple eller Black Sabbath men Iron Butterfly var först. Riktigt bra improvisatoner med en vild gitarr som drar iväg till orgeln och basen i bakgrunden som kör grundriffet. De lyckas till och med göra ett spännande trumsolo med mycket rytm och känsla. Fantastiskt när orgeln sömlöst kommer in med några kyrkligt ljudande toner som blir mer galna och då kommmer en hårt distad gitarr.

Ny artist samma band

Nästan samma band med Garland Jeffreys, Stan Szelest, Ernie Coralla, Sandy Konikoff och Harvey Brooks som spelade under namnet Grinder's Switch som jag skrivit om tidigare agerar här kompband åt John Cale på hans soloalbum Vintage Violence från 1970 utgivet på Columbia. Musiken är långt ifrån Velvet Undergound och påminner mer om Nitty Gritty Dirt Band med deras vinkel på countryrock som går mer åt pop-hållet. Det här är John Cales första soloalbum. Men han medverkade som ljudtekniker på t ex Morning Glory från 1968.

Ett ganska ojämnt album men ett par låtar är fantastiska Big white cloud och Please men även Cleo är mycket bra. Enligt baksidestexten så är det något slags historiskt tema med Karl den store och Kung Offa av Mercia.

Hello, there inleder skivan med en cirkusinfluerad melodi.

Gideon's Bible är en betydligt bättre låt med en liten orgelmatta som bakgrund och en melodi som växer vackert i refrängen.

Adelaide fortsätter tyvärr i vaudevilletradionen.

Big white cloud en riktigt bra låt med en reflekterande stil i sång och melodi som förstärks av sparsmakade pianotoner och orgel eller stråkar. Som grädde på toppen har låten en kör som svarar i refrängen. En underbar låt.

Cleo en liten sprucken poppärla med en kör på ett par ställen och kul instick på gitarren och pianot.

Please har en storslagen melodi framförd på ett anspråkslöst sätt med bra pianospel med mycket känsla och en del pedal-steel gitarr. Riktigt bra sånginsats också.

Andra sidan inleds med Charlemagne fortsätter i en böljande lågmäld countrystil med pedal steel gitarr och piano.

Bring it on up har lite snabbare men påminner mycket om föregående låt.

Amsterdam är en väldigt långsam med knappt hörbar melodi.

Ghost story höjer tempot något men ändå ingen större melodi. Ganska mörk i stilen med orgel i bakgrunden.

Fairweather friend är en liten klämkäck låt med piggt gitarrspel och knasig sång.

Årets sista picknick

Om man ska passa på att gå ut på en sista picknick för året så måste man vara väl påklädd i gråvädret. Musik kan ge en fläkt av vår. Den spanska gruppen Pic-Nic bestod bland annat av Jeanette Dimech som senare släppte flera soloskivor varav jag skrivit om den andra här på bloggen. Pic-Nic gav bara ut en enda LP och det är den jag ska skriva om här. Den är självbetitlad och gavs ut på Hispavox 1968.

De påminner om både Mamas and the Papas och Spanky and our gang. Tyvärr står inte så mycket om de medverkande på omslaget. Men Jeanette har skrivit många av låtarna tillsammans med R. Turia men enligt Discogs var den personen inte med i gruppen.

Skivan inleder behagligt böljande med Cállate níña. En vacker låt med mycket värme. Låter lite som att den spelas på harpa men det är även bra gitarrspel och Jeanette sjunger fint.

No digas nada fortsätter behagligt med vackra stråkarrangemang och en del fin folkrocksinfluerad gitarr.

El es distinto a ti (Society's child) är en spansk översättning av en Janis Ian låt. En ganska långsam historia i början men sen kommer melodin igång i refrängen.

En mis noches är en väldigt vacker liten låt. Här finns lite munspel med också och snyggt trumspel.

Te esperaré har ett mer gitarrinfluerat sound och även en del fina sångarrangemang med stämsång.

San Francisco bay-blues en märklig låt i en jugbandstil men Jeanette sjunger bra som vanligt på engelska dessutom. Ett tillbakalutat gitarrsolo får de till snyggt.

Andra sidan inleder med Amanecer. En ganska långsam låt som växer med en del harpa.

Me olvidarás fortsätter i en ganska långsam stil med ljuv sång och vackra stråkarrangemang.

No volverá har vacker en välljudande duett som lyfter sången och återigen strålande vackert arrangerat med stråkar och gitarr.

Oí tu voz har lite mer tempo med ett annorlunda stråkljud med både långa svepande toner och korta. Fin sånginsats.

Negra estrella (Tiny sparrow) är en översättning av en Peter, Paul and Mary låt. Avskalat gitarrspel i inledningen och sedan mer lägereldsmunspel och harpa.

Skivan avslutas med Sola (It Happens All The Time). Har en fin dynamik med refräng med stämsång och sedan sång som pendlar mellan högtalarna.

Örnen flyger i skymningen

Här kommer en försenad julklapp med en mer okänd stilmässig släktning till Steppenwolf och Creedence Clearwater Revival som heter Blue Mountain Eagle. De blandar hårdare rock med country och får till vissa psykedeliska tongångar allt med ett poppigt angreppssätt. Ibland blir det riktigt bra som i Troubles och No regrets. Deras enda album gavs ut på Atco 1970. Det var självbetitlat.

Gruppen bestod av David Price på gitarr och sång, Randy Fuller på bas, gitarr och sång, Bob Jones på gitarr och sång, Joey Newman på gitarr, piano och sång samt Don Poncher på trummor och sång. De kom från Texas men inspelningen gjordes i Los Angeles.

Coolt rödförskjutet och speglat foto på omslaget. Jag kan nog slänga med Love och Clear Light bland liknelserna också.

Sida ett inleds med Love is here. Stämsång i hårdrockstappning och en del bra surrande gitarr i fin melodi.

Yellows' dream är betydligt mer avskalad med orgel som växer en del. Melodierna påminner om varandra.

Feel like bandit är lite mer stuffig och dansant i sin framtoning. En del spännande gittarrspel med mycket dist.

Troubles ger starka Creedence Clearwater Revival vibbar med en gungande countryinfluerad blues med fläskig takt. Härligt genuin.

Loveless lives är en mer hårt rockande låt som skiftar tempo en del men överlag tämligen skramlig. Mest spännande är bastonerna.

Andra sidan inleder med No regrets som har en uttrycksfull stil med bra stämsång och fina countryinfluerade gitarrtoner med mycket känsla.

Winding your string har en ganska storslagen melodi.

Sweet mama har en ännu starkare hårdare melodi som ger lite Steppenwolf känsla. Avslutar med spännande trummor av olika slag.

Promise of love har bra melodi och stark känslomässig sång i ett snyggt arrangemang.

Trivial sum föröker sig på en mer stuffig variant igen.

Semestertider

Nu är semestertiderna slut för de flesta, jag började jobba den här veckan. För familjen Griswold med Clark, Ellen, Audrey och Rusty blev semestern inte riktigt som tänkt men en fantastiskt underhållande film. Ett päron till farsa med Chevy Chase och Beverly D'Angelo kom 1983 och är en av mina favoritfilmer. Här tänkte jag skriva om soundtrackalbumet som gavs ut av Warner brothers samma år. Min kopia är den skandinaviska utgåvan. Filmens originaltitel är ganska obegripliga National Lampoon's vacation. Här är den svenska filmtiteln betydligt bättre än originalet.

Filmens huvudlåt Holiday road inleder skivan. En härlig låt med ett positivt driv och en medryckande melodi. Lindsey Buckigham är det som framför låten med mycket körande. Vad jag har kunnat hitta finns den inte med på någon LP med honom bara som singel. Låten är även med i den senaste filmen i serien där sonen Russ med familj ska göra om samma resa. Ellen och Clark är med en liten glimt i den filmen också.

Mister blue är en mer stillsam ballad med The Fleetwoods. Den ger Buddy Holly vibbar eftersom den påminner om True love ways. De är från samma tid, slutet på 50-talet.

Blitzkrieg pop med The Ramones ger en rejäl energikick med snabbt tempo och hårtslående på både trummor och gitarr. Slutet är effektfullt.

Deep river blues är avslappnad och långsam blues med gitarr och piano med Ralph Burns som spelas när de tagit fel avfart i St Louis. Ingen sång men efter hand kommer några fina saxonfontoner in i låten.

Summer hearts är en 80-talsballad med Nicolette Larson. Hon har tydligen spelat in skivor med Neil Young.

Andra sidan inleder med Little boy sweet med June Pointer. En medryckande 80-tals poplåt.

The trip (theme from vacation) är en ganska anonym instrumentell synthjazzig låt med Ralph Burns. Men man tänker på när de kommer till bilhandlaren som inte har bilen de beställt precis i inledningen av filmen.

He's so dull fortsätter i 80-talspopland med Vanity 6. Den här låten kan jag faktiskt inte placera i filmen.

Christie's song lite anonym jazz med fin bas med Ralph Burns. Den här kan jag inte heller placera i filmen exakt.

Dancin' across the USA med Lindsey Buckingham avslutar skivan. Lite långsammare än öppningslåten men refrängen är medryckande.

Skorpionens dans

Shocking blue var en grupp från Nederländerna. Scorpio's dance från 1970 var deras tredje LP och den gavs ut på Pink elephant men min kopia är den tyska utgåvan på Metronome.

De bjuder på en blandning av lite folk och country i några låtar över till psykedelisk rock och även lite pop. Mariska Veres är riktigt bra på sång i flera av låtarna. I en låt påminner hon om Grace Slick i låten White rabbit. De övriga medlemmarna är Robbie van Leeuwen, Klaasje van der Wal och Cornelis van der Beek. Skivan spelades in i USA.

Mina favoritlåtar från skivan är Deamon lover som är en fantastisk episk låt med psykedeliskt flyt, Scorpios dance som också går i en liknande stil samt I love voodo music som har ett spännande folkrocksound.

Scorpio's dance (first movement) inleder med några akustiska gitarrtoner och sedan en ensam baston som ringer ut. Ingen sång.

Alaska country här står Mariska för sången. En svängig låt med lite country och bluesfeeling men även lite psykedeliskt med långa ödsliga toner på orgel och gitarr i ett mellanspel.

Sally was a good old girl är en svängig countrylåt åt rock n roll korsat med bluegrass hållet.

Deamon lover är en fantastisk låt. Lång och med en bra melodi som byggs upp anspråkslöst, fin sånginsats med mycket känsla och riktigt bra sparsmakat episkt gitarrspel. Det finns en aning av flöjt eller orgel i bakgrunden ibland. Gitarrspelet är lite blandat akustiskt och elektriskt som jag är svag för. I några passager med sorgsna gitarrtoner påminner melodin märkligt nog starkt om låten The Model med tyska Kraftwerk.

Första sidan avslutas med en instrumentallåten Scorpios dance. Den öppnar med flyhänt spelad akustisk gitarr. Sedan fylls det på med taktfast bas och gitarren ljuder mer som spansk gitarr. Efter hand kommer det en del flöjt. Allt är väldigt meldiöst och föjsamt i en fin improviserad stil.

Andra sidan inleder med poppiga och dansanta men varierade Little cooling planet. En del gitarr och körande.

I love voodo music har ett stillsamt anslag med anspråkslös sång och fint gitarrspel. En fast takt i bakgrunden ramar in låten som har ett säreget folksound. En bit in i låten blir det istället rytmiska bongotrummor och olika fågelljud. Sen avslutas den som den började.

Seven is a number in magic är en mer poppig låt med en mycket repetetiv rytm. Lite munspel förgyller.

Mer pop med Keep it if you want it som får mig att tänka på The Kinks och deras You've really got me. En bit in i låten räddar de upp den med ett snyggt solo på trumpet och bastuba.

Water boy avslutar skivan. En massa sitar och en spännande sånginsats där Mariska påminner om Grace Slick.

En mörk historia

I bloggens barndom så skrev jag om Amboy dukes debutalbum. Nu är det dags för deras andra album som heter Journey to the center of the mind. Det gavs ut 1969 också på Mainstream. Tyvärr inte samma typ av snygga tecknade psykedeliska omslag som bolaget brukar köra med.

En ganska mörk historia och med en extremt störande sånginsats på några av låtarna på första sidan. Titellåten och några fler låtar är bra men jag gillar det mer bluesiga första albumet bättre.

Mississippi murderer har en extremt störande och tillgjord sånginsats. Själva kompet har ett bluesigt sväng men det känns inte äkta.

Surrender to your kings ger ett stressat intryck med ett ganska hårt komp som känns lite kusligt med orgel, trummor och tuff gitarr. Sånginsatsen är återigen teatral och märklig.

Flight of the byrd har ett märkligt riff som påminner om en marschlåt. Spännande ljudbild med trummor en del piano och mycket gitarr. Ingen sång.

Scottish tea har hyfsat normal sång och bra tryck i gitarrspelet.

Dr. Slingshot har en vild framtoning med mycket gitarr som studsar runt i en okontrollerad stil med en skruvad mörk underton.

Andra sidan inleder med Journey to the center of the mind skivans bästa låt. Bra gitarrspel och en triumfatorisk omväxlande melodi. Rolig text så klart med rader som

take a ride to the land inside of your mind

. Några pianotoner kan också höras. Ett snyggt bassolo får de också med.

Ivory castles har fina vinande långa gitarrtoner till en poplåt sångmässigt. I ett mellanspel är det lite marscherande hotfull gitarr med rusande takt.

Why is a carrot more orange than an orange fortsätter i en liknande galloperande stil men med en lugnare gitarr och inte lika poppigt.

Missionary Mary fortsätter i samma lite poppiga stil men med ett visst skrämmande anslag i gitarr och växlingar i melodi och ljudbild.

Death is life här är det en ganska stressande orgel som dominerar låten.

Saint Philips friend har en långsammare stil med mestadels sång i intressanta arrangemang.

I'll prove I'm right fortsätter i en lugnare popstil. En del vass gitarr.

Conclusion är en ganska snyggt gjord talad låt till en bra komp med lågmäld gitarr, orgel och piano.

Samling från San Francisco

Samlingsalbum är inte så spännande att skriva om normalt sett men Fifth pipe dream volume 1 från 1968 samlar fantastisk psykedelisk rock och pop från San Francisco. Etiketten heter till och med San Francisco sound. Sedan tidigare har jag skrivit om gruppen Tripsichord som hade samma logga på etiketten men var utgiven av Janus records. Tripsichord bidrar med tre låtar, ingen av dem finns med på deras enda skiva. Jag gillar alla låtarna utom de två sista med Black swan.

Omslaget är tecknat i en trevlig psykedelisk art nouveau stil. Insidan av gatefoldfodralet är ett knasigt kollage med foton och namn på kända San Francisco -grupper, -personer, -platser och liknande som Family dog, Chet Helms, Great society, Grateful dead, Quicksilver messenger service, Charlatans, Big brother and the olding company, Jefferson airplane, Matrix, Haight Ashbury osv. Det är en lite förvirrande lista för även Leadbelly och Bob Dylan räknas upp. Känner igen åtminstone Grace Slick på några foton.

Bulgaria med It's a beautiful day är fantastiskt driven med en stark duett mellan David Laflamme och Linda Laflamme och snyggt samspel mellan improviserad fiol och gitarr. Den finns med på deras debutalbum.

Aquarian dream är enligt skivomslaget också med It's a beutiful day men Discogs hävdar att det är en okänd grupp som framför låten. En lite österländskt influerad melodi med mycket orgel men även piano. Även här en duett mellan en man och en kvinna. Kokar ihop snyggt med ett gitarrsolo i samspel med orgel innan den återgår till karavan genom öknen känslan. Jag tror att det är It's a beautiful day som framför låten.

You're the woman framförs av Tripsichord eller Tripsichord music box som det står på skivan. Har en ganska hård framtoning vissa stunder för att sedan bli trallvänlig i andra. En underbar dynamik. Bra gitarrspel i samspel med orgel och starkt trumspel på ett par ställen.

Andra låten med Trispsichord It's not good inleder med klassiska pianotoner och växlar upp med vass orgel och gitarr. Den nästan distade sången ger en enorm närvarokänsla. Har ett fantastiskt gitarrsolo med en ton som studsar och vrider sig.

Nästa två låtar på första sidan är ett mysterium vem som framför dem. Skivomslaget anger Indian puddin and pie medan Discogs hävdar West coast natural gas. Two's a pair är en melodiös låt med fina sångarrangemang till distat improviserat gitarrspel och ett varierat tempo. På något sätt är det pop. Jag får lite Fapardokly stämning.

Beyond this place är mer poporienterad med en underbar melodi och fin stämsång. En del stråkar i flera lager tillsammans med klockspel.

Andra sidan fortsätter med ytterligare två låter med Indian pudding and pie eller West coast natural gas. Hashish har mycket surrande gitarr och ett drivet tempo men även en del skiftningar.

Water or wine är ganska drömsk med ett tempo som känns som vågor som långsamt rullar in mot stranden. En bra sånginsats och bra samspel mellan orgel och gitarr. Bryter ihop ganska psykedeliskt i slutet.

Family song med Tripsichord är nästa låt. Har en angelägen atmosfär i kompet. Det ger en fin kontrast med pianotonerna som kommer ibland uppblandat med orgel. Sånginsatsen är mycket bra med ett medryckande arrangemang. Efter en stund blr det mer flödande och improviserat med fantastiskt gitarrspel.

Lady blonde med Back Swan är ointressant pop åt det jazziga hållet med en del trumpet och saxofon.

Black swan framför också sista låten She encircles me som är en långsam melodi med trumpet.

Brett spektrum

För ganska exakt 8 år sedan så skrev jag om Judee Sills första album och här kommer ett inlägg om hennes andra och sista album Heart food. Det gavs ut 1973 på Asylum records. Jag har den brittiska utgåvan. Ett textblad följer med.

En singer songwriter skiva men med ett speciellt anslag av rock och country och i sista låten även en sakral antydan. Mina favoritlåtar blir nog There's a rugged road och de båda avslutande låtarna When the bridegroom comes och The donor.

There's a rugged road inleder vackert med en medryckande melodi. Judee sjunger bra och ackompanjeras av stråkar och lite gitarr. En bit in i låten blir det lite countryfeeling med pedal steel gitarr men inledningsvis är det mer folkrock.

The kiss här har sången mixats på ett märkligt lite mystiskt sätt och det är en del stråkar, piano och orgel som ger en speciell ljudbild.

The pearl har också den märkligt mixade sången på några ställen. En fin orkestral ljudbild med blås och stråkar men som ändå får till en folkcountrykänsla. Kanske på grund av ett trevligt gitarrplink.

Down where the valleys are low har en svepande countryinfluerad melodi.

The vigilante lyfter in lite bluesiga element med munspel med country eller folkrocks-aktigt gitarrspel. Efter hand kommer stråkar in som ger ett fylligt sound.

Soldiers of the heart inleder andra sidan. En lite mer rockig låt och ganska bra tempo.

The phoenix har en fin atmosfär med gitarr och piano samt lite kör på ett par ställen.

When the bridegroom comes har en fantastisk melodi som byggs upp av piano som spelas på ett säreget dröjande och dynamiskt sätt. Judee sjunger med mycket engagemang och temperament. Lite Carole King feeling faktiskt.

The donor har en sorgligare ton med piano och något slags klockspel. Hummande sång i flera lager som för tankarna till en sakral miljö. En bit in i låten kommer vanlig sång in. De säger faktiskt Kyrie eleison som är grekiska för Herre förbarma dig.

Musik med koppling till fänrik Stål

Första sidan av Släkt med Lotta Svärd från 2015 på Startracks är riktigt bra på andra sidan tappar den fart lite grann. Min favoritlåt är helt klart Leevi & The Leavings men även Om jag nånsin far till Jakobstad igen och Gudföräldrar är mycket trevliga på ett Lisa Ekdahlskt sätt.

Vasa flora och fauna bestod vid när det här albumet spelades in av Mattias Björkas och Iiris Viljanen de kommar båda från trakten kring Vasa i FInland och de sjunger finlandssvenska. Det här var gruppens debutalbum och det enda där Iiris medverkade. Titeln på albumet är inspirerat från en av dikterna, som heter Lotta Svärd, från Fänrik Ståls sägner. I en del låtar infinner sig en känsla av ett kyrkorum och psalmsång.

Gudföräldrar har en lätt tangoinfluerad melodi och en fin sånginsats av Iiris Viljanen.

Om jag nånsin far till Jakobstad igen är trevlig melodi med en Mattias Björkas på sång och med Iiris Viljanen som gör ett instick ibland.

Prisma har Mattias Björkas på sång och något som låter som en större kör som fyller i på några ställen.

Leevi & The Leavings var anledningen till att köpte skivan. En underbar driven lite försiktigt trevande melodi med små instick på piano och ett litet grundkomp. Sånginsatsen av Iiris Viljanen är underbar på ett ansråkslöst sätt. En orgel i samspel med piano målar upp ett fint soloparti.

Inget att berätta just i kväll är mer kontemplativ med piano som tassar runt. Mattias Björkas sjunger bra.

Nog var han en vän har en lite speciell takt på sången.

Andra inleder med Släkt Med Lotta Svärd har en tyngre melodi på piano. De nämner Sven Dufva så kopplingen till Fänrik Ståls sägner är tydlig.

Di tror int när jag säger fortsätter med ganska vemodig stil. X och Y sjunger varsinn vers.

Stängningsdax har lite mer driv med Y på sång och kör i bakgrunden. Fint pianokomp.

Varje lördag har en trevlig lite snabbare melodi med sång av Iiris Viljanen. En del blås.

Åter till avskyvärld har nästan stilen av en psalm. En del orgel ger en speciell atmosfär.

Från Luxembourgträdgården

Joe Dassin föddes i USA men familjen flyttade till Frankrike när han bara var 12 år, så han sjöng på franska men gavs ut av amerikanska CBS. Hans far var regissör och Joe var skådespelare i några filmer. Le Jardin du Luxembourg kom ut 1976 på CBS men mitt examplar är från 1984 utgivet på Melodija. Såvitt jag vet så är Joe Dassin tämligen okänd i Sverige men han är värd att upptäckas.

Titellåten Le Jardin du Luxembourg är skivans bästa låt och även A toi tillhör mina favoriter. Men hela skivan är bra. Fylld med bra melodier, fina samtidigt lättsamma arrangemang och en behaglig sånginsats. En del visa, ett stänk av pop med en del rock-feeling i en bra kombination. Jag har aldrig varit i Paris och Luxembourgträdgården men det skulle vara kul att se.

Den tolv minuter långa Le Jardin du Luxembourg inleder skivan. En fin böljande melodi med många växlingar. Vackra passager med en duett med en kvinnlig sångröst och en kör. En del sparsmakad men snygg gitarr i kombination med distinkta stråkar, bas och trumpet. Även en funkig sekvens där grundmelodin ligger under basen hinns med.

Il Etait Une Fois nous deux har ett bra tempo och en medryckande melodi. Bra sångarrangemang med en kör i bakgrunden. Euforisk på ett anspråkslöst vis.

Andra sidan öppnar med A toi. Den har samma säregna gitarrljud som klassikern Snowbird med Anne Murray. Mycket stark melodi.

Le cafe des 3 Colombes är en lunkande och berättande liten melodi. Fina sångarrangemang. Det går nästan att se svepande bilder på ett franskt landskap.

Comme Disait Valentine bjuder på lättsamma calypsorytmer komplett med xylofon och bongotrummor. Ett fint trumpetsolo.

Laisse—Moi Dormir är en lite mer rockig låt. En del piano och gitarr kryddar melodin. Ett par toner på saxofon i spelglatt samspel med gitarr och piano också.

Que Sont Devenues Mes Amours? har ett fint gitarrlunk i botten och några trevliga tradjazziga toner på trumpet.

Autopilot

I boken Endless trip fick det självbetitlade albumet med gruppen Pilot från 1971 på RCA ganska positiva kommentarer. Gruppen inkluderar dessutom två Blue Cheer associerade musiker Bruce Stephens och Leigh Stephens. Men jag blir tyvärr inte imponerad. De har för bråttom med att ta med allt i sina låtar från gitarr, piano, stämmor, soulsång, körer, blåssektioner, orgel och det bara snubblar ihop utan känsla.

Stop and think en snabb låt med allt inkluderat från gitar, piano, stressade sångarrangemang och märkliga svepande ljud. Miss Sandy har en mer nyanserad countryrocksinfluerad stil med en soulfull sångare. Rendezvous har en ganska störande blåssektion och melodin är så splittrad att den försvinner. Fillmore shuffle är väldigt lugn i framtoningen utan melodi. Ett parti med saxofon.

Andra sidan inleder med Love is that way. En låt med ett positivt och behagligt flyt men med en del överdrifter med pedal steel gitarr på ett par ställen. Penny alone har ett spännande gitarrljud och bra bongotrummor i ett luftigt arrangemang. With me tonight fortsätter med soulinfluerad sång och en del piano. Rider en gospelkör inleder sedan blir det en massa stuffigt blås. Den slätaste versionen av klassikern CC rider som jag har hört.

God Jul med Elvis

Önskar en riktigt God Jul till alla bloggläsare med ett inlägg om en av Elvis julskivor. Blue Christmas är min favorit för den innehåller en fin version av roliga låten Silver bells. Skivan gavs ut 1976 och är en samlingsskiva utgiven av RCA och baserad på julskivan som kom 1957 men med lite fler låtar. Mitt exemplar är en svensk pressning. Sten Berglind som har skrivit både böcker om Elvis och dessutom har ett riktigt bra radioprogram där han initierat spelar originalsinglar från sin egen samling av rock n roll från 50-talet nämns på baksidan av omslaget.

Nostaslgiskt och med mycket känsla och fin stämmning. Elvis är alltid genuin och han kan förmedla starka och äkta känslor med sin musik. Jag har fortfarande inte sett den nya Elvis-filmen men Elvis dök ändå upp i en ny TV-serie baserad på National treasure-filmerna.

Skivan inleder rockande stämningsfullt med Blue Christmas som har sparsmakat komp och en riktigt bra körinsats.

O come, all ye faithful är mer traditionellt stämningsfullt. Elvis har en enorm närvaro och känsla även i en mer högstämd låt. Mycket bra kör och fina trummor. On a snowy Christmas night är en svepande men vacker låt.

It won’t seem like Christmas (without you) fortsätter i samma stil med en ganska prominent orgel och Elvis på fin sång. Holly leaves and Christmas trees har en väldigt genuin och äkta framtoning. Elvis sjunger fantastiskt bra och melodin är underbar. Santa bring my baby back (to me) är lite mer rockig i en tidig 60-talsstil med körande.

I’ll be home on Christmas day har lite akustisk gitarr som ger mycket stämmning i en countrymusikstappning. Ett piano och kör bakom Elvis bygger upp en enorm intensitet genom hela låten.

Andra sidan inleder med Santa Claus is back in town är en behaglig släpig julblues. Silent night den klassiska julsången gör Elvis en fin avskalad version av. Here comes Santa Claus (down Santa Claus lane) är en modernare klassiker som framförs fartfyllt och avslappnat. Winter wonderland har snygga gitarrslingor och avslappnad sånginsats av Elvis. White Christmas framförs ganska annorlunda med ett avskalat pianokomp och kör samt en som alltid underbar sånginsats av Elvis.

Silver bells har ett underbart arrangemang med call and answer mellan Elvis och kören. Snygga gitarrtoner som blandas med stråkar. Har en viss svårfångad men genuin humor i sig också. Mama liked the roses har en tung men hoppfull stil. Elvis sjunger med mycket känsla. Även ett talat parti till en kör. En sorglig och känslosam avslutning.

Kartong i kartong

Om jag hade köpt det här albumet online och fått det skickat så hade det varit en skivkartong i en skivkartong för omslaget till Muscle of love är gjort som en kartong som man skickar skivor med på posten. Mitt exemplar hittade jag i en skivback i tämligen närbelägen skivaffär som jag märkligt nog inte hittat tidigare. Innerpåsen har lite roliga bilder med bandet utklädda till matroser och det finns även en liten broschyr eller insert med bilder och information om låtarna. Knasigt men kul.

Alice Cooper bjuder på ren rockglädje på Muscle of love, deras sjunde album som kom ut på Warner bros 1973. Det här är en grupp som växer i mina öron. Tidigare har jag bara hört deras första och femte album som jag också skrivit om här på bloggen.

Mina favoritlåtar är Big apple dreamin', Hard hearted Alice och Teenage lament '74 men det här är ett heljgutet album som är en fröjd att lyssna på rakt igenom.

Skivan inleder väldigt starkt med Big apple dreamin'. Mycket bra melodi med ett medryckande tryck. Sången och gitarrspelet är riktigt bra. Avslutar med en liten trudelutt på cello eller fiol.

Never been sold before har ett snyggt gung och sprudlande riff. Bjuder också på lite blås som passar in på ett dynamiskt sätt.

Hard hearted Alice är en lugnare men intensiv och vacker låt. Lyriska gitarrtoner och orgeltoner i kombination med bra sångarrangemang. Melodin har en del dramatiska växlingar som de gör väldigt snyggt och drömskt.

Crazy little child har en mer dansant lite jazzig stil. De gör det väldigt snyggt och dynamiskt med mycket känsla och allt från bleckblås till flöjt, bas och piano.

Andra sidan inleder med Working up a sweat. Rockigt tempo med viss country- eller bluesfeeling på vissa ställen med munspel och däremellan dynamiskt gitarrspel och bra sång.

Muscle of love har ett grymt riff med medryckande bas och trummor. Melodin är väldigt dynamisk och lösläppt.

Man with the golden gun skrevs tydligen för James Bond-filmen med Roger Moore, Britt Ekland och Christopher Lee. Både och hårt och showigt med blås med vissa mystiska passager. Bra sånginsats.

Teenage lament '74 har en härlig solig känsla och det där öppna gitarrsoundet som bygger en riktigt bra låt. 50-talsrock möter 70-talet. Fantastsikt med stämsång och grymt bra varierad gitarr.

Woman machine inleder med fina improviserade tunga gitarrtoner som ligger i bakgrunden genom hela låten och sedan lite mörkare och mer mardrömsk sång. En bit in i låten kommer en häftig passage med riktigt bra fjädrad tung gitarr.

Småkul

Merrell Fankhauser and HMS Bounty står bakom skivan Things från 1968 utgiven på Shamley. En popskiva i folkrocksstil med psykedeliska inslag. Den står sig ganska slätt i jämförelse med övriga Fankhauser associerade album som jag skrivit om tidigare men sett för sig själv så är det helt godkänt. Lite Fapardokly, lite Mandrake Memorial, Chamaeleon Church, Mamas and the Papas och kanske lite Ultimate Spinach.

Tyvärr har omslaget på mitt exemplar en stor reva på framsidan men själva skivan är i perfekt skick.

Förutom Merrell på sång, gitarr och sitar så medverkar Bill Dodd på gitarr, orgel och sång, Jack Jordan på bas och sång samt Larry Meyers på trummor och tabla. Bill Dodd medverkade även i Merrells andra grupp Fapardokly som gav ut sin skiva 1967. Jag undrar om HMS Bounty är samma Bounty som i den klassiska filmen Myteriet på Bounty med Marlon Brando?

Skivan inleder i en positiv stil med låten Things (goin' round in my mind). Bra melodi och fina små gitarrknorrar.

Girl (I'm waiting for you) har en vacker melodi med bra sång i spännande arrangemang och en del fina gitarrslingor.

What does she see in you väldigt lekfull melodi som skiftar sömlöst och även cool sitarklingande gitarr. Bra sångarrangemang återigen.

Lost in the city hård gitarr som ligger långt fram i mixen med den mjuka välarrangerade sången och melodin ligger i bakgrunden.

Your painted lives har ett längre gitarrsolo i kombination med mer folkrockig gitarr som är en snygg kombination.

Drivin' sideways (on a one way street) fortsätter med en melodiös låt som kombinerar pop med en ganska tuff surrande improviserad gitarr.

Andra sidan inleder med In a minute not too soon med både engagerad sång och gitarr.

A visit with Ashiya har blir det psykedelisk mysticism med sitar och slagverk. Melodiöst och med ett bra driv.

The big gray sky är en ganska snabb och glad låt med drivande mjuka trummor.

Rich man's fable bjuder på en ordentligt surrande sekvens i en annars snygg men mörk poplåt.

Ice cude island är lite mer avskalad och inte så tydlig melodi.

Madame silky har lite mer orgel i en ganska mörk melodi. Har ett ganska intensivt gitarrsolo.

Sorgligt men upplyftande

Terry Jacks är känd för att han hade en stor hitlåt Seasons in the sun från 1973. Men det är ändå fler än de flesta och han gav även ut flera skivor senare. Hans hitlåt var med på albumet Seasons in the sun. Mitt exemplar gavs ut i Tyskland på Bell records 1974 men originalet gavs ut 1973 på Goldfish records i Kanada.

Två av låtarna är skrivna av Craig Wood som var medlem i bandet Papa Bear's Medicine Show som gav ut ett privatpressat album 1971 som finns beskrivet i Acid Archives.

Mina favoriter från skivan är I'm so lonely here today och titellåten Seasons in the sun förstås. Fyra av låtarna på skivan är Terrys egna kompositioner.

Inleder melodiöst med Concrete sea. I ett fint tempo. I'm gonna love you too påminner starkt om Buddy Holly viket inte är så konstigt eftersom Joe Mauldin, Niki Sullivan och Norman Petty är upphovsmännen bakom låten.

Pumpkin eater fortsätter i en mjuk melodiös anda. Again and again är lite långsammare men fortfarande trevlig lyssning. Since you broke my heart har en del sitar som bygger en trevlig ljudbild. Fire on the skyline bjuder på en stressad och tät melodi med piano och gitarr.

Andra sidan inleder med The love game som påminner lite om Downtown men med en viss japansk antydan. I'm so lonely here today har en fantastisk anspråkslös och sorglig liten melodi. En del orgel och trumpet och Terrys fina röst.

It's been there from the start har en ganska stressad filmisk stil. Sail away är en ganska vacker böljande duett med en kvinnlig röst.

Seasons in the sun avslutar skivan. En fantastisk text så sorglig och så sångvänlig. Melodin är medryckande och sorglig men på samma gång upplyftande.