På Kyrkogatan i Jönköping

Ett band uppkallat efter en gatuadress är inte så vanligt men KG 22 band ifrån Jönköping är uppkallad efter Kyrkogatan i centrala Jönköping. Deras enda skiva gavs ut 1980 på märket Sjöbo Påpp. Jag antar att Sjöbo anspelar på den lilla restaurangen vid Vätterstranden men det vet jag egentligen inget om.

KG 22 band bestod av Arne Söderlund, Conny Axelson, Peter Albertsson, Magnus Andersson, Stephan Möller, Kenth Anderrson, Stefan Bellnäs och Staffan Schön. Alla låtar utom två är skrivna av bandet eller enskilda medlemmar själva.

Musiken är ganska mjuk pop med influenser av soul, funk och progressiv rock. Tydligt modern ljudbild men trevligt ändå med en genuin känsla. Flera låtar har flera ljudbilder med vissa byten i takter och en ljudexperiment. Gillar bäst It ain't easy, Badrock och Musician.

Nostalgi inleder. En ganska snabb poplåt i ljusa toner. En av deras egna låtar.

Love the only one you're with är en cover på en Stephen Stills låt. En stuffig soulstil. Ett bra gitarrsolo finns med.

It ain't easy är komponerad av hela bandet. En en fin melodi med en riktigt bra refräng. En del vass gitarr.

Number one är en funkig och flödande instrumentell låt komponerad av hela bandet. Den har en del fina slingor på lyriskt vinande elgitarr. Många variationer i takt och ljudbild.

The smoking turc är också en vindlande instrumentell låt. Har ett futuristiskt tema över sig. Med märkliga distade synthljud som driver melodin framåt.

Andra sidan inleder med låten Badrock. Den påminner i sitt rockiga driv om Crut, ett annat band från Jönköping och deras låt HV71. Låten är medryckande och kul att lyssna på.

Tillsammans har en mer drömsk inramning med vågor som sköljer in mot strand. En lång låt med både instrumentella sekvenser och sekvenser med sång. Ändrar karaktär totalt en bit in i låten och blir mer funkig med markerad bas i ett riff som nästan låter som signaturmelodin till Seinfeld. Bygger upp en bra intensitet mot slutet.

Nyårslöften är en funkig låt i inledningen. Sen blir det mer driven pop med en bra gitarrslinga. Ljusa sångröster i kören som fyller i sången i bra arrangemang. Sen kommer funken tillbaka.

Musician är skivans andra cover. Ett cover på en låt av Brent Mydland när han var medlem i gruppen Silver 1976. Mellan 1979 och 1990 var han pianist i Grateful Dead. En lågmäld behaglig låt med stämsång, akustisk gitarr, piano och en del saxofon. En väldigt snabbt spelad gitarr hörs på ett par ställen som nästan påminner om en mandolin.

Luftigt och temperamentsfullt

Det här albumet är så stort att det nästan undgår beskrivning Live at Filmore East med The Allman brothers. Det var det sista albumet med båda bröderna Allman. Den äldre brodern Duane omkom i en motorcykelolycka senare 1971. Vilket var samma år som den magiska skivan kom. Fyra sidor avslappnade jam i blues- och rockstil med vissa jazzinfluenser. Luftigt och temperamentsfullt. Speciellt fjärde sidan med Whipping post är en uppvisning i musikalisk berättarkonst.

Albumet är inspelat live på Fillmore East i New York. Utgivet på etiketten Capricorn records.

Musiken påminner en del om Grateful Dead och kanske en del om Butterfield Bluesband.

Statesboro blues inleder albumet. En rockig blues fylld med elgitarrgodis mycket slidegitarr och mjuka trummor.

Done somebody wrong har en annorlunda stil på rytmen med munspel och cool bas i samspel med trummorna. En mer vridande och vinande gitarr.

Stormy Monday har en mer rökig stil med lite orgel och stillsamt tempo och lågmäld ljudbild. Höjer närvaron lite med fina improvisationer på gitarr som följer låtens stil. Även en del mer jazziga jam på orgel finns med.

Sida två innehåller en enda lång låt You don't love me. En välkänd och medryckande slinga bygger upp låten. Snygga bluesiga stopp i sången. Börjar mjukt med sång och orgel sen kommer gitarren in på allvar. Ökat tempo också som görs på ett snyggt sömlöst sätt. Ljudbilden flödar fjäderlätt. Även en del munspel förekommer. In mot mitten av låten tystnar allt utom en gitarr som fyller ut en fantastisk ljudbild. Sen ökas det på med trummor som driver upp tempot. Ljudet varieras på ett lekfullt sätt. Blir nästan countryrock på ett ställe. Slutet är bra men kanske lite skumt med ett julsångstema.

Hot lanta ett ordlöst jam skrivit av hela gruppen. Flyhänt spelat och med bra temperament.

In memory of Elizabeth Reed inleder jazzigt. Melodin är kort men upprepas mer eller mindre tydligt i olika tempon och med olika uttryck på ett dynamiskt medryckande sätt. Fantastiskt flöde i improvisationerna med mjukt föränderlig ljudbild med framförallt gitarr men även en del orgel. Härligt intensivt gitarrspel stundtals.

Fjärde och sista LP-sidan innehåller deras signaturlåt Whipping post i sin definitiva version. Den pendlar i intensitet på ett underbart sätt. Väldigt mycket temperament i gitarrerna. Stämningsfullt med trummor och spridda gitarrljud och ibland så kokar det riktigt. Fantastiskt bra. På ett ställe får de till långa episka gitarrtoner som öppnar upp vidderna ut i världsrymden med fina cymbaler. På ett ställe blir det någon sorts improvisation på Broder Jakob med åskmullrande trummor i bakgrunden. Mycket bra det också.

Med huvudet i ett getingbo

En förunderlig blandning av pop och tuffa ljud. Gitarren har en tendens att låta som att man har huvudet i ett getingbo.

Bandet heter SRC efter en av medlemmarna Scott Richardson Case. Vem sa att CSN (Crosby Stills and Nash) var först med initialer i sitt bandnamn? Den här rackaren kom ut 1968 på Capitol. Måste nämna att två bröder med namnet Quackenbush medverkar. Den här är det första av tre album med gruppen.

Stilen är som sagt pop med tuff gitarr och en hel del orgel. Melodierna och ljudbilden varieras ganska mycket. En del Beatles och en del Spirit men väldigt mycket mer majestätiskt vilket kan bli ansträngande efter ett tag.

Omslaget är häftigt med ett sammelsurium av småpsykedeliska sagomotiv med inspiration från låttitlarna. Exempelvis marionettdockan till höger i bilden mitt i C:et. Observera även Putte i blåbärsskogen promenerande på en svamp. Som hämtat ur en Elsa Beskow bok.

Black sheep inleder mindre spännande med orgel och Beatels-influerad sång men sen kommer ett grymt gitarrparti som låter som att man har huvudet i ett getingbo. En långsam ömsom majestätisk och ömsom melankolisk melodi.

Daystar har stämsång i en anspråkslös Beatels-stil. I vissa partier blir det långa majestätiska surrande gitarrexkursioner.

Exile har tung bas och mystisk orgel. En del surrande gitarr. Varierande melodi och takt.

Marionette inleder i en sprucken pop-stil. Lite mer traditionella rockgitarr-ljud. En fin folkrocks-inspirerad slinga.

Andra sidan inleder med låter Onesimpletask. Ja det är hopskrivet som ett enda ord på omslaget och etiketten. Ett spännande fjädrande gitarrljud i inledning som tyvärr blandas upp med en orgel i en stressande melodi. Nästan lite Spirit över den trasiga skrämmande drivande melodin. Sen ändras sången till pop på ett ställe.

Paragon council har ett surrande gitarrljud och pop-orienterad sång. En bit in i låten är det ren orgelpop som driver melodin. Ytterligare en bit längre fram kör de call and answer mellan orgel och surrande gitarr.

Refugeve fortsätter i en popstil med lite mer lågmälda ljud. Varierande ljudbild. Får till en ganska bra hopkokning mot slutet med mycket gitarr ovanpå en lågmäld orgel.

Interval inleder med surrande gitarr flinkt spelad. Sången är väldigt poppig.