torsdag 16 juli 2020

Hommage till Bohemian Rhapsody

Albumet Innuendo kom ut 1991. Det är det sista albumet med Queen innan Freddie Mercury sorgligt nog avled den 24 november samma år. Avslutningen med The show must go on är både stark och sorglig.

Min kopia är en återutgivning från 2015 på Virgin. Ursprungligen kom den ut på Parlophone med en annorlunda låtföljd.

Musiken känns som en starkare mer genuin fortsättning på A night at the opera med en blandning av dramatiska sånginsatser, bra gitarrspel och melodier.

Omslaget är fullt med märkliga bilder som är tecknade av den franske karikatyrtecknaren Grandville redan i början av 1800-talet. Låttexterna är tryckta på innerpåsarna. Alla låtarna är skrivna av samtliga medlemmar utom en låt där de även fick hjälp av Mike Moran.

Titelspåret Innuendo inleder. Ganska skrämmande framtoning med hårda trummor, gitarr, mystiska ljud och desperat sånginsats. Avslutas med överraskande med spansk akustisk gitarr som sedan följs av samma melodislinga på elgitarr. Riktigt bra.

I'm going slightly mad har en avskalad ärlig riktigt bra sånginsats. Kompet är stressigt men ljust och förmodligen på någon slags synth. Men det kommer en del fina vridna gitarrsolon under låten också. Det inramande kompet får mig att tänka lite grann på barnprogrammet Ika i rutan som jag såg med stort intresse under min barndom.

Headlong är en euforisk rusande hårdrockslåt med bra energi i både sång och gitarr.

These are the days of our lives är en melodiös låt i all enkelhet. Freddie sjunger bra och det är mycket känsla i Brians gitarr.

Don't try so hard inleder med nästan bara Freddies röst som här får mer dramatiskt utrymme.

Ride the wild wind har en mörk framtoning med mystiska skrämmande ljud men bra sånginsats och drivna trummor med bra gitarr stundtals.

Andra skivan inleder med All God's people som har en annorlunda sånginsats som påminner en del om klassikern Bohemian rhapsody. Spännande arrangemang med sången som kommer från olika högtalare ibland.

I can't live with you melodiöst och pampigt med bra sångarrangemang och bra tung gitarr på vissa ställen.

Delilah är en annan låt än den Tom Jones framför. En mysigt tassande låt, den handlar om Freddies katt. Han säger mjau på några ställen och jag tror att Brian May svarar på gitarren.

The hitman öser på ordentligt i en hårdrockslåt men med Queens klassiska stil på sången. Väldigt dynamisk.

Bijou har en svävande stil med atmosfäriska långa vinande gitarrtoner. Bra avskalad sånginsats.

Mäktiga The show must go on avslutar skivan. Bra sånginsats och en maffig men sorglig melodi med bra gitarrspel och körsång.

onsdag 15 juli 2020

Egenuppfunnit gränsland

Gruppen The Allman Brothers Band skivor kommer inte i kronologisk ordning här på bloggen. Tidigare har jag skrivit om deras första, femte och tredje.

Idag blir det deras andra album, studioalbumet Idlewild south från 1970. Utgivet på Atco, men min kopia är en återutgivning från 1978 på Capricorn records.

Här är bandet intakt med Duane Allman på gitarr och sång, han har även skrivit flera av låtarna. Dickey Betts har skrivit öppningslåten och en låt är en cover.

Helt underbar värm ljudbild som rör sig i ett egenuppfunnit gränsland mellan countryrock, blues och rock med anslag av jazz och soul. Låtarna är dynamiska och temperamentsfulla med fina melodiska improvisationer. För mig är uppföljaren deras bästa men den här är också riktigt bra.

Skivan inleder med låten Revival. Mycket variation med ett improviserat flödande parti i inledningen. Sedan sång som fylls på med en kör som ger en soulkänsla.

Don't keep me wonderin' har en tuffare framtoning med ett bluesigt taktfast beat drivet av basen och smakfull slidegitarr snirklande runt omkring och en del munspel och orgel som turas om på ett avslappnat sätt.

Midnight rider har en svävande öppen melodi full med riktigt bra improviserad gitarr.

In memory of Elizabeth Reed fortsätter med luftiga varierande gitarrimprovisationer i en väldigt melodiös låt. En bit in avlöser tillfälligt en orgel som ger en mer jazzig känsla åt låten.

Andra sidan öppnar med Willie Dixons bluesklassiker Hoochie coochie man genomförd med bra tryck och gitarrspel.

Please call home är en stämningsfull längtande låt med själfull sång och avskalat effektfullt gitarrspel.

Avslutande låten Leave my blues at home är både lugn och energisk på samma gång med en lugn lätt jazzig grundmelodi och ett snabbt arbete på bas och trummor. Fina gitarrslingor som kommer och går genom hela låten.

söndag 5 juli 2020

Viktig lärdom

Idag tänkte jag skriva om Solitude Within med Jeff Liberman från 1975, utgiven på Librah som jag tror är Jeffs egna etikett. Tyvärr är mitt exemplar inte ett original utan en otrevlig nypress med kopierat omslag och etiketter. Inga indikationer mer än att omslaget är glättigt, gjort i tunn kartong och att baksidan inte är klistrad utan tryckt direkt på omslaget. En viktig lärdom till nya skivsamlare.

Musiken är dock riktigt bra. Psykedelisk rock med inslag av hårdrock, jazz och blues. Bra gitarrspel. Påminner en del om Roy Buchanan.

Jeff Liberman skrev alla låtar och spelar gitarr och sjunger, Thomas spelar trummor, Philip bas och Dan Lomas moog och gitarr på ett par låtar. Han har gett ut ytterligare två album, båda under 70-talet.

I can't change har ett riktigt långt improviserat hårt gitarrsolo. Bra sång i en avslappnad stil och även kompet är avslappnat. Medryckande tung melodi.

Springtime har en lugnare lite jazzig stil. Utan sång.

Rock or roll me är tillbaka med mer tyngd i långa vindlande och medryckande gitarrsolon.

Life is just a show har lite grann sång och mycket improviserad tung gitarr. Avslappnad genuin stil.

A myopic euphoria byter stil rejält med mystiska orgeltoner och kanske även andra elektroniska instrument.

Andra sidan inleder med Woman en långsam låt med tyngd, lite bluesigt och reflekterande. Rösten låter lite märklig som att den är distad.

Nästa låt är titelspåret Solitude within. En drömsk låt med bra virtuos gitarr i långa varierade solon och klockspel, fågelkvitter och en mjuk bas i bakgrunden. Ingen sång här eller på resterande låtar.

Soft and tasty har en mer akustisk framtoning med mandolinljudande gitarr i vissa passager och mjukt men distinkt komp i bakgrunden.

The same old blues är som titeln antyder en blues, av det tyngre rökiga slaget. Bra känslofullt gitarrspel med bra variation.

Skivan avslutas med Transition. Lugnt lekfullt gitarrspel med en del mystiska orgelljud i en melodiös låt i inledningen. Därefter övergår den i en hypnotisk tung låt med grymma fjädrande basljud och en improviserad gitarr som river loss runt melodislingan.