En blandning av Eagels och Queen

En sammanfattning av Good singin' good playin' med Grand funk railroad är att det är en positiv skiva utan några krusiduller. Frank Zappa medverkar på gitarr i en låt och som producent för hela skivan.

Skivan gavs ut 1976 på MCA. Jag har tidigare skrivit om ett av Grand funk railroads föregående album All girls in the world beware. När jag lyssnar på den här skivan får jag en känsla av både Eagles och Queen. Med bra sångarrangemang och gitarrspel med influenser från både country och blues men främst rock. De får ett mer rakt ljud på andra sidan.

Mina favoritlåtar från skivan blir Can you do it, Out to get you och Goin' for the pastor.

Den positiva låten Just couldn't wait inleder. Bra melodi och fina sångarrangemang i en rak rocklåt.

Can you do it har en märkligare framtoning med rytmer och melodi i flera lager med spännande sångarrangemang och lite Ramones känsla ibland och sedan kommer ett bluesigt piano på ett par ställen.

Pass it around fortsätter med fina stämmor i sången och en del gitarr och piano.

Don't let 'em take your gun fortsätter med mycket sångarrangemang med ett varmt ljud annars en del piano och orgel men även gitarr med ett snyggt solo i slutet.

Miss my baby har en lite tyngre och långsammare ljudbild och tempo. Snygg blandning av gitarr, bas samt piano till förhållandevis tydliga trummor.

Andra sidan inleder med Big buns. En liten kort a capella låt.

Out to get you här medverkar Frank Zappa på gitarr. Här har de ett hårdare och rakare ljud. Ett starkt komp med bra trummor och gitarr. Bas bidrar en funkig stil. Riktigt bra gitarrspel i långa improviserade solon.

Crossfire är en lite lugnare låt med behagligt gitarrljud och en bra sånginsats med fina stämmor. En passage med piano i bakgrunden och gitarr är riktigt bra.

1976 har en snabbare stil med en ganska vild bra gitarr som glider runt med snygga riff.

Release your love är en snabb låt med en del bra gitarrspel och en stark takt. Bra sångarrangemang också.

Goin' for the pastor har ett fint gung med bra sång och gitarrspel. Ett medryckande mellanspel med gitarr är riktigt bra likaså sångarrangemangen med call and answer i olika högtalare.

Efterföljare till The Band

The Weight Band bjuder med sitt debutalbum på vad som skulle kunna vara en direkt efterföljare till de två första albumen med The Band eller kanske till Levon Helms två 00-talare. Skivan heter World gone mad och gavs ut på Must have music 2018. Titellåten är skivans bästa låt men hela skivan är fantastisk. Sånginsatsen är riktigt vass och varierad med olika leadsångare och bra arrangemang.

Gruppen består av Marty Grebb på sång, piano och orgel, Brian Mitchell på sång piano, orgel och dragspel, Albert Rogers på sång och bas, Michael Bram på sång, trummor och munspel samt Jim Weider på sång, gitarr och mandolin. Jim Weider är en länk med 90-talsupplagan av The Band.

Skivan inleder fartfyllt och med gott sväng med World gone mad. Ljudbilden är rik och kryddad med fina gitarrtoner som har lite banjo och mandolinkänsla. Även någon snyggt placerad fiolton och bra elgitarr.

Fire in the hole här sjunger de märkligt likt Richard Manuel och Rick Danko på ett par ställen. En del riktigt fina gitarrslingor. Påminner om In the station.

Deal är en Jerry Garcia och Robert Hunter låt som fanns med på Jerrys första soloskiva. Ganska mycket orgel. Sångaren påminner litegrann om Dr. John.

I wish you were here tonight är en ganska sentimental historia men de de gör den bra med orgel, piano och mycket saxofon. Påminner om It makes no difference med lite dragspel och saxofon. Bra stämsång.

Common man har ett mer stabilt gung med bluesfeeling. Piggt munspel och bra tyngd i gitarr och bas. En del bra piano också.

Andra sidan öppnar med Heat of the moment. Några mäktiga bastrummor och annars ett ganska klassiskt rikt The Band sound.

You're never too old (to rock n roll) bjuder på lite New Orleans känsla i bästa Dr. John stil. Både gitarr och piano håller hög klass och de har ett bra svängigt sångarrangemang.

Big legged Sadie lutar åt countryhållet och sångaren har en röst väldigt nära Richard Manuel.

Day of the locust är en Dylan-låt från New Morning albumet. Den framförs i samma stil som originalet. Bra pianospel.

Every step of the way känns lite mer som en låt från senare The Band album som Island.

Spännande trumpet och hårdrock

Engelska gruppen T2 bjuder på endast 4 låtar men med mycket innehåll på sin enda skiva It'll all work out in boomland på Decca utgiven 1970. Mitt exemplar är enligt Discogs den andra brittiska pressningen. Intressant nog finns det ganska många originalutgåvor av skivan så de borde ha fått en stor spridning men ändå är det ett okänt namn utanför skivsamlarkretsar. Omslaget har en kul och lagom knasig teckning med lite Det susar i säven tema tror jag. De får även med en ortodox lökkupol av någon anledning.

Musiken är till stor del hårdrock men med variation, fantastisk dynamik och många olika instrument. Det är en del progressivt med många skiften i melodi och ljudbild men ändå mer åt det psykedeliska hållet tycker jag. De sjunger bra. Påminner om Blue Cheer i någon låt, kanske lite om Dust men mer vilt och kanske lite åt Dragonfly-hållet.

Hela skivan är bra men ska jag välja ut en låt får det bli No more white horses som har allt från sprött till hårt och riktigt bra gitarrspel i samspel med allt annat. Man hör något nytt varje gång.

T2 bestod av Bernard Jinks på bas och sång, Peter Dunton på gitarr och sång samt Keith Cross på gitarr, diverse klaviatur och sång. Spännande att trumpet inte är med bland instrummenten som spelas det förkommer nämligen en del trumpet ljud i musiken men det kanske skapas av någon slags moog-liknande instrument.

In circles inleder med ett komp med tyngd som ljudbilden sedan varieras runt. Ibland är tungt och olyckbådande och andra stunder är det mer sökande och snabbt. En del sång också. Ett trumsolo lyckas de bra med eftersom det samverkar med gitarr och bas på ett snyggt sätt.

J.L.T. har en annan ljudbild med lite piano i början sedan ett orgel eller nästan stråkliknande ljud som spelar melodin på ett luftigt sätt. Det kommer även en del fina trumpetljud i pampiga melodiösa passager.

No more white horses inleder tungt och olycksbådande med ett sparsmakat riff som upprepas med tyngd på trummor och bas sedan blir det fullt ös med gitarr i spännande improvisationer. Efter ett tag tillkommer istället trumpet och riffet lättar upp litegrann och det kommer lite sång till ett temperamentfullt komp med blandat elektrisk och akustisk gitarr. Sedan blir det ett fantastiskt gitarrsolo. Melodin skiftar och det blir en del riktigt fin stämsång till hårda gitarrtoner med en del piano också i en kombination som ger Blue Cheer en match. Pianot byts ut mot trumpet på ett snyggt sätt efter ett tag. Sedan blir det hårda smattrande trummor och dova bastoner med en gitarr och det kokar ihop till en sista ton som kunde vara ett tåg som bromsar in vid en station.

Andra sidan innehåller bara en låt Morning. Episk inte bara med sina 21 minuter. Mycket dynamik med spröda akustiska partier och rika partier med elgitarrimprovisationer och riff av högsta klass. Bra sånginsats också. Ibland är det riktigt snabba hårda riff med mycket bas och rusande trummor. Ibland lite mer andutrymme mellan tonerna. Sedan kommer det lugnare och reflekterande tillbaka igen. Senare blir det psykedeliskt med mardrömskliknande toner som har en speciell atmosfär. Efter det stärks melodin med trumpet ett euforiskt parti med rusande trummor och bra gitarrspel som utvecklas i en spännande galloperande call and answer mellan trummor och bas och gitarr. Avslutar med den vackra spröda ljudbilden från inledningen av låten som till slut kokar ihop med fullt ös på trummor och gitarr samt stämsång. Riktigt bra.

En kväll på värdshuset

Den här skivan med den brittiska gruppen Steeley span hörde jag för första gången på en skivmässa i Huskvarna där en säljare spelade den bakom sitt bord. Jag fastnade för ljudbilden och köpte den. Gruppen hade jag inte hört talas om tidigare. Skivan var gruppens fjärde och heter Below the salt och gavs ut 1972 på Chrysalis. Min kopia är den amerikanska originalutgåvan. Jag kan inte riktigt likna dem vid någon annan grupp de har en egen stil med ålderdomliga låtar men med ett modernt driv. De skiljer ut sig från amerikanska grupper som ofta hämtar stoff från country, blues eller bluegrass.

Steeleye span bestod av Rick Kemp på bas, Bob Johnson på gitarr, Peter Knight på fiol, mandolin, banjo och sång, Maddy Prior på sång och Tim Hart på gitarr och sång.

Jag tycker om skivan speciellt King Henry och John Barleycorn på andra sidan som är fantastiska låtar på varsitt sätt. Den första är improviserad och rik på dynamik, den andra fantastiska sångarrangemang och en strålande melodi. Samtliga låtar är deras tolkningar av gamla folksånger och de har med källhänvisningar på insidan av skivomslaget. Här finns även texterna tryckta.

Spotted cow är en ganska frejdig låt med ömsom Maddy och ömsom Tim på sång. Fin melodi som byggs dynamiskt med olika stränginstrument.

Rosebud in June har en mer kyrklig framtoning. Maddy sjunger först och sedan kommer en blandad kör som svarar. Inga instrument men bra tryck ändå.

Rigs är en rent instrumental sång med fingerfärdiga stränginstrument, kanske gitarr men låter en del åt både mandolin och banjohållet. Gladlynt melodi.

Sheep-crook and black dog har en mörkare framtoning med vacker sång från Maddy och glesa bastoner från ett stränginstrument.

Första sidan slutar i mer positiva dansanta toner i Royal forester med fiol och andra stränginstrument. Bra sångarrangemeng och en dynamisk melodi.

King Henry har Bob som sångare och mycket flinkt och drivet gitarrspel som även fylls på med fioltoner. Fioltonerna har stundtals nästan lite vibbar från Velvet underground. Spännande arrangemang med ett tungt basljud som slår till som en tung slägga. Den Maddy sjunger även duett en bit in i låten.

Gaudete har en vag melodi och en viss sakral framtoning.

John Barleycorn har en väldigt behaglig och medryckande melodi. Den har något lättsamt över sig med lekfulla sångarrangemang med Tim på sång och sen kör med Maddy i bakgrunden ibland. Mycket bra gitarr och fiolspel som låter lite som en svensk folksång ibland men med en lätt sydamerikansk rytm.

Saucy sailor som avslutar skivan har tyvärr en vag melodi speciellt det instrumentala slutet.

Inspirerade av Johnny Cash

Nu ska jag skriva om en nyutgiven countryskiva som heter Graves release your dead utgiven 2023 på finska Svart records med den svenska gruppen The Coffinshakers. Musiken beskrivs som skräck-country men jag vill mer beskriva det som klassisk 50-tals rock n roll country där de verkligen hittat ljudbilden rätt.

Galna texter men en sångare, Rob, som har en röst som påminner väldigt mycket om Johnny Cash med sin tydliga pondus. Saknar dock värmen och humorn som Cash har. Övriga medverkande är Fang på gitarr, Joe på bas och Andy på trummor.

Det stannar inte med rösten utan även instrument och ljudbild påminner om en Johnny Cash skiva från sent 50-tal eller tidigt 60-tal. Fina ringande gitarrtoner och ett trevligt hästlunk i bas och trummor.

Blir främst första låten som sätter sig, efter den blir det mer upprepning. Inte dåligt men inte något wow heller. Men förutom Graves, release your dead så vill jag även tipsa lite extra om låten Holes of oblivion.

Graves, release your dead inleder vackert och majestätiskt i en fin Johnny Cash tradition. Bra ensligt sprucket gitarrspel som spelas med pondus och fina trummor som travar fram som en häst.

City of the dead fortsätter i samma stil med galloperande trummor och bra gitarrspel.

Wretches har en lite lugnare rundare stil. Munspel och lite fiol ger en fin stämning i den här låten.

The siren's call har även lite körsång i bakgrunden tror jag.

Holes of oblivion har ett mer sparsmakat men samtidigt mer effektivt gitarrspel. Bra sångarrangemang här med en kör också.

Prince of darkness inleder andra sidan. Här fortsätter de sin Cash inspirerade resa med en lite rockigare stil alá Ring of fire.

Reverends of doom påminner mycket om första låten men har lite mer körande och ett annat gitarrsolo.

Down in flames har ett trevligt basljud.

River of souls fortsätter med en lite annorlunda takt men samma sångstil.

The great silence avslutar skivan. Inleder med en lång mystisk vibrerande orgelton eller om det är föregående låt som avslutas på det sättet. Här är det en långsammare melodi med mindre countryinfluens. Samma trevliga sångstil. Kören ger en mystisk atmosfär.

Blues på cembalo

Nu när kunge Bore har återtagit sitt grepp (det är helt vitt i luften av snö) passar en energirik blues från Johnny Winter och hans bror Edgar Winter. Skivan heter Second winter och gavs ut 1969 på Columbia. Det är något så ovanligt som ett album med tre sidor. Den andra skivan är bara pressad på ena sidan.

Jag har tidigare skrivit om albumet Captured live med Johnny Winter. Det här albumet är också fullt med blues och rock n roll i en vild och hård stil med en skillnad i att cembalo förekommer i en låt. Johnny Winter spelar gitarr, mandolin och sjunger, Edgar Winter spelar cembalo, piano, orgel och saxofon, John Turner på trummor och Tommy Shannon spelar bas.

Mina favoritlåtar är I'm not sure för att den har ett så annorlunda och bra sound, covern på Dylans Highway 61 revisited är riktigt bra och Fast life rider som har ett ensligt men väldigt tätt gitarrljud i vassa improvisationer. Måste nämna I love everybody också som har ett väldigt positivt och dynamiskt ljud med bra gitarr.

Memory pain inleder i en hårdrockig bluesstil. Massor med gitarr som är hårt distad och lika galen sång.

I'm not sure är mer nyanserad med cembalo som huvudinstrument i en rejäl blues. Edgar spelar virtuost och det är hårda trummor med ett fint driv. Johnny sjunger engagerat.

The good love här är gitarren tillbaka fullt ut i en kokande låt med mycket improviserad gitarr i en surrande vridande snabb stil.

Andra sidan inleder med rock n roll klassiskern Slippin' and slidin' på annorlunda piano och med en hård och rå sånginsats. En del vild saxofon också. Efter hand kommer riktigt bra slidegitarr.

Miss Ann fortsätter rock n roll temat med en lite mer nedtonad låt. Bra sånginsats och gitarrspel i återhållsamma improvisationer. Även en del saxofon.

Jonny B. Goode öser på bra med piano och gitarr som man kan förvänta sig att den här klassikern framförs.

Bob Dylan låten Highway 61 revisited är sist ut på andra sidan. Den framförs på blixtrande gitarr på ett bluesigt frenetiskt sätt med mycket slide som trots snabbheten hinner klinga ut stämningsfullt. Grym närvaro med bara gitarren och sången långt frami mixen och ett obevekligt grundkomp i bakgrunden.

LP nummer två inleds med I love everybody. En medryckande långsamt gungande melodi. Bra gitarrspel och fint samspel med basen i ett snyggt dynamiskt riff. Häftiga åkningar mellan högtalarna på slide-gitarren.

Hustled down in Texas är en snabb blues med en del häftig gitarr som det bara forsar fram spännande toner ur.

I hate everybody har ett slätare lite jazzigt sound med en del trumpet eller saxofon och orgel.

Fast life rider fortsätter i en funkig stil i inledningen men har en del häftiga partier med ensamma gitarrimprovisationer till trummor som har en unik lite instängd ljudbild som är spännande.

Variation på Hisingen

Svenska gruppen Graveyard fortsätter att ge ut skivor och jag gillar deras musik. Tidigare har jag skrivit om albumet Hisingen blues. Nu blir det albumet Innocence & Decadence som gavs ut på Stranded rekords 2015.

Mina favoritlåtar här är inledande Magnetic shunk, The apple and the tree och Too much is not enough som alla bjuder på fin variation. Betydligt mer dynamiskt och varierat än Hisingen blues.

Omslaget kan vara en slags hyllning till Eschers klassiska etsning Relativity som återgavs på t ex skivomslaget till Somewhere, sometime med T Kail som jag skrivit om tidigare. Men även på Mandrake memorials sista skiva som jag ännu inte fått tag på.

Magnetic shunk imponerar med sin variation och dynamiska trummor som riktigt blixtrar till i fint samspel. Ett lugnt mellanspel med en akustisk ljudbild är riktigt bra.

The apple and the tree har en mer melodiös framtoning med fint flöde och bra varierat gitarrspel.

Exit 97 är en sparsmakad men tung lite bluesig hårdrockslåt i en långsam takt.

Never theirs to sell är en stökig och snabb låt med hårda kanter.

Can't walk out har ett fint trumljud och fint dallrande bas eller gitarrljud. Mer rytm än melodi stundtals men det ändras mot slutet i en ganska episk driven sekvens med bra gitarrspel.

Too much is not enough inleder vackert med sparsmakade nästan spruckna toner och en avslappnad sånginsats. En vaggande men tung känsla i en mellansekvens sen kommer en mer berättande sekvens med fint spruckna gitarrljud.

Andra sidan inleder frenetiskt med From a hole in the wall. Snabb takt med trummor som dundrar på och en mix som ligger långt fram. Har en sekvens med växlingar i takten och en spännande ljudbild.

Cause & defect har en frejdig framtoning med en medryckande takt och ett tilltalande fjädrat gittarljud. En del variationer i takt och ljudbild.

Hard-headed är en snabb och stökig låt med brutna riff och en stressig frenetisk stil. En del bra gitarrspel en bit in i låten.

Far too close inleder sparsmakat och växer gradvis i lågmäld intensitet med toner på bas och gitarr i en långsam takt. Bra sånginsats. Blir en temperamentsfull bluesig låt på ett berättande vis.

Avslutande låten Stay for a song är väldigt sparsmakad. Avskalad och ganska behaglig sånginsats till ett stillsamt gitarrkomp med långa mjuka toner.