måndag 31 juli 2017

Vild röst och vilt piano

Konstigt nog så har jag inte skrivit om någon skiva med Jerry Lee Lewis än på bloggen. Han är ju en av mina favoritartister och ingår i det legendariska Sun-gänget tillsammans med Elvis Presley, Johnny Cash, och Carl Perkins. Jag har skrivit om hans syster Linda Gail Lewis.

Skivan som jag ska skriva om här är dock inte utgiven på Sun Records utan på Mercury. Den är inte utgiven på 50-talet heller utan 1972. Men den är ändå full av rock n roll uppblandat med gospel och country. Även ett stänk av blues och konstigt nog funk i en låt. Skivan heter The killer rocks on. Mitt exemplar är en fransk utgåva.

Stilen är väldigt avslappnad och det känns som de bara sitter och spelar lite helt spontant. Jerry Lee Lewis har en väldigt improviserad sångstil och pianospelstilen är vild.

Don't be cruel en av mina favoriter med Elvis. Jerry Lee kör den i väldigt högt tempo komplett med piano, stråkar och bra frasering.

You can have her är en typ av snabb country som påminner mycket om Sånt är livet. Vackert orkestrerad.

Games people play har en fin flödande melodi. Mycket medryckande med smakfulla stråkar och fina gospelinfluenser.

Lonely weekends har mer uttalat rock n roll piano genom hela låten.

You don't miss your water är en långsam låt men den har ett bra driv.

Turn on your love light är en låt med rejält driv i. Grateful Dead spelade den många gånger. Jerry Lee Lewis spelar ut hela sitt sångmässiga register i en spontan låt.

Sida två inleder med låten Chantilly lace, J. P. "Big Bopper" Richardsons signaturmelodi. Den passar Jerry Lee Lewis galna stil på ett bra sätt.

C. C. rider en klassisk blueslåt som finns i många olika versioner. Den här är fint arrangerad med call and answer med en kvinnlig kör, bra pianospel och en fiol.

Walk a mile in my shoes är en snabb medryckande låt med fint avvägda arrangemang och bra tryck i sången.

Me and Bobby McGee en välkänd och mycket bra låt. I Jerry Lee Lewis version är något stressad. Spännande med en vild duett i sången på vissa ställen. Ett bra pianosolo i slutet.

Shotgun man en riktigt märklig låt som nästan är funk.

Skivan avslutas med den underbara Fats Domino låten I'm walkin'. Bra pianospel men kanske något stressad.

torsdag 27 juli 2017

Fortfarande drömsk

Linda Perhacs spelade in sin första skivan Parallellograms 1971. Hennes andra skiva kom nu 2014. Den fortsätter i den drömska stilen men har ett uppdaterat sound med vissa pop-influenser. Innehåller ett stort texthäfte med teckningar och texter till alla låtar.

Det är inget som riktigt fångar lyssnaren. En del låtar har en för modern ljudbild för min smak.

Skivan inleder med titellåten The soul of all natural things. En drömsk låt med ljus sång i flera lager och mjuk spansk gitarr. Har vissa variationer i intensitet och ljudbild men förblir mystisk och drömsk. Children har en ljusare snäll omtänksam framtoning. River of God har en mörkare snabbare stil med mäktiga trummor. Daybreak har en otydlig melodi och fortsätter i drömsk stil. Intensity inleder nästan obemärkt. Sen kommer sången och kompet igång. Speciellt gitarrspel och trummor. Bra sånginsats. Byter skepnad i andra halvan till en mystisk stil.

Andra sidan inleder med Freely. Bra sånginsats och fint piano. Prisms of glass har knappt någon melodi. Den är bara drömsk atmosfär. Immunity har ett väldigt modernt sound. When things are true again är väldigt ljus i tonen med en vacker refräng. Song of the planets sjungs nästan ackapella med en knappt hörbar orgelton i bakgrunden. En ganska sakral stil. Ett långt parti har en mansröst som pratar.

torsdag 20 juli 2017

Arkaisk blues

Bill Barth från The Insect Trust medverkar på andra gitarr på skivan. Det är via den underbara låten World war 1 song från deras första skiva som jag hörde talas om Mississippi Joe Callicott.

Det finns en utgåva av den här skivan med en häftigare omslagsbild på ett flodhästgap. Men det här tror jag är originalet som är den amerikanska utgåvan från 1969 utgiven av Blue Horizon. Musiken är inspelad 21 juli 1968 och Joe Callicott dog 1969.

Stilen är lössläppt och lekfull, glittrande och snäll. Första sidan är magisk med en arkaisk blues i gränslandet mot folkmusik och country. Andra sidan bjuder på en mer klassisk form av blues. Lite intressant att den är inspelad i Ardent studio i Memphis. Musiken påminner om framförallt om Mississippi John Hurt och Leadbelly.

You don't know my mind har en sällsam böljande stil där Joe hoppar över ordet mind varannan gång han sjunger titelraden.

Dough roller blues är en lite gladare stil men samma böljande grej med verserna. Gitarrspelet glittrar nästan åt countryhållet.

War time blues är samma låt som heter World war 1 song på första skivan med The Insect Trust. Melodin är fullkomligt ljuvlig och har ett grymt sväng. Samtidigt en sång med svårfångad ålderdomlig tidlöshet.

Joe's troubled blues har ett rikt bluesigt gung med en viss countrykänsla, Bukka White visslar som en liten snäll fågel i andra halvan av låten.

Andra sidan inleder med On my last go round. Det är en genuin blues med sparsmakat ackompanjemang.

Hoist your window and let your curtain down fortsätter på den klassiska bluesbanan.

Married woman blues är en snabbt flödande trevlig låt.

Poor boy blues har en klassisk bluesstil. Joe sjunger med ljusa toner.

tisdag 18 juli 2017

En LP som studentprojekt

Crucible record 2 är en märklig skiva. Den är inspelad på Earlham College i Richmond Indiana i USA. Den består av verk framförda eller både komponerade och framförda av studenter vid colleget. Det finns flera skivor kopplade till colleget och det här är den andra och den är utgiven 1972.

Skivan inleder med tre traditionella folksånger i brittisk ålderdomlig stil, The blacksmith, Lark in the morning och Mattie groves. De framförs av Alan Rice på gitarr och sång inför publik.

Nästa tre låtar är skrivna av Steve Marks och framförs av i tre konstellationer med Steve Marks på sång och gitarr med flera. De verkar också framföra live inför publik. Home är en mer amerikansk akustisk folkrock med fiol och en behaglig melodi. Rainy day har en del piano och är lite långsammare i stilen, mer åt en popbetonad stil. Fortfarande en ärlig framtoning. D invention for Susan framförs med dubbla gitarrer, är instrumental och ungefär 30 sekunder lång.

Andra sidan inleds med någon sorts elektronisk konstlåt som heter Einspritzer som är komponerad av Richard Billington och Jeff Goodman.

De följande tre låtarna är skrivna av Charlie Bleak och framförs av bland andra Charlie Bleak på sång och gitarr. Tyvärr är Beverly D'Angelo inte med här. Letters har en fin melodi med en rik ljudbild i snäll framtoning. Waiting game fortsätter i samma stil med en extra finess i form av stämsång och flöjt. Never you mind har lite bongotrummor i kompet och en fortsatt snäll och melodiös pop.

A green and special place är skriven av Janet Erickson liksom efterföljande låt No spinach. Den första är en ålderdomlig folksång stilmässigt medan den andra är mer en barnlåt eller en del i en musikal. Ted Watt sjunger.

Lady in waiting skriven och framförd av Charles Coe avslutar skivan. Den inleder med en nästan sökande flöjt annars har den stilen av en singer songwriter ballad.

måndag 10 juli 2017

En annorlunda Checker

Chubby Checker förknippar jag mest med glada positivt laddade danslåtar. Men han gjorde en ganska annorlunda skiva med eget material som kom 1971. Skivan heter Chequered och gavs ut i England på London Records.

Mitt exemplar är den belgiska utgåvan som kom 1976 på märket Music for pleasure och heter Slow twistin'.

Musiken är ganska rå och dynamisk i gränslandet mellan rock, funk och soul med vissa psykedeliska inslag. Sånginsatsen är mycket bra och känns engagerad, dynamisk och temperamentsfull. Det påminner om både Jimi Hendrix, Joe Cocker och Creedence Clearwater Revival. En del texter känns som att de har något att säga och musiken är varierad.

Jag har inte lyckats hitta något om vilka musiker som medverkade på skivan.

My find är en tuff vild låt med ylande gitarr mycket trummor och galen dynamik med mycket attityd. Heter tydligen My mind egentligen men det är ett tryckfel på den belgiska utgåvan.

Stoned in the bathroom lugnar ner sig lite med en långsam vridande orgeldriven melodi. Den ökar i intensitet efter ett tag.

If the sun stopped shining inleder nästan kyrkligt. Sen börjar Chubby Checker sjunga på ett blygt sätt. En riktigt trevlig och melodiös låt.

No need to get so heavy har som titeln antyder en viss tyngd med gitarr och orgel i taktfast och vild gemenskap. Chubby Checker sjunger med stor auktoritet.

Goodby Victoria har en mer böljande öppen stil med en kör och piano. Fortfarande en viss vild underton med tydliga trummor.

Andra sidan inleder med Lets go down en lågmäld men väldigt stressad och intensiv låt.

How does it feel har ett härligt avslappnat gung i fin Creedence stil. Mycket bas och en bra sånginsats med en engagerande text.

Love tunnel har en mer stressad stil återigen. Ett bra parti i slutet är mer avskalat och mer drömskt.

He died har en undflyende melodi driven av piano och lite trummor och Chubbys röst. Har en grym nerv.

Slow twistin' slow lovin' avslutar skivan. En intensiv ganska laddad partylåt. En del bra gitarr.

lördag 1 juli 2017

Janis svanesång

Janis Joplin är en av mina absoluta favoritartister. Hennes karriär varade knappt fyra skivor. Den sista, bara nästan fullbordade tänkte jag skriva om nu. Pearl gavs ut i januari 1971 bara några få månader efter hennes mycket tragiska död av en heroinöverdos den 4:e oktober 1970.

På det här albumet ackompanjeras hon av Full Tilt Boogie. Brad Campbell på bas, Clark Pierson spelar trummor, Ken Pearson spelar orgel, John Till spelar gitarr och Richard Bell på piano. John Till hade spelat tillsammans med Richard Manuel på 50-talet i hans första grupp The Revols och senare även tillsammans med Ronnie Hawkins.

Pearl fortsätter musikaliskt i liknande spår som föregående skiva Kozmic blues med en del soulinfluenser. Musiken är spontan och äkta med mycket känslor. Några av Janis bästa låtar är här. Min allra största favorit är Mercedes benz med sin avskalade briljans.

Move over är en av Janis helt egna låtar. Hon sjunger starkt och med mycket temperament. Bra improviserad sekvens med gitarr och piano.

Cry baby har fantastiska växlingar och övergångar i intensitet. Känslosamt med bra piano och sånginsatsen är magiskt laddad. Är som allra bäst i de sparsmakade partierna när Janis nästan pratar på sitt melodiösa sätt, förtroligt och äkta.

A woman left lonely är vacker med stillsamt och sparsmakat ackompanjemang som ger Janis röst utrymme för musikaliska känsloyttringar.

Half moon är en både bluesig och lite souligt funkig låt men ganska stressig. Har ett bra gitarrsolo.

Sista låten på första sidan är den ofullbordade Buried alive in the blues som Janis Joplin skulle ha sjungit in dagen efter att hon dog.

My baby inleder andra sidan. En fartfylld rockig låt men samtidigt vacker och sorglig låt med mycket dynamik och temperament.

Kris Kristopherson låt Me and Bobby McGee i en sin definitiva tolkning. Känslomässigt och musikaliskt en helt fantastisk inspelning. Så spontant och äkta.

Mercedes Benz framförd helt akapella av Janis. En dikt av John McClure som Janis framför med en vacker melodi och sin härliga Texas-dialekt.

That's it
säger hon skrattar till sist i låten.

Trust me är en låt som görs stor av Janis fantastiska känslomässiga sånginsats. Viss Japansk stil i melodin.

Get it while you can bra komp med piano. Jag gillar när Janis sjunger så där intimt med låg tröstande röst. Intensiv sekvens med Janis som sjunger till piano och gitarr som rusar ikapp.