Hela alfabetet

Mitt intresse för allt som har med Janis Joplin eller Big Brother and the Holding Company att göra fick mig att köpa den otippat fantastiska skivan It's big Huge med James Gurley på gitarr och Muruga Booker på trummor. Utgiven 2010 på italienska Qbico men inspelad 2009. James avled sorgligt nog 2009.

James Gurley och Muruga påminner mycket om Quicksilver Messenger Service i deras bästa stunder med låtar som The fool. Men medlemsantalet leder så klart tankarna till Randy Holdens Population 2 men den är mycket tyngre. Jag skulle säga att de har lyckats väldigt bra med att skapa en ljudbild som skulle kunna vara från 70-talet. Hela skivan är fantastiskt bra men första sidan är den bästa.

Måste nämna omslaget också. Min kopia är en av 26 med handmålat omslag som ska representera alfabetet min är bokstaven T.

Big bang super string blues är ordentligt drömsk och psykedelisk redan från början med en ihållande orgelton och följsamt gitarrspel som sedan fylls på med trummor.

Improviserat gitarrspel med mycket känsla som hela tiden är i rörelse. Även starka trummor som också har en improviserad stil. Lössläppt och avslappnat men inte utan att det hettar till ibland. Någon gång överaskas man av att det glider in i en jazzig stil men oftast är det drömskt och psykedeliskt.

Cosmic triune en sekvens bygger upp en enorm intensitet med en del hummande körljud i bakgrunden och mycket ringande gitarr med trummorna långt fram i mixen. Här får man lite Trip thru hell vibbar med det lite spruckna gitarrljudet.

Andra sidan fortsätter lite mer mystiskt i Esonic rapture men den tar sig efter hand när munspel och trummor uppbådar ett kraftfullt driv. Senare kommer en rasande gitarr in i ljudbilden och ger ännu mer temperament och dynamik.

Takeing the time to tell you har Shakti Booker på sång och den börjar som en ganska rak skramlig rocklåt. En bit in i låten kommer ett bubblande dynamiskt basljud in i den täta ljudbilden som är riktigt bra speciellt till gitarrimprovisationerna som glider runt grundkompet.

The moving sidewalks

Billy Gibbons kände jag mestadels till som en bluesspelande och lite farlig på ett kul sätt figur i TV-serien Bones där han spelar pappan till en av huvudpersonerna. Såklart har jag hört någon enstaka låt med ZZ Top men jag har inte lyssnat på dem särskilt mycket.

The Moving Sidewalks var Billy Gibbons första grupp och de gav ut skivan Flash på Tantara 1968. Förutom de två sista låtarna en riktigt bra skiva med ovanligt galen psykedelisk blues med viss jazzkänsla men även rå skramlig rock ibland. Musiken är väldigt dynamisk och de uppbådar en unik ljudbild. Musiken är helt olik det andra kända 60-talsbandet från Texas 13th Floor Elevators. Coolt omslagsfoto också i rödlila ton och med silverbägare andas det en surrelistisk ton.

Förutom Billy på gitarr, munspel och sång så bestod The Moving Sidewalks av Don Summers på bas, Dan Mitchell på trummor och Tom Moore på orgel och piano. Mitchell var även med i ZZ Top.

Mina favoritlåtar är Flashback, You don't know the life och Crimson witch. Men som sagt om man lyfter nålen innan förmörkelsen på andra sidan så är alla låtarna riktigt bra. Spännande att det är ett ljud i runouten på båda sidorna.

Öppningsspåret Flashback är en riktig höjdare med grymt driv och galna infall på gitarren och sångarrangemangen är väldigt psykedeliska som ett stroboskop. Helt plötsligt lugnar den ner sig och det blir österländska akustiska toner till sista versen.

Nästa låt Scoun da be har mer orgel och en spännande start stopp takt med gitarr och lite jazzig sångstil.

Stökiga rocklåten You make me shake tar vid. Här är det bra gitarr och sången ligger långt fram i mixen till maffiga trummor och en del orgel också. Avslutningen med gitarrljud som studsar hej vilt är kul.

You don't know the life är en stämningsfull långsammare låt med bluesig sång. Intensiv trots bara sång och orgel. Riktigt bra gitarr och trummor som är lågmälda och sparsmakade.

Pluto - Sept. 31st fortsätter i en speciell stil med prominent sång och stökigt komp med viss rå galen jazzkänsla med cymbaler och takten. En sekvens med viskande röster och märkliga ljud tar vid. Känns som en konstnärlig 60-talsrysare.

Andra sidan inleder med No good to cry en behaglig bluesig låt med avskalat komp med trummor och orgel sen kommer gitarren in på bara ett par ställen på ett intensivt galopperande sätt. Mot slutet innan sista versen blir det riktigt snygga improviserade gitarrsolon.

Crimson witch har en tung men fortfarande galen stil. Spännande mixning med galna gitarrljud i bakgrunden och bas, trummor och sedan piano i förgrunden sen växlar de. Sången ligger alltid långt fram. Det ger viss svindelkänsla.

Joe blues en ganska rak blues i en rökig barstil med bra gitarrspel med spännande distade toner. De skiftar snyggt till mer orgelbaserat komp som faktiskt passar in fint. De hinner skifta över till munspel också som mer ännu bättre och riktigt genuint.

Eclipse inleder skumt och sen kommer lite gitarr men mystiska ljud som ett kollage tar över och en massa TV eller radio röster. Tyvärr rent skräp. Kanske inspiration för black lodge scenerna i Twin Peaks.

Reclipse kanske är det avslutande glada gitarrspelet till en uppslupen publik.

Modernt jamband

Tänker man på jamband dyker nog Grateful Dead upp och förtsås Allman Brothers. Är man mer modern kanske man tänker på Phish. Men här är ett nederländskt alternativ som heter Leif De Leeuw Band. Deras första album kom 2016. Här ska jag skriva om deras senaste album som är ett livealbum som heter A mighty fine live album och kom nu 2025 och utgivit privat av bandet själva.

Jag hörde talas om bandet via en annan blog och det stämmer verkligen att de går i samma spår som Allman Brothers på ett lyckat sätt. Mina favoritlåtar är Soulshine och Lone star.

Bandet består av Leif De Leeuw på gitarr och sång, Sem Jansen på sång och gitarr, Tim Koning på trummor, Boris Oud bas och sång, Joram Bemelmans på trummor, Stan De Kwaadsteniet orgel, akustisk gitarr och sång samt Quint Vullings på orgel.

Rosalie har ett minutlångt improviserat parti med orgel och gitarr som är helt fantastiskt. Sen kommer ett parti där gitarren dominerar på mjukt följsamt sätt men ändå inte utan ett bra bett i de långa tonerna.

Playing in a band är en dansant boogie woogie låt men snyggt gjord med en bra sånginsats och en del fint gitarrspel som blommar ut fina improviserade partier men utan att lämna boogien med varken gitarr eller pianot i bakgrunden.

Gumbo man har ett säreget basljud som brummar igång låten och fortsätter genom hela låten i bakgrunden. Annars är det fortsatt bra gitarrspel. När jag lyssnar mer så får jag nog nästan säga att den är lite funkig speciellt de rytmiska ensamma gitarrljuden som andas lite Seinfeld signaturmelodi men flink och varierad.

Small town har samma ödsliga melodiska långa gitarrtoner men ändå positiva soluppgångskänsla som Allman Brothers. Lite långsammare och mer jazzigt skulle jag säga. Efter hand blir gitarren starkare och mer bluesigt berättande med mycket känsla och uttrycksflullhet i de varierade gitarrljuden.

Andra sidan inleder med Fool for love en behaglig blues med bra sånginsats. Sedan jammar de iväg med både piano och gitarr med ett speciellt sound.

Home wrecker är genuin Allman brothers rock med lika delar rock och avslappnat jammande. Här kör de även lite snyggt jazziga solon på orgeln som blir riktigt medryckande när resten av bandet hakar på.

Where I'm heading har lite mörkare framtoning med mer bas och en ganska stark melodi. De släpper loss orgeln här också men i en mer surrande intensiv stil och med bubblande bas till. Skiftar snyggt till kontemplativa gitarrimprovisationer som växer på ett medryckande sätt.

Andra LPn inleder med The gypsy flies. Här är de mer drömska med en ljudbild som är monoton men samtidigt lite funkig på ett industriellt sätt. Den blommar ut lite mer efter hand dock på några ställen och växer tempermentmässigt.

Soulshine har ett vinande gitarrljud som andas gospel i inledningen. Riktigt mustigt och dynamiskt sväng när fler instrument kommer in. Får lite känsla av Janis Joplins Misery'n riktigt kul. Fantastiskt gitarrspel med grym känsla i slutet av låten.

Sångerskan Berget Lewis sjunger på Southern man en Neil Young låt. Bra gitarrspel i samspel med orgel. Soulinfluerad sånginsats med mycket kraft.

Sista sidan börjar med låten Lone star är en behaglig låt med en härlig melodi som starkt påminner om Allman brothers på ett fint sätt. Bra sånginsats och strålande gitarr i en lite countryinfluerad stil.

Drumsolo är precis vad titeln antyder.

De avslutar skivan i positiv stil med Hard to hold. En stabil låt med mjukt gung. Blir lite improvisationer i slutet. Gillar jammandet med basen.

Douglas Adams delfiner

May Blitz gav ut sitt andra och sista album 1971 på Vertigo. Albumet har titeln 2nd of May. Jag har tidigare skrivit om deras debutalbum från 1970.

Här är de lite mer jazziga i sin stil men de har ändå kvar tyngden i låtarna. Mina favoritlåtar är 8 mad grim nits och High beech båda från b-sidan och sinsemellan ganska olika men riktigt bra.

For mad men only inleder skivan. Ganska snabb med trummor och en distad gitarr som ger ett grymt brusigt ljud. En stressande låt som jagar på lyssnaren. På några ställen får de till samma bubblande ljud som 13th floor elevators.

Snakes and ladders låter som en titeln på ett datorspel eller en film. Här bjuds man på lite kuslig jazz och ett driv som för tankarna till Spirit. En bit in i låten kommer ett mäktigt gitarriff med kuslig sång till.

The 25th of December 1969 här blir det böljande stämsång med klingande gitarr och trummor. Efterhand blir det lite irrande sökande jazz innan grundmelodin letar sig tillbaka.

In part har lite flöjtljud och en ganska snabb pratande sång med lite cooljazzinfluenser. Bra gitarrspel kommer in på vissa ställen. Innehåller tyvärr också ett väldigt långt och inte så intressant trumsolo.

Andra sidan inleder med 8 mad grim nits en tät hård låt med maffiga trummor och grym svävande bas. Även fina gitarrimprovisationer med en intuitiv jazzig känsla fast rejält distade.

High beech är mer nedtonad med en berättande akustiskt ljudande gitarr i lite orientalisk stil som är väldigt luftig. Även snygga spontana sångarrangemang. Har lite Relatively Clean Rivers över sig.

Honey coloured time inleder på ett säkert sätt med starka gitarrtoner sedan kommer mer drömskt kusliga stämningar speciellt sången. Märkligt instängd känsla även om det jazzas upp mot slutet. Lite liknande första sidans flirt med Spirit.

Just thinking är en väldigt försiktig lågmäld låt med lite drömsk inledning. En bit in i låten kommer vridna gitarrtoner som från en val. Till lite konstnärsjazzigt bakgrundskomp. Mot slutet kokar de upp intensiteten ordentligt med bra sång och ett lunkande komp med fin dynamik. Sen avslutas låten med ett djuphavsljud från blåvalarna. Eller är det Douglas Adams delfiner.

Hypnotisk vägg

2001 ett rymdäventyr och Star trek är långt borta. Med Hawkwind är det en mer aggressiv och snabb utforskning av rymden som gäller. Dubbelalbumet Space ritual som gavs ut 1973 på United artists är ett hårt, hypnotiskt och psykedeliskt under inspelat live under två konserter. Man förstår var Motörhead fick snabbheten ifrån. Musiken saknar ändå inte dramatik och dynamik när det kaotiska malandet slutar kommer någon slags 30-tals journalfilmsröst och deklamerar till mystiska ljud som leder tankarna till ensliga objekt som tyst och viljelöst rör sig i viddernas vidd den tomma rymden. Ibland växlar de in lite jazziga influenser och den stabila bluesen lurar i kulisserna.

Jag tycker att musiken påminner om både 13th floor elevators och Beat of the earth med hypnotisk atmosfär. Men här är musiken betydligt hårdare. Min favoritlåt får bli Orgone accumulator men det här är verkligen ett album med en helhetsupplevelse även om varje enskild bit också är riktigt bra.

Space ritual var Hawkwinds fjärde album. Omslaget är märkligt futuristiskt och med 12 sidor som vecklas ut. Hawkwind bestod av (musicnauts som de fyndigt kallas på omslaget) Dave Brock på gitarr och sång, Lemmy (Ian Kilmister) på bas och sång, Nik Turner på saxofon, flöjt och sång, Dik Mik elektroniska ljud, Del Dettmar synthesizrar, Simon King trummor och Bob Calvert står med som poet (och swazzle?).

Inleder med mystiska ljud i Earth calling.

Born to go här kör de igång med sin hypnotiska snabba stenhårda musik här har de även med en del saxofon i bakgrunden.

Down through the night lugnar ner tempot något med mystiska ljud och mer gitarr i en melodiös låt med bra sånginsats.

in the darkness we drown

är en snygg rad. Rappt basgung i grunden.

The awakening här kommer journalfilmsrösten för första gången.

Andra sidan drar vidare med stenhård hypnotisk musik med en del mystiska elektroniska ljud och mer sång än första sidan. En trumpet överaskar och mixar upp den råa bakgrunden med lite jazziga stämningar.

I The black corridor så förtätas atmosfären men journalfilmsrösten kommer tillbaka.

Space is deep öppnar med snygga gitarrtoner som har en viss akustisk känsla och ger en spännande kontrast till de svepande elektroniska ljuden. Fortsätter ut i en pumpande malande ström längre in i låten innan den blir mer reflektiv med mystiska ljud. En dubbelmelodi med bas i ena högtalaren och de mystiska i den andra som vävs in i varandra.

Electronic no. 1 är mystiska tongeneratorljud så det förslår. Inte utan atmosfär.

Andra skivan inleder med Orgone accumulator med en driven trumpet som stöter fram en grym takt tillsammans med gitarren, trummorna och det dallrande basljudet. Det rasande drivet försöker dölja en fantastisk bluesmelodi som när man fångas in av den blir starkare.

Övergår i Upside down med ett bombastiskt tungt tryck i ett stabilt gung.

10 seconds of forever blir mystiska ljud och journalfilm.

Brainstorm här kommer de igång igen med sin rusande snabba besinningslösa rock. Lätt att drömma sig långt långt bort i. En del snygga gitarrtoner en bit in i låten. Stenhårt distat.

Sista sidan inleder försiktigt med 7 by 7 med svepande ljud men den kommer igång efterhand men är mer melodiös och ganska dynamisk. Lite jazzig talsång påminner om Frank Zappa.

Sonic attack är riktigt mystisk med ett elektroniskt knackande ljud och en journalfilmsröst.

Time we left this world today påminner om War pigs med Black Sabbath. Sångarangemanget driver takten tillsammans med trummorna och gitarren eller basen. De får till ett riktigt tungt medryckande gung. Efterhand så växlar de takt när en trumpet kommer in och blandas med dallrande basljud. I slutet kommer de tillbaka med sången och gunget.

Master of the universe här kommer de tillbaka med full kraft i ett hypnotiskt driv (inspiration till serien om He Man under 80-talet?). Sången flyter liksom ovanpå den rusande takten på ett effektfullt sätt.

Welcome to the future avslutar skivan med mystiska ljud.

Cornelis sjunger Povel

Jag håller med baksidestexten på den här skivan att Cornelis sjunger Povel verkar självklart. Men jag visste inte om den här skivans existens förrän jag såg den i en back på en skivmässa för något år sedan. Den här skivan är del 2 och gavs ut på Skarby international records 1981. Bara att leta efter del 1 också.

Cornelis med sin textförståelse sjunger Povels texter extremt bra och får in alla knasigheter med betoning och rim och lyckas göra det på ett lika lekande som rockande sätt.

The gräsänkling blues känns nästan som en Cornelis-låt redan från början. En riktigt snygg blueslåt med mycket dynamik. Den drivs av trumpet och Cornelis sjunger med driv och känsla.

En schlager i Sverige är en satir som driver med klassiska svenska låtar. Cornelis fraserar riktigt bra och det blir kläm i melodin. Jag gillar hur Povel får in fraser som comme il faut i texten på ett så naturligt och ändå käckt vis.

The purjolök sång typisk Povelsk lek med ord. Meningen

mager, blek och purjolik

går inte av för hackor. Bra arrangemang och melodi.

Torstigaste bröder här kör de på med Bellmansk trudelutt komplett med flöjter. Fram tills att man hör ord som Riches (restaurang i Stockholm) tror man att det är en Bellman-låt.

Hommage á Povel Dekalion floden som aldrig är vad den var sjunger Cornelis i bästa folkmusikstil med tamburin i en härlig takt. Den här låten har Cornelis själv skrivit.

Andra sidan inleder med Tjo vad det var livat i holken trumpeter och bra frasering i en välkänd låt.

Underbart är kort är väl en Monica Zetterlund låt, en väldigt långsam jazzlåt.

En vilsen folkvisa har ett intressant komp och melodi med någon slags xylofon och piano och mitt i allt mellanspel som andas mellanöstern med lite flöjt.

De sista entusiasterna en glad visa med kör.

Håll musiken igång är en härlig jazzig liten calypsolåt. Cornelis sjunger duett med Anita Strandell som jag för övrigt såg live i Jönköping år 2000 när hon sjöng Cornelis-låtar tillsammans med Jönköpings studentkör.

Zappas känga

Bootlegskivor finns i olika former. Idag ska jag skriva om den typ där folk spelar in konserter och sedan ger ut inspelningen på skiva utan artistens godkännande. Band som Grateful Dead uppmuntrade till bandning och det finns massor av konserter utgivna på skiva. Frank Zappa ogillade fenomenet men kom på en briljant lösning. Att helt enkelt ge ut de olagliga skivorna själv. Det blev samlingen Beat the boots som gavs ut 1991 på FOO EEE records. Hela samlingen är på 10 LP-plattor fördelat på 8 album. Så jag tänkte begränsa mig till första och sista i den här texten och kanske återkomma med fler av albumen i framtiden. Det finns dessutom en volym 2 men den har jag inte i samlingen än.

Först ut är As An Am som är fylld till brädden med Zappas ganska hårda improvisationer på gitarr. Första sidan är inspelad i Köln 1982 och andra sidan i New York 1981.

That's makes me mad Zappa pratar om bootlegutgåvor och sin irritation över dem.

Young and monde har ett sprucket sound med en vissa österländska influenser. Flödar efterhand ut i fina gitarrimprovistioner med stor variation men oftast väldigt distat. Avslutar på ett mäktigt sätt med lite sång.

Sharleena har lite reaggie över sig. Fin sånginsats med lite stämsång. Efterhand blommar gitarren ut i fina improvisationer med ett murrigt ljud och maffiga trummor.

Först ut på andra sidan är Black napkins som har snygga långa glidningar från höga till låga toner på gitarren på ett avslappnat sätt.

Black pages 112 har ett annorlunda sound med xylofon och synth. Blir riktigt distat och dissonant efterhand. Men det hämtar sig och får till en spännande gungande improvisation med grym bas.

The torture never stops som tydligen är en traditionell Halloween låt för Zappa. Skrik och mer eller mindre dissonanta ljud från orgel och ett lätt funkigt komp från gitarr, bas och trummor. Zappa sjunger coolt. Det kommer ett långt improviserat parti med gitarrgodis här också. Avslutar med mer sång och en svepande orgelton.

Andra plattan är Piquantique som spelades in på Skansen i Stockholm 1973 och en låt i Sidney också 1973. Här är det mer jazzigt och med mycket fiol.

Kung Fu inleder vindlande i en jazzig, rockig och stundom knasig instrumentell improvisation. Spårar ur lite med en elektronisk avantgarde grej. Bäst är en sekvens med distad fiol. En del spännande slagverk som är lite åt xylofonhållet. Riktigt märkliga och spännande gitarrljud in mot slutet också innan barpianot tar vid pch Frank Zappa beklagar sig över det kyliga vädret.

Redunzl här blir det en mer bluesig avslappnad barkänsla som övergår i jazz med Zappa som försöker få publiken att klappa takt. Utvecklas bra speciellt fiolen tar ut svängarna. Ett trumsolo en bit in och sedan rundas det av med en spännande melodisk ganska stressande sekvens med xylofon och fiol.

Någon gång övergår sida ett i låtarna Dupree's paradise och T'mershi duween men jag missar var början och slutet på låtarna är. Överlag är det som en lång jazzig improvisation.

Andra sidan innehåller bara låten Father O'Blivion som fortsätter med fiol på ett improviserat och virtuost sätt. Även en del gitarr, xylofon och varierat slagverk. Mer rytmisk med märkliga dissonanta tonermen de får ihop det på något sätt med en del melodiösa passager. Zappa försöker även få med publiken på handklapp inför ett fiolsolo över ett taktfast bakgrundskomp. Blommar efterhand ut i mer rik ljudbild med gitarr och orgel som rockar på rejält.

Längsta låten på skiva

Jag vet inte om det är ett rekord på temat långa låtar men låten Mountain jam på två skivsidor och nästan 35 minuters speltid borde hamna högt upp på listan. Låten finns på skivan Eat a peach med Allman brothers band. Den gavs ut 1972 på Capricorn records. Gatefold uppviket har en fantastisk målning med mycket detaljer.

Det är deras fjärde album, mittemellan de mäktiga At Fillmore East och Brothers and Sisters. De spelar en mjuk improviserad bluesig rock med lite jazziga och countryinfluenser. Fantastiskt gitarrspel.

Låtarna på första sidan spelades in efter att Duane förolyckats. Först ut är Ain't wasting time no more.

Les brers in a mirror har en dramatisk framtoning med rullande trummor och bra gitarrspel. Efter hand kommer en mer berättande jazzig stil med mycket känsla och driv i gitarr och bas. Påminner lite om In memory of Elizabeth Reed.

Melissa är en Allman-klassiker med bra melodi. Det ska även finnas en version av låten med Duane.

Mountain jam är en luftig skapelse inspelad live. Ständigt kul att lyssna på med ett ljust och positivt anslag. Mycket bra gitarrspel från Duane Allman och Dicky Betts som spritter av spelglädje och variation de förstärker verkligen varandra spännande melodiösa improvistioner. Märkligt nog fortsätter den på sidan 4 och inte på 3. Ett längre trumsolo med Butch Trucks och Jai Johanny Johanson har en del intensitet också. Improvisationer från Berry Oakley på bas är riktigt bra. Greggs orgel ger lite extra djup på några ställen. Mer bluesig i slutet med en solnedgångskänsla över havet och sedan kommer den nya dagen med mer spelglädje och avslutar låten.

Tredje sidan inleder med One way out är en Elmore James låt. De gör en fin melodiös version.

Trouble no more har riktigt bra slide-gitarr från Duane.

Stand back har en The Band-aktig känsla. Fortsatt riktigt bra slide-gitarr.

Blue sky har en ljus vacker känsla med riktigt bra sång av Gregg Allman. Fantastiskt gitarrspel som är enormt varierat och rikt med dubbla lager av en långsammare gitarr och en snabbare som rör sig som en yster ko på våren runt melodislingan.

Little Martha avslutar sidan 3. En akustisk flyhänt låt med Dicky Betts och Duane Allman.

Semestertider

Nu är semestertiderna slut för de flesta, jag började jobba den här veckan. För familjen Griswold med Clark, Ellen, Audrey och Rusty blev semestern inte riktigt som tänkt men en fantastiskt underhållande film. Ett päron till farsa med Chevy Chase och Beverly D'Angelo kom 1983 och är en av mina favoritfilmer. Här tänkte jag skriva om soundtrackalbumet som gavs ut av Warner brothers samma år. Min kopia är den skandinaviska utgåvan. Filmens originaltitel är ganska obegripliga National Lampoon's vacation. Här är den svenska filmtiteln betydligt bättre än originalet.

Filmens huvudlåt Holiday road inleder skivan. En härlig låt med ett positivt driv och en medryckande melodi. Lindsey Buckigham är det som framför låten med mycket körande. Vad jag har kunnat hitta finns den inte med på någon LP med honom bara som singel. Låten är även med i den senaste filmen i serien där sonen Russ med familj ska göra om samma resa. Ellen och Clark är med en liten glimt i den filmen också.

Mister blue är en mer stillsam ballad med The Fleetwoods. Den ger Buddy Holly vibbar eftersom den påminner om True love ways. De är från samma tid, slutet på 50-talet.

Blitzkrieg pop med The Ramones ger en rejäl energikick med snabbt tempo och hårtslående på både trummor och gitarr. Slutet är effektfullt.

Deep river blues är avslappnad och långsam blues med gitarr och piano med Ralph Burns som spelas när de tagit fel avfart i St Louis. Ingen sång men efter hand kommer några fina saxonfontoner in i låten.

Summer hearts är en 80-talsballad med Nicolette Larson. Hon har tydligen spelat in skivor med Neil Young.

Andra sidan inleder med Little boy sweet med June Pointer. En medryckande 80-tals poplåt.

The trip (theme from vacation) är en ganska anonym instrumentell synthjazzig låt med Ralph Burns. Men man tänker på när de kommer till bilhandlaren som inte har bilen de beställt precis i inledningen av filmen.

He's so dull fortsätter i 80-talspopland med Vanity 6. Den här låten kan jag faktiskt inte placera i filmen.

Christie's song lite anonym jazz med fin bas med Ralph Burns. Den här kan jag inte heller placera i filmen exakt.

Dancin' across the USA med Lindsey Buckingham avslutar skivan. Lite långsammare än öppningslåten men refrängen är medryckande.

Brokigt men sammanhållet

Nu har jag köpt några delar ur Hans Pokoras bokserie Record collector dreams. Spännande böcker där fokus inte ligger på en specifik geografisk region eller en så snävt definierad tidsperiod som andra liknande böcker. Det lite tråkiga är att det endast ges minimal information om varje skiva, som land och utgivningsår samt en bedömning av genre och hur sällsynt den är.

Albumet jag ska skriva om här finns med i första delen 1001. Det är ett album med gruppen/personen One St. Stephen som gavs ut 1975 på Owl och är självbetitlat. Etiketten har en annorlunda men snygg design som skiljer sig från andra album på Owl som verkar ha en liten tecknad uggla och en Owl-logga istället. Mitt exemplar har dessutom en liten dedikation från One St. Stephen skriven på framsidan.

Skivan är rik på olika ljudbilder och olika infall med både längre flödande psykedeliska låtar och agressiva och vilda låtar men det smälter ihop på ett mycket genuint sätt. Många olika instrument finns med och de används precis rätt och ligger ofta tydligt i mixen. Flöjten får de in väldigt snyggt men även ljud som jag gissar kommer från en synth. Först och främst är det gitarr, trummor och bas som dominerar musiken. Sånginsatsen skiljer sig också åt mellan låtarna på ett medryckande och temperamentsfullt sätt. I vissa låtar påminner musiken om t ex Ultimate Spinach för instrumenten eller Ohio-bandet Morley Grey för atmosfären.

Det där med temperament ska enligt inlägg på Discogs komma ifrån att musiken var tänkt som ett soundtrack till en film. Musiken har verkligen båda olika och djupa stämningar så det verkar inte otroligt.

One St Stephen bestod bland annat av Charles Bleak som jag har skrivit om här på bloggen tidigare. Andra namn är One St Stephen själv som skrivit musiken och alla utom en låt som Bill Blechschmid komponerat, Franklin Reynolds, Bruce Roberts, David Finneran, David Pierce och Danny Lawson medverkar också. De kom från Ohio i USA.

Mina favoritlåtar från skivan är November Edgar, November, Nightly drift och Old man men hela skivan är underbar, brokig men ändå sammanhållen.

November Edgar är en lågmäld och dynamisk låt med en stark melodi och lyriska gitarrslingor som är avslappnade i fin kombination med bakgrundskompet. I mitten har de ett improviserat parti som är riktigt bra där gitarren är först ut och sedan kommer lite elektroniska ljud.

November här har de ett spännande driv men inleder med mystiska toner på flöjt. Bra gitarrspel och ett bra svung i sången.

You maybe religious byter skepnad till en komplett galen men musikalisk låt. Sången halvt vrålas fram i kaotisk takt och det är bra gitarrspel med ett medryckande tryck.

Nightly drift återknyter till inledningen med en lågmäld flödande melodi. En del piano i början och sedan riktigt bra gitarrspel med improviserade solon med mycket temperament. Sedan kommer det mer reflekterande pianot tillbaka. Mycket bra sånginsats också.

Old man har en fantastisk ljudbild med flöjt, gitarr och bra tryck i sången. Melodin har ett otroligt driv och är mycket medryckande.

Junkie's lament inleder med ett kärnfullt trumsolo och har en vild framtoning med rå sång och vilt ackompanjemang som är kaotiskt men musikaliskt. Lite Spirit över den märkliga rytmiken det kanske.

Twelth St. shuffle har en speciell lite jazzig melodi med gitarrspel, bas och sång i en omväxlande dynamik. Sången är också lite annorlunda med en mjuk men retsam stil.

Richer you get har en vild framtoning med trumpet och munspel i härligt samspel med gitarr och rå sång.

Dash in the rocks har en luftig surrande orgel eller en synth som bygger melodin. Efter ett tag kommer sången in. Skivan avslutas med lite av låten baklänges.

Blues på cembalo

Nu när kunge Bore har återtagit sitt grepp (det är helt vitt i luften av snö) passar en energirik blues från Johnny Winter och hans bror Edgar Winter. Skivan heter Second winter och gavs ut 1969 på Columbia. Det är något så ovanligt som ett album med tre sidor. Den andra skivan är bara pressad på ena sidan.

Jag har tidigare skrivit om albumet Captured live med Johnny Winter. Det här albumet är också fullt med blues och rock n roll i en vild och hård stil med en skillnad i att cembalo förekommer i en låt. Johnny Winter spelar gitarr, mandolin och sjunger, Edgar Winter spelar cembalo, piano, orgel och saxofon, John Turner på trummor och Tommy Shannon spelar bas.

Mina favoritlåtar är I'm not sure för att den har ett så annorlunda och bra sound, covern på Dylans Highway 61 revisited är riktigt bra och Fast life rider som har ett ensligt men väldigt tätt gitarrljud i vassa improvisationer. Måste nämna I love everybody också som har ett väldigt positivt och dynamiskt ljud med bra gitarr.

Memory pain inleder i en hårdrockig bluesstil. Massor med gitarr som är hårt distad och lika galen sång.

I'm not sure är mer nyanserad med cembalo som huvudinstrument i en rejäl blues. Edgar spelar virtuost och det är hårda trummor med ett fint driv. Johnny sjunger engagerat.

The good love här är gitarren tillbaka fullt ut i en kokande låt med mycket improviserad gitarr i en surrande vridande snabb stil.

Andra sidan inleder med rock n roll klassiskern Slippin' and slidin' på annorlunda piano och med en hård och rå sånginsats. En del vild saxofon också. Efter hand kommer riktigt bra slidegitarr.

Miss Ann fortsätter rock n roll temat med en lite mer nedtonad låt. Bra sånginsats och gitarrspel i återhållsamma improvisationer. Även en del saxofon.

Jonny B. Goode öser på bra med piano och gitarr som man kan förvänta sig att den här klassikern framförs.

Bob Dylan låten Highway 61 revisited är sist ut på andra sidan. Den framförs på blixtrande gitarr på ett bluesigt frenetiskt sätt med mycket slide som trots snabbheten hinner klinga ut stämningsfullt. Grym närvaro med bara gitarren och sången långt frami mixen och ett obevekligt grundkomp i bakgrunden.

LP nummer två inleds med I love everybody. En medryckande långsamt gungande melodi. Bra gitarrspel och fint samspel med basen i ett snyggt dynamiskt riff. Häftiga åkningar mellan högtalarna på slide-gitarren.

Hustled down in Texas är en snabb blues med en del häftig gitarr som det bara forsar fram spännande toner ur.

I hate everybody har ett slätare lite jazzigt sound med en del trumpet eller saxofon och orgel.

Fast life rider fortsätter i en funkig stil i inledningen men har en del häftiga partier med ensamma gitarrimprovisationer till trummor som har en unik lite instängd ljudbild som är spännande.

Mystisk jazz

Affinity var en grupp som bestod av Linda Hoyle på sång, Lynton Naiff på orgel, Mike Jopp på gitarr, Mo Foster på bas och Grant Serpell på trummor. De gav ut sitt enda och självbetitlade album på Vertigo 1970. Mitt exemplar är den tyska utgåvan. John Paul Jones från Led Zeppelin nämns på skivomslaget eftersom han har arrangerat bas och stråkar på två av låtarna.

Av någon anledning betingar skivan höga priser men jag är måttligt imponerad. Visst finns det spännande saker här men inget som sticker ut tillräckligt. I huvudsak ganska intetsägande jazz med undantagen New flight, I wonder if I care as much, Three sisters och All along the watchtower. Men som sagt bättre att hålla sig till mer prisvärda alternativ som t ex Brian Auger för orgeln. Skivomslaget har samma märkligt ensliga och drömska stil som Black Sabbaths debutalbum.

I am and so are you har ett brett jazzigt trumpetanslag med euforiska toner och en bra sånginsats. En del intressant gitarr kan höras bakom trumpeterna också.

New flight inleder stillsamt lite som en Linda Perhacs låt men den tar sig och blir stundtals påträngande i sin intensitet. En del jazzigt orgeljammande alá Brian Auger. Sen ett stillsamt parti med sång igen. Mot slutet ett lågmält men hårt gitarrspel med rytm och sologitarr i varsin högtalare.

I wonder if I care as much är stämningsfull med ett gitarrljud som påminner om en synth och målar upp ett ödsligt ljudlandskap. Bra frånkopplad sånginsats.

Mr. Joy är en vriden och mystisk melodi i en vräkig jazzig sångstil.

Andra sidan inleder med Three sisters. Ett medryckande riff som byggs upp av trumpeter med bra sånginsats. Sedan kommer ett avsnitt med mer improviserat gitarrspel som ges ett bra driv, det rundas av med ett ganska mäktigt trumpetspel.

Cocoanut grove är en väldigt lugn jazzig låt.

Bob Dylans All along the watchtower avslutar skivan. Har en säregen frasering i sången. Kompet är bra med en del svävande svampig gitarr och flinkt improviserat orgelspel. Avslutningen låter nästan sakral i sin mäktighet.

Månen har sin gång

I am the moon: I. Crescent är mitt första album med Tedeschi Trucks Band. Det är första delen av 4 i en svit inspirerad av en persisk dikt från 1100-talet av Nezami som heter Leila och Majnun. Leila med engelsk stavning blir Layla och det är samma dikt som gav inspiration till Eric Claptons album Layla där Duane Allman medverkade. Crescent betyder månskära eller halvmåne.

Tedeschi Trucks band består av Susan Tedeschi på sång, Derek Trucks på gitarr, Gabe Dixon på orgel och sång, Brandon Boone på bas, Tyler Greenwell på trummoor och Isaac Eady på trummor. De kan ses som en slags arvtagare till Allman brothers band eftersom Derek Trucks är brorson till Butch Trucks.

Musiken har ett väldigt mjuk och behaglig ljudbild med både gitarr och orgel i en improviserad stil så jämförelsen med Allman brothers är given på många plan.

Skivan inleder med en varm ljudbild i Hear my dear. Susan sjunger mjukt och kompet är varierat och följsamt. En del bra improviserad gitarr.

Fall in har mycket countryfeeling över sig. Sångaren ger ett visst jazzigt fylligt intryck. Bra pianospel. Efter hand blir det lite New Orleans influerad gånglåt.

I am the moon har en mer reflekterande stil. Lite Lay lady lay över sig i melodin. Vackert avvägt gitarrspel. I refrängen blommar både sång och melodi ut riktigt fint. I slutet bjuds det på gitarrspel med mycket känsla och en del instick på piano.

Andra sidan inleds med Circles 'round the sun har ett snabbare men ganska souligt tempo med kör och trumpet eller saxofon. Lite jazzigt blås i slutet. Susan sjunger bra.

Pasquan är en härligt lång låt som avslutar skivan. Pasqua är det italienska namnet för påsken men jag vet inte om det finns en koppling via hur månens fas används för att räkna ut när i kalenderåret som påsken infaller. Hur som helst är musiken fantastisk. Härliga gitarrimprovisationer från de öppna vidderna med en tillbakalutad stil. Efter en stund kommer en del orgel in också i en call and answer med bastoner på gitarren. Ett märkligt avsnitt med bara lite trumljud sänker helheten en del.

Tisslande och tasslande

Frank Zappa har en väldigt ojämn utgivning en del är fantastiskt bra och annat är rent skräp och en del hamnar mitt emellan. Joe's garage act 1 är ett exempel med lite av både det goda och det onda. Texterna är vad jag förstår ganska provokativa men jag antar att de är ironiskt menade och att de ska driva med något. Skivan gavs ut 1979 på CBS i Europa men originalet i USA på Zappa records. Texterna finns tryckta på innerpåsen.

Låten Joe's garage är det bästa skivan kan erbjuda. Ett par låtar är konstiga och ett par är lovande men förstörs i olika grad av konstigt viskande eller annat nonsens.

The central scrutinizer är en märklig lite elektronisk låt med viskande sång. Kanske är det jazz.

Joe's garage är en riktigt bra låt med normal sång och lite cool rock n roll i stilen. Melodiöst och ett öppet soligt ljudlandskap. Även lite stämsång och körande som ger trevliga Ruben and the jets vibbar.

Catholic girls är tyvärr en gnällig skämtlåt.

Crew slut har ett riktigt bra driv med en viss antydan till blues. Flinkt och virtuost gitarrspel. En del improviserat munspel i snabbt tempo och med en speciell ton. Innehåller någon slags märklig intervju.

Andra sidan inleder med Wet t-shirt nite med en konstig viskande inledning och ett ganska märkligt komp med synth och någon slags träbaserat slagverk. Väldigt jazzigt. En märklig intervju avslutar låten.

Toad-o line är en instrumentallåt med riktigt bra improviserat dynamiskt gitarrspel. Har ett viskparti i sig också tyvärr.

Why does it hurt when I pee framförs med en lite tillgjord röst på sången men melodin är riktigt bra.

Lucille has messed up my mind är en lång avslappnat cool låt med glest jazzigt komp och lite soulig sånginsats. Även här ett viskparti.

Samling från San Francisco

Samlingsalbum är inte så spännande att skriva om normalt sett men Fifth pipe dream volume 1 från 1968 samlar fantastisk psykedelisk rock och pop från San Francisco. Etiketten heter till och med San Francisco sound. Sedan tidigare har jag skrivit om gruppen Tripsichord som hade samma logga på etiketten men var utgiven av Janus records. Tripsichord bidrar med tre låtar, ingen av dem finns med på deras enda skiva. Jag gillar alla låtarna utom de två sista med Black swan.

Omslaget är tecknat i en trevlig psykedelisk art nouveau stil. Insidan av gatefoldfodralet är ett knasigt kollage med foton och namn på kända San Francisco -grupper, -personer, -platser och liknande som Family dog, Chet Helms, Great society, Grateful dead, Quicksilver messenger service, Charlatans, Big brother and the olding company, Jefferson airplane, Matrix, Haight Ashbury osv. Det är en lite förvirrande lista för även Leadbelly och Bob Dylan räknas upp. Känner igen åtminstone Grace Slick på några foton.

Bulgaria med It's a beautiful day är fantastiskt driven med en stark duett mellan David Laflamme och Linda Laflamme och snyggt samspel mellan improviserad fiol och gitarr. Den finns med på deras debutalbum.

Aquarian dream är enligt skivomslaget också med It's a beutiful day men Discogs hävdar att det är en okänd grupp som framför låten. En lite österländskt influerad melodi med mycket orgel men även piano. Även här en duett mellan en man och en kvinna. Kokar ihop snyggt med ett gitarrsolo i samspel med orgel innan den återgår till karavan genom öknen känslan. Jag tror att det är It's a beautiful day som framför låten.

You're the woman framförs av Tripsichord eller Tripsichord music box som det står på skivan. Har en ganska hård framtoning vissa stunder för att sedan bli trallvänlig i andra. En underbar dynamik. Bra gitarrspel i samspel med orgel och starkt trumspel på ett par ställen.

Andra låten med Trispsichord It's not good inleder med klassiska pianotoner och växlar upp med vass orgel och gitarr. Den nästan distade sången ger en enorm närvarokänsla. Har ett fantastiskt gitarrsolo med en ton som studsar och vrider sig.

Nästa två låtar på första sidan är ett mysterium vem som framför dem. Skivomslaget anger Indian puddin and pie medan Discogs hävdar West coast natural gas. Two's a pair är en melodiös låt med fina sångarrangemang till distat improviserat gitarrspel och ett varierat tempo. På något sätt är det pop. Jag får lite Fapardokly stämning.

Beyond this place är mer poporienterad med en underbar melodi och fin stämsång. En del stråkar i flera lager tillsammans med klockspel.

Andra sidan fortsätter med ytterligare två låter med Indian pudding and pie eller West coast natural gas. Hashish har mycket surrande gitarr och ett drivet tempo men även en del skiftningar.

Water or wine är ganska drömsk med ett tempo som känns som vågor som långsamt rullar in mot stranden. En bra sånginsats och bra samspel mellan orgel och gitarr. Bryter ihop ganska psykedeliskt i slutet.

Family song med Tripsichord är nästa låt. Har en angelägen atmosfär i kompet. Det ger en fin kontrast med pianotonerna som kommer ibland uppblandat med orgel. Sånginsatsen är mycket bra med ett medryckande arrangemang. Efter en stund blr det mer flödande och improviserat med fantastiskt gitarrspel.

Lady blonde med Back Swan är ointressant pop åt det jazziga hållet med en del trumpet och saxofon.

Black swan framför också sista låten She encircles me som är en långsam melodi med trumpet.

Ett jazzigare Quicksilver messenger service

Efter ett långt uppehåll sedan jag skrev om Quicksilver Messenger Service andra album tänkte jag nu skriva om deras tredje alster. Det heter Shady grove och gavs ut av Capitol samma år 1969. Här har de kortat ner bandnamnet till Quicksilver och förstärkt med Nicky Hopkins på piano. Omslaget är ritat av Globe Propaganda som föregångaren.

Skivan har överlag ett jazzigare uttryck men jag läste i en intervju med Freiberg och Duncan att de var väldigt jazzintresserade och på en annan blog läste jag om att Brubecks Take five stod förebild för Gold and silver.

Skivan är inte lika helgjuten som de två första men de hittar tonen ganska ofta bland annat på Too far, Flute song och Edward (the mad shirt grinder). De har fina vibbar av deras klassiska sound. Även med mer piano än gitarr.

Titellåten Shady grove inleder första sidan. På en kort låt hinner de med många dynamiska växlingar med nedtonat piano och bra gitarrspel i snabbt tempo.

Flute song börjar med långsamt eftertänksamt nästan konverserande piano och en plågad berättande röst. Men de får till det. Efter hand kommer lite akustisk gitarr in. Även ett vackert stråkparti.

3 or 4 feet from home är en snabbare pianoboogie.

Too far har stark sånginsats och ganska melodiös stil med både orgel och piano. Ett starkt gitarrparti kommer en bit in i låten. Där får de till ett bassolo också.

Holy moly har riktigt bra avslappnat gitarrspel. Påminner lite om Big brother and the holding company. Cippolina får till några fina toner också. Kokar in en fin pianoslinga i slutet också där de kokar up en rejäl intensitet.

Andra sidan öppnar med Joseph's coat. Den har en ganska mörk och hård framtoning med stämsång och piano och ett bra driv i gitarren.

Flashing lonesome är en berättande pianolåt med en del stämsång men väl långsam. Avslutningen är jazzig eller modernt klassisk inte säker på vilket.

Words can't say har en ganska varm framtoning med en countryrockig lunkande melodi. En del spännande gitarrtoner kryddar låten.

Hopkins har skrivit sista låten Edward (the mad shirt grinder) vilket märks på det drivna pendlande pianospelet. En ganska jazzig stil men även en del spännande reflekterande gitarr. En dynamisk improviserad låt med ett par fina luftiga växlingar med piano och gitarr.

Lycklig musik

För 50 år sedan gjorde Grateful Dead en stor turné i Europa. Det närmaste Sverige de kom var Tivoli i Köpenhamn. Turnén resulterade i ett mäktigt trippelalbum, Europe 72, som kom ut på Warner bros samma år. Det var det sista album som gavs ut medan Ron McKernan levde. Mitt exemplar är en andra press från 1973 med allén på etiketten. 2011 kom en volym 2 från samma turné med fyra skivor, den kan också rekomenderas.

Mestadels eget material men fyra covers. Musiken har en positiv känsla och man blir lycklig och avslappnad av att lyssna på albumet. Mina favoriter från albumet är He's gone, China cat sunflower, It hurts me too och Morning dew. Men allt utom kanske Prelude är mycket bra.

Cumberland blues har ett härligt sväng med mycket piano. Samma positiva känsla och driv genomsyrar hela albumet. Mycket bra sångarrangemang med mycket stämsång.

He's gone har en lite sorglig stil med orgel och mjuka gitarrslingor och piano. Så fritt flödande så man blir lycklig.

One more Saturday night har en mer stuffig stil som är ganska rockig och energisk.

Andra sidan öpnnar med Jack Straw har en ganska mjuk böljande stil med bra gitarr.

Nästa låt är Hank Williams You win again. En rullande bluesig countrylåt i den här version. Bra gitarr och piano i ett fantastiskt samspel med ett stabilt grundkomp.

China cat sunflower har ett dynamiskt och medryckande gitarrspel i flera lager som svävar fram. En del bra sekvenser med piano får de också med. Den går sömlöst över i I know you rider. Stark stämsång. Mjuk och rik ljudbild med piano, gitarr och trummor. Avslutningen med akapellasång är mäktigt.

Tredje sidan inleder med Brown eyed woman. Det är inte en cover av Van Morrisons låt utan en Jerry Garcia och Robert Hunter sång. Vacker och en rik ljudbild.

Hurts me too är en tung blues signerad Elmore James. Ett svävande gitarrljud och barpiano med Ron Mckernan på sång. Den går långsamt men den har en grym nerv speciellt när munspelet kommer in eller när de kör improviserat med gitarr och piano.

Ramble on rose har en medryckande melodi med bra sånginsats och snygga instick på gitarren.

En av mina favoritlåtar inleder fjärde sidan Sugar magnolia. Låter lite annorlunda med så mycket piano men det fina gitarrspelet är kvar liksom den fina melodin. En sekvens med otrolig improvisation på gitarr och piano är en fröjd att lyssna på.

Mr. Charlie är en bra blueslåt med stabil rytm och bra sångarrangemang och bra flinkt gitarrspel.

Tennessee Jed hörde jag första gången på Levon Helms album Dirt farmer som kom 2009. Grateful Deads egna version är lugnare och mer avslappnad med en medryckande rytm. Stabil bas och fina instick på piano. Bra sånginsats och gitarrslingor.

Truckin' inleder den sista skivan. En fantastisk låt med bra sångarrangemang och bra gitarr- och basspel. Efter den egentliga låten så tar pigga improvisationer vid. Perfekta avvägningar av gitarrer, bas och piano.

Epilog har en lite jazzigare känsla med funderande piano och gitarrtoner med mjuka trummor. Dynamisk och varierad ljudbild. Lite mystiskt i slutet med nästan akustiska toner och orgel.

Prelude fortsätter lite mystiskt med fria improvisationer som inte följer någon melodi och de är ganska dissonanta. Ibland hittar de rätt i blandningen av instrument och ljud.

Avslutningen är magnifik med Morning dew. Den svävar lätt och ljust i soluppgången. Tolkningen överträffar Bonnie Dobsons original med råge. Otroligt bra lyriskt gitarrspel. Hela ljudbilden är sparsmakad och vacker. En passage med två gitarrer med olika ton och enstaka toner på piano är undebar.

Märkligt

Spirit är en spännande grupp men deras musik kan också vara ganska svår ibland med inslag av jazz och väldigt brokiga ljudbilder och stilblandningar. Vissa låtar är fantastiskt bra som t ex Fresh garbage, Mechanical world eller Gramophone man.

Jag har tidigare skrivit om deras fjärde album, nu blir det en text om deras första album. Det var självbetitlat och gavs ut på Ode 1968 men mitt exemplar är italienskt och utgivet på CBS samma år.

Omslaget är ganska roligt med en kombinationsbild på alla medlemmarna men bara en femtedel av bilden var. Ett trick som långt senare gjordes på ett digitalt sätt (en viktad summa av bilder på författarnas ansikten) till den berömda men likväl förfärligt klantiga boken Structure and interpretation of computer programs.

Skivan öppnar med låten Fresh garbage har en taktfast och märklig melodi. En del lättsamt jazzigt piano efter en stund. Efter ett tag kommer de tillbaka till grundmelodin med stark rytm och mycket eko på sången.

Uncle Jack har ett mer 60-talsinfluerat pop-sound. De får in en sekvens med grymt gitarrspel. Trummorna är ganska prominenta.

Mechanical world har en maskinell lite skrämmande takt som byggs upp av stötvisa trumpettoner men de lyckas snirkla sig runt den och skapa musik med en särgen melodi och bra gitarr, trummor samt sånginsats. Mot slutet är det till och med lite stråkar som hörs.

Taurus har fina stråkarrangemang. En väldigt långsam melodi. På ett ställe så är det lite skör akustisk gitarr som är bra. En instrumentell låt.

Girl in your eye har mycket sitar och en 60-talspop stil i melodin. En del surrande gitarr i samspel med piano också.

Straight arrow har en melodi i gränsen mellan pop och psykedelisk musik. I vissa sekvenser så kommer det en del bra toner på gitarren.

Andra sidan inleder med Topanga windows fortsätter i en orkestral pop-stil med vissa psykedeliska inslag.

Gramophone man snyggt bluesigt gitarrsolo i samklang med piano i mitten av låten. Bra melodi.

Water woman har en märklig repetetiv melodi. Nästan brittisk folksång i stilen.

The great canyon fire in general fortsätter i stilen av märklig melodi och repetetiva inslag.

Elijah är en 10 minuter lång låt med märkliga gitarrtoner som ibland låter nästan elektroniska. Mycket piano också i en dissonant konststil. Ett långt intensivt men inte så intressant trumsolo hinner de också med.

Midsommar

Idag är det midsommardagen. Igår skulle man ju resa en majstång eller en midsommarstång. Ordet maja tror jag betyder att klä i blommor eller grönt kanske. Sju sorters blommor ska man plocka också. Midsommarblomster är en av mina favoritblommor. Varför den amerikanska gruppen valde ordet Maypole vet jag inte riktigt. Deras enda skiva gavs ut 1971 på etiketten Colossus. De bjuder på i huvudsak pop i en hårdrockstappning men även en del flödande episka toner och en del jazzinslag. De har en ganska solig stil. Ibland låter de riktigt bra som ett poppigt The only truth kanske.

Omslaget ser ut att delvis vara en demo av 3D-grafik API:et OpenGL eller möjligen en vanlig raytracer från 80-talet med geometriska former, roterade bokstäver och ljuskällor som ger skuggor. Låtlistan på omslaget stämmer inte med skivetiketten. De har även en intressant historisk berättelse på baksidan om puritaner och icke-puritaner i 1600-talets Merrymount där en grupp tydligen reste en majstång i protest mot de stränga puritanska lagarna. Mitt omslag är något slags provexemplar till en radiostation med bokstäver skrivna i tusch.

Skivan inleder med poplåten Glance at the past. Den låter ganska brittisk av någon anledning.

Show me the way är en poplåt med bra melodi och sångarrangemang.

Henry stared har en mer reflekterande stil. Bra gitarrspel med fina både jazziga och mer rockiga passager.

Changes places har en fin rockstil med starkt gitarr. De glider som tidigare sömlöst mellan rock, jazz och även lite pop. Med Under a wave blir det mer episk flödande dynamisk rock. Avslutar med några riktigt bra hårdrocksriff som fortsätter i en medryckande snabb och tung stil i låten Look at me.

Låten Jonnny inleder den andra sidan. Har en annorlunda sångstil med mer aggressivitet och desperation. Tungt komp med viss funk i svänget. Bra tamburin och bra stabil gitarr.

Come back har en lugnare framtoning med bra sång och en längtande dynamisk stil med mycket känsla. En riktigt bra låt.

You were har körsång i inledningen med nästan inget komp men det kommer igång efter en halvminut. Mer i popstil.

In the beginning fortsätter med en poplåt med bra melodi och temperamentsfull dynamik. Fina sångarrangemang och de får till några bra gitarrslingor med stämningsfullt spruckna ljud. Speciellt i ett solo i mitten i samklang med basen.

Dozy world också en poplåt med fin melodi med bra trummor och tryck i gitarren i olika mellansekvenser. Sånginsatsen är bra med någon slags duett som är lagom kaotisk.

Stand alone har en vacker majestätisk inledning med känslomässig elgitarr. Sånginsatsen är något sämre där en ensam röst sjunger först och sedan fyller de andra på i korus. Sedan kommer ett längre improviserat parti med riktigt bra flödande gitarrspel med en del psykedeliska toner. Sedan tar sången vid och kompet tar en nästan jazzig mjuk vändning.

Merryweathers tvåa

Jag läste på en annan blogg och även på Wikipedia att en av mina favoritartister Neil Merryweather dog den 28 mars i år, sorgligt. Det har blivit flera skivor tidigare på bloggen där han medverkar. Här tänkte jag skriva om hans andra skiva som kom på Capitol 1969 och heter bara just Merryweather.

Gruppen kallar sig Merryweather och utgörs av Coffi Hall på trummor, David Burt på gitarr, cello och sång samt Edward Roth på orgel, piano, flöjt, cembalo och sång. Själv spelar Neil bas och sjunger. Han var ifrån Kanada och han tackar alla tidigare Toronto-musiker på insidan av konvolutet. Alla sångtexter och information om instrument på varje låt finns också där.

Musiken är omväxlande med en del tyngre rock, en del jazziga influenser och en del psykedeliskt med både elgitarr, flöjt och cembalo. De har bra melodier och sjunger bra. De kan liknas vid en blanding av Creedence clearwater revival och Ultimate Spinach. Alla låtarna är bra men mina favoriter är Annie don't let me down coh No passengers allowed.

Mr. Richman inleder skivan. En intensiv och ganska hård låt men melodiös. De öser på bra på gitarr, orgel och även lite piano och Neil sjunger bra.

A feeling of freedom har mystiska ekoeffekter på sången som även har en del körande. Kompet följer med bra i den psyekdeliska stämningen med bra gitarrspel. Även en spännande effekt i slutet.

Little man (nobody's home) inleder ännu mer speciellt med diverse trummor och andra slagverksinstrument som marimba med mycket eko. Efter ett tag kommer det en del gitarr och sång. En del sekvenser med bra och intensiv improvisation med till och med lite flöjt.

Annie don't let me down är en lugnare låt med piano och riktigt bra sånginsats. Även lite stråkinstrument och flöjt på vissa ställen. Medryckande melodi i lite lätt The Band stil.

We try softer har några konstiga röster och ljud i början men även ett riktigt bra gitarrljud. Efter ett tag kommer de igång med kompet och sången som liknar lite Creedence clearwater revival eller Lynyrd Skynyrd med bra tungt sväng. Lite kaotiska röster och jazzigt barpiano i slutet.

Andra sidan inleder med låten Curiosity. Rå sånginsats med mycket orgel i en tät, rökig och intensiv låt.

Some things börjar ganska lugnt med en försiktig melodi och sånginsats men sen kommer ett munspel, piano och ett speciellt akustiskt gitarrljud.

Listen to me har bra tryck med gitarr och mycket bas. Även ett trumsolo och ett jazzigt avslut.

What's it all about? har en merklig lågmäld stressad stil med mycket orgel och jazzig gitarr.

No passengers allowed har ett mäktigt anslag. Bra melodi och en episk sånginsats. Musiken är väldigt snyggt arrangerad med instick på cembalo mellan verserna och trummor, gitarr och bas under sången. En klocka ger mer eftertryck till den episka känslan. Starka improviserade gitarrtoner mot slutet med mystisk sång.