Överaskande fiol

Hawkwind upptäckte jag ganska nyligen med livealbumet Space ritual. Nu ska jag skriva om det efterföljande albumet Hall of the mountain grill som gavs ut på United Artists 1974. Mitt exemplar är den amerikanska utgåvan, tyvärr med ett klippt hörn.

Ett album fyllt till brädden med psykedelisk hårdrock med grymt driv men där även mer späda fioltoner hittar hem. Inte lika hypnotisk musik som föregångaren men de hittar den effekten på vissa låtar.

Psychedelic overlords (disappear in smoke) för alla som envisas med att den psykedeliska musiken tog slut med 60-talet så är väl den här låttiteln svårförklarad. Snyggt driv och bra sånginsats som kompletterar varandra. Spännande kombination av gitarrspel och trumpet eller saxofon.

Wind of change är helt fantastisk med vackert både sprött och majestätiskt fiolspel med sparsmakade trummor som i samspel med stråkarna gör låter otroligt stark. Kanske inspiration till Motörheads ännu starkare låt 1916.

D-rider har en distansierad känsla i sången men medryckande hypnotiskt gitarrspel. En del munspel också.

Web weaver är en drömsk låt med en kombination av gitarr, piano och mystiska episka rymdljud på orgeln.

Andra sidan inleder med You'd better believe it en ganska euforisk och luftig låt men fortfarande med tempo och tryck. Lemmys röst känns igen i sångarrangemanget.

Hall of the mountain grill titeln är en travesti på Griegs Hall of the mountain king. Melodin är lite mystisk och sökande med bra pianospel och episk orgel när Erebors innandömen öppnar upp sig inne i berget. En del fiol förstärker Tolkien känslan.

Lost Johnny finns även med på Motörheads debutplatta. Inte riktigt lika snabbt tempo men samma hårda driv. Speciell distad gitarrton där rymden inte känns avlägsen. Lemmy sjunger bra.

Goat willow en kort låt som ger en upplevelse av grottutforskning på Månen med stalaktiterna droppande från taket.

Paradox växlar snyggt från episka toner till snabbt driv med märkliga orgeltoner och bas. Växlar lika snyggt tillbaka till lugnare vatten med lite piano och gitarr. Grymt driv.

Ojämnt men soliga riff

Black Sabbath gav ut sitt femte album 1973 på WWA. Det heter Sabbath bloody sabbath. Omslagsbilden är rejält obehaglig men musikaliskt är det inte alls lika tungt och hårt som tidigare album. Albumet är spretigt men det finns några russin i kakan och inga direkta magplask. Pekar i riktning mot Technical ecstacy.

Mina favoritlåtar är Fluff och Looking for today som båda hittar rätt atmosfär på ett genuint sätt med snyggt gitarrspel. A national acrobat går inte heller av för hackor.

Sabbath bloddy sabbath är konstig mix av fläskriff och solig San Fransisco rock. Mot slutet kommer några nästan löjligt tunga basriff i någon slags call and answer med de mer fläskiga riffen.

A national acrobat har en angenäm melankolisk stämning med berättande gittarrer och bra dynamik med trummorna och sången. Lagom melodiös och spännande brytning en bit in i låten med stark gitarr och dramastisk sång. Ytterliga längre in i låten kommer lite partyrock i snabbt tempo tyvärr.

Fluff lugnar ner stämningen med en instrumental vacker låt med akustiska gitarrer och piano i en avslappnad kontemplativ melodi nästan som ett stilla regn.

Sabbra cadabra inleder med avlägsna gitarrer som kommer närmare i en ganska vild partystil. Det kommer lite piano i rock n roll stil som tillsammans med skumma sångeffekter blir ganska speciellt.

Andra sidan inleder med Killing yourself to live. Först ut är det handklappspartyrock sen kommer lite mer spännande ljudbilder med gitarriff med speciella och takter. Avslutningen med snabb gitarr och maffiga trummor som klipper i med långa mellanrum är riktigt snygg.

Who are you? den här låten blir elektroniskt mystisk och blickar ut i evigheten från ett rymdskepp. En passage med piano och trummer i bakgrunden till ett tongenratorljud är trevligt.

Looking for today har ett snabbt tempo men ändå atmosfäriska flöjter som svävar i inledningen och det återkommer. Sen kommer mer hård gitarr in i ljudbilden. Bra sånginsats med bra känsla. En viss euforisk känsla infinner sig med det soliga riffet.

Spiral architect avslutar skivan luftigt med lite stråkar och även akustiska gitarrer på några ställen i en bra melodi.

Douglas Adams delfiner

May Blitz gav ut sitt andra och sista album 1971 på Vertigo. Albumet har titeln 2nd of May. Jag har tidigare skrivit om deras debutalbum från 1970.

Här är de lite mer jazziga i sin stil men de har ändå kvar tyngden i låtarna. Mina favoritlåtar är 8 mad grim nits och High beech båda från b-sidan och sinsemellan ganska olika men riktigt bra.

For mad men only inleder skivan. Ganska snabb med trummor och en distad gitarr som ger ett grymt brusigt ljud. En stressande låt som jagar på lyssnaren. På några ställen får de till samma bubblande ljud som 13th floor elevators.

Snakes and ladders låter som en titeln på ett datorspel eller en film. Här bjuds man på lite kuslig jazz och ett driv som för tankarna till Spirit. En bit in i låten kommer ett mäktigt gitarriff med kuslig sång till.

The 25th of December 1969 här blir det böljande stämsång med klingande gitarr och trummor. Efterhand blir det lite irrande sökande jazz innan grundmelodin letar sig tillbaka.

In part har lite flöjtljud och en ganska snabb pratande sång med lite cooljazzinfluenser. Bra gitarrspel kommer in på vissa ställen. Innehåller tyvärr också ett väldigt långt och inte så intressant trumsolo.

Andra sidan inleder med 8 mad grim nits en tät hård låt med maffiga trummor och grym svävande bas. Även fina gitarrimprovisationer med en intuitiv jazzig känsla fast rejält distade.

High beech är mer nedtonad med en berättande akustiskt ljudande gitarr i lite orientalisk stil som är väldigt luftig. Även snygga spontana sångarrangemang. Har lite Relatively Clean Rivers över sig.

Honey coloured time inleder på ett säkert sätt med starka gitarrtoner sedan kommer mer drömskt kusliga stämningar speciellt sången. Märkligt instängd känsla även om det jazzas upp mot slutet. Lite liknande första sidans flirt med Spirit.

Just thinking är en väldigt försiktig lågmäld låt med lite drömsk inledning. En bit in i låten kommer vridna gitarrtoner som från en val. Till lite konstnärsjazzigt bakgrundskomp. Mot slutet kokar de upp intensiteten ordentligt med bra sång och ett lunkande komp med fin dynamik. Sen avslutas låten med ett djuphavsljud från blåvalarna. Eller är det Douglas Adams delfiner.

Hypnotisk vägg

2001 ett rymdäventyr och Star trek är långt borta. Med Hawkwind är det en mer aggressiv och snabb utforskning av rymden som gäller. Dubbelalbumet Space ritual som gavs ut 1973 på United artists är ett hårt, hypnotiskt och psykedeliskt under inspelat live under två konserter. Man förstår var Motörhead fick snabbheten ifrån. Musiken saknar ändå inte dramatik och dynamik när det kaotiska malandet slutar kommer någon slags 30-tals journalfilmsröst och deklamerar till mystiska ljud som leder tankarna till ensliga objekt som tyst och viljelöst rör sig i viddernas vidd den tomma rymden. Ibland växlar de in lite jazziga influenser och den stabila bluesen lurar i kulisserna.

Jag tycker att musiken påminner om både 13th floor elevators och Beat of the earth med hypnotisk atmosfär. Men här är musiken betydligt hårdare. Min favoritlåt får bli Orgone accumulator men det här är verkligen ett album med en helhetsupplevelse även om varje enskild bit också är riktigt bra.

Space ritual var Hawkwinds fjärde album. Omslaget är märkligt futuristiskt och med 12 sidor som vecklas ut. Hawkwind bestod av (musicnauts som de fyndigt kallas på omslaget) Dave Brock på gitarr och sång, Lemmy (Ian Kilmister) på bas och sång, Nik Turner på saxofon, flöjt och sång, Dik Mik elektroniska ljud, Del Dettmar synthesizrar, Simon King trummor och Bob Calvert står med som poet (och swazzle?).

Inleder med mystiska ljud i Earth calling.

Born to go här kör de igång med sin hypnotiska snabba stenhårda musik här har de även med en del saxofon i bakgrunden.

Down through the night lugnar ner tempot något med mystiska ljud och mer gitarr i en melodiös låt med bra sånginsats.

in the darkness we drown

är en snygg rad. Rappt basgung i grunden.

The awakening här kommer journalfilmsrösten för första gången.

Andra sidan drar vidare med stenhård hypnotisk musik med en del mystiska elektroniska ljud och mer sång än första sidan. En trumpet överaskar och mixar upp den råa bakgrunden med lite jazziga stämningar.

I The black corridor så förtätas atmosfären men journalfilmsrösten kommer tillbaka.

Space is deep öppnar med snygga gitarrtoner som har en viss akustisk känsla och ger en spännande kontrast till de svepande elektroniska ljuden. Fortsätter ut i en pumpande malande ström längre in i låten innan den blir mer reflektiv med mystiska ljud. En dubbelmelodi med bas i ena högtalaren och de mystiska i den andra som vävs in i varandra.

Electronic no. 1 är mystiska tongeneratorljud så det förslår. Inte utan atmosfär.

Andra skivan inleder med Orgone accumulator med en driven trumpet som stöter fram en grym takt tillsammans med gitarren, trummorna och det dallrande basljudet. Det rasande drivet försöker dölja en fantastisk bluesmelodi som när man fångas in av den blir starkare.

Övergår i Upside down med ett bombastiskt tungt tryck i ett stabilt gung.

10 seconds of forever blir mystiska ljud och journalfilm.

Brainstorm här kommer de igång igen med sin rusande snabba besinningslösa rock. Lätt att drömma sig långt långt bort i. En del snygga gitarrtoner en bit in i låten. Stenhårt distat.

Sista sidan inleder försiktigt med 7 by 7 med svepande ljud men den kommer igång efterhand men är mer melodiös och ganska dynamisk. Lite jazzig talsång påminner om Frank Zappa.

Sonic attack är riktigt mystisk med ett elektroniskt knackande ljud och en journalfilmsröst.

Time we left this world today påminner om War pigs med Black Sabbath. Sångarangemanget driver takten tillsammans med trummorna och gitarren eller basen. De får till ett riktigt tungt medryckande gung. Efterhand så växlar de takt när en trumpet kommer in och blandas med dallrande basljud. I slutet kommer de tillbaka med sången och gunget.

Master of the universe här kommer de tillbaka med full kraft i ett hypnotiskt driv (inspiration till serien om He Man under 80-talet?). Sången flyter liksom ovanpå den rusande takten på ett effektfullt sätt.

Welcome to the future avslutar skivan med mystiska ljud.

Blyet lättar

Led Zeppelins fjärde album är faktiskt riktigt bra men inte för den enormt kända Stairway to heaven utan snarast för avslutande bluesiga och medryckande When the levee breaks. Den låten kom jag i kontakt med via filmen The big short om finanskrisen 2008 där den spelas under eftertexterna.

Skivan gavs ut på Atlantic records 1971. Omslaget är märkligt med en man som samlat ris som han bär på ryggen och en stadsvy med kontraster av äldre lägre hus och moderna höghus. På mittenuppslaget är det någon slags Moses liknande man på en teckning. Men Babels torn var väl långt tidigare om det är det som Stairway to heaven handlar om?

Black dog är en oberäknerlig låt med skrikig intensiv sång och ett komp som kommer och går på ett dramatsikt sätt speciellt när det klingar ut till den vilda sången. Kompet skiftar lite i karaktär och vräker på mer en bit in i sången.

Rock and roll kör på hårt i en Chuck Berry influerad rock n roll stil men betydligt hårdare som ett fjädrande Motörhead.

The battle of Evermore här tar de in Sandy Denny på sång i en duett med Robert Plant i en akustisk låt. Sången är plågad och kaotisk lite som Fraser and Debolt. Kompet på gitarr är repetetivt och passar in i det åldersdomliga temat. Det blir nästan meditativt på sina ställen.

Stairway to heaven fortsätter med en akustisk ljudbild. Gitarr och något flöjtliknande med ganska stillsam sång som inte står långt ifrån t ex Crosby, Still and Nash. Sen kommer lite elgitarr in i kompet men fortfarande stillsamt och folkmusikinfluerat. Låten liksom väntar på att komma igång under en väldigt lång uppbyggnad. När man tror att det ska explodera så blir det lite mer trummor och ett gitarrsolo samt intensivare sång.

Andra sidan inleder med Misty mountain hop har rullande tunga bastoner som driver låten på ett behagligt sätt tyvärr lite revyaktig sång.

Four sticks har ett liknande galopperande tempo med fjädrande bas men här kommer en del akustisk gitarr också.

Going to California har ett vackert folkinfluerat klart men samtidigt nästan sprucket gitarrljud. Bra sånginsats som blir mer intensiv i vissa delar av låten. Steget till att sjunga med Alison Krauss är inte speciellt lång.

Klart bästa låten When the levee breaks avslutar skivan. Ett kraftfullt långsamt obvekligt malande komp med ett vilt munspel och gitarr och trummor. Strålande melodi som fångar in lyssnaren. Efter någon minut kommer sången in och ett majestätiskt parti med gitarr som bara ringer ut och en mer basinfluerad gitarr och maffiga trummor. Kaotisk hård blues när den är som bäst.

Spegel spegel på väggen där

Jag har inga skivor med Iron Maiden och min kunskap om deras musik stannar vid Run to the hills men nu har jag införskaffat ett soloalbum med sångaren Bruce Dickinson. Närmare bestämt hans senaste som heter The mandrake project och gavs ut på BMG 2024. En dubbel i ett fint gatefoldomslag. Av designen att döma med de grekiska bokstäverna t ex den e-liknande stora sigma och det a-liknande stora delta så är det inspirerat av Grekland. Men det är en latinsk sentens på medaljongen och första låten nämner ragnarök så det är flera olika mytologier och historiska referenser uppblandat.

Medverkande på skivan är Bruce Dickinson på sång, gitarr och piano, Dave Moreno på trummor, Roy Z på gitarr och Maestro Mistheria på piano.

En låt sticker ut och är fantastiskt bra nämligen Face in the mirror som är en stark melodi och bra reflekterande sång till bra gitarrspel. Annars är det mycket symfoniskt och bombastiskt men en del fina ögonblick ändå.

Afterglow of ragnarok ganska symfonisk och dramatisk känsla med hårt och snabbt komp.

Many doors to hell har mer tungt mullrande stil med mer känsla i sången.

Rain on the graves är mer berättande i stilen med sång till effektfulla trummor.

Resurrection men har ett lite countryinfluerat gitarrljud i inledningen. Bra basgung lite längre in i låten också.

Fingers in the wounds har en del stråkar som har en klang av Brahms Ungerska danser. Annars är det ganska bombastiskt.

Eternity has failed inleder stillsamt och sedan kommer ett snabbt galopperande komp och dramatisk sång. Ett bra vinande och smattrande gitarrsolo en bit in i låten är riktigt bra. Det framförs av Gus G.

Mistress of mercy är hårdare och ganska bombastiskt mullrande men sedan en mer melodiös del. Riktigt snyggt när de kombineras längre in i låten. Där har de dessutom ett gitarrsolo.

Face in the mirror har en underbar melodi som inte är bombastisk och en anspråkslös sång men ändå med styrka och mycket känsla. En del piano och akustisk gitarr och trummor som ger tryck och visar att det ändå är en hårdrockslåt.

Shadows of the gods fortsätter i den lågmälda stilen. Bruce ger återigen prov på en fin känslomässig sånginsats. En ganska långsam men ändå engagerande låt med ett hårdare grundkomp. En bit in i låten ändras karaktären lite och det blir snabbare och tyngre både sång och komp. Sen blir det lite symfonsikt men snyggt gjort.

Sonata (immortal beloved) är hård och tung men sången är känslomässig och reflekterande. En bit in i låten är det mer dynamik och dramatik med ödesmättad sång och en del bra gitarrspel. Sista tonen är vecker.

Hektiskt år

1972 var ett hektiskt år för Uriah Heep med två album, det första Demons and wizards har jag skrivit om tidigare. Det andra som jag skriva om här heter The magician's birthday. Min kopia är den amerikanska utgåvan på Mercury. I Storbritannien gavs det ut på Bronze. Första sidan är bäst med några riktigt bra låtar fyllda med episk sång och bra mixat akustiskt och elektriskt gitarrspel i en anspråkslös stil. Avslutande titellåten på sida 2 har några fantastiska passager med gitarr och orgel.

Liknande tema som föregångaren med en magiker på omslaget.

Sunrise inleder med mäktig sång och ett intensivt hårt komp. Malande men ändå medryckande.

Spider woman har en stressande atmosfär. Försöker komma på vad grundkompets rytm kommer ifrån men lyckas inte.

Blind eye tillbaka med en mer nyanserad låt. Grunden läggs ut fint i början med gitarren och trummor och sedan kommer en fint berättad sång till ett repetetivt men effektivt lågmält riff som låter akustiskt men det fylls på med elgitarr.

Echoes in the dark har en mörkare men öppen atmosfär. En hoppfull gitarr i långa vridna lyriska toner ger känsla. Mycket dynamik när sången kommer in och musiken tonar tillbaka med bara en gitarrslinga och piano som repeteras.

Rain avslutar första sidan. En lågmäld låt med en del piano som har en annorlunda ton. Mycket bra sånginsats.

Sweet Lorraine har ett märkligt elektroniskt svävande frekvensgeneratorljud som återkommer och däremellan partyrock.

Tales återvänder till en mer drömsk stämning med en flödande melodi med elektroniska ljud blandat med trevligt gitarrspel.

The magician's birthday titellåten avslutar skivan. En lång låt som öppnar med stabilt gitarrspel i bästa rock n roll anda och en bra sånginsats. Växlar sedan över till kazoo-spel och någon sorts skämtsång med kör. Sedan kommer de tillbaka med rockstilen från inledningen innan de byter igen till en kuslig tivolimusik mot tung gitarr. Sen kommer en sekvens med riktigt tung gitarr och trummor utan några krusiduller i ett riktigt rus som på ett spännande sätt förstärks nästan obemärkt av orgel som kommer och går. Sedan kommer bra sång till ett mer traditionellt komp för att sedan bli falsettsång tyvärr. En ojämn låt även om vissa delar är riktigt bra.

Spännande trumpet och hårdrock

Engelska gruppen T2 bjuder på endast 4 låtar men med mycket innehåll på sin enda skiva It'll all work out in boomland på Decca utgiven 1970. Mitt exemplar är enligt Discogs den andra brittiska pressningen. Intressant nog finns det ganska många originalutgåvor av skivan så de borde ha fått en stor spridning men ändå är det ett okänt namn utanför skivsamlarkretsar. Omslaget har en kul och lagom knasig teckning med lite Det susar i säven tema tror jag. De får även med en ortodox lökkupol av någon anledning.

Musiken är till stor del hårdrock men med variation, fantastisk dynamik och många olika instrument. Det är en del progressivt med många skiften i melodi och ljudbild men ändå mer åt det psykedeliska hållet tycker jag. De sjunger bra. Påminner om Blue Cheer i någon låt, kanske lite om Dust men mer vilt och kanske lite åt Dragonfly-hållet.

Hela skivan är bra men ska jag välja ut en låt får det bli No more white horses som har allt från sprött till hårt och riktigt bra gitarrspel i samspel med allt annat. Man hör något nytt varje gång.

T2 bestod av Bernard Jinks på bas och sång, Peter Dunton på gitarr och sång samt Keith Cross på gitarr, diverse klaviatur och sång. Spännande att trumpet inte är med bland instrummenten som spelas det förkommer nämligen en del trumpet ljud i musiken men det kanske skapas av någon slags moog-liknande instrument.

In circles inleder med ett komp med tyngd som ljudbilden sedan varieras runt. Ibland är tungt och olyckbådande och andra stunder är det mer sökande och snabbt. En del sång också. Ett trumsolo lyckas de bra med eftersom det samverkar med gitarr och bas på ett snyggt sätt.

J.L.T. har en annan ljudbild med lite piano i början sedan ett orgel eller nästan stråkliknande ljud som spelar melodin på ett luftigt sätt. Det kommer även en del fina trumpetljud i pampiga melodiösa passager.

No more white horses inleder tungt och olycksbådande med ett sparsmakat riff som upprepas med tyngd på trummor och bas sedan blir det fullt ös med gitarr i spännande improvisationer. Efter ett tag tillkommer istället trumpet och riffet lättar upp litegrann och det kommer lite sång till ett temperamentfullt komp med blandat elektrisk och akustisk gitarr. Sedan blir det ett fantastiskt gitarrsolo. Melodin skiftar och det blir en del riktigt fin stämsång till hårda gitarrtoner med en del piano också i en kombination som ger Blue Cheer en match. Pianot byts ut mot trumpet på ett snyggt sätt efter ett tag. Sedan blir det hårda smattrande trummor och dova bastoner med en gitarr och det kokar ihop till en sista ton som kunde vara ett tåg som bromsar in vid en station.

Andra sidan innehåller bara en låt Morning. Episk inte bara med sina 21 minuter. Mycket dynamik med spröda akustiska partier och rika partier med elgitarrimprovisationer och riff av högsta klass. Bra sånginsats också. Ibland är det riktigt snabba hårda riff med mycket bas och rusande trummor. Ibland lite mer andutrymme mellan tonerna. Sedan kommer det lugnare och reflekterande tillbaka igen. Senare blir det psykedeliskt med mardrömskliknande toner som har en speciell atmosfär. Efter det stärks melodin med trumpet ett euforiskt parti med rusande trummor och bra gitarrspel som utvecklas i en spännande galloperande call and answer mellan trummor och bas och gitarr. Avslutar med den vackra spröda ljudbilden från inledningen av låten som till slut kokar ihop med fullt ös på trummor och gitarr samt stämsång. Riktigt bra.

Variation på Hisingen

Svenska gruppen Graveyard fortsätter att ge ut skivor och jag gillar deras musik. Tidigare har jag skrivit om albumet Hisingen blues. Nu blir det albumet Innocence & Decadence som gavs ut på Stranded rekords 2015.

Mina favoritlåtar här är inledande Magnetic shunk, The apple and the tree och Too much is not enough som alla bjuder på fin variation. Betydligt mer dynamiskt och varierat än Hisingen blues.

Omslaget kan vara en slags hyllning till Eschers klassiska etsning Relativity som återgavs på t ex skivomslaget till Somewhere, sometime med T Kail som jag skrivit om tidigare. Men även på Mandrake memorials sista skiva som jag ännu inte fått tag på.

Magnetic shunk imponerar med sin variation och dynamiska trummor som riktigt blixtrar till i fint samspel. Ett lugnt mellanspel med en akustisk ljudbild är riktigt bra.

The apple and the tree har en mer melodiös framtoning med fint flöde och bra varierat gitarrspel.

Exit 97 är en sparsmakad men tung lite bluesig hårdrockslåt i en långsam takt.

Never theirs to sell är en stökig och snabb låt med hårda kanter.

Can't walk out har ett fint trumljud och fint dallrande bas eller gitarrljud. Mer rytm än melodi stundtals men det ändras mot slutet i en ganska episk driven sekvens med bra gitarrspel.

Too much is not enough inleder vackert med sparsmakade nästan spruckna toner och en avslappnad sånginsats. En vaggande men tung känsla i en mellansekvens sen kommer en mer berättande sekvens med fint spruckna gitarrljud.

Andra sidan inleder frenetiskt med From a hole in the wall. Snabb takt med trummor som dundrar på och en mix som ligger långt fram. Har en sekvens med växlingar i takten och en spännande ljudbild.

Cause & defect har en frejdig framtoning med en medryckande takt och ett tilltalande fjädrat gittarljud. En del variationer i takt och ljudbild.

Hard-headed är en snabb och stökig låt med brutna riff och en stressig frenetisk stil. En del bra gitarrspel en bit in i låten.

Far too close inleder sparsmakat och växer gradvis i lågmäld intensitet med toner på bas och gitarr i en långsam takt. Bra sånginsats. Blir en temperamentsfull bluesig låt på ett berättande vis.

Avslutande låten Stay for a song är väldigt sparsmakad. Avskalad och ganska behaglig sånginsats till ett stillsamt gitarrkomp med långa mjuka toner.

Skivmässan i Hova

Nu har tidningen Rock n roll magasin tyvärr lagts ner. Det var en väldigt tråkig nyhet. I den tidningen läste jag mycket om musik och skivsamlande som jag inte visste tidigare. De hade artiklar om t ex skivmässan i Hova som jag vid det tillfället inte hade en aning om. De hade även en mycket bra guide om vilka skivaffärer som fanns i Stockholm som jag hade mycket nytta och nöje av när jag planerade en hel skivresa dit i början av mitt skivsamlande.

I somras den 17 juni åkte jag och familjen på vår första resa utmed vägar fulla av cyklister på tur runt Vättern till skivmässan i Hova i Västergötland. Vi var i dessa trakter redan för tre år sedan men då på jakt efter gånggrifter, domarringar, runstenar, kyrkor, slott och klosterruiner runt om i Västergötland men framförallt runt Lidköping och södra Västergötland. Turen kombinerades ändå med ett besök till Ramundeboda klosterruin i Närke. Tyvärr missade vi kyrkan i Hova och minnesstenen över slaget vid Hova 1275. Det får bli nästa år.

Själva skivmässan var i en skolbyggnad men många säljare stod även utomhus. En av skivorna jag hittade var gruppen Granicus självbetitlade album från 1973 på RCA. Gruppens enda skiva. Vild hårdrock med mycket variation speciellt med bas och gitarr. Mer åt metalhållet än åt det mer klassiska hårdrockshållet. Det som ligger skivan i fatet litegrann är den på flera ställen skrikiga och överdrivna sången. Men det är ändå en riktigt bra skiva. Mina favoritlåtar är Twilight, Prayer och Nightmare. De påminner i vissa stunder om sina delstatskamrater Morley Grey också från Ohio.

Granicus bestod av Wayne Anderson på gitarr, Joe Battaglia på trummor, Dale Bedford på bas, Woody Leffel på sång och akustisk gitarr samt Al Pinell på gitarr.

You're in America sätter tonen på direkten med tempovariationer och hårda snabba riff. De lyckas bibehålla trycket genom olika växlingar i ljudbilden.

Bad talk har ett ursinnigt tempo på sång och grundkomp med en gitarr river av spännande improvisationer i ett parti och annars ett tungt basgung.

Twilight är som gryningsljuset med en mild ljudbild med akustisk gitarr och en vacker melodi. Ett hummande ljud i bakgrunden ger ännu mer atmosfär jag vet inte om det är en kör eller orgel eller liknande instrument.

Prayer en lång låt där de slår på stort med en kombination av fiol, bas och gitarr samt sång. Växlar flera gånger i temperament och ljudbild med mycket känsla och ständigt flödande melodiskt. Från sprött och vackert till snabbt och stenhårt. Avslutningen på låten kokar upp en grym rytm med ordentligt tryck.

Andra sidan inleder med Cleveland, Ohio har en smygande inledning med trummor och bas sedan kommer sång och gitarr som svarar med tung bas däremellan. Rytmiskt och medryckande.

Nightmare har en vacker inledning med akustisk gitarr och en gitarr som växer in. Sen stillar det sig och därpå följer ett parti med fantastiskt flödande lyriskt och dynamiskt gitarrspel som inte står Morley Grey långt efter. Klangfullt och mångsidigt.

When you're moving har ett speciellt gitarrljud med dallrande övertoner som ger stressande känsla i låten som är stenhård ett rytmiskt riff som växlar struktur en bit in i låten.

Skivan avslutas med låten Paradise. Har en ödesmättad och tung stil som växlar efterhand till en mer energisk stil. I slutet lugnar de ner tempot och det kommer en nästan jazzig bas och bra gitarr i bakgrunden.

Explosivt men måttfullt

Rush är ett ganska välkänt hårdrocksband från Kanada. Deras första självbetitlade album kom 1974 på Moon records (deras eget skivbolag spännande nog) men mitt exemplar är den tyska utgåvan på Mercury. De bjuder på ganska explosiv hårdrock. Påminner om både Bang och Dust men de har ett fläskigare sound. Ska även nämna deras landsmän i hårdrocksgruppen Charlee. Sångaren Geddy Lee sjunger väldigt likt Robert Plant i Led Zeppelin i flera av låtarna.

Medlemmarna i Rush var Geddy Lee på sång och bas, Alex Lifeson på gitarr och John Rutsey på trummor. John Rutsey var bara med i gruppen på den här skivan. Vad jag förstår är senare skivor med gruppen ganska annorlunda men jag ska försöka jaga rätt på deras andra eller tredje.

Min favoritlåt från skivan är Here again som når episka domäner med luftig gitarr i bra arrangemang. Även Working man är en riktigt bra låt med bra gitarrspel och en fin tyngd.

Skivan inleder med Finding my way. Musiken tonar in snyggt och det blir fullt ös. Snabbt och varierat gitarrspel. Fläskig bas samspelar på ett bra sätt.

Need some love har ett lite luftigare sound med rejäl gitarr och dramatisk sånginsats med en del arrangemang och blixtrande trumsolon.

Take a friend tonar också in på ett spännande sätt. Har ett tungt härligt sound med lite mer sparsmakad sångstil. Har en del eko på sången ibland. Medryckande och trevligt riff.

Here again är ännu mer sparsmakad med ett bluesigt uttryck. Öppnar efterhand upp i en fantastisk tung men melodiös låt med lyriskt plågade gitarrtoner. Den tunga elgitarren får även sällskap av något som låter som en akustisk gitarr som låter fantastiskt bra.

Andra sidan öppnar med What you're doing. En taktast tungt gungande låt. En del dynamiska och snabba gitarrimprovisationer till smattrande trummor och hård bas.

In the mood har en stor dos engagerad partyrock över sig.

Before and after lugnar ner tempot en aning. Blir mer intensiv en bit in i låten när de börjar sjunga. Växlar tempo och temperament på ett ganska dynamiskt sätt.

Working man har en självklar tyngd i framförandet. En del snygga växlingar i hur grundgunget låter och en bra sånginsats. Hårt men ändå öppet gitarrspel. Fina improvisationer en bit in i låten med medryckande variationer i tempo och uttryck.

Redan de gamla grekerna

Bandet med det fyndiga namnet Ancient grease gav endast ut ett album. Det heter Women and children first och gavs ut 1970 på Mercury. De var en brittisk eller till och med walesisk grupp. Mitt exemplar är den amerikanska utgåvan med ett annorlunda omslag än den brittiska.

Påminner en del om Stack waddy med vildheten i vissa låtar och om Dust på andra sidan där kör en mix av akustiskt och elektriskt med mycket variation genom låtarna.

De bestod av Gareth Mortimer på sång, Jack Bass på bas, Dick Owen på trummor och Graham Williams på gitarr. Nästan alla låtarna är skrivna av John Weathers som var producent.

Inleder fantastiskt röjigt med Freedom train. Rå sång och ett tungt fjädrande gung med en del orgel och bra improviserade vilda gitarrsolon.

Don't want har lite lägre intensitet men ett fint driv med både gitarr och orgel. En annorlunda sekvens med trummor och gitarr som svarar är riktigt medryckande. I en annan sekvens kör grundkompet med orgel och trummor på och de spelar gitarrimprovisationer.

Odd song bryter av med fina dynamiska pianoslingor i en lugn låt men med hög närvaro. En bit in i låten kommer elgitarren in i ett trevligt solo som ger lite countryfeeling tills även en orgel kommer in.

Eagle song inleder med mullrande bas i ett drivet tempo. Har en sekvens med dynamiska skiftningar i ljudbild och takt.

Where the snow lies forever är en vacker melodiös och lugn låt. Fint pianospel och själfull sång.

Andra sidan inleder med Mother grease the cat. Den har ett härligt fjädrande basljud med ett bra tryck och variation.

Time to die har en långsammare och underbart luftig melodi. Behagligt med blandat akustiskt och elektriskt gitarrspel. Påminner en hel del om Dusts andra album Hard attack.

Prelude to a blind man har en bluesigare stil med munspel och en gitarr som briljerar iväg i fina blixtrande improvisationer med mycket dynamik.

Mystic mountain överraskar med lite grässtråbitarcountry. En fin trallvänlig melodi. Ger en vy av vackra böljande landskap.

Women and children first har en stabil takt med stark bas och orgel som driver melodin. Ett munspel kommer in efter en stund. Längre in i låter kommer en sekvens med ett annorlunda lågmält men distat gitarrljud som är medryckande.

Variabel struktur

Jethro Tull hade jag ingen koll på innan jag köpte Thick as a brick förra helgen när det var skivmässa i Linköping. Det är deras femte album och det gavs ut 1972 på Chrysalis. Mitt exemplar är den danska utgåvan komplett med någon slags tidningssidor med märkliga artiklar som ska passa in i konceptet kring texten. Skivan består av en enda låt som heter just Thick as a brick.

Det är inte improviserat eller jazzigt eller liknande utan väldigt ordnat och strukturerat med väldigt mycket variation som är märkligt sömlös. Jag finner det svårt att vare sig koncentrera sig på eller dras med i musiken. Men den är definitivt inte störande. Ska jag jämföra med något så får det bli med Frank Zappa om han hade bytt jazzinfluenser mot medeltiden istället.

Thick as a brick är förstås en lång och vindlande låt med en ljudbild som aldrig står still. I grunden står en slags medeltidsmelodi med flöjt, något annat ljust instrument och lite trubaduraktig sång som förstärker intrycket. Det blir många utflykter t ex med taktfasta trummor eller bas som studsar runt och en del elgitarr. Även orgel.

På andra sidan inleder de stressat med orgel, trumsolo och en del trumpet och en pigg flöjt på några ställen. Sedan kommer medeltidstemat tillbaka med trubadurstilen. Det kommer ett ganska luftigt parti med orgel och gitarr som låter ganska episkt. En annan sekvens består nästan av marschmusik. Avsnittet senare är det cembalo som de spelar flyhänt. I slutet är nog melodin tillbaka tror jag. Med några fina gitarrtoner.

Inspiration från Dickens

Uriah Heep är ett band som jag inte lyssnat på alls tidigare men naturligtvis hört talas om. När jag såg deras album Demons and Wizards i fint skick och bra pris så slog jag till. Något som jag inte ångrar. Det är en riktigt bra skiva med bra och omväxlande rockmusik. En del hårdrock och vissa inslag av progressiv rock. Anspråkslöst och genuint. Skivan gavs ut på Bronze Records 1972 och var Uriah Heeps fjärde album. Påminner kanske lite om gruppen Dust. Även Deep Purple kan vara värt att jämföra med, men Uriah Heep är betydligt mindre bombastiska och deras sångstil är mer genuin.

Gruppen bestod av Ken Hensley på piano, orgel och gitarr, Lee Kerslake på trummor, Gary Thain på bas, Mick Box på gitarr och David Byron på sång. Samtliga medlemmarna står för kör- och stämsång vilket ger en rik ljudbild.

The wizard inleder storartat. Stark melodi och dynamiska växlingar mellan akustiska och mer hårda elektriska passager. Bra sångarrangemang.

Traveller in time är en hårdare låt men med en stark melodi som sticker igenom. Ett spännande gitarrljud bubblar fram. Sånginsatsen är återigen riktigt bra. Avslutningen med improviserad mörk gitarr är riktigt bra.

Easy livin' har ett grymt tempo med orgel men ändå en bra sånginsats och bra melodi. Medryckande. Påminner kanske litegrann om Chest Fever med The Band men med ett högt tempo.

Poet's justice är ganska berättande i stilen med en omväxlande melodi. Ganska starkt gitarrspel och mycket orgel. Fina sångarrangemang. Häftig effekt när de spelar någon slags fallande skalor på gitarr och orgel växelvis.

Circle of hands har en fin kombination av orgel och gitarr. Riktigt bra berättande sånginsats. Bra gitarrspel i en längre sekvens också. Även en del sparsmakat piano. Melodiöst på majestätiskt vis.

Andra sidan inleder med mörka orgeltoner och tung gitarr i Rainbow demon. Medryckande med en malande stil som de även varierar en bit in i låten. Sången kontrasterar också med en euforisk känsla. En liten ekoeffekt passar in snyggt.

All my life är en snabb låt med viss tyngd och bra gitarrspel som kokar ihop på spännande sätt.

Paradise går i ett lugnare tempo med en del akustisk gitarr men med en bakomliggande tyngd. Den övergår i Spell som utvecklar melodin men med större tyngd. Sen byter den skepnad igen när de spelar piano på ett berättande sätt i samklang med episka gitarrtoner som bygger upp en kraftfull melodi.

Kanske paranoida

Idag hade jag och familjen tänkt åka till skivmässan i Hova på andra sidan Vättern i Västergötland som jag hört mycket talas om för första gången men istället åkte jag på en riktigt dunderförkylning. Det hindrar ju inte att går att spela en skiva eller två hemma.

Black Sabbath blev jag imponerad av när jag lyssnade på deras första skiva som jag skrivit om tidigare. Den gavs ut 1970 och redan samma år kom deras andra LP ut. Den heter Paranoid och gavs även den ut på Vertigo. Mitt examplar är den brittiska andrapressen tror jag. Inte helt lätt att reda ut ens med Discogs.

Musiken fortsätter i samma tunga men ändå lekfulla stil som första skivan. Några riktiga topplåtar finns med som War pigs, Paranoid och Iron man men även Planet caravan och Fairies wear boots.

War pigs inleder blytungt och med dynamiska pauser i musiken som varierar på ett medryckande sätt. Trummorna ligger tydligt i mixen och både bas och gitarr får mycket utrymme. Sången är i call and answer stilen med ett tungt riff. Öppnar upp och blir lite episk i soundet mot slutet. Känns som en aktuell låt i dessa hemska tider.

Titellåten Paranoid har en snabbare rusande stil som är väldigt medryckande.

Planet caravan har en annorlunda framtoning men mycket stämning och man ser riktigt ser kamelerna sakta lunka fram över sand och sten. Nästan lite jazzig i sitt berättande och improviserade ljudlandskap med trummor och gitarr.

Sista låten på första låten är Iommis signaturlåt Iron man. Melodiös, tung och medryckande och med ett fantastiskt riff som mullrar fram. En bit in i låten kommer även en snabbare sekvens med bra gitarrspel. Rusande trummor i samspel med gitarren hinner de också med.

Electric funeral har ett speciellt dovt darrande gitarrljud och mörka klanger i melodin. En bit in i låten kommer en kortare ganska konstig sekvens med snabbare gitarr och underligt ljudande sång.

Hand of doom är en väldigt dynamisk låt som pendlar i styrka och intensitet. Från jazziga passager till kraftfull rock.

Rat salad har ett medryckande samspel mellan gitarr och trummor som svarar varandra. Innehåller ett långt trumsolo.

Fairies wear boots har lite längre episka toner men också mycket trummor. Bra gungande tyngd. Har en del häftiga långa vridande och vinande toner på gitarren som åker kana på ett snyggt sätt. Riktigt bra improvisationer.

Sprudlande kreativt

Queens tredje album kom 1974 på EMI och heter Sheer heart attack. Det är ett sprudlande album fyllt av kreativitet och infall. De hade sin stil med snabba växlingar, dramatisk sång och hård gitarr.

Innerpåsen har alla låttexterna och information om vem som spelar vilket instrument.

Hela skivan är bra och mina favoritlåtar är så klart klassikern Killer queen men även Brighton rock och She makes me (stormtrooper in stilettoes).

Brighton rock inleder med tivoliljuden från Brighton piren. Sedan kommer en rockande energikick. Rusande gitarrtoner och Freddie sjunger med väldigt ljus röst och sedan med normal röst. Ett långt studsande gitarrsolo hinner de också med.

Killer queen inleder med tumknäpp och sedan kommer pianot och den medryckande melodin. Fantastiska sångarrangemang och starka gitarrtoner som sitter som en smäck med bra trummor.

Tenement funster inleder istället med vackra akustiska gitarrtoner och Roger Taylor på sång. Sedan kommer vinande elektriska gitarrtoner.

Flick of the wrist har åter Freddie på sång och tunga blixrande gitarrer och trummor mycket stämmor i avancerade sångarrangemang som är lelodiösa och triumfatoriska. Har en del fint piano också.

Lily of the valley är en lugnare låt med Freddie på sång ackompanjerad av fint piano och en del starka instick med stämmor, gitarr och trummor på ett melodiöst och dramatiskt sätt.

Now I'm here har ett säreget sound med en lugn gitarr som spelar i bakgrunden och Freddie som sjunger där ljudet tonar ut omväxlande mellan högtalarna. Sedan kommer starkare ljud med hård gitarr och stämmor och trummor.

Andra sidan inleder med In the lap of the gods dramatiskt och starkt i början sedan kommer ett vindljud följt av mer melodiösa toner med bra sångarrangemang och gitarr i samspel med piano.

Stone cold crazy inleder märkligt a cappella med bara ett snabbt trumljud och sedan fyller de på med tung gitarr i ett frenetiskt tempo.

Dear friends är en lugn vacker låt med piano och bra sång.

Misfire har nästan lite reggietakter på vissa ställen.

Bring back that Leroy Brown har lite 20-talstakter i charleston-takt. En del ståbas livar upp.

She makes me (stormtrooper in stilettoes) har ett fantastiskt komp med lugn gitarr och trummor och sedan Freddie på sång som sedan fylls på med de andra i stämmor. En del snygga instick på gitarr även akustiskt förutom grundkompet också.

In the lap of the gods... revistited har fint pianospel och bra sång av Freddie. En del dramatisk gitarr också. Avslutas med mäktig stämsång.

Musikaliska murmeldjur

Tänker på både Spirit, Velvet Underground i vissa stunder till och med Relatively Clean Rivers när jag hör brittiska bandet Groundhogs sjätte skiva. Den har titeln Hogwash och kom ut 1972 på United Artists.

Groundhogs var ursprungligen en bluesgrupp vad jag har förstått men här hör jag mer progressiv rock med psykedelisk touch även om de hittar en väldigt ursprunglig bluesstil i sin sista låt. Gruppen bestod på den här skivan av Tony McPhee på gitarr och sång, Peter Cruickshank på bas och Clive Brooks på trummor. Tony PcPhee har skrivit och komponerat samtliga låtar.

Jag gillar skivan som helhet och kommer kommer definitivt försöka hitta fler Groundhogs skivor i framtiden.

I love Miss Ogyny har en både tung och galen framtoning med mycket dynamik och lite Velvet Underground stil på sången. Märkligt sparsmakat och skrämmande.

You had a lesson inleder på ett spännande sätt med mycket bas i samspel med gitarr på ett suggestivt sätt. Väldigt märkliga rytmer och en melodi som följer sina egna vägar. En del mardrömslik orgel.

The Ringmaster har en del slide gitarr men i en stil som påminner mer om hårdrock än blues.

3744 James Road inleder med ett trumsolo som låter som om det vore från från yttre rymden. Sedan kommer själva låten igång med en cool distansiserad sångröst och ett både coolt och tungt komp. Dissonant och repetitivt. En snygg sekvens har en gitarr som river av ett improviserat psykedeliskt solo till ett grundkomp som ligger längre fram i mixen.

Andra sidan inleder med tunga Sad is the hunter. Hårt rockande blues med en del ekoeffekter på sången. Bra improviserad murrig gitarr till ett stabilt grundkomp. I slutet får den en lättare framtoning med positiv gitarr och sång.

S'one song är en snabb och ganska skramlig låt med mycket variationer som stundtals är ganska atonala.

Earth shanty inleder mystiskt med långsamt vågskvalp och orkestrala ljud. Sedan kommer fantastiska sparsmakade gitarrtoner. Efter en stund kommer sången i ett avancerat arrangemang med eko. En cello finns också med i en otroligt varierad ljudbild. Bra melodi också. En bit in blir det mystiska orgelljud.

Mr. Hooker, Sir John är en snabb och hård akustisk blues i en Son House stil. Bra varierad gitarr och känslomässig sång med bra darr.

Episkt kort

En märklig skiva med korta men ändå episka låtar som går in i varandra och uppdelade i del ett och del två. Lika delar tung och snabb hårdrock och pyskedeliska vindlande låtar. Det är en kort beskrivning av Captain Beyonds självbetitlade debutalbum från 1972 på samma etikett som Allman Brothers nämligen Capricorn. De tillängnar albumet till Duane Allman.

Skivomslaget är omtalat som 3D-omslaget med en bild av någon sorts drömsk science fiction person ute i rymden. Mycket riktigt så upplevs bubblorna som omger honom ligga strax ovanför skivomslaget. Mitt foto ger det inte riktigt rättvisa.

Captain Beyond bestod av Rod Evans på sång, Bobby Caldwell på trummor, piano och sång, Rhino på gitarr och Lee Dorman på bas, piano och sång.

Musiken skulle jag säga påminner stundtals om Ultimate Spinach eller Relatively Clean Rivers men även om grupper som Deep Purple och Black Sabbath. De har stor variation i sånginsatsen som alltid är bra. Min favoritlåt är Thousand days of yesterdays (time since come and gone) där de hittar en medryckande atmosfär men skivan som helhet är riktigt bra.

Dancing madly backwards (on a sea of air) har märkligt eko på sången ibland och flera olika sekvenser känns det som. En del bra gitarr med en ganska ljus men murrig ton. Bra basriff som är medryckande.

Inledningen till Armworth med sin blandning av akustisk och elektrisk gitarr i ett medryckande riff är riktigt bra. Det fortsätter sedan genom hela låten med vissa instick.

Myopic void har en mer drömsk luftig stil och avslutar starkt med en repetion av öppningslåten.

Mesmerization eclipse har ett ganska brokigt riff som. De byter takt och ljudbild ett par gånger.

Raging river of fear kokar på med ett snygga långa öppna gitarrtoner med mycket fjädrande känsla. Melodin är också medryckande och sången är tydligare än flera av de tidigare låtarna.

Sida nummer två inleder med Thousand days of yesterdays (intro). Tonar upp vackert med klingande gitarrljud och mer drömska ljud och viskande sång.

Frozen over tar vid omedelbart med tyngre gitarr och tuff sång. Snabba riff.

Thousand days of yesterdays (time since come and gone) har lite mer flödande kontempletativ psykedelisk rock över sig. Episk sång i bra arrangemang och lyrisk gitarr i bra samspel med trummorna. Gitarrspelet har mycket driv och variation.

Can't feel nothin' (part 1) har spännande trummor i inledningen och sedan kommer ett taktfast gungande och medryckande riff som driver på låten. Bra fjädrande gitarrspel och sånginsats.

As the moon speaks (to the waves of the sea) har riktigt vackert episkt gitarrspel och en talande avlägsen röst och de andra som bara hummar i bakgrunden.

Astral lady har ett stressat ganska tungt komp.

As the moon speaks (return) återvänder till låten närmast föregående med riktigt bra surrande gitarrspel med långa toner. Har en sångtext i slutet som ger titeln i sista låten.

Can't feel nothin' (part 2) har intensiva bongoliknande trummor och sedan blir det än mer intensivt gitarrspel som rusar och lika intensiv sång i ett bra arrangemang.

Inte så konstig smak

Andra sidan är konstigare än den den första men enda albumet med brittiska powertrion Agnes strange är inte så konstigt som titeln Strange flavour antyder. Sista låten är en trist plump i protokollet. Annars bjuds på bra och varierad hårdrock och blues med psykedeliska inslag på åtminstone en låt.

Mitt exemplar av skivan som gavs ut på Birds Nest 1975 har ett omslag i väldigt dåligt skick men själva skivan är i bra skick. Både omslag och sound känns tidigare än 1975.

Agnes strange bestod av Alan Green på bas och sång, Dave Rodwell på trummor och sång samt John Westwood på gitarr och sång. De påminner litegrann om Highway robbery med sången.

Give yourself a chance har ett härligt driv med bra gitarrspel i ett snabbt tempo. Maffigt trumspel tillsammans med bas. I titellåten Strange flavour bjuds vi på snygga riff i en medryckande stil. Bra variation med trummor och bas i bra samspel med fina improviserade gitarrtoner. Basen har ett mäktigt fjädrande ljud. Ibland får de till en reflekterande stämning. Ingen sång på den här låten.

Öppnar som en vacker lyrisk version av den klassiska blueslåten Alberta. Fint ljust och skirt akustiskt gitarrspel. Efter hand så kommer mer tungt ångestfyllt elgitarrspel och bas med matchande sång. Avslutar i samma akustiska stil som i inledningen.

Loved one har fina varierade svävande och episka gitarrtoner. Efter hand kommer det en del sång även den i ganska svävande stil och med ett repetitivt komp i bakgrunden. Failure har både tyngd och attack en hårt rockande låt med snygga gitarråkningar. Några korta sånginsatser förekommer och även några riktigt bra gitarrsolon med en ovanlig ton.

Andra sidan inleder med Children of the absurd. Inleder som titeln säger lätt absurt med stressande skrämmande dissonanta ljud. Sen kommer melodin in mer och mer men de dissonanta ljuden fortsätter emellanåt. Bra driv i gitarren med ett nästan jazzigt grundkomp. Påminner lite grann om Trip thru hell.

Odd man out har en mer positivt anslag med snabb hårdrock. Inledningen med countryinfluerad gitarr är en snygg kontrast till resten av låten. Highway blues är en tungrockande blues med en del munspel och varierad improviserad gitarr. Granny don't like rock n roll har snabb vild marcherande stil. Nästan hänsynslös med sin sång i korus med mycket reverb.

Interference avslutar med någon slags talad skämtsång som försöker efterlikna country med delvis brittisk och delvis amerikansk accent.

Musikal om Jesu sista dagar

Jesus Christ superstar är en välkänd musikal och det med rätta för det finns mycket bra musik här. Den skrevs av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice och gavs ut som ett dubbelalbum 1970 på Decca. Men mitt exemplar är den tyska utgåven på MCA. Det följer med texter till låtarna och en färgbild med flera olika poträtt av Jesus både klassiska och moderna.

Bland sångarna märks Ian Gillan sångaren i Deep Purple, Viktor Brox, Murray Head, Yvonne Elliman och Barry Dennen. Musiken är varierad och väldigt bra med ett band bestående av Neil Hubbard på gitarr, Henry McCullough på gitarr, Chris Mercer på saxofon, Peter Robinson på piano och orgel, Bruce Rowland på trummor samt Alan Spenner på bas. Själva musikalen kom påföljande år med delvis andra artister.

Musiken är en härlig blandning av rock med progressiva och psykedeliska inslag, funk, jazz samt sakral kyrkomusik. Allt framfört med fantastiska sånginsatser med mycket känsla. Det är verkligen musik snarare än musikal. Arrangemangen är varierade och genuina. Ibland skört och viskande, ibland hårt och ödesmättat. Genomtänkta teman som oväntat återanvänds på vissa ställen en kort stund till stor behållning för lyssnaren.

Öppningen med låten Overture är kaotisk med jagande toner och ibland mer hårdrockande taktfasta toner.

Heaven On Their Minds fortsätter med samma jagade blixtrande elgitarrtoner men sen kommer ett lugnare parti som är väldigt melodiöst och genuin stark sånginsats. Även en del stråkar kommer in efter ett tag.

What's the buzz / Strange thing mystifying har en nästan funkig känsla men med en kör som sjunger ett upprepat mantra som vävs in i den funkiga låten på ett spännande sätt. Sen kommer en kvinnlig röst och sjunger några ord. Avslutar med en har en dramatisk sånginsats.

Everything's alright framförs av Yvonne på trallvänligt sätt. Lite jazzigt. Sen kommer en manlig sångare och sjunger väldigt starkt med mycket temperament. Sen kommer den mjuka tröstande kvinnliga rösten tillbaka. En väldigt omväxlnade låt. Kokar ihop snyggt på slutet.

This Jesus must die inleder viskande och skrämmande men med en sakral kör som hörs bitvis. Flera olika röster. Sen kommer en mer driven melodi med Viktor Brox som sjunger huvudstämman med stor styrka och engagemang. Som en musikalisk konversation.

Andra sidan inleder med Hosanna först lika glad körsång som skrämmande mörk mansröst som kommer in efter en stund, sedan kommer en mer idealistisk röst.

Simon Zealotes / Poor Jerusalem har en funkig stil med kaotisk stämsång och en bra mansröst som sjunger ensam ibland. I slutet blir det en berättande och väldigt melodiös pianolåt med fin engegerad och genuin sånginsats. Bra elgitarr fyller på ibland.

Pilate's dream är väldigt vacker och melodiös med avskalad akustisk gitarr och en fin temperamentsfylld sånginsats.

The temple har också en medryckande kaotisk stämsång som ger atmosfär. En lång skrämmande dramatisk orgelton och en smärtsam manröst och vackra toner på ett stråkinstrument sen kommer den kaotiska sången tillbaka.

Everything's alright bara några toner, samma låt som från första sidan.

I don't know how to love him är en väldigt vacker och melodiös låt framförd med varierad akustisk gitarr och en del flöjt med både försiktig spröd och ibland stark och smärtfylld kvinlig röst.

Damned For All Time / Blood Money inleder med distad bluesgitarr sen kommer lika melodiösa som irrande stråkar följt av rytmiska och lätt fjädrande gitarrljud och en plågad mansröst som sjunger engagerat. En del fin trumpet i fint samspel med det repetetiva gitarrkompet. Sen kommer rösterna från This Jesus must die tillbaka, de växlar från högtalare till högtalare på ett effektfullt och medryckande sätt man känner verkligen närvaron. Sen kommer en skrämmande sekvens med en lång dallrnade ton och en nästan sakral kör.

Andra skivan inleder med The Last Supper en melodisk låt med vacker stämsång i början. Sedan blir den mörkare i tonen med en skör röst som sjunger. En bit in blir rösten mer kraftfull och melodin snabbare och det blir hårda växlingar i en konversation med snygga gitarrtoner. Här kommer inledningens ljusa melodi tillbaka en kort stund. I slutet kommer en desperat röst med hårt gitarrspel innan den ljusa melodin kommer tillbaka igen med en kör långt bort och pianospel.

Gethsemane (I only want to say) har väldigt bra akustiskt gitarrspel och bra sånginsats med mycket känsla som byggs upp tillsamans med kompet som växer sig starkare med elgitarr, trumpet, trummor och stråkar.

The arrest inleder med pianotoner och försiktig sång som på ett dynamiskt sätt växer sen kommer What's the buzz tillbaka en kort stund. En effektfull sekvens med flera olika röster omväxlande från höger och vänster ger en stark närvaro.

Peter's denial är en vacker låt med en kvinnlig sångerska och två manliga röster i ett dynamiskt arrangemang med temperamentsfullt akompanjemang.

Pilate And Christ har en mer skrämmande framtoning med märkliga toner. Låten Hosanna kommer tillbaka ett kort ögonblick.

King Herod's song (try it and see) är en märklig kombination av en stark melodi med bra sånginsats och en stollig music hall sång.

Judas' death inleder sista skivsidan. Det är en stark och varierad låt med med bra sånginstaser. En vacker eftertänksam sekvens med akustisk gitarr och ångestfylld sång är riktigt bra. Sen kommer ganska hotfulla mörka toner som är väldigt dramatiska.

Trial before pilate (including the 39 lashes) inleder med bara en röst och sparsmakat ackompanjemang. Sen blir den mer kaotisk och stressad. En väldigt obehaglig sekvens men stark är när de spelar med ökad intensitet och en person räknar upp till 39.

Superstar den mest kända låten från skivan och musikalen. En medryckande melodi med bra körsång i sakral stil men med rockackompanjemang. Bra manlig sångare också som sjunger med mycket känsla.

Crucifixion är en mycket skrämmande suggestiv låt med röster från alla håll, slag, spridda dissonanta pianotoner. En märklig ordlös kör. En plågad röst.

John nineteen: forty one framförs vackert på stråkar och en del flöjt. Både ljus och sorgsen på samma gång.