Skivan inleder bra med Good times bad times skriven av Page, Jones och Bonham. Bra driv och dynamik i musiken och en melodi. Tunga trummor och fint samspel mellan sång och gitarr.
Babe I'm gonna leave you är en främst akustiskt framförd låt. Tyvärr så kan Robert Plant inte sjunga. Melodi finns inte. Vissa artister har en förmåga att spela en låt så långsamt så att den knappt bär, samtidigt som det ändå låter bra och musiken har ett sug i sig. Den förmågan saknar Led Zeppelin totalt. Innehåller dessutom ett flygalarmsliknande ljud som bara är underligt.
En Willie Dixon låt You shook me blir tredje låten. En blueslåt som framförs på jazzmanér. Sången är bedrövlig med långa tillgjort uttänjda toner och rena raljerande ljud. Dessutom en malplacerad orgel. Och ett totalt oengagerat bakgrundsgung. Enda behållningen är ett hyffsat kompetent munspel.
Om man ska tro rockkritikerna så avslutas första sidan med ett under av improviserad urflippad psykedelisk rock i låten Dazed and confused skriven av Jimmy Page. Inte alls anser jag. Sången är återigen ytterst störande med raljerande ljud. Den instrumentella biten har väl vissa kvalitéer främst trummorna. Men avsaknaden av melodi och den oförklarligt usla sången gör låten i stort sett olyssningsbar. Mer flummig jazz än urflippad psykedelia och mer skämtmusik än musik.
Orkar man vända på skivan och lyssna på sida två så möts man först av Your time is gonna come skriven av Plant och Jones. Inleder med en massa kyrkorgel. Fortsätter med lite akustisk gitarr och trummor. En fullt acceptabel låt. Även en del körsång i refrängerna. Låter som No woman no cry i vissa partier.
Black mountain side är en akustisk låt med vad som låter lite som bongotrummor. Ingen större melodi men ett varierat gitarrspel med lite österländska rytmer och stilar. Övergår snabbt i tredje låten på andra sidan, Communication breakdown. En ganska rak rocklåt. Med ett tydligt grundtema och bra gitarr runtomkring.
I can't quit you baby en Willie Dixon blueslåt som framförs på ett väldigt jazzigt sätt.
Sista låten är How many more times. Även den väldigt jazzig. Mycket cymbaler runt bakgrundsgunget. Ett ganska trevligt gitarrljud i inledningen av låten, men återigen ingen melodi. Förvandlas till oigenkännlighet efter hand.
Andra sidan är bättre och som helhet är det en hyffsad skiva med kanska tre bra låtar. Men det lever definitivt inte upp till sitt rykte eller till sina försäljningssiffror. De dåliga låtarna och partierna är alldeles för många och för dåliga för att man ska kunna stå ut med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar