En liten tår i ögonvrån

Jag har egentligen bara lyssnat på ett enda album med Lucinda Willams hennes självbetitlade album från 1988 men jag tycker att hon är riktigt bra. Albumet gavs ut på etiketten Rough Trade. Min kopia är den brittiska pressningen från 1989.

Musiken är lite melankolisk men ändå mysigt hoppfull och det känns som att hon har något att säga. Lucinda har en härlig lite sorgsen men som sagt hoppfull genuin röst. Bra ackompanjemang också med blandat akustiskt och elektriskt. Fin blueskänsla i gitarren. Gillar faktiskt skivan bättre och bättre ju mer jag lyssnar på den.

Samtliga låtar förutom den sista är skrivna av Lucinda själv. Alla texterna är tryckta på innerfodralet. Lucinda sjunger och spelar akustisk gitarr. Dessutom medverkar Gurf Morlix på bakgrundssång, gitarr, dobro, mandolin med mera, Dr. John Ciambotti på bas och Donald Lindley på trummor. Några ytterligare musiker omnämns som extra musiker bland annat på instrument som munspel och fiol.

Kanske har Louise Hoffsten hämtat viss inspiration här. Speciellt sista låten.

I just wanted to see you so bad inleder i en brett svängande snygg pop-rock-låt. Påminner faktiskt lite om Roky Ericksons Starry eyes. The night's too long har lugnare stil med blandat akustiskt och elektriskt ljud. Vacker lagom hoppfull modern country. Abandoned har en atmosfärisk stil med bra dynamik trots sitt lugn. En mycket bra refräng. Fint gitarrsolo. Big red sun blues har en dansant takt med trevligt gitarrkomp. Like a rose är mycket vacker och melodiös med akustisk komp bestående av gitarr och sparsmakad fiol. Changed the locks är en tyngre elektrisk blues komplett med munspel. Ett skramligt genuint ljud med bra dynamik och variation.

Andra sidan inleder med Passionate kisses har en positiv melodiös pop-stil. Am I too blue har en underbart tryggt tröstande varm stil i country med ett stänk av visa. Som att bli nedbäddad i en säng av ljud. Vackert gitarrspel och perfekt sparsmakat piano. Crescent city har en speciell stil med fiol och en uptempo-melodi. Viss Fraser and Debolt känsla. Side of the road har en lugnare stil men fortfarande med bra fiolslingor. Price to pay har en fin lunkande country-stil. I asked for water (he gave me gasoline) avslutas med klassisk Howlin Wolf blues. Sparsmakat med bara elgitarr, munspel och Lucindas självfulla röst.

Modern svensk psykedelia

Det har inte blivit ofta som jag skrivit om ett samtida album här på bloggen. Men nu ska jag göra det. Läste om gruppen MaidaVale i Corren nu för någon vecka sedan.

Där stod det att de har en ljudbild från 60-talet och att några av deras inspirationskällor är Janis Joplin och Jefferson Airplane. Då köpte jag deras album Tales of wicked west från 2016 dagen därpå. Namnet kommer från en stadsdel i London eller möjligen en plats i västra Australien.

MaidaVale besår av Sofia Ström på gitarr, Mathilda Roth på sång, Linn Johannesson på bas och Johanna Hansson på trummor. De bjuder på en tuff attityd och en ljudbildsmässigt ganska genuin 60-talskänsla eller egentligen mer 70-tal. Påminner tyvärr inte om Janis Joplin. Desto mer Jimi Hendrix i uttrycket men en tätare atmosfär lite som Black Sabbaths första skiva. Finns även vissa likheter i ett par låtar med gruppen Grodeck Whipperjenny. Den där riktigt fina lyssningsupplevelsen infinner sig inte men det är bra gjort och jag tycker att de lyckas med ljudbilden.

Min kopia av skivan verkar sakna en låt som enligt en recension ska vara sista låten Heaven and earth men den finns inte med på mitt exemplar. Även Discogs listar skivan med denna låt inkluderad. Lita märkligt.

Låten (If you want the smoke) be the fire har en mörk tät svävande atmosfär. Colour blind har mycket bra gitarrspel. The greatest story ever told har bra variation i temperament. Dirty war har ett fint sprucket gitarrljud ibland.

Andra sidan inleder med Restless wanderer den har bra dynamik och variation med viss blueskänsla vilket gör den till skivans klart bästa låt. Standby swing är en tungt gungande låt. Wish I'd been born at sea är en kort låt som framförs ackapella. Find what you love and let it kill you har bra gitarrspel med snygga solon.

Ett annat Las Vegas

Jag gillar folkrock och bra sångarrangemang. Skivor som Peter, Paul and Mary debut, gruppen Growing Concerns enda skiva eller skivan som jag tänkte skriva om nu You-n-you med Guitar Ensemble. Den första är välkänd i breda kretsar, den andra ganska välkänd i skivsamlarkretsar men You-n-you är okänd för de flesta. Synd skulle jag säga för den är fantastiskt bra.

Skivan spelades in i staden Las Vegas men i New Mexico och inte i Nevada. Uttrycket är äkta och genuint. Mycket uttrycksfullt trots att de enda instrumenten är akustiska gitarrer, orgel och mycket bra sångröster. De påminner förutom om de två grupperna jag nämnde i inledningen även om Ian and Sylvia, Roy Orbison och faktiskt om The Great Society. Musiken är folkrock men även vissa psykedeliska influenser i ett par låtar. Genuin musik utan trams med stor värme och lekfullhet.

Guitar Ensemble hade många medlemmar bland annat Bob Rivas som skrivit många av låtarna, Ernest Coca som också komponerat, Bob Johnsen som komponerat och förmodligen är bror till Mary Kay Johnsen som står som medförfattare på en låt och till skillnad från de övriga spelar orgel. De andra spelar alla gitarr. Mary sjunger även i bakgrunden på alla låtar. Förutom dessa medverkar även Roy Montoya, Julian Pino, John Johnsen, Toby Archuleta alla på gitarr. Mel Martinez och Raymond Chavez står som rytm och Dick Devine spelar bas.

The you in you inleder i medryckande positiv stil med mycket bra sångarrangemang. En låt man blir glad av.

Close to me är mycket spröd och vacker med Mary Kay Johnsen som huvudsångerska. Bra enkelt gitarrspel och fina arrangemang i refrängen. Textraden

there was no one else to turn too

kommer väldigt fint i melodin och får det att tåras i ögonen.

Have faith har lite mer svängig dynamisk stil med flera stämmor på gitarren och snygga arrangemang.

The answer har en omväxlande vacker melodiös stil med lite drömsk mörkare men taktfast vers och en ljuvligare refräng.

Man of mind, man of soul är skivans enda rena cover. En vacker melodi framförd underbart på fjäderlätta gitarrer i flera lager och sångarrangemang som svävar och flyter runt på ett underbart sätt.

Let's sing to the lord är en glad vacker låt med mycket bra sångarrangemang och ett litet lågmält mjukt orgelsolo.

Lord have mercy en glad låt som fortsätter med fina sångarrangemang.

The our father är en tonsatt mjukt stillsamt framförd trosbekännelse sjungen som en fin duett. Påminner om Roy Orbison låten X i melodin.

Holy, holy, holy fortsätter i den mjuka fina glada stilen.

This is a man på minner mycket om Growing Concern låten X. Fin variation i gitarren och ordlös kör bakom sångaren.

Lamb of God är också en tonsättning av en bön tror jag, men jag känner inte igen den svenska motsvarigheten. Har lite lite mexikanska influenser och bra eldiga variationer.

The call fortsätter med mexikanska influenser och drömska längtande uttryck men bra arrangemang i duetter och call and answer mellan en manlig sångare och en kvinnlig sångerska. Påminner lite om The Great Society.

Don't say love avslutar skivan. En stillsam vacker låt. Kontrasten mellan den sköra kvinnliga rösten och den manliga är mycket effektfull. Kul med ett talat parti i mitten.