torsdag 29 mars 2018

Magi från Ohio

The only truth med gruppen Morly Grey är ett atmosfäriskt mästerverk. Lika tungt som lekfullt vindlande. Skivan gavs ut 1972 på Starshine Records och är en privatpress såvitt jag förstår.

De spelar dynamisk öppen musik med en både öppen lyrisk stil och en hårdare tät stil. Ibland med jazziga anslag. Finns vissa likheter med t ex Quicksilver Messenger Service, Tripsichord, Grateful Dead, Dust och Relatively Clean Rivers. De får till en del riktigt vackra och häftiga sekvenser.

Morly Grey bestod av Tim Roller på gitarr och sång, Mark Roller på bas och sång, Paul Cassidy trummor och sång första sidan samt Bob LaNave trummor och sång på andra sidan. De kom ifrån Ohio.

Peace officer inleder med vild men samtidigt varierad och stundom lyrisk. Mycket trummor och bas också men minimalt med sång. Väldigt varierat i långa improvisationer som alltid håller hög melodisk kvalitet.

You came to me har en mer eftertänksam prägel men även här varierade långa häftiga improvisationer. Lite mer sång på den här låten också. Spännande långt parti med fantastiskt dynamisk ljudbild.

Who can I say you are min favoritlåt på skivan. Har en ljuv melankolisk melodi med några fantastiskt framförda versrader

feel so close and be so far to someone who's gone and cease in your memory
. Svårslagen atmosfär som bryts i vilda riff med dubbla gitarrer med mörka och ljusa riff som löper i varandra. Sen kommer den fina melodin tillbaka och man nästan hör vågor som långsamt når stranden.

I'm afraid inleder uppsluppet men väldigt mycket temperament. Fina cymbaler och bra stämsång. Ett vackert parti har fin melodi med bra sånginsats. Det avslutar på ett häftigt sätt med en vild gitarr som kommer in och river av stenhårda improvisationer samtidigt som den ljuva melodin fortsätter.

Our time fortsätter på temat musikaliska sinnesstämningar. Här är det nervöst undrande i en fin melodi. Har en ganska jazzig stil på några ställen. Det smälter ihop bra till en enhet. Sen kommer en passage med tuff snabb gitarr till cymbaler som byter skepnad till tunga studsande basriff. Sen kommer mer jazziga toner.

Andra sidan inleder med After me again. Bra tempo och fin sånginsats med bra stämmor som fyller på varann. Lyriskt och omväxlande gitarrspel med fina basslingor. De ger en jazzig känsla på vissa ställen.

A feeling for you bygger upp melodin på ett mjukt och vackert sätt med akustiska instrument blandat med tunga elektriska instrument som bryter in efterhand.

The only truth är en lång dynamisk avslutande låt. Inleder bra med gungande tyngd med bra vild gitarr och fin genuin sånginsats. Akustiska inslag tar över efterhand i mystisk improvisation. Sedan kommer ett nytt parti med fantastiska melodiska elgitarrimprovisationer. Dessa övergår i nästan spacerock efterhand med långa svävande toner. Bygger upp ett fint klimax med rusande trummor som sedan transformeras till ett mjukt trumsolo med olika mjuka trumljud inklusive något som är taktfast som en klocka. Avslutar melodiskt men svävande drömskt.

söndag 25 mars 2018

Ett bredare Black Sabbath

Technical Ecstasy från 1976 på Vertigo är Black Sabbaths sjunde album. Här har de breddat sig ordentligt med andra ljudbilder och musikstilar gentemot debutalbumet. Jag tycker att det är ett trevligt och bra album speciellt låten It's alright. Påminner som helhet en del om Queen med hårdrock mixat med pop.

Black street kids inleder i högt rusande tempo med ganska vilda riff och bra dynamik.

You won't change me har en mer episk öppen känsla med orgel men bra tyngd och fint gitarrspel.

It's alright är en trevlig lågmäld låt med pianokomp och bra sånginsats av Bill Ward istället för Ozzy Osbourne.

Gypsy avslutar första sidan. En mer traditionell rocklåt med mycket melodi och ett ganska brett anslag. Bra variation.

All moving parts (stand still) är en ganska långsam rockig låt.

Rock n roll doctor har lite boogie känsla med stabilt gung.

She's gone är en akustisk och trevande låt med gitarr och fioler i vackra arrangemang.

Dirty women avslutar skivan. En tung men ändå ganska snabb låt som växlar tempo ett par gånger också.

söndag 11 mars 2018

Trion som var en kvartett

Tidigare har jag skrivit om skivorna Mama Lion och Ivar avenue reunion en gemensam nämnare för dessa skivor och den jag ska skriva om nu är artisten Neil Merryweather. Han var en del av trion Neil Merryweather, John Richardson and Boers som för övrigt är en kvartett med den fjärde medlemmen Jack Velker. Den här skivan gavs ut 1970 på märket Kent.

De spelar en avslappnad kul bluesbaserad musik på första sidan och lite åt countryrock hållet på andra sidan. Vissa psykedeliska inslag med bra improvisationer på gitarren. Framförallt bra för sin avslappnade stil.

Aren't you glad that you know har en speciell jazzig lätt stil samtidigt som det kommer grymma instick på gitarr ibland och väldigt avslappnad sånginsats.

City boy är en tungt gungande låt med nästan överstyrd sång. Fint samspel mellan en lugn svampig gitarr och en mer vild gitarr på ett ställe.

Dust my blues är en klassisk Elmore James låt. De gör en version där de lägger trycket i takten på ett annorlunda sätt.

Flat black svänger också bra och avslappnat med fina gitarrimprovisationer runt ett stabilt komp.

På andra sidan hittar vi You must live it som skrivits av Lynn Carey och Neil Merryweather. Den påminner på ett trevligt sätt om The Band.

Your real good thing (is about to end) har en längtande stil som påminner om Creedence Clearwater Revival. Bra mandolinliknande gitarr på ett ställe.

Tio minuter långa Are you ready avslutar skivan. En tätare och tyngre låt i jam-stil med mycket gitarr i fina improvisationer. En del orgel som ger låten ett murrigare rökigare sound. Men de gör det bra. Ett omväxlande trumsolo går faktiskt bra också.

måndag 5 mars 2018

Definitivt inte Janis

Lydia Pense har jämförts med Janis Joplin. En extremt dålig jämförelse visar det sig tyvärr. Lydia sjunger på ett ickegenuint sätt utan att förmedla äkta känslor. Hon försöker, men det vill sig verkligen inte och blir bara löjligt. Kompet är tyvärr också hemskt. Dansmusik i soulformat. Ett obehagligt foto på baksidan med någon sorts avrättningscermoni från 1700-talet framför ett modernt höghus sänker detta om möjligt ännu mer. Skivan gavs ut 1969 på märket San Francisco.

I wish I knew how it would feel to be free inleder med en trevlig gospellåt som är bäst i början med minimalt komp. Sedan blir det lite överdrivet både sångmässigt och kompmässigt.

If you will är en släpig låt utan större känslomässigt innehåll. En massa blås och en sångstil som är jobbig.

You got me hummin fortsätter i samma överdrivna stil men lägger till en väldigt stuffig orgel till mixen.

Andra sidan inleder med I just want to make love to you, en klassisk Willie Dixon låt. Tyvärr lyckas de göra en dålig version som tar bort all blues ur den.

I'm a good woman är en ointressant stuffig danslåt.

Let me down easy har lite mer känsla med lågmält komp och Lydia Pense sjunger lite mer äkta. Sen har den ett ointressant lågtempo mittparti som förstör känslan.

Watch your step avslutar skivan med en danslåt.