Gnistrande värme i höstrusket

Här tänkte jag skriva om skivan Reckoning med Grateful dead. En liveskiva inspelad ungefär vid den här tiden på året fast 1980 och i ett får man anta varmare San Fransisco. Något att värma sig med i höstrusket. Jag tror att när den här skivan gavs ut 1981 på Arista var den tänkt som en sammanfattning av det de åstadkommit så långt.

De bjuder på en bred repertoar med både egna klassiker och en del trevliga covers. Albumet har en akustisk framtoning på ett underbart avslappnat och lössläppt sätt. Hur de lyckas uppbåda ett sånt sväng är imponerande. Helt fantastiskt från början till slut. Men ska jag nämna några låtar lite extra så får det bli Dire wolf, China doll och To lay me down.

Först ut är Dire wolf flyhänt och gnistrande på akustisk gitarr. Ett melodiöst litet solo får de också med.

The race is on är en cover. En fin avskalad och lugn rock n roll låt med en del piano.

Oh babe, it ain't no lie en cover på en Elizabeth Cotten låt. Den är så lugn, behaglig och harmoniskt omfamnade. Jerry Garcia acoustic band gjorde även de en version på låten som jag skrivit om här.

It must have been the roses här kör de lite stämsång och blandar upp gitarren med lite piano. Ett gitarrsolo mot slutet med väldigt mycket känsla i varje ton.

Andra sidan inleder med Dark hollow. Lite åt rock n roll hållet med bra piano och bas. Inspirerade sångarrangemang i refrängen också. Gitarrspelet i mitten är fantastiskt.

China doll trakteringen och tonen i den här låten har sån ångest och inlevelse att man ryser av välbehag. Är det cembalo i bakgrunden och vilket gitarrspel.

Been all around this world lunkar på i ett fint folkrockande tempo med snyggt gitarrspel.

Monkey and the engineer är en berättande och svängig blues.

Jack-A-Roe är en avskalad folkrockslåt med snabbt klingande gitarrspel.

Ett fantastiskt sväng inleder den andra LPn med Deep elem blues. Väldigt positiv känsla och lättsam ton. Härliga lössläppta sångarrangemang.

Cassidy är välkryddad med vackra gitarrtoner och bra trummor.

To lay me down är lite mer kontemplativ och stämningsfull. En låt som griper tag i lyssnaren med sin sång och härliga gitarr- och pianospel perfekt avvägt.

Fjärde sidan inleder med bluegrasslåten Rosalie McFall. Flinkt banjospel kryddat med instick och en bra sånginstas.

On the road again är en blueslåt men ganska annorlunda framförd med kaotiska sångarrangemang och spännande takt.

Bird song är mer anspråkslöst utforskande i sin stil med lager av gitarrspel och piano i bakgrunden. Grymma improvisationer.

Underbara Ripple avslutar hela härligheten. Man hör hur publiken är med i bakgrunden. En del mandolin och piano sätter stämningen och sången gör helheten.

Tema Jesse James

Nu ska jag skriva om ett album som jag hittade på skivmässan i Huskvarna. I en back med Johnny Cash skivor fanns albumet The legend of Jesse James från 1980 utgivet på A&M. Inte bara Johnny Cash utan även Levon Helm, Emmylou Harris och Albert Lee allihop några av mina favoritartister. Även Charlie Daniels som jag inte hade hört tidigare medverkar samt Rosanne Cash. Albert Lee har även medverkat på de länkade albumen med Emmylou och Rosanne från 1980 repsektive 1981 så alla skivorna kanske spelades in i samma kreativa sammanhang.

Paul Kennerley har skivit låtarna som handlar om den ökände bankrånaren Jesse James. Insidan av gatefoldomslaget innehåller alla låttexter och även lite historik. Låtarna är bra och framförandet fantastiskt med en blandning av country, rock, folkrock och bluegrass. Mycket bra gitarrspel av Albert Lee som ger en rejäl rockfeeling. Johnny Cash sjunger som alltid med en otrolig värme och inlevelse och Levon Helm är genuin och Emmylou Harris har mycket känsla också. Även piano, banjo och mandolin framförs med känsla och en musikalisk enkelhet och självklarhet. Mycket genuint.

Min favoritlåt blir nog Help him, Jesus men hela skivan är fantastiskt bra.

Ride of the redlegs inleder skivan i ett högt tempo och intensiv stil. Fyra sångare (däribland Levon Helm och Rosanne Cash) turas om att sjunga i ett snyggt arrangemang med ett grymt sväng.

Quantrill's guerilla har Levon på sång. En kort och mer berättande låt.

Six gun shooting har Johnny Cash på sång. En majestetisk låt med Johnnys varma berättande röst och välkryddat komp i en rytmisk countryrockstil. Albert Lee river av några riktigt fina slidetoner på gitarren.

Have you heard the news har Albert Lee på sång men flera röster körar bakom. En driven och medryckande bluegrasslåt.

Heaven ain't ready for you yet har ett flödande vackert tempo i countrystil med Emmylou Harris på sång.

Help him, Jesus har ett frejdigt komp i countrystil med Johnny Cash på sång. Kör call and answer med en kör i ett medryckande arrangemang. Albert Lee står för några fantastiska hårda gitarrtoner.

The old clay county framförs av Charlie Daniels och Levon Helm på sång i en taktfast snyggt slamrig och stökig folkrocksinfluerad country. Återigen strålande gitarr av Albert Lee.

Riding with Jesse James har Charlie Daniels på sång. En del fiol men en ganska hårt taktfast komp.

Andra sidan öppnar med Hunt them down med Albert Lee och en bra kör på sång. Bra gitarspel i en melodiös låt.

Wish we were back in Missouri har Emmylou Harris på sång och även här en bra insats av kören. En långsamt lunkande låt med ett genuint komp.

Northfield: the plan har en tät bluesig atmosfär med Levon på sång och bra gitarrspel med en del piano.

Northfield: the disaster är en berättande låt med Charlie Daniels på sång och ett härligt genuint fiolspel.

High walls är också en berättande låt med en mer melodiös sånginsats av Levon. Ett fint långsamt med ändå intensivt tempo med ett fantastsikt okomplicerat och självklart flyt i kompet.

The death of me framförs av Johnny och Levon på ett underbart sätt med ett rejält countrykomp.

The plot är en kort märklig låt med en mörk och hotfull stämning. Albumets författare och kompositör talar.

One more shot är en positiv låt med ljus stämning och Levon på sång. Genuin lunkande countrytakt och ett härligt medryckande akustiskt gitarrspel med en del instick på piano och fiol. Efter en stund kommer Emmylou in i en duett som är fantastisk. Även Johnny är med på ett hörn tror jag.

Samling vid pumpen

Aerosmith gav ut albumet Pump 1989. Det var tydligen början på väldigt framgångsrikt 90-tal där de redan 1995 medverkade i ett datorspel. Jag var på en märklig demokväll i Jönköping 1995 där det demonstrerades, vilket var första gången jag hörde talas om gruppen. Men det dröjde till 2010-talet någon gång innan jag började lyssna på några av deras skivor.

Young lust inleder frenetiskt med en svängande och hård rock. F.I.N.E. inleder direkt efter att föregående låt avslutar med ett trumsolo. En intensiv ljudvägg men ganska bra gitarr som gömmer sig väl.

Love in an elevator fortsätter i en liknande stil men har mer stämsång och en fångande refräng. En bra sekvens med gitarr. Monkey on my back har en del bra glidande gitarr. Janie's git a gun har en säregen långsam melodi där rösten är snyggt mixad. Bra gitarrspel i ett fint solo.

Andra sidan inleder med The other side. Den har en bra akustisk inledning. Sedan blir det ganska mångsidig och kraftfull rock. My girl fortsätter i snabbt tempo med svängig rock.

Don't get mad get even går i ett långsammare tempo med en bluesig inledning sedan blir det ett tyngre gung. En del störande sång i en sekvens men en del munspel kryddar till det. Voodoo medicine man inleder märkligt med drömska ljud och en röst som talar. Sen blir det ganska hårt och gungande. What it takes ger ett mer melodiskt intryck. Ganska bra själfull sånginsats.

Skivan avslutar med en liten bonustrudelutt i bästa country- eller bluessgrass-stil med fiol och gitarr i en snabb takfast melodi.

Rik melodiös ljudbild

Lonnie Mack var en rock n roll artist i början på 60-talet. Sedan spelade han in det här fantastiska rockalbumet, The hills of Indiana som gavs ut av Elektra 1971. Lonnie Mack kom från just Indiana. Det är en bana som är ganska lik en av mina favoritartister Link Wray.

I vissa låtar är det lite liknande Link Wray men spåren från The Band eller Bob Dylan är större. Musiken har en väldigt rik ljudbild med körer och orkestrering men det stör inte den genuina känslan i musiken utan snarare fördjupar den. Låten Florida får jag nog säga är min favoritlåt på skivan, men hela skivan är väldigt bra. Kommer bli fler skivor med Lonnie Mack i samlingen.

Asphalt outlaw hero är en snabb och intensiv rocklåt med mycket rytm. Bra gitarrspel.

Florida lugnar ner tempot med en väldigt melodiös och öppet frisk melodi. Strålande melankoliskt hoppfull sånginsats. Riktigt bra komp med countryrockgitarr, sparsmakat blås och en del flöjt. Känns som en böljande äng tidigt på sommaren.

Lay it down är en tyngre melodi som växer ganska snyggt. Fin blåssektion med något som låter lite som bastuba.

The hills of Indiana är en väldigt dynamisk låt med tuffa verser och sedan en väldigt countrydoftande refräng med fin sånginsats och bra pedal steel. De två stilarna vävs samman på ett fint sätt.

Uncle Pen är en snabb och taktfast liten bluegrasslåt med bra flyhänt fiolspel. Bra stämsång också.

Bicycle Annie har en långsam lunkande melodi i countrystil men med en tuff känsla. Bra pedal steel gitarr och sånginsatsen bär låten på ett bra sätt.

Andra sidan inleder med låten A fine way to go med bra pianospel och ett engagerat driv.

Rings är en behaglig låt med bra sånginsats och trevligt akustiskt gitarrspel. Fina stråkpartier ger atmosfär.

Nästa låt är en fantastisk version av Bob Dylans The man in me. Intensiv sånginsats och riktigt bra blås.

She even woke me up to say goodbye är mer åt countryhållet men med en rockig känsla.

All good things will to pass har vackert gitarrspel och fint orkestrerad melodi. En väldigt intensiv avslutning med kör och bra sång och ett helt fantastiskt pianospel.

Skivan avslutas med låten Three angles. Snyggt med bara Lonnie och varierad väldigt uttrycksfull akustisk gitarr. Sen fyller ytterligare röster på i en kör. Lite The Band över det på något sätt.

Ovanlig blandning

The Usual Suspects är en märklig skiva som kom 1982 på Tomistoma. Den spelades in i Parvin studio med flera av de artister som jag skrivit om tidigare. Artister som nämns i sammanhang med t ex Big Brother and the Holding Company, Jerry Garcia och Paul Butterfield Blues Band.

De bjuder på bra musik i country, bluegrass och blues stilarna med några ovanliga blandningar.

Albumet är dedikerat till Michael Bloomfield som dog den 15 februari 1981.

Nick Gravenites inleder med You can't hurt me no more. En blueslåt med avslappnat sväng, bra sånginsats, piano och munspel.

På Blue sea blues står istället Taj Mahal vid mikrofonen. Trots namnet är det mer en countrylåt med pedal steel gitarr och fiol. Men även riktigt bra gitarrspel av Michael Bloomfield.

The fiddling of Jacques-Pierre Bordeaux är en countrylåt i cajuntappning med Peter Rowan på sång och Mark Naftalin på dragspel.

Peter Rowan även på nästa låt The old house som är en country i bluegrasstappning. Fint banjospel av Tom Stern.

San är någon sorts tidig jazz med trumpet, fiol, gitarr och banjo i virtuos stil.

B-sidan inleds med Lost John som framförs av Don Humphries på sång och har bra banjospel, fiol och dobro. Ljudbilden landar halvvägs mellan country och blues och är härligt dynamisk. Även litegrann piano.

He will break your heart har en modernare elektrisk ljudbild. Melodin är väldigt dröjande och medryckande. Peter Rowan sjunger. Fiolen passar in naturligt.

Bonaparte's retreat framförs också av Peter Rowan men här är ljudbilden mer bluegrass och country. Med en märklig egyptisk toneföljd.

Free little bird är en klockren flödande bluegrass med mandolin, banjo, gitarr och fiol. Bethany Raine sjunger vackert med fina stämmor av Kathy Kallick och Ann Rizzo.

Blues for special friends avslutar. En barblues efter att nästan alla gått hem. Reflekterande sorgligt piano i lätt jazzig stil. En elgitarr kommer in en bit in i låten i fint samspel med pianot. Mark Naftalin spelar piano och har även skrivit låten.

Grå höstdagar

Sedan i eftermiddags har det varit grått och regnigt ute, riktig höst. En skiva med titeln Celebrations for a grey day med äkta paret Richard and Mimi Farina kanske kan vara passande. Den spelades in 1965 och gavs ut på Vanguard. Mimi Farina var lillasyster till Joan Baez. De gav ut ännu en skiva året därpå och senare samma år dog Richard tragiskt i en motorcykelolycka.

Skivan är fylld med akustiska låtar, mycket är instrumentalt, men en del har bra sång. Stilarna rör sig mellan appalachisk folkmusik till Mellanöstern folkmusik via brittisk folkmusik. Ett litet stänk av blues finns också med.

Inledande Dandelion river run är en snabb melodi med viss bluegrass känsla.

Pack up your sorrows är en fin duett med vackert böljande melodi och fin sånginsats.

Tommy Makem fantasy har ett nästan diskordant ljud.

Michael, Andrew and James påminner mycket om brittisk folkmusik, de sjunger delvis duett. En skrämmande stressande känsla.

Dog blue är en trevlig melodi med flyhänt gitarrspel.

V har väldigt udda trumspel och en österländsk stil.

One way ticket har både elgitarr och piano i en ljudbildsmässigt mycket rikare låt. Faktiskt en blues i grunden men framförd på en folkmusiksätt som gör att den får ett annorlunda sound. Duetten är lössläppt vilket ger liv åt låten.

Andra sidan inleder med Hamish en lunkande låt.

Another country är en långsam något drömsk brittisk folksång.

Tuileries är en glad och snabb liten låt med flyhänt spel.

The falcon har en mer reflekterande sorglig stil. De sjunger duett a cappella på flera ställen. Den är melodiös och vacker.

Reno Nevada kör med fullt band med elgitarr, piano, trummor och bas. Låten är melodiös

Celebration for a grey day är en instrumentell improvisation kring barnlåten Broder Jakob.

Ett riktigt San Francisco album

Big brother and the holding company gjorde två skivor efter att Janis Joplin lämnat gruppen. Den första Be a brother släpptes i oktober 1970 således vid ungefär samma tidpunkt som Janis tragiskt dog.

På baksidan av konvolutet nämns faktiskt Janis som en vän. Även Richard Greene nämns som vän, troligen spelar han fiol på skivan.

Musikaliskt så är det rock, funk, och folkrock. Skulle säga att det finns lite psykedeliska antydningar på vissa låtar också samt en del popkänsla. Att det rör sig om Big brother and the holding company går tyvärr inte att höra men det är en bra skiva med några riktigt bra låtar. Nick Gravenites gör en riktigt bra insats som sångare på flera av låtarna. I övrigt är det Sam Andrew som sjunger. Påminner i stil och känsla faktiskt lite grann om en annan San Francisco grupp The Charlatans som jag skrivit om tidigare.

Keep on är en funkig intensiv låt med intressant dynamiskt komp och bra sånginsats förstärkt av en kvinnlig kör.

Joseph's coat är en stämningsfull tung rocklåt. Bra gitarrspel med fina improvisationer och varierade toner. Sånginsatsen är också mycket bra med en själfull basröst. En Quicksilver Messenger Service låt från början.

Home on the strange är en kontemplativ episk låt utan sång. Mycket bra gitarr och en fin stämning. Skulle kunna vara en Allman Brothers låt från deras Brothers and sisters skiva.

Someday har en mer funkig stil men inte renodlat. Bra sånginsats.

Heartache people är nog skivans bästa låt. En väldigt rakryggad berättande folkrockslåt med ett stillsamt men mycket dynamiskt komp där en fiol ger det där lilla extra. Den själfulla sånginsatsen och fiolen tillsammans med gitarr, bas och trummor skapar en medryckande känsla som man inte kan slita sig ifrån.

Andra sidan inleder med Sunshine baby en ganska snabb låt. Den har en drömsk sekvens mot slutet.

Mr. Natural är en lite småfunkig låt. Har en bra instrumentell sekvens med bra och ovanligt gitarrspel. Har en kvinnlig call and answer sekvens också.

Funkie Jim är en väldigt funkig låt. En blåssektion. Bra gitarrspel på några ställen.

I'll change your flat tire, Merle är riktigt väl genomförd bluegrass/country-låt. En manlig sångare ibland i duett med en kvinnlig sångerska. Riktigt bra fiol och även elgitarr som dyker upp naturligt. Upplupen stämning.

Titellåten Be a brother avslutar skivan. En snabb lågmäld låt. Har en bra improviserad sekvens.

Drömsk bluegrass

Cedar creek spelade tillsammans i tio år innan de gav ut sin enda LP 1976 som en privatpress. Cedar creek spelar bluegrass och countryrock ibland i en Crosby, Stills and Nash inspirerad drömsk stil. De spelar bra och deras sångarrangemang är ibland rikigt bra. Kan slänga in en referens till Old and in the way också.

Cedar creek bestod av Brad Martin på bas, banjo och sång, Clayton Smith på gitarr och sång, Steve Wyrick på gitarr, dobro och sång samt Sam Stafford på dobro och bas. Steve och Brad skrev de flesta av sångerna. På en sång fick de hjälp av Mary Dorsey och avslutande låten är en traditionell låt. De kom från Charlotte i North Carolina med sina Blue Ridge Mountains.

Solida countryrocklåten Blue mist inleder skivan med fin varierad stämsång och vackert varierat gitarrspel som glittrar till lagom ofta.

Wild river är en snabb mer bluegrassinspirerad låt med snabbt banjospel och mycket angenäm stämsång i härliga spontana arrangemang.

Yancey's hill har lite mer melankolisk countryrock över sig återigen.

Titelspåret In the wind avslutar första sidan. Har en del Crosby, Stills and Nash över sig men kryddat med lite banjo.

Andra sidan öppnar med Earthwood suite också i en Crosby, Stills and Nash stil med drömska behagliga passager.

Climber är en roligare bluegrasslåt med kul avslutning.

Autumn man är melodiös och har en fina dobrotoner. Bra arrangemang med a cappella sång i slutet.

Soliloquy har en obegriplig titel och melodin är väldigt långsam och drömsk.

Make me a pallet on your floor är den enda låten som de inte skrivit själva. En gladlynt svängig bluegrasslåt.

Goldie Hawn som sångerska

Goldie Hawn är en fantastisk skådespelerska speciellt i Kaktusblomman från 1969 och Tjejen som visste för mycket (Foul play i original) från 1978. Scenen när hon först möter Chevy Chase i den filmen är riktigt magisk. De liksom flörtar med varann och deras ansikten fyller hela bilden. Hon vann en Oscar för Kaktusblomman. Om det var en tanke att byta karriär till sångerska eller bara ren musikalisk glädje som gjorde att hon gav ut en skiva 1972 vet jag inte. Men hennes hittills enda skiva kom 1972 utgiven av Reprise.

Skivan som heter Goldie bjuder på folkrock och country i huvudsak, hon har en fin röst och känsla för frasering. En del riktigt bra låtar med covers på både Dolly Parton, Bob Dylan och Joni Mitchell. Bästa låten är The house song med Paul Stookey från Peter, Paul and Mary som en av kompositörerna. Buck Owens från Bakersfield är med på ett hörn verkar det som. Skivan tappar lite stundtals och blir något för sockersöt men bra ändå. Även en låt som har lite chanson över sig.

My blue tears inleder med en rejäl dos countrymusik skriven av Dolly Parton. Wynken, blynken and nod har lite av brittisk folkmusik över sig med en massa harpa och ljuv sång. Nästa låt Butterfly blandar viskande franska med en stark kör och trumpet med enkelt akustiskt gitarrkomp. Uncle pen är en bluegrass låt skriven av Bill Monroe. Frejdigt framförd med banjo och fiol och glad sånginsats med kör.

The house song är en vacker låt som påminner väldigt mycket om Tomorrow is a long time i sin fina melodi och stillsamma vackra komp med en skör kvinnlig röst. Speciellt tänker jag på gruppen Heaven and Earth och deras cover. I'll be your baby tonight är en cover på en Bob Dylan låt. Framförd i en fin countrystil. Goldie ger prov på bra skådespelartalang i sitt framförande. Inspelad av genuina countrymusiker i Bakersfield.

Andra sidan inleder med Joni Mitchell låten Carey. En avslappnad medryckande låt i en västindisk stil. Cloudy summer afternoon är väldigt sockersöt. Ring bell har lite mer växlingar i melodin. I wanna woo you är en Van Morrison låt som går i countrystil med lite mandolin på ett ställe. Bra sånginsats med spännande frasering och lössläppta arrangemang. Pasadena har en ålderdomlig 20-talsstil med flöjt och bleckblås.

Årets nobelpris i litteratur

Det kom väldigt oväntat för mig, som en blixt från klar himmel, att Bob Dylan får 2016 års nobelpris i litteratur. Riktigt kul att han hyllas på det här sättet. Först Polarpriset och nu nobelpriset är helt otroligt. Bob Dylan är en fantastisk och unik artist på alla sätt. Kan bara påminna mig att jag gillat en litteraturpristagare innan och det är John Steinbeck.

Nu ska jag väl säga att jag egentligen inte lyssnar supermycket på texterna utan på mer på melodier, spännande gitarrknäpp, flytet och fraseringen som smälter samman till en bra låt. Men tänker man efter sitter många textrader fast i huvudet redo att nynnas på.

Klart att jag måste skriva om en Dylan-skiva en dag som denna. Valet föll på Nashville skyline från 1969. En speciell skiva med en av få duetter inspelade med Bob Dylan. Han sjunger också med en annorlunda röst här.

Skivan innehåller inte så mycket countrymusik som titeln antyder utan mer folkrock och gammaldags ballader med näst intill bluegrass ibland. Det är bra driv i låtarna. Påminner en hel del om The Band och deras två första skivor med den här känns lite snabbare och gladare.

Girl from north country är en strålande stark inledning på skivan med en mycket vacker melodi och en superb duett med Johnny Cash. De sjunger i fina lagom kaotiska arrangemang. Så helt olika röster som förenas i känslan.

Nashville skyline rag är en liten flyhänt instrumentell låt med både gitarr, piano och munspel i spelglada trevliga arrangemang.

To be alone with you är en långsam driven blues med mycket piano och snygga instick på gitarr.

I threw it all away är en flödande öppen vacker ballad.

Peggy Day är en fin gammaldags melodi med fint flyt.

Först ut på andra sidan kommer låten Lay lady lay. En av Dylans allra kändaste låtar. Bra gitarrspel och och bra dynamiska växlingar. Kul annorlunda trumspel och också. En del orgel.

One more night är en av få countrylåtar på skivan. Påminner mycket om Long black veil i melodin. Riktigt bra.

Tell me that it isn't true har en del orgel och bra gitarr och rejäla trummor i en annorlunda melodi.

Country pie är en svängig låt. Avslutas plötsligt men där emellan är det gladlynt.

Tonight I'll be staying here with you är en långsamt mjukt gungande låt med rejält tryck i.

Beverly D'Angelo på skiva

Charlie Bleak var med och spelade in en privatpressad som gjordes av ett gäng collegestudenter från Earlham College i Indiana. Senare under 70-talet spelade han in en skiva som gavs ut av P.I.P. Records eller Pickwick. Den kom 1976. Med på den skivan var bland annat en person i kören Bev D'Angelo som tydligen ska vara skådespelerskan Beverly D'Angelo som bland annat spelar Ellen i Ett päron till farsa filmerna. Hon sjunger ju en del i dessa filmer på ett mycket bra sätt och hon spelar ju även countrysångerskan Patsy Cline i filmen Coalminers daughter. Så sjunga kan hon men vad jag vet så är detta de enda skiva som hon varit med på.

Den här skivan innehåller många trevliga låtar i en westcoast-anda med ett öppet friskt kanske lite sorgset pop-ljud med vissa countryinfluenser och bra stämsång. Ett par låtar innehåller lite banjo och klockspel. Gillar nog bäst Let me in och Never you mind. Någon låt är tyvärr väldigt jazzinfluerad. Men på det hela taget så gillar jag det här albumet. Bra melodier och spännande ljudbilder med kul infall här och där. Låtarna är samtliga skrivna av Charlie själv och texterna står på insidan av det utvikta omslaget.

Titellåten Let me in (I'm no stranger) inleder första sidan. En snabb countrylåt i breda penseldrag. Medryckande melodi och bra banjosolo.

Doesn't baby know (do what you like) har en märklig enträgen melodi med en del trumpet och elgitarr.

Never you mind är en lugn reflekterande låt med akustiska lågmälda ljud och bra sångarrangemang med både manliga och kvinnliga stämmor.

Love's an easy one har en blandad melodi med fina växlingar. Bra trumpet och fint gitarrspel.

The breath of life sänker tempot till en styrlös jazzlåt.

Andra sidan inleder med Nobody knows your number. Är en ganska jazzig låt i början men har en bra och medryckande refräng. En del trumpetspel.

Going back too Julie har en behaglig countrystämning. Lågmäld och fint elgitarrspel.

Love is on the way har ett mer blandat sound med både akustiskt och elförstärkt. Bra melodi och bra sånginsats.

Part of the scenery har en underlig melodi med tonstötar. En del orgel och ett ganska bra elgitarrsolo.

New York / Summer (Take care of your business) avslutar skivan. En ganska drömsk låt med behaglig melodi. Har ett instrumentalt avsnitt med piano och klockspel som låter nästan psykedeliskt.

Stenhård country

Första sidan av Blood, sweat and tears med Johnny Cash bjuder på stenhård country och andra sidan bjuder på vacker bluegrass och nästan calypso influerad country. Blood sweat and tears kom ut 1962 på Columbia. På vissa låtar medverkar Carter family och bland dem June Carter.

På samma sätt som andra Johnny Cash album så finns ett tema genom låtarna. Här är det legendariska amerikanska personligheter, arbetssånger och tragik. Järnvägar, gruvor, sorg och glädje. Andra albumet med Johnny Cash som jag har som har ordet Tears, tårar i namnet. Men Johnny Cash utstrålar värme och känsla skivan igenom.

En spännande detalj är att första låten är över åtta minuter lång. Ganska ovanligt vid den tiden tror jag. Det blev mer vanligt med jam-rocken och psykedeliska låtar senare på 60-talet.

The legend of John Henry's hammer är en berättelse med en del ljudeffekter men det är genuint gjort. Johnny Cash sjunger med värme och humor. Väldigt bra ackompanjemang med elgitarr och trummor. Lite fint lågmäld kör i bakgrunden. Efter en stund kommer en del akustisk gitarr i vacker Appalacherna-stil. Mycket dynamik och känsla låten igenom.

Tell him I'm gone har ett grymt ackompanjemang väldigt tufft och kompromisslöst. Bra driv och snabb blixtrande klar akustisk gitarr och hammarslag. Oväntat rå och den känns väldigt modern för sin tid.

Another man done gone framförs med ackappella sång i call and answer stil mellan Johnny Cash och June Carter. Väldigt melodiöst och väldigt tungt. Mot slutet blir deras mer och mer avlägsna som präriens vidder. Texten är brutal.

Andra sidan inleder med Busted. En lunkande berättande låt. Väldigt bra ackompanjemang med bas och klara gitarrtoner på slutet av bastonerna. Har nästan en trubadurkvalitet över sig.

Casey Jones inleder med en tågvissla. Skramlig akustisk gitarr. Fantastiska körarrangemang och medryckande melodi.

Nine pound hammer låter nästan som Grateful Dead låten Ripple i melodin. Fantastiskt bra gitarrknäppande i bästa bluegrassstil.

Chain gang har en vacker melodi som påminner om en Harry Belafonte låt kanske Jamaica farewell med en vacker sorgsenhet. Fin körinsats.

Waiting for a train inleder med ett fint barpiano sen är det gitarr.

Roughneck har en driven melodi med bra sånginsats och vacker akustisk skramlig gitarr med lagom körande.

Både med och utan Link

Jag har skrivit om två Link Wray skivor tidigare båda två inspelade i hans hemmabyggda studio i hans hem på en gård i Maryland. Den här skivan är också inspelad där men med en annan huvudartist nämligen Mordicai Jones. Inget på utsidan av omslaget avslöjar Link Wrays inblandning men inne i det utvikbara konvolutet så listas Link Wray tillsammans med sina vanliga kompanjoner som t ex Doug Wray och Steve Verroca. Link Wray är tillsammans med Y. Verroca och på vissa låtar Mordicai Jones kompositör och textförfattare till alla låtar utom en Roy Acuff cover. Skivan är självbetitlad och gavs ut av Polydor 1972. Polydor verkar ha givit ut många gitarrhjältar som är lite doldisar i allmänhetens ögon.

Det påminner musikaliskt om Link Wrays två grymma 70-talare. Men Mordicai Jones sjunger på alla låtar och han har inte riktigt samma starka uttryck som Link Wray. På vissa låtar sjunger Mordicai väldigt bra men på vissa låtar passar det inte riktigt. Ibland låter han till och med som John Fogerty vilket blir lite underligt i sammanhanget. Musiken är liknande men det är inte riktigt samma glöd som på Links egna album. Men fortfarande väldigt bra, innerligt och genuint. Link Wray bjuder på fantastiskt gitarrspel som i sin råhet men samtidgt skörhet och virtuositet inte liknar något annat. Ett måste i samlingen.

Walkin' in the Arizona sun inleder. En väldigt vacker skör melodi med svävande slide-gitarr och bra akustisk komp-gitarr som bildar en härlig ljudbild.

Scorpio woman är en mer skrämmande låt med viskande kör i en call and answer stil. Ackompanjemanget är tätt och har ett bra skumt driv.

The coca cola sign blind my eyes är bluesig med piano och nästan ackapella sång i början. Ganska soulinfluerat och lite funkigt. Sen blir det tung sparsmakad Muddy Waters inspirerad blues med gitarr och lite munspel samt pianot som hänger med. Fina instick på akustisk gitarr kommer här och var.

All I want to say är en icketypisk låt i sammanhanget. Nästan pop. Men med en skrämmande ton. Fina lyftande växlingar. En svävande gitarrljud som är helt utomvärldsligt.

All because of a woman är tung och tät. Lite underlig men bra sånginsats med kören. Fin gitarr som briljerar runt i ett taktfast ljudlandskap. En del piano i bakgrunden också. Både vanlig elgitarr och slide-gitarr samtidigt.

Andra sidan drar igång med On the run. Här låter sångaren märkligt likt John Fogerty.

Son of a simple man har en fin melankolisk ton. Innerligt och omväxlande ackompanjemang med mycket dynamik. Både piano, akustisk gitarr och elgitarr.

Precious jewel har härliga slingor på mandolin och slidegitarr. Väldigt innerligt och genuint. Improviserad stämsång.

Days before Custer har ett tufft hårt driv med grym gitarr och en del surrande gitarr. Bra piano som ligger i bakgrunden. Coola basljud också.

Gandy dancer lugnar ner tonen lite och är lite försiktigt förhoppningsfull i tonen. Har en lite annorlunda ljudbild med runda ljud men fortfarande klar fin gitarr.

De rullande stenarna rullar igen

De rullande stenarna rullar igen med Let it bleed, en fenomenal rockig skiva med influenser från country, bluegrass och blues. De spelar bra sjunger bra och får till och med med lite klassiskt material i slutet. Det känns hela tiden genuint och ärligt men som alltid med Rolling Stones så har de glimten i ögat. Påminner om både The Band och Johnny Cash. Kanske inte så konstigt att Old and in the Way gjorde en cover på deras låt Wild horses

Mitt exemplar av Let it bleed är ganska skum. Den ser ut som en amerikansk press med tjockt omslag och påklistrad baksida men de har en annorlunda London etikett som ser väldigt 70- eller80-talig ut och Kanada nämns. Dessutom står det 1967 och inte 1969 som är det rätta årtalet. Den gavs i original ut på Decca i England.

Skivan gavs ut i december vad jag förstår så det måste ha varit i samband med konserten i Altamont där en väldigt otäck tragisk händelse ägde rum. En man i publiken blev mördad av personer som anlitats som säkerhetsvakter.

Klassiska Gimme shelter inleder. Den framförs med avslappnat pondus och har en säregen skrämmande kyla mitt i sin fina melodi. Majestätiskt basspel och en gitarr som glider runt och Mick Jagger förstärkt med en kvinnlig kör sjunger.

Love in vain är en lågmäld akustiska låt som påminner om The Bands In a station men mer akustisk faktiskt. Fin slidegitarr och fingerplockad gitarr. Härligt avslappnat bluestempo men med det fina drivet som en bra låt har. Kommer till och med lite mandolin liknande toner på ett par ställen. Bergsmusik från Appalacherna känns inte så långt bort.

Country honk drivs med fiol fotstamp och flyhänt akustisk gitarr. Sången är härlig kaotisk stämsång. En helt fantastisk låt framförd med känsla och äkthet. En akustisk variant av deras klassiska låt Honky tonk women.

Live with me är en tuffare rocklåt med en massa bas och på väl valda ställen piano och gitarrinstick. Efter ett tag kommer en svettig sax in i ljudbilden.

Let it bleed har en fullständigt underbar melodi. Grymt stillsam men enormt medryckande och avväpnande. Inleder försiktigt med växer i styrka med elgitarr och piano. Fantastisk närvarokänsla i hela framförandet. Härligt darr på gitarren i solot och enn del fina vilda trummor. Men framförallt väldigt vackert.

Andra sidan inleder med Midnight rambler. Det är en driven blues med munspel och ganska coolt komp. Kokar ihop ganska bra med små medel för att sedan bli som en viskning för att sedan dra igång igen.

På You got the silver står Keith Richard för sången. En en avskalad blues. Med svävande countryaktig gitarr blandat med akustisk gitarr.

Monkey man har en annorlunda mer mystisk inledning med droppande ljusa ljud sen drar gitarr, bas och trummor samt sång igång. En driven rocklåt. Ett par riktigt fina pianoslingor i samspel med gitarren får de också med. Galen sång på slutet.

You can't always get what you want provar ett nytt grepp med en vacker kyrkokör i stämmor med kvinnor som sjunger och män som hummar bakom. Sen slutar de sjunga och en stillsam reflektiv fiol hörs och sen kommer en ensam fin akustisk gitarr som kompar Mick på sång. Ytterligare en bit längre in i låten breddas kompet med piano, bas och trummor och kvinnokören från första låten som bjuder in till kaotisk stämsång. En orgel lägger ut ett par fina toner också. Melodin är medryckande. Kyrkokören hörs i bakgrunden på ett par ställen först männen och sen kvinnorna. Mot slutet hummar den mot rockkompet. Mycket bra mixat.

Distinkta sidor

Två distinkta sidor på Allman Brothers gitarristen Richard Betts första soloalbum Highway call från 1974. Utgivet liksom Allman Brothers på Capricorn.

Richard Betts har med sig många kända musiker men ingen från Allman Brothers. Några kända namn är Jeff Hanna från Nitty Gritty Dirt Band och Vassar Clements som var med i Old and in the Way.

De distinkta sidorna kommer av att första sidan bjuder på countryrock och andra sidan bjuder på instrumentell musik i jazzig bluegrassstil. Musiken är genuin och äkta och påminner om både Allman Brothers och Old and in the Way. Musikerna som medverkar är väldigt virtuosa och det är roligt att lyssna på albumet. Mer jazz än man kan vänta sig på sidan två men första sidan är verkligen genuin countryrock

Long time gone har precis den härliga lite dämpade reflekterande öppna viddernas ljud som Allman Brothers hade på Sisters and Brothers plattan. En massa bra gitarrspel med akustisk känsla och en del pedal steel. Kvinnlig röster tillhörande Reba och Dottie i kören The Rambos bidrar till att göra låten riktigt bra.

Rain fortsätter i samma sköna avslappnade stil. Innehåller även några annorlunda gitarrljud.

Highway call är lite långsammare och mer som traditionell country i stilen. Bra piano spelat av Chuck Leavell.

Let nature sing inleder på samma sätt som föregående låt men sen kommer de igång med banjo, mandolin och fiol som skapar en väldigt genuin känsla. En kör hummar i bakgrunden till ett strålande banjosolo.

Andra sidan innehåller bara två låtar som båda är instrumentala. Hand picked är först ut. En lång improviserad låt. Jeff Hanna medverkar på akustisk gitarr. Det är långsam låt som vaknar till ibland. Speciellt när Vassar Clements river av ett långt solo på fiol. Det låter nästan som ett blåsinstrument på ett ställe och som en humla på ett annat. Betts själv spelar fint på elgitarren som också låter som ett blåsinstrument på ett par ställen. På ett ställe låtar han tonerna snubbla på varann vilket låter kul. Vi hinner även med ett avslappnat solo på piano. Man kan säga att det är bluegrass spelat på jazzmanér.

Skivan avslutas med låten Kissimmee kid. Den fortsätter i samma stil. Jazzig bluegrass. Virtuost framförd.

Musikalisk tillit

Jerry Garcia kan verkligen spela gitarr och Grateful Dead med Robert Hunter kunde verkligen skapa magisk musik. På sin femte skiva Workingsman's dead har de kvar sin originalsättning. Förstärkta på en låt av David Nelson annars är Jerry Garcia på gitarr, Phil Lesh på bas, Bob Weir på gitarr, Ron McKernan på minspel och orgel, Bill Kreutzmann på trummor och Mickey Hart på trummor.

De spelar fullständigt briljant countryrock med stänk av blues, folk och bluegrass. Hela tiden med en rockande känsla och fina improvisationer. De spelar väldigt avslappnat och de kan vara precis så lössläppta eftersom de har en total musikalisk känsla. De kan släppa kontrollen och bara spela på. De litar på varann och det blir ett underbart resultat.

Albumet gavs ut på Warner brothers 1970 men min kopia är en senare tysk pressning från 80-talet. Det är ett av de bästa album som gjorts och det är alltid en fröjd att lyssna på. I Grateful Deads utgivning är det insprängt mellan två andra klassiker Live / Dead och American beauty.

Uncle John's band är en mästerlig akustisk inledning. De spelar i flera lager med knäppande klara strängar och ett mer jordnära ackordkomp. De sjunger i enkla raka stämmor ungefär som att man hade gått förbi en äng och bara hört dem sjunga uppe på en kulle. Väldigt dynamiskt och omväxlande. De vräker in mycket energi på ett obesvärat sätt.

High time är en mer countryinfluerad låt med svävande pedal steel gitarr. Väldigt avslappnad men ändå väldigt närvarande.

Dire wolf fortsätter att utforska countrymusikens möjligheter. Ett underbart klart gnistrande solo och en medryckande melodi.

New speedway boogie ska textmässigt handla om tragedin vid Rolling Stones konsert vid racingbanan Altamont i USA där en man i publiken mördades. Annorlunda gitarrspel som leker sig fram och liksom knäpper till där det passar. Väldigt bra känsla. Sånginsatsen är bra och rytmen som ges av handklappet genom låter skapar en suggestiv stämning.

På andra sidan väntar Cumberland blues. Kompet är blandat elgitarr och akustisk. De matchar varann perfekt. Sånginsatsen är underbar med stämmor och de sjunger olika strofer. Melodin är omväxlande med en del oväntade växlingar. Det akustiska gitarrspelet av David Nelson blir nästan bluegrassaktigt ibland.

Black Peter är en långsam härlig blues. Melodin växer och utvecklas hela tiden. Mot slutet kommer några fina toner på munspel väldigt elegant.

Easy wind är brokig avslappnat vild blueslåt. Kul spel på trummor och slagverk som verkligen dominerar låten. En del munspel och perfekt gitarr som klipper in precis där den behövs. Sånginsatsen matchar känslan i musiken perfekt.

Kalaset avslutas med Casey Jones. En underbar melodi med galen text. Gitarrljuden spelas med ett härligt eftertryck. Sången framförs med en viss humor och trummorna har också en matchande speciell känsla. De lämnar plats för ett svävande sprucket gitarrsolo med underbart avslappnad känsla. Avslutningen är fantastisk med galopperande trummor och den lika avslappnade sången.

Guldkornen avlöser varandra. Några låtar kan man plocka fram och tralla på när som helst. De sätter sig tillochmed på en omusikalisk människa som mig.

En av de fyra solarna

Carl Perkins tillhör skaran av de klassiska rock n roll artisterna. Tillsammans med Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Johnny Cash spelade han in på Sun Studios i Memphis Tennessee. Skivan som jag tänkte skriva om här är hans första LP som kom ut 1958 på Sun Records men min kopia är den engelska utgåvan som gavs ut på etiketten London. Titeln är Dance album of Carl Perkins. Det är en äkta snäll känsla över hela skivan.

Carl Perkins musik är ofta countryinfluerad med en stark och djupt rotad genuin stil. Men han har även några riktigt klassiska rock n roll låtar. Musiken är taktfast, glad och melodiös. Hela tiden varierat så det är roligt att lyssna på. Gitarrspelet är ljust och med snabba knäpp med fina solon som ibland har lite bluegrasskänsla och ibland är härligt spruckna. På samma sätt som Johnny Cash så skrev han de flesta av sina låtar på egen hand vilket även tas upp i texten på baksidan av skivomslaget.

Skivan inleder med klassikern Blue suede shoes. Fina gitarrtoner, bas och sång. Spelades även in av Elvis Presley.

Movie magg har en fin djupt rotad rockabilly känsla. Bra bas och fina gitarrsolon med en fin hawaiiansk knorr på slutet. Sånginsatsen är försiktig och bra.

Sure to fall har en del stämsång och häftig bluegrassinfluerad elgitarr på ett par ställen. Djupt rotad genuin musik.

Gone, gone, gone har en rockigare tuffare känsla. Viss blueskänsla.

Nästa låt är klassikern Honey don't. Inleder coolt med sparsamma gitarrtoner och drar sen igång med ett fint driv och dynamiska solon med fin kontrabas. Har spelats in av Ronnie Hawkins.

En av endast två coverlåtar på hela skivan är The Platters klassiker Only you. Långsamt gungande och med bra sug i. Bastoner i grunden men blir ljusa gitarrtoner ibland på vågtopparna. Medryckande och böljande.

Andra sidan inleder med behaglig hillbilly i låten Tennessee. Fin medryckande melodi. Bra samspel mellan Carl och bakgrundssångarna och fina instick på gitarr.

Wrong yo yo är den andra coverlåten på skivan, den har en okänd kompositör och textförfattare. En ganska rockig låt med viss 30- eller 40-talskänsla i melodin. Mycket gitarr som dessutom spelas på ett annorlunda sätt med mycket ringande i tonerna.

Everybody's trying to be my baby en riktig rock n roll låt med en melodi som påminner om Johnny B good. Texten är lite i samma humoristiska anda som svenska Det är inte lätt att vara ödmjuk.

Nästa låt är klassikern Matchbox. Väldigt driven och härligt undertryckt vildhet. Fina gitarrsolon. Har spelats in av Ronnie Hawkins.

Your true love är en snabb men ändå långsamt flödande låt med fina bakgrundsstämmor och stabilt basspel som skapar en snabb galopperande känsla. Sen kommer ett distat gitarrsolo helt oväntat och bra.

Skivan avslutas med låten Boppin' the blues. En rejäl bluesbaserad rock n roll låt. Carl sjunger med övertygelse.

Oklassificerbar musik

I sanning udda men helt underbar musik. En slags folkrock med bara fiol och två akustiska gitarrer kanske vissa inslag av country eller bluegrass. Musiken undgår klassificering. Två låtar tycker jag ger Linda Perhacs vibbar och fiolen kanske påminner om John Cale i Velvet Underground. Kanske progressivt och psykedeliskt. Ljuvligt och vildvuxet på samma gång.

Skivan spelades in av den Kanadensiska duon Allan Fraser och Daisy Debolt medverkar gör också Ian Guenther på fiol. Skivan heter Fraser and Debolt och gavs ut på Columbia 1970. Allan Fraser har skrivit flera av låtarna men Daisy Debolt har också skrivit några. Två har de skrivit tillsammans och två coverlåtar. De gav ut sin andra och sista LP With pleasure 1973. Daisy Debolt dog sorgligt nog 2011.

En av de mer utmärkande dragen av musiken är de väldigt speciella sångarrangemangen som verkar helt improviserade och ger musiken en sällsynt levande känsla. Men ändå är musiken melodiös och har tydliga takter som visserligen flödar och ändras tillsammans med temperamentet. Sen måste man ju naturligtvis nämna det annorlunda kompet med en improviserad vild fiol som verkligen tar ut svängarna. Gitarrerna matchar fiolen och sången mycket bra. De verkar ha haft väldigt roligt när de spelat in skivan och de ger efter för alla infall utan att någonsin bli omusikaliska eller förlora sin genuina och äkta känsla.

Skivan inleder med All this paradise. Väldigt tyst inledning men den kommer igång. En ganska snabb och melodiös låt med bra sånginsats och annorlunda skiftningar av takt och temperament.

Gypsy solitaire har en otroligt udda ljudbild med riffbaserat fiolspel och rytmiska sånginsatser som kommer och går i riffen. Fraser och Debolt sjunger i verkligt improviserade stämmor. Ibland kommer en refräng som har mer melodi och längre toner på fiolen.

Them dance hall girls är en mer traditionell folkrockslåt med vackert fiolspel och fina gitarrknäpp i ett genuint komp. Fraser sjunger huvudparten men Debolt kommer in ibland. I en mellansektion spelas lite piano och saxofon vilket ger en underbar genuin stämning inte olik några av låtarna med The Insect Trust.

David's tune har en mer riffbaserad stil som de två första låtarna. Mycket temperament i sången som är melodiös och varierad. Låten är skriven av David Owen.

The waltze of the tennis players är en mycket stillsam låt med mjuk vacker sång och en melodi som vaggar lyssnaren till en ljuv sinnesstämning.

Armstrong tourest rest home inleder mystiskt med spridda hummanden eller rop och stråkljud. En kort låt som brygga mellan låtar.

Fraser and Debolt theme är en mjuk och behaglig låt där man hör en fin smärta i Debolts röst. Bra dynamik i ljudbilden.

Andra sidan inleder med Old man on the corner framförs av Debolt med Fraser som fyller på ibland och ibland sjunger de i varsin högtalare. Riffbaserat med blixtrande fioltoner ibland. Väldigt medryckande med varierande melodi som ständigt överraskar.

Warmth är som titeln antyder en väldigt varm och mysig låt. Vacker melodi med lågmälda gitarrer och vackra fioltoner. Väldigt bra omväxlande improviserade sångarrangemang.

Stoney day har ett sparsmakat drömskt ackompanjemang inte olikt en Linda Perhacs låt. Utforskande långsamt och förundrat promenerande toner på gitarr och fiol med spännande och varierad dynamik. Debolt sjunger hela låten ibland nästan viskar hon och Fraser viskar lite grann i den andra högtalaren.

Pure spring water inleder nästan obemärkt från föregående låt. Men den här låten har mer driv med en stark melodi och fin duettsång med roliga arrangemang. Några fjädrade toner som jag inte vet varifrån de kommer ger en svängig känsla. Avslutar med ett riktigt drömskt märkligt Linda Perhacs liknande parti.

De avslutar med en cover på beatelslåten Don't let me down skriven av John Lennon och Paul McCartney. Den inleder med ett intensivt rytmiskt parti. Sedan börjar den väldigt melodiösa härligt sorgsna men ändå uppiggande låten. De sjunger underbart fint i duett med fin känsla och en otrolig improviserad variation. Fiolen och gitarrerna kompar fint och ljuvligt kryddat. De har en förmåga att variera dynamik och temperament på flödande sätt som hela tiden ligger i linje med låten.

Variationsrika ljudbilder

Den underbara gruppen The Insect Trust gjorde bara två album. Det första har jag skrivit om tidigare och deras andra ska jag ta upp nu. Det kom på skivbolaget Atco 1970. Det var samma uppsättning medlemmar. De spelar en lite stillsammare musik med fina influenser från tradjazzens guldålder och de får till känslan och melodierna på ett underbart sätt. Men rycks med och tänker att så här kunde The Band ha låtit om de fortsatt i Basement Tapes andan.

Nancy Jefferies sjunger underbart bra och varierat och kompet med variationsrika ljudbilder av trä- och bleckblås är fantastisk. Ibland känns det som man är på New Orleans gator och då ger de sig ifrån en liten gitarrslinga som är så trevlig att man tappar hakan. Mycket genuint och ärligt med mästerligt men samtidigt lättsamt trakterade instrument.

Korta Be a hobo inleder. Väldigt ålderdomlig stämningsfull musik.

Hoboken Saturday night en snabb svängig låt med lite uppstudsig känsla över sången. Fint komp med märkliga blåsinstrument som kör på i en improviserad stil. Fin gitarrpassage i slutet.

The eyes of New York woman är nog skivans bästa låt. En lugn ljuv låt med fantastisk sång av Nancy Jefferies. Ett fint flöjtsolo och avslappnat komp på akustisk gitarr. Sen kommer en blåssektion in på ett mycket försynt sätt. Melodin är så lugn och avslappnad så man vill krypa in i den.

Ragtime millionaire är fylld av smakfullt blås och en pigg sånginsats av Nancy. Ett briljant gitarrsolo med en massa slide får de också in.

Somedays har sång av de manliga sångarna. En uppslupen galen improviserad sång med en massa blås och en massa galet sväng. En form av brass skulle jag säga.

Our sister the sun är en lång låt. Inleder med vacker lite drömsk sång som växer i styrka. En del cymballjud och sedan kommer en del flöjt och blås samt gitarr. En viss längtande känsla infinner sig. Sen kommer ett långt instrumentellt parti som är drömskt och improviserat med en del psykedelisk känsla. Avslutas med underbart hummande av Nancy och männen i bandet till ett komp av cymbaler och en galen flöjt som får mig att rysa av välbehag. Takten är vågorna som lugnt och stillsamt sköljer in mot strand.

Andra sidan inleder med Reciprocity. Här får de till en underbar böljande ljuv 20-talskänsla med superb melodi. En av männen sjunger med Nacy i bakgrunden i refrängen. Mycket bra blås som stundtals låter som stråk. Återigen ett briljant gitarrsolo med en massa fina knorriga knäpp. Man får lite Jeeves and Wooster känsla. Medryckande. Häftig flöjt i slutet som helt oväntat får in låten i marschavslutning.

Trip on me har en mer aggressiv melodi med elgitarr mer rockiga trummor med en massa smakfullt brassigt blås. Nancy sjunger med vild känsla.

Now then sweet man är en snabb gammaldags melodi med flöjt och banjo. Nancy sjunger fint och stämningsfullt. Man känner det kalla vattnet i bergsbäcken som porlar fram i nybyggarland. Den övergår i Mr. Garfield med manlig sångare och samma arkaiska känsla.

Reincarnations har också en viss ursprunglig bluegrasskänsla men även en del blues med bra munspel. Mycket bra sekvens med dallrande ringande slidegitarr. Väldigt enkel och ärlig i sitt sound. Fin försiktig sånginsats av Nancy.

Glade song inleder med några barn som sjunger. Fortsätter i en nybyggarstil med försiktig gitarr och hemmagjorda slagverk. Sen kommer en del brass som ger samma autentiska känsla.

Ducks avslutar skivan. En driven låt i jazzfacket eller kanske mer rythm and blues med en del blås och rytmiska melodiösa improvisationer. Det blir häftigt när en elgitarr tar vid precis efter en trumpet och bara fortsätter improvisationen. Mycket New Orleans känsla med viss psykedelisk touch. Speciellt när Nancy börjar sjunga ordlöst. De får även in ett annorlunda och koncist gitarrsolo. Avslutas på tonen.

Både glatt och sorgset

Link Wray spelade in mycket på sin gård i Maryland tillsammans med sin familj och vänner. Jag har skrivet om den första som kom ut i USA även ett album som tillskrivs Mordicai Jones och ett av hans bror Vernon Wray spelades in här. Den andra Beans and fatback kom bara ut i England på det engelska bolaget Virgin records år 1973. Den tillochmed mixades i England. Den är lite mer vild och oputsad jämfört med den första men fullständigt underbar att lyssna på. Glada jam i en gränsöverskridande stil mellan bluegrass, blues och folkrock. De fullständigt glöder och spritter av spelglädje. Stilen förändras mellan låtar och i låtar så det blir aldrig tråkigt. Ibland är det glatt och ibland mer melankoliskt och eftertänksamt. Link Wray sjunger mycket bra med ett starkt uttryck i en lika brutal som skör röst. Ljudet är fantastiskt klart och stilrent välproducerat. Fantastikt rikt ljud som aldrig blir överdrivet eller splittrat.

Beans and fatback inleder skivan på bästa möjliga sätt. Den börjar med bluegrassinfluerad akustisk gitarr eller det kanske är banjo. Sedan kommer en mungiga eller liknande och lite hemmagjort slagverk. De drar på och det är otroligt medryckande. Sen tystnar det och de drar igång ett elektriskt inferno av vild svängig musik. Link Wray sjunger lite grann med sin innerliga röst och det spelas en grymt ljudande gitarr med en massa solon och ett rock n roll piano spelar härliga instick på perfekta ställen. Hela låten är som ett rusande lokomotiv som är enormt medryckande.

I'm so glad är tungsint och sorgsen trots titeln. Link Wray hummar med sin säreget grova men varma och innerliga röst och kompet består av akustisk gitarr och något som ibland låter som vedträn som klyvs och ibland låter som något liknande. En arbetssång med taktfast komp. Men ser en man som lugnt och metodiskt utför ett hårt kroppsarbete.

Shawnee tribe fortsätter i en sorgsen men mer längtande och hoppfull stil. Kompet är en underbar blandning av akustiskt och elektriskt. Det bara glöder om spelglädjen och man rycks med. Det är gitarr, piano och ett stadigt bas och trumkomp. Hela tiden med ett väldigt äkta ljud. Link Wray sjunger fantastiskt bra och han har en liten lössläppt kör med sig.

Hobo man står med på både etiketten och skivomslaget men den spelas inte vad jag kan höra.

Georgia pines är lite tyngre i sitt uttryck med elektrisk gitarr hela vägen. Link Wray sjunger med en kör bakom sig. Blir lite Louie Armstrong aktig jazz över sången en kort stund på ett behagligt sätt. Gitarren river av några vinande toner i slutet och trummorna skramlar på bra.

Alabama electric circus är en instrumentell låt med behagligt ljud av snabbt folkrockigt gitarrspel som låter både akustiskt och elektriskt. Även piano pendlar fram och åter i den härliga lössläppta ljudbilden.

Andra sidan inleder med Water boy, en arbetarsång med tunga bluestendenser som nästan övergår i Muddy Waters influerad Chicago-blues. Byggs upp långsamt och avslappnat. Den är instrumentell i början men en bra bit in i låten sjunger Link Wray lite grann. Hur länge kan man få en gitarrton att sväva, frågar man sig. Viss del av kompet låter som att någon drar upp ett väggur.

From Tulsa to North Caroline är en mer uppspelt blandat elektrisk och akustisk folkrockslåt som bara Link Wray kan skapa. Kören står för sången här. Fullt med infall och instick på piano och gitarr av olika typ. Spelglädjen är total och det är bara att falla in och digga med.

Right or wrong (you loose) är en tyngre låt med mörka toner. Stressade kusliga gitarrer fyller ljudbilden. Sen kommer en ångestfylld elgitarr vinande i ett kort solo som återkommer i intervaller.

In the pines en medryckande positiv låt med Link Wray på sång och med kör. Takten är vedhuggarens och sen är det spelglädje och spännande gitarrljud som surrar på i en föränderlig flödande låt med enkel grundmelodi. Pianot fyller på efter ett tag och slagverken låter väldigt hemmasnickrade och varma. Grymt sköna slidegitarrtoner. Gladare jam finns inte.

Avslutar kalaset gör Take my hand (precious lord). Eftertänksamma toner på surrande elgitarr som växer i styrka. Innerliga pianotoner som ljuder. Link Wray sjunger med innerligt eftertryck på ett skört sätt. En mycket annorlunda version jämfört med Elvis Presleys men med samma känsla och äkthet.