Regnglädje

Redan 2017 skrev jag om första skivan med Bonnie Lou. Nu är det dags för hennes andra album. Det har titeln Raining down happiness. En ganska rak countryskiva med lite popinfluenser. Bonnie Lou sjunger bra, speciellt på låtarna Raining down happiness, Stand by your man och This is for you.

Skivan gavs ut på Wrayco 1972. Jag läste någonstans att den etiketten skulle ha en koppling Link Wray men det stämmer inte vad kan se. Jag tror istället att den grundades av Lewis Chitty. Det här verkar vara den sista skivan Bonnie spelade in men enligt baksidestexten så spelade och sjöng hon i ett TV-program med Paul Dixon.

Titellåten Raining down happiness inleder. En glad gospelinfluerad låt med bra medryckande melodi. Kompet med elgitarr och lite piano är också bra.

Tammy Wynettes klassiker Stand by your man är nästa låt. Fint framförd med gitarr och Bonnies varma uttrycksfulla röst.

Seven lonely days är en av Bonnie Lous signaturlåtar som fanns med redan på första skivan. Bra körinsats. Lite logdanskänsla.

Andra sidans bästa låt är en annan låt som också fanns på första skivan Tennessee wigwalk här kommmer en andra låt från första skivan. Bra gitarrspel och härligt klipp i melodin.

This is for you avslutar skivan riktigt bra med vacker melodi, genuin sånginsats och snygga stråkar.

Modernt jamband

Tänker man på jamband dyker nog Grateful Dead upp och förtsås Allman Brothers. Är man mer modern kanske man tänker på Phish. Men här är ett nederländskt alternativ som heter Leif De Leeuw Band. Deras första album kom 2016. Här ska jag skriva om deras senaste album som är ett livealbum som heter A mighty fine live album och kom nu 2025 och utgivit privat av bandet själva.

Jag hörde talas om bandet via en annan blog och det stämmer verkligen att de går i samma spår som Allman Brothers på ett lyckat sätt. Mina favoritlåtar är Soulshine och Lone star.

Bandet består av Leif De Leeuw på gitarr och sång, Sem Jansen på sång och gitarr, Tim Koning på trummor, Boris Oud bas och sång, Joram Bemelmans på trummor, Stan De Kwaadsteniet orgel, akustisk gitarr och sång samt Quint Vullings på orgel.

Rosalie har ett minutlångt improviserat parti med orgel och gitarr som är helt fantastiskt. Sen kommer ett parti där gitarren dominerar på mjukt följsamt sätt men ändå inte utan ett bra bett i de långa tonerna.

Playing in a band är en dansant boogie woogie låt men snyggt gjord med en bra sånginsats och en del fint gitarrspel som blommar ut fina improviserade partier men utan att lämna boogien med varken gitarr eller pianot i bakgrunden.

Gumbo man har ett säreget basljud som brummar igång låten och fortsätter genom hela låten i bakgrunden. Annars är det fortsatt bra gitarrspel. När jag lyssnar mer så får jag nog nästan säga att den är lite funkig speciellt de rytmiska ensamma gitarrljuden som andas lite Seinfeld signaturmelodi men flink och varierad.

Small town har samma ödsliga melodiska långa gitarrtoner men ändå positiva soluppgångskänsla som Allman Brothers. Lite långsammare och mer jazzigt skulle jag säga. Efter hand blir gitarren starkare och mer bluesigt berättande med mycket känsla och uttrycksflullhet i de varierade gitarrljuden.

Andra sidan inleder med Fool for love en behaglig blues med bra sånginsats. Sedan jammar de iväg med både piano och gitarr med ett speciellt sound.

Home wrecker är genuin Allman brothers rock med lika delar rock och avslappnat jammande. Här kör de även lite snyggt jazziga solon på orgeln som blir riktigt medryckande när resten av bandet hakar på.

Where I'm heading har lite mörkare framtoning med mer bas och en ganska stark melodi. De släpper loss orgeln här också men i en mer surrande intensiv stil och med bubblande bas till. Skiftar snyggt till kontemplativa gitarrimprovisationer som växer på ett medryckande sätt.

Andra LPn inleder med The gypsy flies. Här är de mer drömska med en ljudbild som är monoton men samtidigt lite funkig på ett industriellt sätt. Den blommar ut lite mer efter hand dock på några ställen och växer tempermentmässigt.

Soulshine har ett vinande gitarrljud som andas gospel i inledningen. Riktigt mustigt och dynamiskt sväng när fler instrument kommer in. Får lite känsla av Janis Joplins Misery'n riktigt kul. Fantastiskt gitarrspel med grym känsla i slutet av låten.

Sångerskan Berget Lewis sjunger på Southern man en Neil Young låt. Bra gitarrspel i samspel med orgel. Soulinfluerad sånginsats med mycket kraft.

Sista sidan börjar med låten Lone star är en behaglig låt med en härlig melodi som starkt påminner om Allman brothers på ett fint sätt. Bra sånginsats och strålande gitarr i en lite countryinfluerad stil.

Drumsolo är precis vad titeln antyder.

De avslutar skivan i positiv stil med Hard to hold. En stabil låt med mjukt gung. Blir lite improvisationer i slutet. Gillar jammandet med basen.

Kvasireligiöst men bra

Bob Dylans svit av påstått religiösa skivor Slow train coming, Saved och Shot of love kom på tal under en jobbintervju en gång. Här ska jag skriva om den andra i ordningen, Saved som gavs ut på CBS 1980. Jag finner texterna låtsaskristna. Något om gyllene regeln, saliga äro de saktmodiga eller den som är fri från synd skall kasta första stenen och liknande finner jag inte ett spår av. Med detta sagt så gillar jag musiken på alla tre skivorna. Dylan är i sitt esse och sjunger bra till starka melodier i fina arrangemang. Inspelad i klassiska studion Muscle Shoals i Alabama. Det verkar som att all musik inspelad där har en speciell genuin känsla.

Min favoritlåt är nog What can I do for you? eftersom jag gillar munspel mer än orgel.

A satisfied mind har bara svagt komp och en kör till Dylans nästan extatiska mässande. Påminner med lite god vilja om Ralph Stanleys O death.

Med Saved blir det gospel i högt tempo med kör och snabba pianoslingor.

Covenant woman här blir det en försiktigare stil med en berättande sång till svepande orgeltoner och mysiga gitarrer.

What can I do for you? fortsätter i en mjuk stil men med lite mer rytm i melodin och munspel istället för orgel.

Solid rock är som titeln antyder lite mer rockig i framtoningen. Bra medryckande takt och snyggt gitarrspel. Kören förstärker sången på ett lagom kaotiskt sätt.

Andra sidan inleder med Pressing on blandar gospel och folkrock och växer från en lågmäld inledning till en stark melodi med kör och piano.

In the garden fortsätter i en liknande stil men med mer piano och orgel.

Saving grace är lite mer avskalad utan kör och behagligt sprucket gitarrljud bland piano och orgel.

Are you ready försöker sig på lite gospel åt blueshållet med en orgel som bygger bluestakten och en kör. De får med ett litet solo på elgitarr.

Blues och country med soul

Jag skrev om albumet Hills of Indiana med Lonnie Mack tidigare på bloggen. Nu har ett andra album med honom landat i samlingen via ett besök i skivaffären Sound Station i Köpenhamn. Albumet som kom på Elektra 1969 heter Whatever's right. Mitt exemplar är den engelska utgåvan. Det är mer soulinfluerat än Hills of Indiana men på ett rockigt sätt och mycket blues och country blandas in också. Han är mycket genuin och äkta i sitt framförande på ett otvunget sätt. Påminner om Link Wray.

Mina favoritlåtar på skivan är I found a love och Mt. healthy blues men hela skivan är riktigt bra.

Untouched by human love inleder med en enorm soulkänsla kombinerat med blixtrande gitarr. Lonnie sjunger med kraft och intensitet och en del saxofon förstärker soulinfluensen.

I found a love är mer influerad av blues och country med fantastiska gitarrtoner och en själfull sånginsats.

Share your love with me är en gladlynt låt som andas lite country uppblandat med gospel i en anspråkslös och lekfullt genuin och enkel stil. En liten kör förstärker stämningen. Ett riktigt bra gitarrsolo får han också in.

Teardrops on your letter har en långsammare bluesig melodi med riktigt bra gitarrspel på ett bra ställen. Lite Little girl blue känsla över låten faktiskt.

Baby what do you want me to do har ett stabilt rock n roll gung med munspel och en fin rytm.

Andra sidan inleder med en av Lonnies egna kompositioner. Den instrumentala låten Mt. healthy blues. En härlig blueslåt med piano och munspel och helt fantastiskt gitarrspel. Grundkompet går i sitt blueslunk med de andra instrumenten dansande runt med en grym intensitet.

What kind of world is this har en sorglig, vacker och enkel framtoning med en liten skör melodi uppbyggd av piano och orgel. Bra sånginsats och fina körarrangemang.

My babe här kör han vidare med rejäl blues i en rockig och genuin stil. Mycket munspel och gitarrtoner som sitter där de ska. Enorm känsla i musiken och musiker som vet hur man skapar stämning.

Skivan fortsätter med en lika genuin countrylåt Things have gone to pieces. Fin lunkande melodi på piano och en bra sånginsats.

Avslutningsvis den soulinfluerade Gotta be an answer.

Autopilot

I boken Endless trip fick det självbetitlade albumet med gruppen Pilot från 1971 på RCA ganska positiva kommentarer. Gruppen inkluderar dessutom två Blue Cheer associerade musiker Bruce Stephens och Leigh Stephens. Men jag blir tyvärr inte imponerad. De har för bråttom med att ta med allt i sina låtar från gitarr, piano, stämmor, soulsång, körer, blåssektioner, orgel och det bara snubblar ihop utan känsla.

Stop and think en snabb låt med allt inkluderat från gitar, piano, stressade sångarrangemang och märkliga svepande ljud. Miss Sandy har en mer nyanserad countryrocksinfluerad stil med en soulfull sångare. Rendezvous har en ganska störande blåssektion och melodin är så splittrad att den försvinner. Fillmore shuffle är väldigt lugn i framtoningen utan melodi. Ett parti med saxofon.

Andra sidan inleder med Love is that way. En låt med ett positivt och behagligt flyt men med en del överdrifter med pedal steel gitarr på ett par ställen. Penny alone har ett spännande gitarrljud och bra bongotrummor i ett luftigt arrangemang. With me tonight fortsätter med soulinfluerad sång och en del piano. Rider en gospelkör inleder sedan blir det en massa stuffigt blås. Den slätaste versionen av klassikern CC rider som jag har hört.

Inlevelsefullt med Pops

Pops Staples spelade in flera låtar 1999 men han dog året efter så det blev ingen skiva då. Men Mavis Staples och Jeff Tweedy på bas och gitarr färdigställde låtarna som gavs ut som Don't lose this på dBpm records 2015. Det är ett underbart sparsmakat, stilrent och avslappnat album. Väldigt genuin musik som rör sig bland blues, rock och gospel på ett souligt sätt. Pops spelar bra gitarr och hans röst är försiktig och fylld av känsla som växer tillsammans med Mavis inlevelsefulla röst. Kompet på gitarr och bas ger en fantastisk inramning.

Somebody was watching har en väldigt tät stämning med sparsmakat och rytmiskt komp med bas och lite gitarr. Pops sjunger anspråkslöst och en bra kör i bakgrunden. Långsamt väldigt djupt gung.

Sweet home framförs nästan a capella med några få toner på gitarr och en duett mellan Mavis och Pops som improviseras fram.

No news is good news har ett stabilt gungande komp med mycket bas och trummor och Pops ensam på sång med kör i refrängen. Snygga instick på gitarr.

Love on my side framförs framförallt av Mavis på själfull sång och riktigt fina känsliga gitarrtoner.

Friendship har en härlig The Band influerad berättande melodi med Pops på sång och fina körinsatser från Mavis, Cleotha och Yvonne. En mysig låt.

Andra sidan inleder med Nobody's fault but mine som jag antar är inspirerad av Blind Willie Johnsons låt. Väldigt lågmäld men ändå intensiv med sparsmakad gitarr och inlevelsefull sånginsats.

The lady's letter är en medryckande låt med bra körsång och komp i samspel med sången.

Better home har ett väldigt snyggt sångarrangemang med en duett mellan Pops och Mavis där rösterna går in och ut ur fas på ett medryckande sätt. Melodin är annars härligt långsam på ett bluestigt sätt. Bra sparsmakat gitarrspel med fin klang.

Will the circle be unbroken den klassiska countrylåten gör de på ett fantastiskt rytmiskt sätt med mycket bas och bra sånginsats med bra körande också.

Skivan avslutas med en cover på Bob Dylans Gotta serve somebody. En tät atmosfär med en del orgel. Ett fint gitarrsolo. Verkar vara inspelad live.

Alltid bäst

Min mamma sa alltid att Elvis Presley var en av min mormors favoritartister och hon tyckte själv alltid att hans röst var en röst som hon direkt kände igen när det var han som sjöng. Elvis är en av mina absoluta favoritartister också.

Nu tänkte jag skriva om hans sista album som gavs ut på RCA 1977. Mitt exemplar är en svensk pressning. Elvis sjunger som alltid väldigt bra och melodierna är medryckande och pendlar mellan country och gospel. Bra arrangemang med kör och bra spel på allt från gitarr till piano och blås. Hela skivan är lössläppt, avslappnad och genuin speciellt i den fantastiska låten Moody blue.

Unchained melody inleder starkt med piano och fantastisk själfull sånginsats. En enorm intensitetsväxling med stegrande sång och trummor är riktigt bra.

If you love me (let me know) går i fint avslappnat countrylunk. Bra körinsats och snygga arrangemang med gitarr och blås.

Little darlin' den klassiska rock n roll låten i en version som ligger nära originalet men med extra tryck tack vare Elvis varma röst.

He'll have to go är en version av den gamla poplåten som i en svensk version med Gunnar Wiklund var min pappas favoritlåt. Elvis sjunger den själfullt och mycket bra. Bra dynamiskt piano och gitarrspel.

Let me be there en gospellåt i dynamisk countrytappning med riktigt bra sånginsats och gitarr. Snygga växlingar mellan lågmälda partier med bara Elvis och gitarr och partier med kör och blås. Inspelad live.

Andra sidan med inleder med hitlåten Way down. Den har ett säreget driv med många växlingar och många kryddade solon och instick med kör.

Pledging my love är en mycket vacker låt med medryckande melodi och en ljuvligt öppen och ärlig sånginsats. Pianospelet ger låten extra fin atmosfär tillsammans med kören. En del trumpet är också bra.

En av mina första favoritlåtar med Elvis var Moody blue. Den träffar precis rätt med sången och melodin. Ett härligt driv och bra tempoväxlingar. En del stråkar och perfekta toner på gitarren som kommer precis där de ska. Lössläppt och genuint med Elvis fantastiska röst.

She thinks I still care är en lågmäld och melodiös countrylåt. Elvis ger den liv och värme.

Sista låten är It's easy for you. En ganska tungsint låt men som alltid med Elvis blir det vackert och får liv.

Definitivt inte Janis

Lydia Pense har jämförts med Janis Joplin. En extremt dålig jämförelse visar det sig tyvärr. Lydia sjunger på ett ickegenuint sätt utan att förmedla äkta känslor. Hon försöker, men det vill sig verkligen inte och blir bara löjligt. Kompet är tyvärr också hemskt. Dansmusik i soulformat. Ett obehagligt foto på baksidan med någon sorts avrättningscermoni från 1700-talet framför ett modernt höghus sänker detta om möjligt ännu mer. Skivan gavs ut 1969 på märket San Francisco.

I wish I knew how it would feel to be free inleder med en trevlig gospellåt som är bäst i början med minimalt komp. Sedan blir det lite överdrivet både sångmässigt och kompmässigt.

If you will är en släpig låt utan större känslomässigt innehåll. En massa blås och en sångstil som är jobbig.

You got me hummin fortsätter i samma överdrivna stil men lägger till en väldigt stuffig orgel till mixen.

Andra sidan inleder med I just want to make love to you, en klassisk Willie Dixon låt. Tyvärr lyckas de göra en dålig version som tar bort all blues ur den.

I'm a good woman är en ointressant stuffig danslåt.

Let me down easy har lite mer känsla med lågmält komp och Lydia Pense sjunger lite mer äkta. Sen har den ett ointressant lågtempo mittparti som förstör känslan.

Watch your step avslutar skivan med en danslåt.

Cold cold ground

Så här i december fryser det på snabbt på den kalla marken. Låten Cold cold ground hörde jag första gången i TV-serien Uppdrag mord (Homicide i original). Den fångade mitt intresse direkt. Långt senare fann jag ut att det var Tom Waits som gjort låten. Den finns med på skivan Franks wild years från 1987. Mitt exemplar verkar vara en svensk utgåva på Island records.

En rå och märklig skiva som använder flera musikaliska stilar på ett lättsamt sätt. Helheten förstörs lite av en riktigt dålig låt. Men förutom den låten så är skivan genuin och spännande och trevlig att lyssna på. Skulle väl säga att den påminner lite om Captain Beefheart.

Hang on St. Christopher har en driven mystisk New Orleans stil över sig.

Straight to the top har knappt någon melodi utan är mer en rytmisk låt.

Blow wind blow har en långsam fin böljande stil som kontrasterar med en råa sånginsatsen på ett vackert sätt.

Temptation har mjuka tangorytmer och rå sång men med flera stämmor. En del saxofon.

Innocent when you dream är en visa i melodin men väldigt rå sånginsats. Väldigt atmosfäriskt.

I'll be gone har snabbare komp på dragspel i en ungersk stil. En tupp galer flera gånger.

Yesterday is here har ett avskalat komp och känns som en folksång i samma stil som klassikern House of the rising sun.

Please wake me up inleder med falska toner på flöjt. En liten försiktig röst sjunger.

Franks theme har stilen av karnevalsmusik med ljudet av en orgel i inledningen sen när sången kommer är det mer som ett väckelsemöte.

Andra sidan inleder med More than rain som är förvriden sorgsen visa.

Way down in the hole har en del New Orleans inspirerat sväng. Även en del märkliga gitarrsolon.

Straight to the top är faktiskt ganska renodlad jazz.

I'll take New York fortsätter i en ganska obehaglig dissonant jazzstil med stora teatrala inslag.

Telephone call from Istanbul återgår som tur är till en mer musikalisk och medryckande stil.

Cold cold ground min favoritlåt på skivan. Melodiös, vacker, stark och skör på samma gång. Sparsmakat arrangerad och innerligt framförd.

Train song har en fin berättande lugn folksångsinspirerad stil nästan kyrklig orgel.

Skivan avslutas med en annan version av Innocent when you dream från första sidan som går i samma kyrkliga stil som föregående sång.

Som ett annorlunda The Band

Ocean spelade in en cover på låten The stones I throw som skrevs av Robbie Robertson och gavs ut som singel med gruppen Levon and the Hawks som var embryot till The Band.

Låten finns med på Ocean skivan Put your hand in the hand. Låten med samma namn var tydligen en hit. En positivt laddad låt med mycket energi. Skivan kom på etiketten Kama Sutra 1971.

Ocean som kom från Toronto i Kanada bestod av Janice Brown på sång, Greg Brown på sång, piano och orgel, Jeff Jones på bas, Dave Tamblyn på gitarr och Chuck Slater på trummor. De gav ut sin andra och sista skiva 1972.

Musiken kan liknas vid ett The Band med en kvinnlig sångerska, gospelinfluerad stil och mer positiv energi. Jag gillar skivan.

Titellåten Put your hand in the hand inleder skivan. Väldigt religiös text. Melodin och sångarrangemangen är väldigt medryckande. Handklapp och piano är bra.

Pleasure of your company framförs av en manlig sångare och har lågmält komp i början med lite flöjt och akustiska klanger. Sedan blir det mer åt countryrock hållet. Påminner om Up on cripple creek.

We got a dream framförs av Janice i första versen och Greg i andra versen och tillsammans i refrängen. Har lite lugnare österländskt influerad medryckande melodi.

Deep enough for me har både kvinnlig och manlig sång i en The Band inspirerad melodi med väldigt religiös text.

Andra sidan inleder med countryklassikern Will the circle be unbroken i en rockig gospelskrud.

The one who's left påminner väldigt mycket om The Band låten The weight.

Sones I throw har en massa orgel, bra sånginsats i medryckande arrangemang med både manlig och kvinnlig sångare. Bra växling till gitarr på ett ställe. Spännande avslutning som inte finns i originalet med vild stämsång.

No other woman har lite mer nedtonat komp i inledningen sen kommer det mer tryck i refrängen. Bra anspråkslöst gitarrspel.

Vild röst och vilt piano

Konstigt nog så har jag inte skrivit om någon skiva med Jerry Lee Lewis än på bloggen. Han är ju en av mina favoritartister och ingår i det legendariska Sun-gänget tillsammans med Elvis Presley, Johnny Cash, och Carl Perkins. Jag har skrivit om hans syster Linda Gail Lewis.

Skivan som jag ska skriva om här är dock inte utgiven på Sun Records utan på Mercury. Den är inte utgiven på 50-talet heller utan 1972. Men den är ändå full av rock n roll uppblandat med gospel och country. Även ett stänk av blues och konstigt nog funk i en låt. Skivan heter The killer rocks on. Mitt exemplar är en fransk utgåva.

Stilen är väldigt avslappnad och det känns som de bara sitter och spelar lite helt spontant. Jerry Lee Lewis har en väldigt improviserad sångstil och pianospelstilen är vild.

Don't be cruel en av mina favoriter med Elvis. Jerry Lee kör den i väldigt högt tempo komplett med piano, stråkar och bra frasering.

You can have her är en typ av snabb country som påminner mycket om Sånt är livet. Vackert orkestrerad.

Games people play har en fin flödande melodi. Mycket medryckande med smakfulla stråkar och fina gospelinfluenser.

Lonely weekends har mer uttalat rock n roll piano genom hela låten.

You don't miss your water är en långsam låt men den har ett bra driv.

Turn on your love light är en låt med rejält driv i. Grateful Dead spelade den många gånger. Jerry Lee Lewis spelar ut hela sitt sångmässiga register i en spontan låt.

Sida två inleder med låten Chantilly lace, J. P. "Big Bopper" Richardsons signaturmelodi. Den passar Jerry Lee Lewis galna stil på ett bra sätt.

C. C. rider en klassisk blueslåt som finns i många olika versioner. Den här är fint arrangerad med call and answer med en kvinnlig kör, bra pianospel och en fiol.

Walk a mile in my shoes är en snabb medryckande låt med fint avvägda arrangemang och bra tryck i sången.

Me and Bobby McGee en välkänd och mycket bra låt. I Jerry Lee Lewis version är något stressad. Spännande med en vild duett i sången på vissa ställen. Ett bra pianosolo i slutet.

Shotgun man en riktigt märklig låt som nästan är funk.

Skivan avslutas med den underbara Fats Domino låten I'm walkin'. Bra pianospel men kanske något stressad.

Förmodligen ett hjärnsläpp

Grateful Dead är ett fantastiskt band men tyvärr gjorden medlemmen Bob Weir inte ett speciellt bra soloalbum 1978. Det heter Heaven help the fool, utgivet av Arista. Bilden på konvolutet lovar gott med Bob sittandes på huk med en akustisk gitarr. Givet Grateful Deads fina folkrock-, bluegrass- och country-låtar så tänker man att det här kan vara riktigt bra. Tyvärr så tror jag inte att det hörs en enda akustisk gitarr på hela plattan och ljudet är istället väldigt modernt och putsat inte alls jordnära och avskalat som Grateful Dead brukar låta. Det här var Bobs andra soloalbum det första Ace som ska vara mer i linje med Grateful Deads stil kom 1972. Visst det här är melodiöst och det är nog ett bra album om man gillar intetsägande modern jazz-pop med en tyvärr uttryckslös sånginsats. Har sin plats i samlingen tack vara den starka kopplingen till Grateful Dead.

Bombs away inleder melodiöst med en driven låt. Easy to slip har en långsammare melodi. Salt Lake City har ett bra gitarrparti. Shade of grey har en del bra piano och gitarr.

Andra sidan inleder med titellåten Heaven help the fool. Långsam med lite snabbare refräng och en del blås. This time forever en ny långsam melodi som får lite tryck mot slutet. I'll be doggone har lite stuffig stil med lite körande. Wrong way feelin har också lite mer tempo och rockig Springsteen gitarr. Påminner konstigt nog i refrängen nästan litegrann om Highway to hell.

Som musik ska vara

Joey Welz ska ha spelat i Bill Haley the Comets under 60-talet. Han gjorde en skiva som gavs ut 1974 på Music city records. Ett lite halvmystiskt album med Link Wray på gitarr. Joey Welz och Link Wray skrev musiken tillsammans. Flera av Link Wrays kompanjoner medverkar på skivan: Ray Vernon, Doug Wray och Billy Hodges.

Känslan i musiken är definitivt liknande de tidigare Link Wray albumen som jag skrivit om som spelades in i det omgjorda hönshuset. Men den här skivan spelades in i Accent Sound Studio i Baltimore i Maryland. Det är också lite mer snällt och polerat.

Joey sjunger bra och Link finns med på sång i åtminstone en låt. Väldigt bra gitarrspel och en del fina pianoslingor också. Väldigt äkta, genuint, glädjefyllt och bra. Sann musikalitet och samtidigt lättsamt och avslappnat.

Joey Welz verkar fortfarande aktiv som musiker.

Listen to the voices that want to be free inleder med en försiktigt lekfull melodi och ackompanjemang. Fina slingor på svävande gitarr och en stabil bas.

Love is moment har en väldigt lågmäld framtoning. Har nästan mandolinliknande gitarrspel på några ställen. Stämningsfyllt ackompanjemang.

I've been searchin' for me, so I could find you inleder med en rolig pianoslinga sen kommer häftigt återhållsam surrande gitarr som bygger upp melodin. Melodin är försiktigt medryckande.

Goin' home har fin ljus svävande gitarr och en behaglig melodi.

I remember her love bit I forgot her name har en del körsång med en behaglig takt och bra gitarr.

Corn crib symphony är en instrumentell låt med snabb gitarr och piano i en omväxlande blandning. Både akustisk gitarr och elgitarr. Väldigt lekfullt och medryckande. Sann inspirationsglädje.

Andra sidan inleder med Peace is the freedom har väldigt bra körsång, piano och sparsmakad lyrisk perfekt avvägd gitarr. Link Wray sjunger lite call and answer i ena högtalaren en bit in i låten. Väldigt bra.

Jesus, be my friend är en driven låt med piano mestadels.

Rippen' em off in the name of love är en ganska hård låt med distad gitarr och en del orgel.

True love was the color of her eyes har en del riktigt udda spruckna gitarrslingor som är fantastiskt härliga att lyssna på.

I'm from the world, I'm from the Earth har ett trevligt komp med både elektrisk och akustisk gitarr. Melodin är medryckande.

Skivan svslutas med instrumentella Nite ryder. En ganska tät låt med mycket elgitarr och orgel. Ändrar karaktär på ett intressant och flödande sätt.

Tonsatt Fader vår

Bob Bohanna har jag skrivit om tidigare. Han spelade in en skiva med gruppen Morning Glory. Här har han istället samlat gruppen Pure love and pleasure som kallar sin enda skiva för A record of pure love and pleasure. Den gavs ut på märket Dunhill 1970.

Förutom Bob Bohanna som spelar gitarr, bas och sjunger bestod gruppen av David McAnally på sång, Pegge Ann May på sång, John Allair på orgel, piano och sång samt Dick Rogers på trummor och sång. De ser glada ut på omslaget.

Den här skivan är mindre psykedelisk än Morning Glory men det är fortfarande mycket ljud, tätt och intensivt. Lite psykedeliskt och rockande men har även influenser av ren rock med stänk av country eller folk. Det myckna ljudet blir lite påfrestande ibland och det glimmar till de gångerna när de tonar ner ljudbilden något och blir mer sparsmakade.

Too Scared To Go är en ganska orgelintensiv driven låt med ett smittande riff som nästan låter som en xylofon. Sången framförs av David McAnally. En del surrande gitarr i slutet.

All In My Mind har maffiga trummor i inledningen. Sången framförs av Pegge Ann May med lite kör också på vissa ställen. Betydligt lugnare än föregående låt. Ökar i intensitet i slutet med en massa gitarr.

What'cha Gonna Do är en frejdig låt med trevligt ljust piano i ena högtalaren. Någon sorts countryfierad music hall som är medryckande och trevlig.

My lies har ett taktfast lustigt bakgrundskomp som påminner om någon mycket modernare låt. Sen sjunger de duett med en del lyrisk gitarr i någon sekund ibland. En del stökigt piano också.

Hard times är en låt med bra engagerad sånginsats av David och komp på en lagom nivå med gitarr med mycket temperament. Sparsmakat och udda traktering. Tungt och dynamiskt med spännande och varierade sångarrangemang. Den ökar i intensitet också mot slutet med orgel och gitarr i tätt samspel innan sången kommer tillbaka.

Andra sidan inleder med låten Mama said en släpig men taktfast låt med bra sångarrangemang och speciell huvudsångare. Lite soul eller gospel över den här låten.

Joyce är en lugnare mer folkrocksinfluerad låt med stämsång. De får till en bra stämning i låten. Ljudet är lite för starkt på något sätt för att det ska bli riktigt fantastiskt bra.

Relax är en tung hårt dunkande rocklåt. Ett instrumentalt parti i slutet har en massa överstyrd gitarr som trakteras på ett annorlunda sätt.

Love, love, love you är en snabb glad countryinfluerad låt. Har ett mjukt trumsolo som är riktigt udda i sin takt. Kaotiska sångarrangemang.

Sista låten heter The Lord's prayer och är en tonsättning av orden i Fader vår. Är stämningsfylld med lågmält komp med mycket dynamik. Melodin är bra. Sen kör de improviserade partier med orgel innan låten kommer tillbaka. Maffiga trummor. Påminner lite om Mad River och deras låt Merciful Monks. En del bra körsång som har en mäktig klang.

Funkig jazz eller en signaturmelodi

David Axelrod är en märklig artist som givit ut ett ganska stort antal skivor och han verkar ha upprättat ett ganska högt anseende i skivsamlarkretsar. Jag har bara hört en skiva med honom och det är Heavy axe på Fantasy records. Den kom 1974.

Det är mycket instrumentell musik. Ganska mycket soul, funk och fusion men med en del blueskänsla och även en del klassiskt, gospel och jazz. Influenser av fusion och jazz är nog inte så konstigt eftersom Julian Cannonball Adderly är producent och han bidrar med saxofon på sin egen komposition som öppnar skivan.

Det är en stundtals cool och ganska skön skiva att ha på i bakgrunden men inte något man lyssnar koncentrerat på. Det är ett fint flöde av toner och en del fina instick på gitarr och olika blåsinstrument men inget som direkt fångar intresset. Inget som engagerar och inget som stör.

Enligt olika sidor på nätet och böcker så ska hans första två album vara hans bästa. Heavy axe var Axelrods sjätte album. Omslaget är missvisande för det är inte ett spår av någon countryrock eller så kallad rural rock här.

Get up off your knees inleder coolt med avslappnat piano som nästan låter lite sakralt och sen blir det blir det mer funkigt och en del fina fjädrade gitarrtoner. Cannonball Adderly spelar en del saxofon. I refrängen kommer jag att tänka på Gator Creek. En bit in i låten blir det väldigt planlöst och jazzigt.

Cast your fate to the wind inleder också med piano. En del hummande i bakgrunden. Fint flöjtspel till en fin melodi. Känns ibland som signaturmelodi till en TV-serie. Skriven av Vince Guaraldi.

You're so vain är skriven av Carly Simon som verkar vara en ganska berömd sångerska. Här är det Billie Barnum, Olga James, Gwen Owens, Stephanie Spruill som sjunger. Soulfullt och inte olikt The Staple Singers och inte olikt Carole King heller.

My family avslutar första sidan. Det är första låten på skivan som är skriven av David Axelrod själv. En ganska klassisk jazzlåt med trumpet. Ibland med ett funkigt bakgrundskomp.

Andra sidan inleder med Mucho chupar som också är en Axelrod komposition. Ganska funkig och jazzig den också. En del ordlös sensuell kvinnlig sång och flöjtspel.

Don't you worry 'bout a thing väldigt signaturmelodiaktigt.

It ain't for you har en del funkig bubblig fjädrad gitarr men även en hel del planlöst blås.

Skivan avslutas med Everything counts. Ligger lite i mjukjazz facket. Går att lyssna på men ingen större upplevelse. En bit in i låten kommer några gitarrljud som låter som en jamande katt.

Sammantaget är detta ingen större musikalisk upplevelse tyvärr.

Gospel i bluesens förlovade land

För mig kommer mycket inspiration till nya musikupplevelser från TV-program och även böcker. I en bluesdokumentär som gick på TV för kanske 10 år sen var det med en kort glimt av en kvinna som spelade elgitarr på ett ganska annorlunda sätt och sjöng på ett starkt sätt. Hon hette Sister Rosetta Tharpe och var en gospelsångerska. Hennes skivor verkar inte vara lätta att hitta. Enda gången jag har hittat en var förra året på skivmässan i Huskvarna. Det är ovanligt med Sister Rosetta Tharpe skivor enligt försäljaren också. Skivan hette Gospel Train och gavs ut på märket Mercury 1956. Mitt exemplar har ett annorlunda omslag jämfört med hur t ex discogs listar det.

Musiken på skivan innehåller väldigt bra sång av Rosetta. Hon ger verkligen allt på vissa låtar men bjuder på stor variation och känsla och är mer återhållsam i vissa låtar. Jag hör mer blues än gospel i låtarna. Ibland även en del jazzkänsla. Kompet är mestadels orgel och piano men det kommer fina stänk av elgitarr och en del brassigt blås. Janis Joplin hämtade möjligen en del inspiration från Sister Rosetta Tharpe. Musikaliskt känns det som rock n roll fantaster kan hämta mycket. Gitarrtonerna påminner om Elvis Presley som ju också sjöng in en gospelskiva och blueskänslan med ett stänk av jazz påminner i vissa stunder om Fats Domino.

Skivan inleder med Jericho. En klassisk gospel. Rosetta sjunger med mycket känsla och övertygelse. Kompet är lugnt och svängigt.

When they ring the golden bell är en mycket lugnare låt med en del julkänsla med lite kör och väldigt varm innerlig sång av Rosetta. Fint väldigt lugnt pianokomp i en takt som böljar fram och åter.

Two little fishes, five loaves of bread har en mer jazzig och bluesig stil. Med en tät tung berättande känsla. Orgel och piano i fint samspel med Rosettas röst som verkligen är känsloladdad och varierad.

Beams of heaven fortsätter i en fin bluesstil. Som en långsam rock n roll låt. Mycket känsla i hela framförandet.

Cain't no grave hold my body down spelas i en positiv takt och ton med en del blås och en och annan gitarrton inklusive ett härligt återhållsamt men virtuost solo.

All alone inleder med fina gitarrtoner och fortsätter med bra piano. Ett grymt solo med sprucken gitarr med en massa darr i samspel med det klara förvånade pianot är riktigt bra. Rosetta sjunger med varierad och stor mäktig engagerad röst.

Up above my head there's music in the air är en jazzig men rockig låt. Fin basröstad kör sångare och ett fint sprucket gitarrsolo.

I shall know him är en tung bluesig orgelbaserad låt. Bra och innerligt sjunget. Fin lågmäld sent på natten känsla.

Fly away är en klassisk gospel. Den finns med i en betydligt mer folksångsaktig version i filmen O brother where art thou. Här är den mer snabb och svängig. Fina känsliga gitarrtoner som bara kommer ett par enstaka gånger och även en del blås tror jag.

How about you är en avslappnad ganska glad blues med religiös text.

Precious memories fortsätter i bluesens förlovade land. Engagerad röst som drar på rejält med bra avslappnat komp på piano och lite gitarr.

99 1/2 won't do avslutar skivan i ett positivt tempo med en underlig jazzig låt. Det låter som att sjunger i stämmor med sig själv. Fina gitarrsolon bjuds det också på. En härlig lössläppt känsla genomsyrar låten.

Gränsöverskridande blues

Så här i adventstid så passar väl ett album med julsånger bra. Ett album som innehåller i alla fall en julsång är konstigt nog en Leadbelly skiva som kom 1960 på Folkways och återutgavs 1967. Den innehåller låten Christmas is coming. Skivan heter Negro folk songs for young people. På flera av låtarna så sjunger han för publik och de deltar med körsång ibland. Ett mer genuint och äkta ursprung till blues och länken mellan blues annan amerikansk folkmusik och modern rock finns nog inte. En fantastisk artist.

Jag har hört någonstans att Leadbelly var en bluessångare som inte sjöng någon blues utan mer andra typer av folksånger. På den här skivan finns i alla fall åtminstone fyra blueslåtar med som är så mycket blues som det kan bli. Men det finns även med en klassisk folksång John Henry så Leadbelly var definitivt en gränsöverskridare. Blues var en stil han behärskade väl och han beskriver även vad blues är för något på skivan:

blues is a feelin' ... and blues is the sad news

Han var även en mycket bra gitarrist med en akustisk tolvsträngad gitarr. Han sjunger väldigt bra också. Med stor inlevelse och känsla. Alla låtar är trallvänliga och har medryckande melodier.

Med min kopia av skivan medföljde även ett texthäfte med samtliga texter till låtarna och även det Leadbelly berättar mellan låtarna utskrivit.

Ljudet på skivan är fantastiskt. Man kan inte tro att det är en så gammal inspelning som det faktiskt är. Leadbelly avled 1949 så minst så gammal måste inspeliningen vara. Inspelningarna är gjorde mellan 1941 och 1947 av Moses Asch. Annars var det ofta John och Alan Lomax som spelade in Leadbelly eller Huddie Ledbetter som han egentligen hette. Han föddes 1889 i Louisiana vilket kanske kan förklara att man tänker på Fats Domino ibland när man lyssnar på skivan. Andra artister som han påminner om är Mississippi John Hurt och även Son House. Men han är gladare än båda. Dessutom finns en del bakgrund till Johnny Cash och hans fantastiska repetoar i låtarna.

Albumet inleder med den fullkomligt underbara klassikern Irene, goodnight. Leadbelly sjunger med längtan och smärta.

John Henry beskrivs som en arbetssång. Den går snabbt och Leadbelly sjunger med mycket glädje och känsla. I slutet bjuder han på ett bländande gitarrsolo.

Den gamla klassiska bluesen Boll weevil har jag återkommit till här på bloggen några gånger. I Leadbellys version är den lika skämtsam som alltid. Leadbelly drar ut på tonerna och sjunger långsamt och snabbt omvartannat som en berättelse. Melodin svänger och flödar mycket bra. I slutet får han med sig en liten barnkör.

Nästa låt When a man's a long way from home är en boogie med grymt bra gitarrspel som uppvisar samma avslappnade glada känsla som hans sånginsats.

En klassisk bluessång Good morning blues som jag tror är en variant på Son House låten Death letter blues. I Leadbellys tappning så blir det glatt och nästan rock n roll ala Fats Domino med piano och en del trumpet, bastuba och klarinett. Speciellt de små slingorna på klarinett är underbara att höra.

Gospelsången By and by when the morning comes bjuder på lite körsång på ett glatt sätt. Jag tror att det är det ameriskanska originalet till svenska Ovan där. Den går helt plötsligt över i Swing low, sweet chariot framförd med stor innerlighet och värme. Sen går den över i They hung him on the cross i snabbt men mjukt tempo och tillbaka igen till Swing low, sweet chariot. Här kommer By and by when the morning comes tillbaka igen med kör och lite brasskänsla. Det är otroligt medryckande och genuint.

Andra sidan inleder med Rock island line glad och rockig. Man tänker på Johnny Cash.

Julie Ann Johnson är även den en ganska glad och medryckande låt. Ett taktfast återkommande slagljud leder möjligen till att det är en arbetssång.

Haul away, Joe är en ganska märklig låt med en lite äldre mer stötvis och rytmisk melodi.

Här kommer julsången som jag talade om i inledningen av inlägget Christmas is coming. Snabbt gitarrspel och försiktig sång.

Skivan avslutas med We're in the same boat brother med en stor folklig kör. En rytmisk medryckande genuin arbetssång. En perfekt avslutning på en riktigt kul och bra platta.

Lekfull svensk folkrock

Jag fortsätter lite på Cornelis Vreeswijk temat med en skiva där han medverkat som låtskrivare och författat texten på baksidan av konvolutet. Skivan heter Tjyvballader och barnatro. Den spelades 1964 av gruppen Jailbird Singers och gavs ut på Metronome.

En helt underbar skiva full med bra musik med alltifrån visa till blues via gospel och folkmusik. Genuint och äkta rakt igenom. Musiken är full av energi och glädje. Det svänger om den med fina sånginsatser och bra spel på instrumenten. Helt akustiskt och fin fingerpickande spelstil. De har ett bra driv men ändå väldigt bra känsla och en avslappnad atmosfär. En genuin och äkta skiva.

Jailbird singers bestod av Tony Granqvist, Åke Johnson och Tore Eliasson de spelar bas, gitarr och sjunger. Tom Paley spelar banjo och bluesgitarr på ett par låtar. De tre sjunger fantastiskt bra och använder verkligen att de är tre distinkta röster vilket ger en rik och dynamisk ljudbild. Tony dog sorgligt nog redan året efter inspelningen 1965.

Skivan inleder med Mördar-Anders. Lika brutal i sin ljudbild som i sin text. Men inledningen är tung och stillsam. Men efter första versen så går de igång rejält med galloperande melodi de slänger dessutom ett blixtrande solo i bästa fingerpickande bluegrasstil.

En öl till är en skön blues med fantastisk stämsång i lite call and answer stil. Takten är långsam men blir snabb i slutet på varje rad i refrängen.

Där björkarna susa är en välkänd låt som jag tror var etta på tio-i-topp när den var ny. En fin visa med hummande kör och flyhänt känsligt gitarrspel. Har en ljuvlig atmosfär.

Han har öppnat på pärleporten den gamla frireligiösa låten i en underbar snabb tappning med massvis med roliga knorrar och ett härligt gitarrsolo. De sjunger alla tre i olika fas som blandas in och ut ur varandra så att blir glad av att höra det.

Precious Lord, take my hand en fin religiös amerikansk låt som Elvis Presley sjöng in. Den är stillsam och atmosfärisk med ett bra pianospel.

Jungman Jansson en gammal svensk visa av Dan Andersson i ett rusande tempo med bra gitarr och stämsång i ovanliga lekfulla arrangemang.

Andra sidan inleder med Laredo inleder med knäppande gitarrsträngar och fortsätter i ett lunkande stillsamt tempo med bra stämsång.

Give me that old time religion en av mina favoritlåtar. Här sjunger de i flera stämmor på ett otroligt bra sätt. Det är lekfullt och medryckande. En låt och ett framförande man blir glad av.

Ovan där en annan väckelselåt som de framför med bravur. Arrangemanget är strålande och tempot perfekt.

Barnatro den sista av de klassiska väckelselåten som finns med på skivan. Här är tempot lite mer invaggande. Stämsångsarrangemangen är fantastiska och ger en både sorglig och glad nerv åt låten.

Only if you praise the Lord är en amerikansk religiös låt men jag tror inte att Elvis spelat in den.

Rulla på, rulla på en härligt driven bluegrassinfluerad låt. En av fyra låtar på skivan som Tony Granqvist och Cornelis skrivit tillsammans.

50-talsrock med Johnny Cash

Countrysångaren Johnny Cash började som Elvis Presley med att sjunga en typ av rock n roll med starka countryinfluenser på Sun records i Memphis. En skiva utgiven just på Sun tänkte jag skriva lite mer om. Den heter Get rhythm och är lite speciell eftersom den inte innehåller några av de vanligaste låtarna från hans tidiga karriär som t ex Walk the line, Folsom prison eller Ring of fire. Den gavs ut 1969 och är en samlingsskiva med låtar från hans 50-talsinspelningar på Sun. Pappa gillade den här skivan direkt.

Den är väldigt rolig och trevlig att lyssna på. Musiken har en positiv känsla över sig och den är genuin och väldigt medryckande. Med sig har Johnny Cash sitt band The Tennessee Two. Med undantag för någon enstaka låt så är ackompanjemanget väldigt återhållsamt med just bas, gitarr, trummor och sång. Det är väldigt bra ljud och väldigt bra producerat. Texterna är små berättelser och Johnny Cash framför dem med värme, känsla och humor med sin djupa genuina innerliga röst.

Först ut är titellåten Get rhythm. Takfast bas och Johnny sjunger med värme och humor med härligt djup röst. Grymt skönt och roligt gitarrsolo i mitten.

Mean eyed cat fortsätter i samma snabba positiva och lite lagom humoristiska stil. Skönt basljud.

You win again har en delvis annorlunda ljudbild med en kvinnokör i bakgrunden. Melodin är tungsint men väldigt behaglig. En klassiker av Hank Williams.

Country boy är tillbaka med det positiva. Han sjunger snabbt och varierat. Ett mycket bra solo på gitarr och bas i samspel.

Two timin' woman har en del blues över sig. Har en dyster känsla över sig men framförandet är humoristiskt. Grymt klingande och ringande gitarrsolo.

Första sidan avslutas med Oh lonesome me. Här slår de på stort med kör och en del piano i slutet. Men den genuina innerliga och äkta känslan finns kvar. Melodin är medryckande och det svänger bra. Solot med piano och gitarr i förvånat samspel är underbart.

Luther's boogie är en liten countrylåt med boogieinfluenser i all enkelhet. Behagligt tempo. Två sköna solon med härliga knorrar.

Doin' my time fortsätter i samma behagliga tempo. Mer tungsint. Bra solo med trevlig bas i lite call and answer med gitarren.

New Mexico är en långsam men trevlig låt stundtals utan ackompanjemang. Johnny Cash håller ändå intensiteten uppe i låten med sin djupa, ärliga, varma och innerliga röst.

Belshazah är Johnny Cash låt med religiösa teman i texten och en viss gospelkänsla. Sparsmakat ackompanjemang men perfekt samspel med Johnnys uttrycksfulla röst.

Skivans sista låt heter Sugartime. Är den även på svenska välkända låten Suger in the morning. Här i en uppslupen trevlig version med handklapp och genuin logdanskänsla med plinkande gitarr och även en kvinnokör. Mycket bra avslutning på ett fantastiskt bra album.

Mysigt och helgjutet

En av mina stora favoriter Elvis Presley gillade innerlig musik och gjorde flera inspelningar med gospellåtar. Den första skivan med gospelmusik var His hand in mine från 1959 utgiven på RCA. Gospelmusik fanns även med på soundtrackskivor som t ex Roustabout från 1964 utgiven på RCA.

Tyvärr har jag aldrig sett filmen så jag vet inte riktigt vad den handlar om. Av bilden på omslaget att döma så utspelar den sig på ett tivoli eller liknande. Skivan blev nummer ett på billboardlistan.

Musiken på skivan är en blandning av pop och rock n roll men även gospel och influenser av country. Elvis sjunger mycket bra och han har en underbar röst som utstrålar värme och snällhet på ett äkta och genuint sätt. Ljudbilden är varierad med både akustisk gitarr, elgitarr, piano och mycket blås. The Jordanaires körar fantastiskt bra och effekfullt. Ett helt underbart mysigt och helgjutet album med en helt underbar artist.

Titellåten Roustabout inleder. Vänlig, smidigt flödande låt med snabbt komp men avslappnad gitarr och sång. Fin kör i bakgrunden. Ofta spelar gitarren i call response stil.

Little Egypt påminner väldigt mycket The stroll men sin skrämmande sugande stil. Elvis sjunger bra och kören ger den en effektfullt skrämmande stämning. Inkluderar även en trevlig detalj med den djupa basrösten från The Jordanaires. Bra trumpet och bas.

Poison ivy league påminner mig också om en annan låt som jag inte kan placera. Den är väldigt vänlig och snabb med oemotståndligt härlig sånginsats från Elvis med kör. Skön ljudbild med mycket akustisk gitarr i mandolinstil. Även piano och en del brass hörs.

Nästa låt Hard knocks är skön rock n roll med bra ös. Melodin påminner mycket om Jailhouse rock. Basrösten från The Jordanaires är med här också.

It's a wonderful world är en avslappnat genomförd ballad. Elvis sjunger väldigt bra och fina gitarrslingor kompletterar.

A-sidans sista låt Big love big heartache har lite The Platters stämning över sig. Bra piano i bakgrunden.

Andra sidan inleder med One track heart. Har häftiga skallrande trumljud i början. Väldigt bra sång med duett mellan Elvis och The Jordanaires där basrösten förlänger på slutet. Fina gitarr- och pianoslingor till en bra melodi.

It's carnival time inleder med något som låter som ett positiv eller en orgelslinga. Lite som Pinball fantasies. Elvis sjunger alltid bra.

Carny time har en bra rock n roll känsla över sig. Fint piano. Väldigt kort låt.

Härnäst kommer en gospelsång There's a brand new day on the horizon. Kan inte placera vad den heter på svenska men jag är rätt säker på att den finns på svenska. Väldigt bra melodi. Instrumenten öser på med trummor och brass. Elvis sjunger fantastiskt innerligt.

Sist ut på skivan är låten Wheels on my heels. Bra rock n roll med fin trumpet och sånginsats utan kör den här gången.