måndag 26 oktober 2020

Elvis i uniform

På skivan G.I. Blues från 1960 så var Elvis Presley i högform. Han sjunger varierat och med med stor värme och känsla. Skivan var ett soundtrack till filmen med samma namn. Jag har inte sett filmen men möjligen så tog Elvis vara på sin egen erfarenhet av att vara inkallad och placerad i Tyskland. Albumet var det andra med nyinspelat material sedan han kom hem igen.

Min utgåva är en ganska sen brittisk utgåva.

Tonight is so right for love inleder med en flödande melodi med en del dragspel och kör.

What's she really like har en fin lugn rock n roll stil med piano och gitarr tillsammans med Elvis medryckande sång.

Frankfort special har en speciell stil med en ropande kör i bakgrunden och snabbt komp. Ett bra gitarrsolo här också.

Klassikern Wooden heart kommer härnäst. Dragspelet bygger upp en fin melodi och Elvis sjunger fantastiskt till och med på tyska.

G.I. blues inleder på militärt vis med taktfasta trummor och även en marscherande kör i ena högtalaren. Elvis bringar dynamik och liv i låten som även innehållar en del bra piano.

Andra sidan öppnar med Pocketful of rainbows, en vackert strosande och lågmält medryckande låt.

Shoppin' around är en snabbare rock n roll låt med akustisk gitarr som tillsammans med fantastisk sånginstas från Elvis ger en glad, positiv och rättfram atmosfär. Både sången och gitarren ligger väldigt långt fram i mixen vilket ger låten ett ovanligt tryck.

Big boots inleder mjukt och försiktigt för att sedan bli melodisk och vacker.

Didja' ever är en ganska speciell låt med sång som knappt går att tyda alls och en frejdig ömsom sjungande och ömsom ropande kör som ibland sjunger call and answer med Elvis.

Carl Perkins klassiker Blue suede shoes kommer härnäst. Bra gitarrspel i två solon och fin sånginsats.

Skivans sista låt heter Doin' the best I can. Den är är en väldigt vacker melodisk långsam låt med Elvis varma tröstande röst och en fin kör som gör små instick ibland. Även piano och någon slags dragspelsliknande instrument.

lördag 17 oktober 2020

Trespråkigt

Jeanette sjunger på spanska, franska och engelska på den riktigt bra skivan Porque Te Vas från 1976. Den gavs ut i Frankrike på Polydor. Just titellåten Porque te vas var anledningen till att jag köpte skivan men den innehåller flera andra riktigt bra låtar. Låten förkommer faktiskt både som inledande och avslutande låt först spanska sedan franska. Låten finns även inspelad med andra artister på ryska, finska, tyska med flera språk.

Skivan bjuder på melodisk medryckande pop i stilar som folkrock och visa eller chanson som det kallas i Frankrike. Jeanette har en genuin och vacker röst med bra klipp i fraseringen. Hon ackompanjeras på ett utsökt sätt med alltifrån stråkar och blås till gitarr. Utsökt mixat.

Musiken kan jämföras med t ex Spanky and our gang eller i deras bästa stunder med vackra arrangemang och fin sånginsats. Men den här skivan är genuin och hejgjuten i sin stil på ett sätt som de inte är.

Den underbart medryckande poplåten Porque te vas på spanska inleder. Jeanette sjunger med en inlevelse och dynamik i en melodiös låt med bra tryck i ett både frejdigt svängande och taktfast ackompanjemang.

Amanecer är en lugnare låt med vackert glittrande melodi och fin sånginsats som påminner om Spanky and our gang.

Il me plait bien ton frère är fullkompligt ljuvlig med stråkar som bygger upp en underbar melodi och Jeanette som sjunger med en mjuk vacker röst.

Que le han hecho a mi cancion inleder på engelska men avslutar på franska. En uppslupen och medryckande melodi med både gitarr, blås och ett märkligt klaviaturinstrument.

Amis amis är en mysig calypso som böljar mjukt och medryckande.

No digas nada har fint mandolinlikande spel på piano och vacker sånginsats. Snyggt trumpetspel i bakgrunden ibland.

Andra sidan inleder med L'inconnu qui m'aimera en sorglig låt med vacker melodi. Jeanette sjunger lågmält och kompet med flöjt är ljuvligt.

El es distingo a ti framförs på engelska. En ganska långsam dröjande melodi.

Je suis triste är också ganska sorglig och längtande men starkare i sin melodi. Säreget orgelspel.

Escucha inleder med ett avskalat vackert komp på gitarr och vacker såninsats. Efter hand kommer en flöjt in.

Oye papa, oye mama har ett ganska coolt komp med orgel och trummor som ibland fylls på med stråkar. Fin sånginsats.

Den franska versionen Pourquoi tu vis av titellåten avslutar. En mer försiktig men vacker sånginsats ger den fantastiska låten en lite annorlunda framtoning.

söndag 4 oktober 2020

How can you win

Klassikern House of the rising sun med The Animals har alltid varit en av mina favoritlåtar. Men där stannar min kunskap om Animals, jag har ingen av deras skivor och har inte hört någon heller. Nu har jag skaffat en EP med gruppens sångare Eric Burdon. Den heter Eric Burdon and the Greenhornes och gavs ut 2012 på Readymade Records. Anledningen till att jag köpte den är att de har spelat in en cover på How can you win med gruppen Parish Hall som jag skrivit om tidigare.

På skivan kompas Eric av Patrick Keeler på trummor, Jack Lawrence på bas, Craig Fox på gitarr och sång samt Andrew Higley på orgel.

Black dog inleder. En ganska tung låt i samma anda som t ex The Sonics men med ett tyngre och bluesigare sound.

Out of my mind är en lugnare behaglig berättande låt med viss mjuk bluesstil. Bra sånginsats och fina gitarrslingor i en flödande ljudbild.

Andra sidan öppnar med Can you win som det står på konvolutet. Men det är en trevlig cover på Parish Halls How can you win. Märkligt nog står Eric Burdon med som medkompositör / medförförfattare. Deras version ligger ganska nära originalversionen men har inte samma dynamiska temperament.

Cab driver påminner om en Tom Waits låt framförd med brytning.