Lägger inte sordin på stämningen

John Holm hade jag ingen större koll på mer än ett par artiklar i Rock n roll magasin. Nu i somras dök flera av skivorna upp i en loppisback och jag slog till på de två första. Här ska jag skriva om hans första Sordin som havs ut 1972 på Metronome. Skivan bjuder på genuin musik som går från skör visa till rock med både blues och psykedeliska influenser. Lite både Bob Dylan och Janis Joplin på samma album.

Mina favoritlåtar från skivan blir nog Den öde stranden för drivet och gitarrspelet, Min skuld till dig som också har riktigt bra gitarrspel samt sköra och vackra Ett enskilt rum på Sabbatsberg som avslutar skivan. Jag gillar albumet som helhet.

Den öde stranden har en märklig enträgen känsla mycket medryckande och med grymt gitarrspel av Kenny Håkansson och Roffe Wikström. Engagerad ödslig sånginsats.

Nästa låt är akustiska ljuva och lätta Sommaräng. Fint flödande gitarrspel som påminner lite om Joan Baez.

Min skuld till dig en långsamt sökande låt med en tung melankolisk lunk med fantastiskt svävande gitarrspel i flera lager. John sjunger mystiskt men klart.

Om den blå himlen har lite mer orgel i sitt sound och starkt bluesigt gitarrspel. Ett par stopp med snyggt sångarrangemang påminner om Janis Joplins Cry baby.

Långt bort härifrån blandar akustisk och elgitarr på ett svävande sätt. Här sjunger John duett med Marit Bergman. En del munspel förstärker Bob Dylan känslan.

Andra sidan inleder med Är det så det ska va är en lunkande liten countrylåt med inslag av folk och visa. Fin melodi och på ett par ställen körar Marit Bergman.

Får man leva för det känns lite mörkare och en mer mystisk ljudbild med akustisk gitarr i förgrunden och en svävande elgitarr i bakgrunden. I slutet kommer ett fint solo på gitarr.

Svarte kungen har mer tryck i ljudbilden med snygga gitarrtoner som fjädrar och svävar ut ur högtalarna på ett virtuost och varierat sätt.

Skivan avslutas med avskalade Ett enskilt rum på Sabbatsberg. Piano, flöjt och akustisk gitarr ger ett vackert akompanjemang till Johns känslosamt nedtonade och anspråkslösa sång. Ska handla om en händelse när John jobbade på Sabbatsbergs sjukhus.

Cornelis sjunger Povel

Jag håller med baksidestexten på den här skivan att Cornelis sjunger Povel verkar självklart. Men jag visste inte om den här skivans existens förrän jag såg den i en back på en skivmässa för något år sedan. Den här skivan är del 2 och gavs ut på Skarby international records 1981. Bara att leta efter del 1 också.

Cornelis med sin textförståelse sjunger Povels texter extremt bra och får in alla knasigheter med betoning och rim och lyckas göra det på ett lika lekande som rockande sätt.

The gräsänkling blues känns nästan som en Cornelis-låt redan från början. En riktigt snygg blueslåt med mycket dynamik. Den drivs av trumpet och Cornelis sjunger med driv och känsla.

En schlager i Sverige är en satir som driver med klassiska svenska låtar. Cornelis fraserar riktigt bra och det blir kläm i melodin. Jag gillar hur Povel får in fraser som comme il faut i texten på ett så naturligt och ändå käckt vis.

The purjolök sång typisk Povelsk lek med ord. Meningen

mager, blek och purjolik

går inte av för hackor. Bra arrangemang och melodi.

Torstigaste bröder här kör de på med Bellmansk trudelutt komplett med flöjter. Fram tills att man hör ord som Riches (restaurang i Stockholm) tror man att det är en Bellman-låt.

Hommage á Povel Dekalion floden som aldrig är vad den var sjunger Cornelis i bästa folkmusikstil med tamburin i en härlig takt. Den här låten har Cornelis själv skrivit.

Andra sidan inleder med Tjo vad det var livat i holken trumpeter och bra frasering i en välkänd låt.

Underbart är kort är väl en Monica Zetterlund låt, en väldigt långsam jazzlåt.

En vilsen folkvisa har ett intressant komp och melodi med någon slags xylofon och piano och mitt i allt mellanspel som andas mellanöstern med lite flöjt.

De sista entusiasterna en glad visa med kör.

Håll musiken igång är en härlig jazzig liten calypsolåt. Cornelis sjunger duett med Anita Strandell som jag för övrigt såg live i Jönköping år 2000 när hon sjöng Cornelis-låtar tillsammans med Jönköpings studentkör.

Musik med koppling till fänrik Stål

Första sidan av Släkt med Lotta Svärd från 2015 på Startracks är riktigt bra på andra sidan tappar den fart lite grann. Min favoritlåt är helt klart Leevi & The Leavings men även Om jag nånsin far till Jakobstad igen och Gudföräldrar är mycket trevliga på ett Lisa Ekdahlskt sätt.

Vasa flora och fauna bestod vid när det här albumet spelades in av Mattias Björkas och Iiris Viljanen de kommar båda från trakten kring Vasa i FInland och de sjunger finlandssvenska. Det här var gruppens debutalbum och det enda där Iiris medverkade. Titeln på albumet är inspirerat från en av dikterna, som heter Lotta Svärd, från Fänrik Ståls sägner. I en del låtar infinner sig en känsla av ett kyrkorum och psalmsång.

Gudföräldrar har en lätt tangoinfluerad melodi och en fin sånginsats av Iiris Viljanen.

Om jag nånsin far till Jakobstad igen är trevlig melodi med en Mattias Björkas på sång och med Iiris Viljanen som gör ett instick ibland.

Prisma har Mattias Björkas på sång och något som låter som en större kör som fyller i på några ställen.

Leevi & The Leavings var anledningen till att köpte skivan. En underbar driven lite försiktigt trevande melodi med små instick på piano och ett litet grundkomp. Sånginsatsen av Iiris Viljanen är underbar på ett ansråkslöst sätt. En orgel i samspel med piano målar upp ett fint soloparti.

Inget att berätta just i kväll är mer kontemplativ med piano som tassar runt. Mattias Björkas sjunger bra.

Nog var han en vän har en lite speciell takt på sången.

Andra inleder med Släkt Med Lotta Svärd har en tyngre melodi på piano. De nämner Sven Dufva så kopplingen till Fänrik Ståls sägner är tydlig.

Di tror int när jag säger fortsätter med ganska vemodig stil. X och Y sjunger varsinn vers.

Stängningsdax har lite mer driv med Y på sång och kör i bakgrunden. Fint pianokomp.

Varje lördag har en trevlig lite snabbare melodi med sång av Iiris Viljanen. En del blås.

Åter till avskyvärld har nästan stilen av en psalm. En del orgel ger en speciell atmosfär.

Från Luxembourgträdgården

Joe Dassin föddes i USA men familjen flyttade till Frankrike när han bara var 12 år, så han sjöng på franska men gavs ut av amerikanska CBS. Hans far var regissör och Joe var skådespelare i några filmer. Le Jardin du Luxembourg kom ut 1976 på CBS men mitt examplar är från 1984 utgivet på Melodija. Såvitt jag vet så är Joe Dassin tämligen okänd i Sverige men han är värd att upptäckas.

Titellåten Le Jardin du Luxembourg är skivans bästa låt och även A toi tillhör mina favoriter. Men hela skivan är bra. Fylld med bra melodier, fina samtidigt lättsamma arrangemang och en behaglig sånginsats. En del visa, ett stänk av pop med en del rock-feeling i en bra kombination. Jag har aldrig varit i Paris och Luxembourgträdgården men det skulle vara kul att se.

Den tolv minuter långa Le Jardin du Luxembourg inleder skivan. En fin böljande melodi med många växlingar. Vackra passager med en duett med en kvinnlig sångröst och en kör. En del sparsmakad men snygg gitarr i kombination med distinkta stråkar, bas och trumpet. Även en funkig sekvens där grundmelodin ligger under basen hinns med.

Il Etait Une Fois nous deux har ett bra tempo och en medryckande melodi. Bra sångarrangemang med en kör i bakgrunden. Euforisk på ett anspråkslöst vis.

Andra sidan öppnar med A toi. Den har samma säregna gitarrljud som klassikern Snowbird med Anne Murray. Mycket stark melodi.

Le cafe des 3 Colombes är en lunkande och berättande liten melodi. Fina sångarrangemang. Det går nästan att se svepande bilder på ett franskt landskap.

Comme Disait Valentine bjuder på lättsamma calypsorytmer komplett med xylofon och bongotrummor. Ett fint trumpetsolo.

Laisse—Moi Dormir är en lite mer rockig låt. En del piano och gitarr kryddar melodin. Ett par toner på saxofon i spelglatt samspel med gitarr och piano också.

Que Sont Devenues Mes Amours? har ett fint gitarrlunk i botten och några trevliga tradjazziga toner på trumpet.

Hopp

Anna German var en rysk sångerska och en flera bra artister som min fru tipsat mig om. Här ska jag skriva om ett självbetitlat album som gavs ut på Melodija 1975. Mitt exemplar är pressat i Tasjkent i Uzbekistan som Anna German var född i. Hon har själv komponerat tre av sångerna. Hon sjunger pop mixat med visa och ryska folksånger och lite aningar av jazz. Påminner en del om Monica Zetterlund eller Lill Lindfors. Jag förstår i stort sett ingenting av texterna men flera av låtarna är medryckande och härliga att lyssna på.

Min speciella favorit är låten Надежда eller nadesjda med latinskt alfabet. Här betyder det hopp, ett hopp att ses igen. En fantastiskt bra låt.

Мой Бубен inleder skivan. Går i valstakt och Anna sjunger bra.

Я Жду Весну har en vecker melodi med fin sånginsats och bra arrangemang med både trumpet och piano.

Ты, Только Ты är en medryckande duett mellan Anna och en manlig röst.

Я К Тебе Не Подойду fortsätter med ett trevligt arrangemang med stråkar och flöjt och bra melodi och sånginsats.

Давняя Игра har Anna som medförfattare och är en ganska snabb och pigg låt. Går delvis i rysk folkmusikstil.

Грошики Фантазий har ett behagligt lunkande komp med gitarr och stråkar. Har lite barnsång över sig.

Andra sidan inleder med de fantastiska Надежда. Otroligt stark melodi och mycket bra sånginsats med fantastisk inlevelse och nerv. En liten orgel som kommer med fina instick och en sakta lunk på trummor. I ett mellanspel kommer några toner som hämtade ur en rysk folksång. Även vackra arrangemang på stråkar.

Ты, Мама har en mer sparsmakad och nästan jazzig ljudbild med piano.

Песня är ännu något mer sparsmakad med mycket piano. Anna har själv komponerat låten.

Береза har en vacker längtande melodi. Anna sjunger starkt och kompet har fina stråkar, fina jazziga trummor och lite orgel och blåsinstrument.

Дождик har en betydligt snabbare melodi. Inspirerade ljudbild med framförallt stråkar och en bas. Anna sjunger snabbt men med en vacker röst.

Незабытый Мотив avslutar skivan. En långsammare melodi med stråkar och piano. Inlevelsefull sånginsats.

Vemodig tango

Låten Själens skrubbsår med Mando Diao hörde jag på TV 4:as morgonprogram i våras. Den gick verkligen rakt in med sin böljande följsamma tangomelodi och vemodiga anslag.

Låten finns på skivan I solnedgången som kom ut 2020 på Playground Music. Vit vinyl ovanligt nog. Det följer även med en affisch och på skivfodralet finns alla texter.

Det är den första skivan jag har hört med Mando Diao. Deras tolkning av Gustav Fröding i låten Strövtåg i hembygden har jag hört tidigare, men inte mer än så.

Den här skivan innehåller också fina musikaliska tolkningar av dikter av Karin Boye, Gustaf Fröding, Nils Ferlin samt av sångaren Björn Dixgårds föräldrar men också en del helt eget material. Just Själens skrubbsår är skriven av Dixgårds föräldrar.

Mando Diao består av Björn Dixgård på sång och gitarr, Carl-Johan Fogelklou på bas, Daniel Haglund på piano, Jens Siverstedt på gitarr och Patrik Heikinpieti på trummor.

Titellåten I solnedgången, en dikt av Fröding, inleder. Den har en ganska positiv stämning med mycket orgel.

Kvällstilla är en dikt av Karin Boye som tonsatts ganska jazzigt i Monica Zetterlund-stil.

Långsamt har ett bra driv i melodin och en mer berättande stil.

Stjärnornas tröst är skivans andra låt där en dikt av Boye tonsatts. En vacker och lite sorglig men hoppfull melodi.

Sparven har en melodi som växer genom låten med bra piano i en berättande stil.

Sorgen har en stark melodi som är lite åt sambahållet.

Stigen är en riktig Jan Johansson-influerad folkvisemelodi med piano.

Själens skrubbsår en fantastisk vemodig melodi med bra böljande driv i tangostil. Fina textrader som:

Rosen av frost dör i solstrålens glans som lögnen i sannings ljus

och bra spel på piano som samspelar mycket bra med fraseringen. Ett snyggt kort solo på akustisk stålsträngad gitarr ger extra stämning till låten.

Vaggvisa under stora björn har en lång instrumentell inledning, en lågmäld vacker sång i folkvisestil.

Tid tröste med text av Nils Ferlin avslutar. En låt med en del bas.

Musikal om Jesu sista dagar

Jesus Christ superstar är en välkänd musikal och det med rätta för det finns mycket bra musik här. Den skrevs av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice och gavs ut som ett dubbelalbum 1970 på Decca. Men mitt exemplar är den tyska utgåven på MCA. Det följer med texter till låtarna och en färgbild med flera olika poträtt av Jesus både klassiska och moderna.

Bland sångarna märks Ian Gillan sångaren i Deep Purple, Viktor Brox, Murray Head, Yvonne Elliman och Barry Dennen. Musiken är varierad och väldigt bra med ett band bestående av Neil Hubbard på gitarr, Henry McCullough på gitarr, Chris Mercer på saxofon, Peter Robinson på piano och orgel, Bruce Rowland på trummor samt Alan Spenner på bas. Själva musikalen kom påföljande år med delvis andra artister.

Musiken är en härlig blandning av rock med progressiva och psykedeliska inslag, funk, jazz samt sakral kyrkomusik. Allt framfört med fantastiska sånginsatser med mycket känsla. Det är verkligen musik snarare än musikal. Arrangemangen är varierade och genuina. Ibland skört och viskande, ibland hårt och ödesmättat. Genomtänkta teman som oväntat återanvänds på vissa ställen en kort stund till stor behållning för lyssnaren.

Öppningen med låten Overture är kaotisk med jagande toner och ibland mer hårdrockande taktfasta toner.

Heaven On Their Minds fortsätter med samma jagade blixtrande elgitarrtoner men sen kommer ett lugnare parti som är väldigt melodiöst och genuin stark sånginsats. Även en del stråkar kommer in efter ett tag.

What's the buzz / Strange thing mystifying har en nästan funkig känsla men med en kör som sjunger ett upprepat mantra som vävs in i den funkiga låten på ett spännande sätt. Sen kommer en kvinnlig röst och sjunger några ord. Avslutar med en har en dramatisk sånginsats.

Everything's alright framförs av Yvonne på trallvänligt sätt. Lite jazzigt. Sen kommer en manlig sångare och sjunger väldigt starkt med mycket temperament. Sen kommer den mjuka tröstande kvinnliga rösten tillbaka. En väldigt omväxlnade låt. Kokar ihop snyggt på slutet.

This Jesus must die inleder viskande och skrämmande men med en sakral kör som hörs bitvis. Flera olika röster. Sen kommer en mer driven melodi med Viktor Brox som sjunger huvudstämman med stor styrka och engagemang. Som en musikalisk konversation.

Andra sidan inleder med Hosanna först lika glad körsång som skrämmande mörk mansröst som kommer in efter en stund, sedan kommer en mer idealistisk röst.

Simon Zealotes / Poor Jerusalem har en funkig stil med kaotisk stämsång och en bra mansröst som sjunger ensam ibland. I slutet blir det en berättande och väldigt melodiös pianolåt med fin engegerad och genuin sånginsats. Bra elgitarr fyller på ibland.

Pilate's dream är väldigt vacker och melodiös med avskalad akustisk gitarr och en fin temperamentsfylld sånginsats.

The temple har också en medryckande kaotisk stämsång som ger atmosfär. En lång skrämmande dramatisk orgelton och en smärtsam manröst och vackra toner på ett stråkinstrument sen kommer den kaotiska sången tillbaka.

Everything's alright bara några toner, samma låt som från första sidan.

I don't know how to love him är en väldigt vacker och melodiös låt framförd med varierad akustisk gitarr och en del flöjt med både försiktig spröd och ibland stark och smärtfylld kvinlig röst.

Damned For All Time / Blood Money inleder med distad bluesgitarr sen kommer lika melodiösa som irrande stråkar följt av rytmiska och lätt fjädrande gitarrljud och en plågad mansröst som sjunger engagerat. En del fin trumpet i fint samspel med det repetetiva gitarrkompet. Sen kommer rösterna från This Jesus must die tillbaka, de växlar från högtalare till högtalare på ett effektfullt och medryckande sätt man känner verkligen närvaron. Sen kommer en skrämmande sekvens med en lång dallrnade ton och en nästan sakral kör.

Andra skivan inleder med The Last Supper en melodisk låt med vacker stämsång i början. Sedan blir den mörkare i tonen med en skör röst som sjunger. En bit in blir rösten mer kraftfull och melodin snabbare och det blir hårda växlingar i en konversation med snygga gitarrtoner. Här kommer inledningens ljusa melodi tillbaka en kort stund. I slutet kommer en desperat röst med hårt gitarrspel innan den ljusa melodin kommer tillbaka igen med en kör långt bort och pianospel.

Gethsemane (I only want to say) har väldigt bra akustiskt gitarrspel och bra sånginsats med mycket känsla som byggs upp tillsamans med kompet som växer sig starkare med elgitarr, trumpet, trummor och stråkar.

The arrest inleder med pianotoner och försiktig sång som på ett dynamiskt sätt växer sen kommer What's the buzz tillbaka en kort stund. En effektfull sekvens med flera olika röster omväxlande från höger och vänster ger en stark närvaro.

Peter's denial är en vacker låt med en kvinnlig sångerska och två manliga röster i ett dynamiskt arrangemang med temperamentsfullt akompanjemang.

Pilate And Christ har en mer skrämmande framtoning med märkliga toner. Låten Hosanna kommer tillbaka ett kort ögonblick.

King Herod's song (try it and see) är en märklig kombination av en stark melodi med bra sånginsats och en stollig music hall sång.

Judas' death inleder sista skivsidan. Det är en stark och varierad låt med med bra sånginstaser. En vacker eftertänksam sekvens med akustisk gitarr och ångestfylld sång är riktigt bra. Sen kommer ganska hotfulla mörka toner som är väldigt dramatiska.

Trial before pilate (including the 39 lashes) inleder med bara en röst och sparsmakat ackompanjemang. Sen blir den mer kaotisk och stressad. En väldigt obehaglig sekvens men stark är när de spelar med ökad intensitet och en person räknar upp till 39.

Superstar den mest kända låten från skivan och musikalen. En medryckande melodi med bra körsång i sakral stil men med rockackompanjemang. Bra manlig sångare också som sjunger med mycket känsla.

Crucifixion är en mycket skrämmande suggestiv låt med röster från alla håll, slag, spridda dissonanta pianotoner. En märklig ordlös kör. En plågad röst.

John nineteen: forty one framförs vackert på stråkar och en del flöjt. Både ljus och sorgsen på samma gång.

Trespråkigt

Jeanette sjunger på spanska, franska och engelska på den riktigt bra skivan Porque Te Vas från 1976. Den gavs ut i Frankrike på Polydor. Just titellåten Porque te vas var anledningen till att jag köpte skivan men den innehåller flera andra riktigt bra låtar. Låten förkommer faktiskt både som inledande och avslutande låt först spanska sedan franska. Låten finns även inspelad med andra artister på ryska, finska, tyska med flera språk.

Skivan bjuder på melodisk medryckande pop i stilar som folkrock och visa eller chanson som det kallas i Frankrike. Jeanette har en genuin och vacker röst med bra klipp i fraseringen. Hon ackompanjeras på ett utsökt sätt med alltifrån stråkar och blås till gitarr. Utsökt mixat.

Musiken kan jämföras med t ex Spanky and our gang eller i deras bästa stunder med vackra arrangemang och fin sånginsats. Men den här skivan är genuin och hejgjuten i sin stil på ett sätt som de inte är.

Den underbart medryckande poplåten Porque te vas på spanska inleder. Jeanette sjunger med en inlevelse och dynamik i en melodiös låt med bra tryck i ett både frejdigt svängande och taktfast ackompanjemang.

Amanecer är en lugnare låt med vackert glittrande melodi och fin sånginsats som påminner om Spanky and our gang.

Il me plait bien ton frère är fullkompligt ljuvlig med stråkar som bygger upp en underbar melodi och Jeanette som sjunger med en mjuk vacker röst.

Que le han hecho a mi cancion inleder på engelska men avslutar på franska. En uppslupen och medryckande melodi med både gitarr, blås och ett märkligt klaviaturinstrument.

Amis amis är en mysig calypso som böljar mjukt och medryckande.

No digas nada har fint mandolinlikande spel på piano och vacker sånginsats. Snyggt trumpetspel i bakgrunden ibland.

Andra sidan inleder med L'inconnu qui m'aimera en sorglig låt med vacker melodi. Jeanette sjunger lågmält och kompet med flöjt är ljuvligt.

El es distingo a ti framförs på engelska. En ganska långsam dröjande melodi.

Je suis triste är också ganska sorglig och längtande men starkare i sin melodi. Säreget orgelspel.

Escucha inleder med ett avskalat vackert komp på gitarr och vacker såninsats. Efter hand kommer en flöjt in.

Oye papa, oye mama har ett ganska coolt komp med orgel och trummor som ibland fylls på med stråkar. Fin sånginsats.

Den franska versionen Pourquoi tu vis av titellåten avslutar. En mer försiktig men vacker sånginsats ger den fantastiska låten en lite annorlunda framtoning.

Sång till vintern

Nådens år med Ulf Lundell från 1978 blir jobbigt aggressivt i en genomlyssning. Köpte skivan för låten Snön faller och vi med den som jag hörde första gången för drygt ett år sen strax före jul på ett kafé. En mycket bra duett med Agneta Fältskog. Där magin ligger i att hon är nätt jämt hörbar vilket ger ett mystiskt skimmer. Plattan gavs ut 1978 på Parlophone.

Titellåten Nådens år inleder sparsmakat.

Snön faller och vi med den är riktigt bra. Fin melodi, skör duett och mandolin. Kontrasten mellan elpianot i vissa korta sekvenser och resten som är mer äkta fungerar också.

Höga hästar har en jobbigt aggressiv framtoning.

Natten har sitt sätt har en böljande mysig melodi men en förfärligt obehaglig text.

Den lille landstrykaren är tydligen en tonsatt dikt av Andrew Blake. Musiken är rockig.

Kärlekens hundar är en visa i stilen.

Warum all this black stuff? inleder andra sidan med toner ur Auld lang syne men sen blir det rockigt i väldigt aggressiv stil.

Prärien igen har en vacker visframtoning som i vissa lägen när flöjten kommer fram påminner om Lundells senare och mest kända skapelse Öppna landskap.

Sonjas vals är en fin duett med John Holm. Låten är vacker visa på akustisk gitarr.

Kitsch har som namnet antyder en aggressiv och ganska urvattnat komp som faktiskt blir bättre en bit in i låten med pianot.

Skivan avslutas med Vit flagg. En stillsam låt men texten har som i de flesta låtar på skivan en aggressiv framtoning.

Cold cold ground

Så här i december fryser det på snabbt på den kalla marken. Låten Cold cold ground hörde jag första gången i TV-serien Uppdrag mord (Homicide i original). Den fångade mitt intresse direkt. Långt senare fann jag ut att det var Tom Waits som gjort låten. Den finns med på skivan Franks wild years från 1987. Mitt exemplar verkar vara en svensk utgåva på Island records.

En rå och märklig skiva som använder flera musikaliska stilar på ett lättsamt sätt. Helheten förstörs lite av en riktigt dålig låt. Men förutom den låten så är skivan genuin och spännande och trevlig att lyssna på. Skulle väl säga att den påminner lite om Captain Beefheart.

Hang on St. Christopher har en driven mystisk New Orleans stil över sig.

Straight to the top har knappt någon melodi utan är mer en rytmisk låt.

Blow wind blow har en långsam fin böljande stil som kontrasterar med en råa sånginsatsen på ett vackert sätt.

Temptation har mjuka tangorytmer och rå sång men med flera stämmor. En del saxofon.

Innocent when you dream är en visa i melodin men väldigt rå sånginsats. Väldigt atmosfäriskt.

I'll be gone har snabbare komp på dragspel i en ungersk stil. En tupp galer flera gånger.

Yesterday is here har ett avskalat komp och känns som en folksång i samma stil som klassikern House of the rising sun.

Please wake me up inleder med falska toner på flöjt. En liten försiktig röst sjunger.

Franks theme har stilen av karnevalsmusik med ljudet av en orgel i inledningen sen när sången kommer är det mer som ett väckelsemöte.

Andra sidan inleder med More than rain som är förvriden sorgsen visa.

Way down in the hole har en del New Orleans inspirerat sväng. Även en del märkliga gitarrsolon.

Straight to the top är faktiskt ganska renodlad jazz.

I'll take New York fortsätter i en ganska obehaglig dissonant jazzstil med stora teatrala inslag.

Telephone call from Istanbul återgår som tur är till en mer musikalisk och medryckande stil.

Cold cold ground min favoritlåt på skivan. Melodiös, vacker, stark och skör på samma gång. Sparsmakat arrangerad och innerligt framförd.

Train song har en fin berättande lugn folksångsinspirerad stil nästan kyrklig orgel.

Skivan avslutas med en annan version av Innocent when you dream från första sidan som går i samma kyrkliga stil som föregående sång.

Skäms inte för sig

Big Star kallade sitt första album för just Number 1. Det är musik som inte skäms för sig. Den tar plats men innehåller ändå många nyanser och väldigt dynamisk och genuin musik. Jag har tidigare skrivit om deras andra album Radio City. På debuten medverkade Alex Chilton, Chris Bell, Andy Hummel och Jody Stephens. Tydligen ska Terry Manning ha medverkat på piano. Chris Bell var inte kvar i bandet till deras andra skiva.

Musiken har en närvarande engagerande känsla. Den skäms inte för sig. Samtidigt har vissa låtar en behagligt skör framtoning. Det är pop men även rock och en del har lite visa över sig. Flera av låtarna är välkända nu men i sin samtid var gruppen inte speciellt känd. Hela skivan andas självförtroende men på ett trevligt sätt.

Mitt exemplar ska vara ett original utgivet på Ardent records i Memphis men det har ett laminerat konvolut men med den amerikanska påklistrade baksidan. Ett litet mysterium tycker jag.

Låten Feel öppnar albumet. En snabb dynamisk låt med hög volym och mycket energi. Både gitarr, piano, saxofon och stämsång.

The ballad of El Goodo börjar väldigt vackert med en lågmäld vacker och melodiös sekvens. Sen taktar den upp. Även en del körsång.

In the street är dynamisk och energirik. Spännande trummor och gitarrljud.

Thirteen har en vacker viskvalitet med akustisk gitarr. Bra sånginsats och fina stämsångsarrangemang. Den har en ständigt närvarande nerv.

Don't lie to me är en snabb rocklåt. Bra gitarrspel och uppfordrande sång. Gitarrljud som påminner om rusande motorer.

The India song innehåller flöjt och akustiska gitarrer. Vacker sånginsats med fin melodi med spännande variationer.

Första låten på andra sidan är When my baby's beside me. En låt med bra driv i, men samtidigt varierande. Fina långa gitarrtoner i mitten.

My life is right är en lugnare delvis akustisk låt med vackra spruckna partier. Mycket variation i låtens temperament ger kontraster.

Give me another chance är en helt akustisk låt med bra sånginsats. Melodin är vacker men kräver att man lyssnar.

Try again har lite countryaktig gitarr med glidande ljusa pedal-steel ljud blandat med akustisk gitarr.

Watch the sunrise har en positiv energi med bra ljudligt akustiskt gitarrspel och fin sånginsats.

ST100 6 avslutar skivan. En kort och vacker låt med akustisk gitarr och bra duettsång.

Goldie Hawn som sångerska

Goldie Hawn är en fantastisk skådespelerska speciellt i Kaktusblomman från 1969 och Tjejen som visste för mycket (Foul play i original) från 1978. Scenen när hon först möter Chevy Chase i den filmen är riktigt magisk. De liksom flörtar med varann och deras ansikten fyller hela bilden. Hon vann en Oscar för Kaktusblomman. Om det var en tanke att byta karriär till sångerska eller bara ren musikalisk glädje som gjorde att hon gav ut en skiva 1972 vet jag inte. Men hennes hittills enda skiva kom 1972 utgiven av Reprise.

Skivan som heter Goldie bjuder på folkrock och country i huvudsak, hon har en fin röst och känsla för frasering. En del riktigt bra låtar med covers på både Dolly Parton, Bob Dylan och Joni Mitchell. Bästa låten är The house song med Paul Stookey från Peter, Paul and Mary som en av kompositörerna. Buck Owens från Bakersfield är med på ett hörn verkar det som. Skivan tappar lite stundtals och blir något för sockersöt men bra ändå. Även en låt som har lite chanson över sig.

My blue tears inleder med en rejäl dos countrymusik skriven av Dolly Parton. Wynken, blynken and nod har lite av brittisk folkmusik över sig med en massa harpa och ljuv sång. Nästa låt Butterfly blandar viskande franska med en stark kör och trumpet med enkelt akustiskt gitarrkomp. Uncle pen är en bluegrass låt skriven av Bill Monroe. Frejdigt framförd med banjo och fiol och glad sånginsats med kör.

The house song är en vacker låt som påminner väldigt mycket om Tomorrow is a long time i sin fina melodi och stillsamma vackra komp med en skör kvinnlig röst. Speciellt tänker jag på gruppen Heaven and Earth och deras cover. I'll be your baby tonight är en cover på en Bob Dylan låt. Framförd i en fin countrystil. Goldie ger prov på bra skådespelartalang i sitt framförande. Inspelad av genuina countrymusiker i Bakersfield.

Andra sidan inleder med Joni Mitchell låten Carey. En avslappnad medryckande låt i en västindisk stil. Cloudy summer afternoon är väldigt sockersöt. Ring bell har lite mer växlingar i melodin. I wanna woo you är en Van Morrison låt som går i countrystil med lite mandolin på ett ställe. Bra sånginsats med spännande frasering och lössläppta arrangemang. Pasadena har en ålderdomlig 20-talsstil med flöjt och bleckblås.

Ljudet från en lergök

Införskaffade skivan tack vara låten Tonight will be fine som avslutar lyssningen. Skivan heter Songs from a room och är den andra skivan av Leonard Cohen. Den kom ut på Columbia 1969 men mitt exemplar är från England och gavs ut på CBS. Leonard Cohen är kanadensare men hans skivor har gjorts i USA.

Det består av lugna sånger som i sin stil är visor, nästan chanson skulle jag säga. Ljudbilden blir ganska enahanda men när det är bra är det riktigt bra. De enskilda delarna är väldigt bra men det blir lite för mycket sett som en helhet. Egentligen är jag för ett avskalat ljud och det är klart och vackert men det är något som fattas ändå.

Bird on the wire är väldigt vacker med lågmälda stråkar och stillsamt knäppande akustisk gitarr. Sånginsatsen passar ihop fint med kompet och är kontemplerande med en lätt humoristisk touch. Undrar om man inte hör en mungiga knäppande lite grann också.

Story of Isaac är lite snabbare med enbart gitarr. Tror att den handlar om Isak och Abraham i Bibeln. Har en säregen dynamik i volymen på sången.

A bunch of lonesome heros spelas på gitarr med strömmande ackord. Mungigan hörs här också. Dessutom är det en del trumpet och kanske lite elgitarr. Melodin är lite snabbare och mer ljudlig. Otroligt omväxlande komp.

The partisan är tillbaka i visans böljande land. Här hörs en kvinnlig kör som sjunger på franska och förutom akustisk gitarr så förekommer även lite lågmält dragspel.

Seems so long ago, Nancy avslutar första sidan. Den är sparsmakad men mycket sång. En sorgsen visa.

The old revolution är också lite sorgsen men har en hoppfull ton. En liten mungiga ligger i samtidigt med gitarren genom hela låten.

The butcher har ett sparsmakat komp som ökar i intensitet i ett böljande mönster.

You know who I am fortsätter i en sorgsen reflekterande stil. Vackert avskalat gitarrkomp.

Lady midnight mer berättande i en lite snabbare låt. Visst diskret orgelljud långt bort i bakgrunden.

Skivan avslutas med bästa låten Tonight will be fine. Den har fin melodi och lagom lågmäld stil med en fin variation i ljudbilden. Sången framförs med en snäll röst. Takten skapad av mungiga rusar på men är avslappnad. Avslutas med ett sprucket men trevligt flöjtljud eller kanske något i stil med en lergök.

Kvartetten som var en trio

Kvartetten som sprängde var en en trio bestående av Rune Carlsson på trummor, Fred Hellman på orgel och piano samt Finn Sjöberg på gitarr och flöjt. De gav ut sin enda skiva Kattvals på märket Grump 1973. Den är en rent instrumentell skiva. Tydligen ska de ha varit en kvartett ursprungligen med Margareta Söderberg på sång. Men hon slutade.

Musiken på skivan är som sagt instrumental och det är mycket orgel. Har en del svensk folkton över sig och en hel del jazz men på andra sidan finns spår av Allman Brother skulle jag säga. Mycket improvisationer i långa melodislingor som försvinner och kommer tillbaka igen. Samtliga låtar är egenkomponerade.

Andesamba är lite latinsk i rytmerna men har även mycket svensk folkton i sig. Bra gitarr i inledningen men sen blir mycket orgel. För att sen bli mer gitarr igen.

På en sten har mycket mer folkton över sig. Lite flöjt som Djungelboken i inledningen. Bra gitarrslingor tar sedan vid tillsammans med dallrande orgel och viskande trummor. En bit in i låten kommer det en massa bra piano också.

Gånglåt från Valhallavägen är skivans bästa låt. Den inleder med ljudet av bjällror eller liknande. Bygger upp en viss atmosfär sen kommer själva melodin med bra gitarr och trummor och orgel i bakgrunden. Melodin är mycket bra och atmosfäriskt vandrande i stilen. Mycket dynamik samtidigt som det är väldigt avslappnat och improviserat.

Andra sidan inleder med titellåten Kattvals den påminner om sista låten på första sidan. Den här har ett mer jazzigt anslag i sina improvisationer. Kanske nästan kan säga att det är lite Allman Brothers Band och Whipping post över den.

The sudden grace påminner väldigt mycket om en annan låt som jag inte kan placera. Mer Allman Brothers måste jag nog säga. Kanske In memory of Elisabeth Reed.

Vågspel inleder med avlägset orgelspel som växer i styrka. Ska inte säga att det är lite kyrkorgel över det men det kanske det är ändå stundtals.

Ölandsshuffle avslutar skivan. Har ett smittsamt riff som öser på från gitarren i fint samspel med trummor och orgel. Ett väldigt plötsligt slut utan någon fadeout.

Musik med semesterstämning

Skivan Power of love med Arlo Guthrie gavs ut av Warner Bros 1982. Det finns flera anledningar till att jag köpte den. Först och främst eftersom det är Arlo Guthrie som gjort den. Han var son till den legendariska folksångaren Woody Guthrie som inspirerade Bob Dylan. Andra anledningen är att Penny Nichols är med på ett hörn och sjunger. Jag skrev om hennes första skiva Penny's Arcade här på bloggen tidigare. Den tredje anledningen är att en av mina favoritlåtar Jamaica farewell finns med på den.

Jag gillar den här skivan som var Arlo Guthries fjortonde skiva. Musiken är varm och melodiös. Den andas Västindien och Hawaii. Ljudet är mycket 80-tal men känslan i musiken skiner igenom och det blir bra ändå. Arlo har en trevlig varm röst och det bjuds på fina duetter och körinsatser av bland andra Penny Nichols, Leah Kunkel och Rickie Lee Jones. Det är en hemvävd och mysig stämning genom hela skivan.

Röstmässigt påminner Arlo om både Bob Dylan och Van Morrison men snällare. Äkta och genuint på ett okonstlat vis.

Power of love inleder. En melodisk och medryckande låt.

Oklahoma nights fortsätter i en melodisk och behaglig stil.

If I could only touch your life är en trevlig låt med Leah Kunkel i duett med Arlo Guthrie.

Waimanalo blues har en skön takt och en melodi påminner om Hotel California men med mer självdistans och stringens. Här sjunger Arlo duett med Penny Nichols och Leah Kunkel. I en passage i mitten blir stämningen nästan lite hawaiiansk på ett trevligt sätt. Kompet är stillsamt och böljande.

Living like a legend avslutar första sidan. Den går lite i reggietakt Den har mycket Dylan över sig.

Give it all you got är en överaskande rocklåt med blueskänsla. Bra gitarr och piano kompar en trevlig sånginsats. En del körsång också.

When I get to the border är mer avskalad låt. Penny Nichols sjunger med i refrängen. Ett fint fiolsolo kommer i slutet. Det låter som modern svensk vispop nästan.

Jamaica farewell är den härliga låten som Harry Belafonte gjort klassisk. Här framförs i långsam reggietakt. Arlo sjunger bra och får fin hjälp av Rickie Lee Jones. Ett soloparti på spansk gitarr med fin stålklang.

Slow boat är en mycket lågmäld låt. Arlo sjunger med fin berättarröst med mycket känsla. Möjligen lite countrykänsla ibland med en pedal steel gitarr.

Garden song är en liten Peter Paul and Mary inspirerad glad armkrokssång. Arlo har en snäll röst som man blir glad av. En liten kör hjälper till i refrängen.

Ett trevligt album att spela i höstrusket för att få lite semesterstämning.

Det spelades bättre boll

Ungefär samtidigt som Svenne Rubins låt Långa bollar på Bengt var populär så hörde jag en annan låt med fotbollsanknytning Det spelades bättre boll med gruppen Torsson. I texten nämns både Södra och Stadsparksvallen och sångaren sjunger på något som kanske kan vara jönköpingsdialekt. Det finns ytterligare en låt med klockren anknytning till Jönköping som heter Elmia - Jordbruksutställning.

Det spelades bättre boll fanns med på skivan Att kunna men inte vilja som gavs ut 1980 på ett skivbolag som verkar heta Klippan. Där den också spelades in. Den var första skivan med gruppen Torsson. En helt ljuvlig och egen skiva.

Musiken är tidlös med ett skönt sväng och bra rock n roll-känsla. Texterna är lite otvunget humoristiska och ganska berättande. Det är bra variation i de flesta låtarna och närvarokänslan är total. Musiken är genuin, fullständigt äkta och kul att lyssna på med massvis med fin gitarr. De blandar rock med lite reggie i två låtar. Ska man jämföra med andra band så skulle jag vilja ta upp surfmusik och svenska band som Caretakers, Falmingokvintentten och kanske Spotnicks men även Richie Valens och The Lively Ones eller The Impacts. En annan grupp som man tänker på med de fina gitarrtonerna är Creedence Clearwater Revival.

Torsson är fortfarande aktivt som band. Ursprungligen bestod de av Hans Dalén på trummor, orgel och gitarr, Christer Lundahl på bas och gitarr, Ingemar Wiberg på gitarr och kör, Bo Åkerström på sång, gitarr, xylofon och kör.

Jag minns en gammal bil inleder plattan. En tuff rocklåt med en massa bra gitarr, ett stabilt komp och en medryckande melodi. Texten är tydlig och lätt att hänga med i refrängen. Mot slutet kommer ett annat instrument in som kan vara en orgel eller något annat ljust och dämpat. De river av ett distat solo mot slutet på gitarren.

Älgjakten är en lugnare historia i reggietakt med mjukt komp.

Det spelades bättre boll känner man igen direkt på de inledande pigga gitarrtonerna som ljuder avslappnat.

Bussen till Stadsparksvallen avgick tjugo i sex jag hade med mig min pipa och ett paket kex

Fullständigt underbart. Gitarren svarar på versraderna och ibland är det mer bas och ibland ljusare. Alltid sprucket och knorrigt ljud. Solot på giatrren inleds med orden

nä, nu jävlar

brilljant. Refrängen med Gunnar Nordahl och gräsplanen hemmma vid är också roligt.

Tivoli är en sorts berättande reggielåt utan någon direkt vers eller refrängstruktur. Bra gitarrspel med ett bra solo.

Första sidan avslutas med låten Assar höll ett tal. En dansant countrylåt med ljusa pedal-steel gitarr toner. En väldigt lång instrumental inledning. Texten är en lång berättelse.

Andra sidan inleder med Sverige en melodiös låt som är snabb men ändå avslappnad. En del fin hummandekör och varierat behagligt gitarrspel.

Turistinformation är också en lite snabbare låt med glatt komp.

Den italienske dansläraren är en långsammare låt. Spuckna längtande gitarrtoner i lunkande dansant takt. En instrumentell låt.

ELMIA - jordbruksutställningen är en berättande låt i ganska snabbt tempo med pumpande bas och trummor och en pigg gitarr. Ett grymt gitarrsolo med bluesig slide kommer oväntat i slutet.

Avslutningen med låten Hunden och flickan och jag är mer visliknande. Börjar lågmält, knappt hörbart och växer undan för undan. Böljande och behagligt men balanserar farligt nära dansbandstakter men de klar sig galant. En instrumentell passage är ljuvlig med akustisk gitarr som spelas på mandolinsätt.

Lekfull svensk folkrock

Jag fortsätter lite på Cornelis Vreeswijk temat med en skiva där han medverkat som låtskrivare och författat texten på baksidan av konvolutet. Skivan heter Tjyvballader och barnatro. Den spelades 1964 av gruppen Jailbird Singers och gavs ut på Metronome.

En helt underbar skiva full med bra musik med alltifrån visa till blues via gospel och folkmusik. Genuint och äkta rakt igenom. Musiken är full av energi och glädje. Det svänger om den med fina sånginsatser och bra spel på instrumenten. Helt akustiskt och fin fingerpickande spelstil. De har ett bra driv men ändå väldigt bra känsla och en avslappnad atmosfär. En genuin och äkta skiva.

Jailbird singers bestod av Tony Granqvist, Åke Johnson och Tore Eliasson de spelar bas, gitarr och sjunger. Tom Paley spelar banjo och bluesgitarr på ett par låtar. De tre sjunger fantastiskt bra och använder verkligen att de är tre distinkta röster vilket ger en rik och dynamisk ljudbild. Tony dog sorgligt nog redan året efter inspelningen 1965.

Skivan inleder med Mördar-Anders. Lika brutal i sin ljudbild som i sin text. Men inledningen är tung och stillsam. Men efter första versen så går de igång rejält med galloperande melodi de slänger dessutom ett blixtrande solo i bästa fingerpickande bluegrasstil.

En öl till är en skön blues med fantastisk stämsång i lite call and answer stil. Takten är långsam men blir snabb i slutet på varje rad i refrängen.

Där björkarna susa är en välkänd låt som jag tror var etta på tio-i-topp när den var ny. En fin visa med hummande kör och flyhänt känsligt gitarrspel. Har en ljuvlig atmosfär.

Han har öppnat på pärleporten den gamla frireligiösa låten i en underbar snabb tappning med massvis med roliga knorrar och ett härligt gitarrsolo. De sjunger alla tre i olika fas som blandas in och ut ur varandra så att blir glad av att höra det.

Precious Lord, take my hand en fin religiös amerikansk låt som Elvis Presley sjöng in. Den är stillsam och atmosfärisk med ett bra pianospel.

Jungman Jansson en gammal svensk visa av Dan Andersson i ett rusande tempo med bra gitarr och stämsång i ovanliga lekfulla arrangemang.

Andra sidan inleder med Laredo inleder med knäppande gitarrsträngar och fortsätter i ett lunkande stillsamt tempo med bra stämsång.

Give me that old time religion en av mina favoritlåtar. Här sjunger de i flera stämmor på ett otroligt bra sätt. Det är lekfullt och medryckande. En låt och ett framförande man blir glad av.

Ovan där en annan väckelselåt som de framför med bravur. Arrangemanget är strålande och tempot perfekt.

Barnatro den sista av de klassiska väckelselåten som finns med på skivan. Här är tempot lite mer invaggande. Stämsångsarrangemangen är fantastiska och ger en både sorglig och glad nerv åt låten.

Only if you praise the Lord är en amerikansk religiös låt men jag tror inte att Elvis spelat in den.

Rulla på, rulla på en härligt driven bluegrassinfluerad låt. En av fyra låtar på skivan som Tony Granqvist och Cornelis skrivit tillsammans.

En mästare på frasering

Cornelis Vreeswijk kunde verkligen sjunga och spela. Hitta de rätta takterna och fraseringarna. Infallsrikt gitarrspel och stor variation i framförandet. En ordkonstnär som kunde forma ljuva vemodiga strofer och väldigt roliga strofer med kluriga ord och rim. Bitterljuvt och alltid med en korr.

Här tänkte jag ge mig på albumet Getinghonung som gavs ut 1974 på Philips. Min kopia har svenskt omslag men plattan verkar vara pressad i Holland.

Janne Schaffer och Rune Gustafsson spelar gitarr, Knud Jörgensen spelar piano, Johan Dielemans spelar trummor och Sture Åkerberg spelar bas. Cornelis sjunger naturligvis och spelar lite gitarr på någon enstaka låt. Musiken är genuin och äkta. De har en djup känsla för blues och även olika vistraditioner.

Den inleder med en cover på en av mina favoritlåtar Me and Bobby McGhee. I Cornelis tappning heter den Jag och Bosse Lidén. En avslappnande men ändå driven blues som påminner mycket i stilen om Janis Joplins version. Fint rytmiskt spel på elgitarren.

Shåwinistblues är också en blues men tyngre och rökigare i sin atmosfär. Gitarren svarar perfekt på Cornelis sång. Texten är både skämtsam och lite kritisk och kommenterande. Ibland kommer gitarrskurar som låter lite som mandolin och både trummor och bas ger låten extra atmosfär. Väldigt bra.

Getinghonung a la flamande låter folklig och lite medeltidsaktig i ackompanjemanget. Mycket riktigt så är melodin en flamländsk folkvisa. Imponerande att de lyckas hitta det rätta ljudet och känslan så perfekt. Cornelis sjunger väldigt bra och stillsamt men med en fin udd.

Kalle Holm är en bearbetning av en Bob Dylan låt som heter The ballad of Hollis Brown. Flödande snabb enträgen melodi men Cornelis är som vanligt avslappnad i sin röst och dynamisk i sitt tempo. En trevlig koskälla ljuder rytmiskt och medryckande genom hela låten.

Polaren Pär hos det sociala är en sån där skojlåt som Cornelis var mästare på. Kompet är avslappnat lunkande. En kaotisk bakgrundskör ger låten en extra skjuts.

Vårvisa är en Monica Zetterlund låt och hon sjunger den första versen. Cornelis kommer in och sjunger den andra versen på holländska. Den har mycket av det svenska vemodet över sig men även en jazzig känsla i hur de sjunger. Vackert trumpetspel av Jan Allan.

Andra sidan inleder med en J.J. Cale låt Lill-Klas elektriska bas som i original heter Clyde. En glad svängig driven låt med en massa fiol som ger den speciell stämning tillsammans med den rockiga stilen på melodin och elgitarren.

Getinghonung a la berzelii är tillbaka i en vacker melodisk vistradition. Texten är en sammhällskommentar som Cornelis sjunger väldigt stillsamt. Gitarrspelet är akustiskt och fantastiskt vackert och varierat. Låter nästan som en mandolin ibland men endast gitarr nämns i baksidestexten.

Po rom pom po'n är en eldig spansk melodi framförd med spansk gitarr. Mycket temperamentsfull ackompanjerad och snabba textrader.

Den falska flickan kan möjligen handla om en händelse som Cornelis själv upplevde. Dragspel och lite orgel framför den gungande melodin.

Getinghonung provencale är en vacker visa med en behaglig bitterljuv humor i framförandet. Melodin är väldigt vacker och medryckande. Perfekta akustiska gitarrtoner kommer till synes slumpmässigt men alltid helt perfekt. Avslappnat.

Droskblues är annan J.J. Cale låt After midnight som här framförs med en bitter men humoristisk stil. Elgitarren viner på ett fantastiskt flödande och avslappnat sätt. Janne Schaffer och Rune Gustafsson står för dessa toner.

Dansk rock

Hitintills så har jag mestadels tagit upp amerikansk musik på bloggen. Någon enstaka engelsk och en svensk lp har smugit sig fram. Det är därför på tiden att ta upp något annat. Nämligen en dansk skiva med gruppen Gasolin' som heter Efter endu en dag, den gavs ut 1976 på CBS.

Det är en ren slump att jag köpte skivan, den var med i ett paket med 10 skivor där jag egentligen bara var intresserad av en av skivorna. Överaskande nog så var de flesta av bonusskivorna riktigt bra. Bland dem den här. Det är den första skivan med Gasolin' som jag har hört men deras sjätte skiva totalt. Den är överaskande bra och mångsidig.

Gasolin' bestod av Kim Larsen på sång, Wili Jönsson på bas, Franz Beckerlee på gitarr och Sören Berlev på trummor. De är alla skickliga musiker med mycket känsla.

Deras musik består i grunden av rock men de slänger in lite tradjazz och visor och även en del andra musikaliska influenser. Jag skulle nog vilja jämföra dem lite grann med amerikanska The Insect Trust som också blandade rock med tradjazz.

Pilli Villi inleder. Den har ett svängigt ganska sparsmakat komp med ett fjädrande gitarrljud. Bra sånginsats av Kim Larsen.

Mamma CuCu är lite mer drömsk och känns väldigt modern i sin produktion. Konstiga jetplansljud och en del bra gitarr. Jag tror att hela låten framförs på engelska.

Bella Donna är en riktigt skum låt. En tradjazz låt, med både trä- och bleckblås. Ett par coola trumsolon också och några pianostänk. Den svänger rejält och har en trevlig melodi.

Kloden drejer stille rundt är lite mer avvaktande och lugnare med en härlig längtande melodi. Kim Larsen sjunger med känsla. Ackompanjemanget domineras av fin varierad elgitarr, perfekt avvägd fiol och piano och kraftfullt trumspel. En av skivans höjdpunkter.

De gule enker har också lite tradjazz eller 30-talsmusik över sig. Lite orgel och trumpet. En ganska försiktig och trevlig låt.

Sist ut på första sidan är Sirenesangen. Har ett ganska annorlunda komp med mungiga och lite obestämd reggietakt som varvas med en trallvänlig refräng som nästan låter som "vi er röde vi er vide". Ett riktigt bra elgitarrsolo hinns också med.

Andra sidan inleder med Twilight birds. Framförs helt på engelska. En hel del körande som låter riktigt bra men väldigt modernt. En del bra elgitarr och trumpet men annars ganska popinfluerat.

På Tantes foto hämtas inspirationen från Västindien tror jag. Bra kaotisk stämsång. En avslappnad skön låt.

De fem årstider känns istället som en visa. Skulle kunna ha varit en svensk visa. Mycket fint ackompanjemang med akustisk gitarr och stråkar samt lite lite flöjt.

Pas på svinget i Solröd är lite rockigare. Melodin påminner väldigt mycket om American farm som Levon Helm sjunger på skivan American Son. Bra elgitarr.

Stenaldersjazz är en instumentallåt. Mer visa än jazz. Men den har mycket temperament och låter som den är inspelad av en stor orkester. Har en liten vacker melodistrimma som återkommer på olika sätt.

Sist ut är den engelskspråkiga låten This is my life. En vacker lågmäld låt. Ackompanjemanget består mestadels av akustisk gitarr och stråkar. Kim Larsen sjunger engagerat och starkt och Birgitte Lindhardt, som jag antar är en skolad sångerska, sjunger ett bra solo.