Komplettering

En del plattor har man enkom för att ha en komplett samling av något. Valley of the moon med Lovecraft är ett sådant exempel. De första skivorna med gruppen HP Lovecraft speciellt den andra är mycket bra. Men den sista där de kallar sig Lovecraft är långt ifrån dem i stil och uttrycksfullhet. Faktum är att endast Michael Tegza på trummor är med från originalsättningen. Här är de övriga medlemmarna Jim Donlinger, Michael Been och Marty Grebb.

Skivan gavs ut 1970 på Reprise. Mitt exemplar är den tyska utgåvan.

Musiken är pop med en del Bee Gees Staying alive vibbar. Låtar som inte är helt oävna är Love has come to me, Dear och Hopefully we'll all remain together som har bra melodier och de hittar lite engagemang i sången och en viss stämning i musiken. Men som sagt om man förväntar sig fler It's about time eller Keeper of the keys så får man leta vidare.

Skivan inleder med discofunk-låten We can all have it together.

Brother I wonder fortsätter i en funkig mer poppig stil men har lite mer gitarr.

Love has come to me inleder med lovande akustiska toner och en bra försiktig sånginsats men mer poppiga sångarrangemang kommer efterhand.

Will I know when my time comes har en mer böljande stil och svårfångad melodi trots piano.

Two step tussle har bra gitarrspel med lite countryrockfeeling blandat med akustisk gitarr. Sånginsatsen kompletterar låten.

Take me by the hand fortsätter på ett lättsmält modernt poppigt spår utan större melodi här finns även en orgel med.

Andra sidan med mjuk poppig stämsång i Lady come softly.

The dawn har en drömsk stil med mer nyanserad sång, maffiga trummor och lite sitar.

Never gonna go back har mycket blås utan större melodi.

Dear har en del dramatiskt pianospel och sång till en mörkare melodi.

Hopefully we'll all remain together fortsätter med bra sång och dramatisk sång med en del piano.

Modernt jamband

Tänker man på jamband dyker nog Grateful Dead upp och förtsås Allman Brothers. Är man mer modern kanske man tänker på Phish. Men här är ett nederländskt alternativ som heter Leif De Leeuw Band. Deras första album kom 2016. Här ska jag skriva om deras senaste album som är ett livealbum som heter A mighty fine live album och kom nu 2025 och utgivit privat av bandet själva.

Jag hörde talas om bandet via en annan blog och det stämmer verkligen att de går i samma spår som Allman Brothers på ett lyckat sätt. Mina favoritlåtar är Soulshine och Lone star.

Bandet består av Leif De Leeuw på gitarr och sång, Sem Jansen på sång och gitarr, Tim Koning på trummor, Boris Oud bas och sång, Joram Bemelmans på trummor, Stan De Kwaadsteniet orgel, akustisk gitarr och sång samt Quint Vullings på orgel.

Rosalie har ett minutlångt improviserat parti med orgel och gitarr som är helt fantastiskt. Sen kommer ett parti där gitarren dominerar på mjukt följsamt sätt men ändå inte utan ett bra bett i de långa tonerna.

Playing in a band är en dansant boogie woogie låt men snyggt gjord med en bra sånginsats och en del fint gitarrspel som blommar ut fina improviserade partier men utan att lämna boogien med varken gitarr eller pianot i bakgrunden.

Gumbo man har ett säreget basljud som brummar igång låten och fortsätter genom hela låten i bakgrunden. Annars är det fortsatt bra gitarrspel. När jag lyssnar mer så får jag nog nästan säga att den är lite funkig speciellt de rytmiska ensamma gitarrljuden som andas lite Seinfeld signaturmelodi men flink och varierad.

Small town har samma ödsliga melodiska långa gitarrtoner men ändå positiva soluppgångskänsla som Allman Brothers. Lite långsammare och mer jazzigt skulle jag säga. Efter hand blir gitarren starkare och mer bluesigt berättande med mycket känsla och uttrycksflullhet i de varierade gitarrljuden.

Andra sidan inleder med Fool for love en behaglig blues med bra sånginsats. Sedan jammar de iväg med både piano och gitarr med ett speciellt sound.

Home wrecker är genuin Allman brothers rock med lika delar rock och avslappnat jammande. Här kör de även lite snyggt jazziga solon på orgeln som blir riktigt medryckande när resten av bandet hakar på.

Where I'm heading har lite mörkare framtoning med mer bas och en ganska stark melodi. De släpper loss orgeln här också men i en mer surrande intensiv stil och med bubblande bas till. Skiftar snyggt till kontemplativa gitarrimprovisationer som växer på ett medryckande sätt.

Andra LPn inleder med The gypsy flies. Här är de mer drömska med en ljudbild som är monoton men samtidigt lite funkig på ett industriellt sätt. Den blommar ut lite mer efter hand dock på några ställen och växer tempermentmässigt.

Soulshine har ett vinande gitarrljud som andas gospel i inledningen. Riktigt mustigt och dynamiskt sväng när fler instrument kommer in. Får lite känsla av Janis Joplins Misery'n riktigt kul. Fantastiskt gitarrspel med grym känsla i slutet av låten.

Sångerskan Berget Lewis sjunger på Southern man en Neil Young låt. Bra gitarrspel i samspel med orgel. Soulinfluerad sånginsats med mycket kraft.

Sista sidan börjar med låten Lone star är en behaglig låt med en härlig melodi som starkt påminner om Allman brothers på ett fint sätt. Bra sånginsats och strålande gitarr i en lite countryinfluerad stil.

Drumsolo är precis vad titeln antyder.

De avslutar skivan i positiv stil med Hard to hold. En stabil låt med mjukt gung. Blir lite improvisationer i slutet. Gillar jammandet med basen.

Blues på cembalo

Nu när kunge Bore har återtagit sitt grepp (det är helt vitt i luften av snö) passar en energirik blues från Johnny Winter och hans bror Edgar Winter. Skivan heter Second winter och gavs ut 1969 på Columbia. Det är något så ovanligt som ett album med tre sidor. Den andra skivan är bara pressad på ena sidan.

Jag har tidigare skrivit om albumet Captured live med Johnny Winter. Det här albumet är också fullt med blues och rock n roll i en vild och hård stil med en skillnad i att cembalo förekommer i en låt. Johnny Winter spelar gitarr, mandolin och sjunger, Edgar Winter spelar cembalo, piano, orgel och saxofon, John Turner på trummor och Tommy Shannon spelar bas.

Mina favoritlåtar är I'm not sure för att den har ett så annorlunda och bra sound, covern på Dylans Highway 61 revisited är riktigt bra och Fast life rider som har ett ensligt men väldigt tätt gitarrljud i vassa improvisationer. Måste nämna I love everybody också som har ett väldigt positivt och dynamiskt ljud med bra gitarr.

Memory pain inleder i en hårdrockig bluesstil. Massor med gitarr som är hårt distad och lika galen sång.

I'm not sure är mer nyanserad med cembalo som huvudinstrument i en rejäl blues. Edgar spelar virtuost och det är hårda trummor med ett fint driv. Johnny sjunger engagerat.

The good love här är gitarren tillbaka fullt ut i en kokande låt med mycket improviserad gitarr i en surrande vridande snabb stil.

Andra sidan inleder med rock n roll klassiskern Slippin' and slidin' på annorlunda piano och med en hård och rå sånginsats. En del vild saxofon också. Efter hand kommer riktigt bra slidegitarr.

Miss Ann fortsätter rock n roll temat med en lite mer nedtonad låt. Bra sånginsats och gitarrspel i återhållsamma improvisationer. Även en del saxofon.

Jonny B. Goode öser på bra med piano och gitarr som man kan förvänta sig att den här klassikern framförs.

Bob Dylan låten Highway 61 revisited är sist ut på andra sidan. Den framförs på blixtrande gitarr på ett bluesigt frenetiskt sätt med mycket slide som trots snabbheten hinner klinga ut stämningsfullt. Grym närvaro med bara gitarren och sången långt frami mixen och ett obevekligt grundkomp i bakgrunden.

LP nummer två inleds med I love everybody. En medryckande långsamt gungande melodi. Bra gitarrspel och fint samspel med basen i ett snyggt dynamiskt riff. Häftiga åkningar mellan högtalarna på slide-gitarren.

Hustled down in Texas är en snabb blues med en del häftig gitarr som det bara forsar fram spännande toner ur.

I hate everybody har ett slätare lite jazzigt sound med en del trumpet eller saxofon och orgel.

Fast life rider fortsätter i en funkig stil i inledningen men har en del häftiga partier med ensamma gitarrimprovisationer till trummor som har en unik lite instängd ljudbild som är spännande.

Pastischer

En av mina favoritgrupper är The Band men de hade tyvärr några bottennapp också. Deras femte album Moondog matinee är ett sådant. Det gavs ut på Capitol 1973. Mitt exemplar är andrautgåvan utan teckningen på omslaget. Samtliga låtar är covers som de tyvärr i flera fall har fjantat till. Några låtar är riktigt bra t ex Share your love och The great pretender samt avslutande A change is gonna come. Richard Manuel sjunger väldigt bra här. Men Levon Helm som normalt är riktigt bra hade en väldigt dålig dag.

Ain't got no home en riktigt bra låt i ett normalt utförande tyvärr sjunger Levon Helm tillgjort och dessutom lägger de på någon slags elektronisk effekt på rösten så att den låter än värre. Kompet är hyfsat med lite New Orleans influerat blås.

Holy cow har ett mer The Band mässigt sound med bra sång av Rick Danko och lite körande av de andra. Ett bra avslappnat komp med gitarr och lite dragspel och blås. Ett märkligt solo på pedal steel gitarr eller om det är något annat hamnar tyvärr igen i pastischens land.

Share your love har ett stringent avskalat komp som äntligen har The Bands genuina känsla rakt igenom. Mycket bra sånginsats av Richard Manuel.

Mystery train är återigen en bra låt som de inte lyckas ge rättvisa. De gör om den till funk.

Andra sidan inleder med Promised land som också är en riktigt bra låt där de får till ett bra drag med framförallt piano men tyvärr är sången förstörd och likaså en del av insticken på munspel som låter som de bara försöker driva med genren.

The great pretender ännu en klassiker med The Platters. Här är sången riktigt bra med Richard Manuel och kompet genuint. Ganska nedtonat med gitarr och lite orgel.

I'm ready en härlig Fats Domino låt som tyvärr lider av den dåliga sången men pianospelet är bra.

Saved här står Richard för sången igen och det låter riktigt bra. Tyvärr har de någon slags positivorgel som står för kompet.

Skivan avslutas A change is gonna come. Fin sånginsats av Rick Danko och fint stämningsfullt saxofonspel och orgel. En del ganska anspråkslöst gitarrspel som mjukt smälter in är också trevligt.

Städmusik

Neil Merryweather och Lynn Carey bjuder alltid på bra musik så också på skivan Vacuum Cleaner från 1971. Mitt exemplar är den tyska utgåvan på RCA. En bra skiva att lyssna på kanske extra mycket när man städar även om dammsugaran brukar vara ganska högljudd.

I grunden rock med många inslag från framförallt blues men även av funk och några stänk av psykedeliska gitarrtoner. Sång och gitarrspel är dynamiskt och mycket bra. Det förekommer också lite munspel i någon låt vilket är trevligt. John Richardson på gitarr och Robin Boers på trummor är också med såsom på flera andra plattor med Merrywedather. Mina favoritlåtar är nog Let it shine och Few and far between.

Livin' in the USA är en ganska spretig låt med spektatulär sånginsats. En bra refräng med bra kraftfull bas, trumor och sång. Övergår väldigt snyggt till nästa låt.

Let it shine har en väldigt behaglig atmosfär med duett med Neil och Lynn i olika arrangemang. Påminner lite om en Joe Coocker låt eller The Band.

So fine är avslappnat medryckande med någon slags kombination mellan gospel och reggie. Snygga improviserade gitarrtoner viner och mullrar i bakgrunden.

Few and far between har sång med Lynn Carey och riktigt bra gitarrspel som pendlar mellan högtalarna.

No worries har också bra sång av Lynn och själfullt munspel.

If I were you framförs med bra sångarrangemang med Neil och en kör. Bra tryck i melodin. Fint tillbakalutat pianosolo.

Andra sidan inleder med 1/2 Introduction to second side by Kim Fowley. En nervös röst med tamburin.

Shop around har en del soul över sig med Lynn, Neil och en kör som sjunger omväxlande. En del bra gitarr.

Sugar man inleder fantastiskt med repetitiv gitarr som spelar ett kort riff som körs genom hela låten sedan kommer det trummor och Lynn på sång. En del stämningsfull svävande orgel också. Lite drömsk och bra sånginsats.

Can I set a witness har bra sång av Neil med en del körande av Lynn i ett vilt samspel. Trummor och gitarr är bra också.

Five days on the trail har en ganska släpig men suggestiv stil. Mycket orgel och bra sång av Lynn.

Captain terrific har medryckande sång med call and answer mellan Neil och Lynn.

Get straight with your brother inleder med riktigt bra gitarr. Duett mellan Neil och Lynn med stark sång. Har en sekvens med härligt avslappnat komp och gitarr.

Ett kollage

Jimi Hendrix andra album Axis bold as love är tyvärr inte det mästerverk som man önskar att det skulle vara. Det är ett kollage av stilar med mycket konstmusikinfluenser och en del pop snarare än ett sammanhållet album. Ibland blixtrar det till som i t ex låten Little wing eller Castles Made Of Sand. Jimi sjunger mycket på den här skivan vilket är trevligt, han sjunger på ett avslappnat sätt. Skivan gavs ut 1967 på Track Record. Tidigare har jag skrivit om ett väldigt bra konsertalbum med Jimi.

EXP är rent skräp med någon röst som pratar om UFO:n. Up from the skies är en riktig låt med en försiktig sånginsats och en del psykedelisk gitarr. Spanish castle magic har starkt gitarrspel i mer typisk vild hårdrocksstil. Wait until tomorrow har en mer nyanserad popstil med cool sång och bra gitarr. Har en kör med extremt ljusa röster som är onödigt. Ain't no telling har en kaotisk stil.

Little wing har en mjukt majestätisk framtoning med avslappnad sång och melodi. Bra gitarrspel lyckas de också få in och de ljust klingande tonerna som återkommer genom hela låten är också riktigt bra.

If six was nine är väldigt tematisk med gitarr som trots sin vilda stil gränsar mot jazz och talsång samt dissonanta passager som är mer konstmusik än pyskedeliskt.

Andra sidan inleder med You've Got Me Floating har ett ganska bra driv. Snygg avslutning som kokar ihop.

Castles Made Of Sand har en fin avslappnad stil med spruckna gitarrljud och anspråkslös sångstil i en bra melodi.

She's so fine har de båda andra på sång. En ganska bullrig poplåt. One rainy wish är nästan soulig känsla i en melodiös låt. En del bra gitarrtoner. Little miss lover har en väldigt taktfast tung funkig stil.

Bold as love är tillbaka i den mer kontemplativa och melodiösa stilen med bra gitarrspel. Både gitarr och trumsolo. Avslutar med en euforisk sekvens.

Snygg vändning

Senast jag skrev om gruppen It's a beautiful day och deras debutalbum så var jag inte så imponerad. Men nyligen så hittade deras liveskiva At Carnegie hall från 1972 i en skivaffär i Stockholm och bestämde mig för att ge dem en chans till. De gör en väldigt snygg vändning och bjuder på en bra skiva med varierad musik både åt rock och soulhållet och med en riktigt bra psykedelisk avslutning. Fiolen ger en trevlig variation. De har flera bra sångare men det är Pattie Santos som sticker ut mest.

Jag gillar nog låtarna Bombay calling och White bird bäst. Men skivan som helhet är bra.

Give your woman what she wants är en låt skriven av Taj Mahal. Jag har inte hört originalet men här görs den i en väldigt energisk version med bra gitarrspel både bakgrundskomp med sväng och en vild sologitarr. Bra sånginsats.

A hot summer day har istället en tätare, rökig och drömsk atmosfär. En orgel anger tonen men det är även en del intressant fiol som ligger långt bak i mixen och bra sångarrangemang med Pattie som sjunger drömska ljud och en mansröst som sjunger. Gitarrspelet är mer i bakgrunden men bra ibland. De får till bra temperamentsväxlingar på ett sömlöst sätt.

Angels and animals här är det David som sjunger mestadels men Pattie kommer in och kompletterar ibland. Flyhänt gitarrspel i en snabb låt. Påminner lite om Dylans All along the watchtower.

Bombay calling har en speciell inledning med bas och fiol i en melodiös och taktfast kombination. Det kommer en del energisk gitarr efter ett tag. En lång sekvens med orgel och en annan med trummor och bas är också bra. De får till en viss österländs stämning när fiolen kommer tillbaka. Det kokar ihop riktigt snyggt och löser sen upp sig melodiöst mot slutet.

Going to another party inleder sida två. En ganska orgeltung funk och bluesinfluerad låt med en del bra gitarr och bra sånginsats.

Good lovin' har bra pianospel och soulinfluerad sång i dynamisk och kaotisk duett. Fina gitarrtoner får de med i ett fint improviserat parti. Bra fiol i inledningen.

The grand camel suite har en spännande kombination av fiolcountry och snabbare partyrock. Mycket energi.

Avslutande White bird inleder drömskt med mycket bra sånginsats och sparsmakat ackompanjemang. Påminner litegrann i stilen om Jefferson Airplane eller Ill wind här. Melodiöst och reflekterande med stämningsfull fiol. Ett långt vackert psykedeliskt gitarrparti är en fröjd att lyssna på med en fantastisk flödande variation i avskalad stil. Sen kommer duetten tillbaka i slutet och avslutar låten.

Siktet inställt på Kozmic blues

Maggie Bell påstås påminna om Janis Joplin. Därför hamnade hennes andra skiva Suicide Sal i skivsamlingen. Albumet kom ut 1975 på Polydor. Maggie Bell sjöng tidigare i gruppen Stone the crows från Skottland.

Musiken är ganska mycket soul och Maggie sjunger bra men inte såsom Janis. Siktet är inställt på samma stil som Janis tredje skiva Kozmic blues.

Funkiga Wishing well inleder. Ganska cool svängig framtoning med bra dynamik i ackompanjemanget.

Suicide Sal är mer soul med ett stänk av blues. Snyggt basspel.

I was in chains är en mycket lugnare låt med ett drömskt parti och en del akustiska toner.

If you don't know är den första av två låtar med Jimmy Page på gitarr. En ganska rak lugn berättande blues med bra uttryck i Maggies röst. En del kontemplativa gitarrtoner.

What you got har mer energi i en pumpande ganska rå låt.

In my life är själfull lugn låt med fin sånginsats.

Andra sidan inleder med energifulla Comin' on strong. Bra gitarrspel på några ställen.

Hold on är en försiktig låt med bra gitarrspel och sång. Avslutningen är lite märklig.

I saw him standing there inleder med snabba gitarrtoner och en del piano, en ganska gospelinfluerad låt. Tydligen en Beatles låt.

It's been so long är en barpianolåt på gränsen mellan jazz och blues. Den flödar ut i en mer soulinfluerad låt mot slutet med en del saxofon.

Kanske en samhällskritik

Gruppen Black Merda från Detroit gav ut ett självbetitlat album 1970 på Chess. Till deras andra album Long burn the fire som gavs ut 1972 på Janus hade de byt namn till Mer-Da. Det är den skivan jag tänkte skiva om nu.

Mer-Da bestod av Charles Hawkins på gitarr och piano, Veesee Veasey på bas och gitarr, Anthony Hawkins på gitarr. Bob Crowder på trummor var en studiomusiker. Bröderna (?) Hawkings och Veasey sjunger alla tre och de skrev även allt material. Mary Hawkings Veasey medverkar som bakgrundssångerska.

Musiken är mestadels soul och funk men även viss rock med psykedeliskt anslag på andra sidan. Inte olikt Funkadelic men mer genuint. Omslaget med en tändsticksmodell av USA ger ett visst samhällskritiskt intryck men musiken är varm och trivsam.

Inledande For you är en trevlig melodisk soullåt med en del kör, stråkar och bra gitarr.

The folks from mother's mixer har ett coolare och tyngre funksound med bra tryck i bas och gitarr i ett rytmiskt riff.

My mistake inleder stämningsfullt på akustisk gitarr och fortsätter sedan med sång och en del kör.

Lying adderar piano till repertoaren på ett bra sätt i en cool och tung funklåt. Drivs mestadels av bra gitarr annars. Bra känsla och temperament i låten.

Andra sidan öppnar med titellåten Long burn the fire med ett funkigt sound med kör och bra gitarrspel.

Sometimes I wish har ett medryckande riff som de upprepar rytmiskt på ett coolt sätt med en del bra kör. Bästa låten på skivan.

I got a woman har fint gitarrspel med ett fjädrande ljud och bra sånginsats. En del längre instrumentala passager med variationer.

We made up är en lugn och flödande instrumental låt men med bra temperament och ett coolt anslag. Riktigt bra gitarrspel i fint samspel med basen.

Inspelningsorten finns i soundet

Boz Scaggs gav ut sitt andra album på Atlantic 1969. Hav var tydligen medlem i Steve Miller band och här spelar han tillsammans med Duane Allman. Även Tracy Nelson körar lite på nån låt. Albumet är inspelat i Muscle Shoals i Alabama vilket på hörs.

De flesta av låtarna är skrivna av honom själv. Musiken påminner lite grann om både The Band ibland och även om Janis Joplin i sista låten.

Skivan inleder med tät funk blues i låten I'm easy. En del blås och själfull sånginsats med en del kvinnlig kör.

I'll be long gone har en annorlunda lugn framtoning med nästan bara sången som hörs i en berättande stil. En del soul över den här låten.

Another day (another letter) har en riktigt längtande stämning. Väldigt längtande och själfull. Utsökt komp.

Now you're gone någon slags countrylåt i 40-talstappning.

Finding her är en lite mystiskt låt med svävande gitarrljud.

Look what I got är lite mer genuin country i stilen. Fina svävande slidegitarrtoner. Avslutningen på låten är riktigt bra med blås, gitarr och sång kokande ihop.

Andra sidan består av endast tre låtar. Först ut är Waiting for a train som är en countrylåt med en tydlig text men framförd på ett något teatralt sätt.

Loan me a dime är en lugn avslappnad bluesig låt med en bra sånginsats med mycket känsla. Riktigt bra gitarr och orgel i samspel med en del smakfullt blås.

Sweet release är en riktigt själfull behaglig låt. Kompet är rikt utan att bli svulstigt. Det är gitarr, kör, blås och orgel. Fin anspråkslös sånginsats. Har lite samma känsla som låten Little girl blue med Janis Joplin.

Ett riktigt San Francisco album

Big brother and the holding company gjorde två skivor efter att Janis Joplin lämnat gruppen. Den första Be a brother släpptes i oktober 1970 således vid ungefär samma tidpunkt som Janis tragiskt dog.

På baksidan av konvolutet nämns faktiskt Janis som en vän. Även Richard Greene nämns som vän, troligen spelar han fiol på skivan.

Musikaliskt så är det rock, funk, och folkrock. Skulle säga att det finns lite psykedeliska antydningar på vissa låtar också samt en del popkänsla. Att det rör sig om Big brother and the holding company går tyvärr inte att höra men det är en bra skiva med några riktigt bra låtar. Nick Gravenites gör en riktigt bra insats som sångare på flera av låtarna. I övrigt är det Sam Andrew som sjunger. Påminner i stil och känsla faktiskt lite grann om en annan San Francisco grupp The Charlatans som jag skrivit om tidigare.

Keep on är en funkig intensiv låt med intressant dynamiskt komp och bra sånginsats förstärkt av en kvinnlig kör.

Joseph's coat är en stämningsfull tung rocklåt. Bra gitarrspel med fina improvisationer och varierade toner. Sånginsatsen är också mycket bra med en själfull basröst. En Quicksilver Messenger Service låt från början.

Home on the strange är en kontemplativ episk låt utan sång. Mycket bra gitarr och en fin stämning. Skulle kunna vara en Allman Brothers låt från deras Brothers and sisters skiva.

Someday har en mer funkig stil men inte renodlat. Bra sånginsats.

Heartache people är nog skivans bästa låt. En väldigt rakryggad berättande folkrockslåt med ett stillsamt men mycket dynamiskt komp där en fiol ger det där lilla extra. Den själfulla sånginsatsen och fiolen tillsammans med gitarr, bas och trummor skapar en medryckande känsla som man inte kan slita sig ifrån.

Andra sidan inleder med Sunshine baby en ganska snabb låt. Den har en drömsk sekvens mot slutet.

Mr. Natural är en lite småfunkig låt. Har en bra instrumentell sekvens med bra och ovanligt gitarrspel. Har en kvinnlig call and answer sekvens också.

Funkie Jim är en väldigt funkig låt. En blåssektion. Bra gitarrspel på några ställen.

I'll change your flat tire, Merle är riktigt väl genomförd bluegrass/country-låt. En manlig sångare ibland i duett med en kvinnlig sångerska. Riktigt bra fiol och även elgitarr som dyker upp naturligt. Upplupen stämning.

Titellåten Be a brother avslutar skivan. En snabb lågmäld låt. Har en bra improviserad sekvens.

En annorlunda Checker

Chubby Checker förknippar jag mest med glada positivt laddade danslåtar. Men han gjorde en ganska annorlunda skiva med eget material som kom 1971. Skivan heter Chequered och gavs ut i England på London Records.

Mitt exemplar är den belgiska utgåvan som kom 1976 på märket Music for pleasure och heter Slow twistin'.

Musiken är ganska rå och dynamisk i gränslandet mellan rock, funk och soul med vissa psykedeliska inslag. Sånginsatsen är mycket bra och känns engagerad, dynamisk och temperamentsfull. Det påminner om både Jimi Hendrix, Joe Cocker och Creedence Clearwater Revival. En del texter känns som att de har något att säga och musiken är varierad.

Jag har inte lyckats hitta något om vilka musiker som medverkade på skivan.

My find är en tuff vild låt med ylande gitarr mycket trummor och galen dynamik med mycket attityd. Heter tydligen My mind egentligen men det är ett tryckfel på den belgiska utgåvan.

Stoned in the bathroom lugnar ner sig lite med en långsam vridande orgeldriven melodi. Den ökar i intensitet efter ett tag.

If the sun stopped shining inleder nästan kyrkligt. Sen börjar Chubby Checker sjunga på ett blygt sätt. En riktigt trevlig och melodiös låt.

No need to get so heavy har som titeln antyder en viss tyngd med gitarr och orgel i taktfast och vild gemenskap. Chubby Checker sjunger med stor auktoritet.

Goodby Victoria har en mer böljande öppen stil med en kör och piano. Fortfarande en viss vild underton med tydliga trummor.

Andra sidan inleder med Lets go down en lågmäld men väldigt stressad och intensiv låt.

How does it feel har ett härligt avslappnat gung i fin Creedence stil. Mycket bas och en bra sånginsats med en engagerande text.

Love tunnel har en mer stressad stil återigen. Ett bra parti i slutet är mer avskalat och mer drömskt.

He died har en undflyende melodi driven av piano och lite trummor och Chubbys röst. Har en grym nerv.

Slow twistin' slow lovin' avslutar skivan. En intensiv ganska laddad partylåt. En del bra gitarr.

Fel skiva

En del skivor lever verkligen inte upp till vad man förväntar sig. Ett exempel på det är skivan Look at the fool och är inspelad av Tim Buckley 1974 utgiven på Discreet. En artist som gjorde skivan Goodbye and Hello. En psykedelisk skiva med barocka toner och folkrock. Man kan ju lätt tro att en annnan skiva med honom ska fortsätta i samma tema, speciellt med tanke på vad som står på t ex Discogs. Men det här är istället funk och soul.

Det känns som att de stoppat fel skiva i konvolutet. Kolla på vilka instrument som används t ex. Står tolvsträngad gitarr, hörs inte. Cello hörs inte.

Look at the fool är ren soul med kör och väldigt mjukt komp och lealös melodi som stundtals känns som är på gång till något bra och sedan försvinner bort totalt. Bring it on up är mer åt funk-hållet. Helpless fortsätter i en mjukare funkstil. Känns som 80-talet. Freeway blues har absolut ingenting med blues att göra. En stuffig funk är vad som står till buds. Tijuana moon fortsätter i någon sorts karnevalsfunkstil.

Andra sidan startar med Ain't it peculiar är funk med en del bra gitarr men sånginsatsen är inte bra. Who could deny you har lite mer sparsmakad stil med piano men tyvärr en massa plastiga ljud som kladdar ner allt. Mexicali voodo någon sorts mjuk soul funk som känns plastig. Down in the street har en del trumpet i typisk modern soulstil. Wanda Lou en orgeldränkt funklåt med fast takt.

På Kyrkogatan i Jönköping

Ett band uppkallat efter en gatuadress är inte så vanligt men KG 22 band ifrån Jönköping är uppkallad efter Kyrkogatan i centrala Jönköping. Deras enda skiva gavs ut 1980 på märket Sjöbo Påpp. Jag antar att Sjöbo anspelar på den lilla restaurangen vid Vätterstranden men det vet jag egentligen inget om.

KG 22 band bestod av Arne Söderlund, Conny Axelson, Peter Albertsson, Magnus Andersson, Stephan Möller, Kenth Anderrson, Stefan Bellnäs och Staffan Schön. Alla låtar utom två är skrivna av bandet eller enskilda medlemmar själva.

Musiken är ganska mjuk pop med influenser av soul, funk och progressiv rock. Tydligt modern ljudbild men trevligt ändå med en genuin känsla. Flera låtar har flera ljudbilder med vissa byten i takter och en ljudexperiment. Gillar bäst It ain't easy, Badrock och Musician.

Nostalgi inleder. En ganska snabb poplåt i ljusa toner. En av deras egna låtar.

Love the only one you're with är en cover på en Stephen Stills låt. En stuffig soulstil. Ett bra gitarrsolo finns med.

It ain't easy är komponerad av hela bandet. En en fin melodi med en riktigt bra refräng. En del vass gitarr.

Number one är en funkig och flödande instrumentell låt komponerad av hela bandet. Den har en del fina slingor på lyriskt vinande elgitarr. Många variationer i takt och ljudbild.

The smoking turc är också en vindlande instrumentell låt. Har ett futuristiskt tema över sig. Med märkliga distade synthljud som driver melodin framåt.

Andra sidan inleder med låten Badrock. Den påminner i sitt rockiga driv om Crut, ett annat band från Jönköping och deras låt HV71. Låten är medryckande och kul att lyssna på.

Tillsammans har en mer drömsk inramning med vågor som sköljer in mot strand. En lång låt med både instrumentella sekvenser och sekvenser med sång. Ändrar karaktär totalt en bit in i låten och blir mer funkig med markerad bas i ett riff som nästan låter som signaturmelodin till Seinfeld. Bygger upp en bra intensitet mot slutet.

Nyårslöften är en funkig låt i inledningen. Sen blir det mer driven pop med en bra gitarrslinga. Ljusa sångröster i kören som fyller i sången i bra arrangemang. Sen kommer funken tillbaka.

Musician är skivans andra cover. Ett cover på en låt av Brent Mydland när han var medlem i gruppen Silver 1976. Mellan 1979 och 1990 var han pianist i Grateful Dead. En lågmäld behaglig låt med stämsång, akustisk gitarr, piano och en del saxofon. En väldigt snabbt spelad gitarr hörs på ett par ställen som nästan påminner om en mandolin.

Inte en hel skiva

Om det bara var för den inledande låten så skulle Maggot brain med Funkadelic vara ett sant mästerverk. Men en LP är oftast mer än bara en låt även om den låten är ett tio minuter långt mästerverk.

Här är tyvärr stora delar av resten av skivan mindre bra. Det finns fler låtar som är bra men tyvärr även partier som är dåliga och låtar som bara är utfyllnad känns det som. Albumet var Funkadelics tredje och det gavs ut 1971 på Westbound records.

Funkadelic bestod av George Clinton, Eddie Hazel på gitarr med flera. Intressant nog är Dorothy Schwartz koordinator för albumet, hon hade samma uppdrag på Tripsichords album. Musikaliskt är den inte alls lik Grodeck Whipperjenny som man skulle kunna tro. Istället är det mer renodlad funk i vissa låtar och renodlad psykedelisk rock i andra samt tyvärr en del udda skämtlåtar på vissa ställen. I sina bästa stunder är de riktigt bra och påminner lite om Jimi Hendrix, The Band, Ultimate Spinach eller James Brown.

Maggot brain är en magnifik låt. Ett talat parti i inledningen sen tar själva låten som är instrumentell vid. I ena högtalaren spelas en kort upprepad vacker liten visa på ett lugnt behagligt sätt på lyrisk gitarr eller piano, nästan hypnotiskt. Men i den andra högtalaren är det grym psykedelisk gitarr som viner kokar och bubblar, överstyrt och improviserat. De båda starkt kontrasterande ljuden samsas på ett naturligt och väldigt bra sätt. Mixningen är fantastisk där de båda så olika ljudbilderna hörs så bra. Tio minuter musikalisk njutning.

Can you get to that är lite mer funkig med släpigt sväng. Lite annorlunda med en massa kvinnliga sånger och en man med mycket djup röst som sjunger i lätt kaotiska men mycket bra lösa arrangemang. Bra också med akustisk gitarr. Inledningen låter lite som en The Band låt faktiskt.

Hit it and quit it är ren funk med orgel som inte blir så jätteintressant. Har ett bra gitarrsolo i slutet.

You and your folks, me and my folks är också en svängig ganska renodlad funklåt. Här spelas den på piano och en man sjunger med kvinnliga bakgrundssångare.

Andra sidan inleder med Super stupid. Är ganska rockig med en stabil rytm. Kommer en del vass orgel på ett ställe och bra gitarr och trummor i ett längre parti med bra improvisation.

Back in our minds har ett väldigt märkligt ackompanjemang med en ett förstärkt distat klockspel eller vad det nu kan vara. Små skruvade ljud fyller i alla fall rummet. Annars är det funk med piano och en del saxofon.

Skivan avslutas med Wars of armageddon. En funklåt med jazzinfluerad sång. Skumt slagverk och orgel. En del bra gitarr finns i låten men den får jobba hårt emot all orgel och rytmiskt slagverk. En bit in i låten kommer trumsolo och märkliga ljud som en råmande ko bland annat. Avslutar med ljudet av en explosion av något slag.

Funkig jazz eller en signaturmelodi

David Axelrod är en märklig artist som givit ut ett ganska stort antal skivor och han verkar ha upprättat ett ganska högt anseende i skivsamlarkretsar. Jag har bara hört en skiva med honom och det är Heavy axe på Fantasy records. Den kom 1974.

Det är mycket instrumentell musik. Ganska mycket soul, funk och fusion men med en del blueskänsla och även en del klassiskt, gospel och jazz. Influenser av fusion och jazz är nog inte så konstigt eftersom Julian Cannonball Adderly är producent och han bidrar med saxofon på sin egen komposition som öppnar skivan.

Det är en stundtals cool och ganska skön skiva att ha på i bakgrunden men inte något man lyssnar koncentrerat på. Det är ett fint flöde av toner och en del fina instick på gitarr och olika blåsinstrument men inget som direkt fångar intresset. Inget som engagerar och inget som stör.

Enligt olika sidor på nätet och böcker så ska hans första två album vara hans bästa. Heavy axe var Axelrods sjätte album. Omslaget är missvisande för det är inte ett spår av någon countryrock eller så kallad rural rock här.

Get up off your knees inleder coolt med avslappnat piano som nästan låter lite sakralt och sen blir det blir det mer funkigt och en del fina fjädrade gitarrtoner. Cannonball Adderly spelar en del saxofon. I refrängen kommer jag att tänka på Gator Creek. En bit in i låten blir det väldigt planlöst och jazzigt.

Cast your fate to the wind inleder också med piano. En del hummande i bakgrunden. Fint flöjtspel till en fin melodi. Känns ibland som signaturmelodi till en TV-serie. Skriven av Vince Guaraldi.

You're so vain är skriven av Carly Simon som verkar vara en ganska berömd sångerska. Här är det Billie Barnum, Olga James, Gwen Owens, Stephanie Spruill som sjunger. Soulfullt och inte olikt The Staple Singers och inte olikt Carole King heller.

My family avslutar första sidan. Det är första låten på skivan som är skriven av David Axelrod själv. En ganska klassisk jazzlåt med trumpet. Ibland med ett funkigt bakgrundskomp.

Andra sidan inleder med Mucho chupar som också är en Axelrod komposition. Ganska funkig och jazzig den också. En del ordlös sensuell kvinnlig sång och flöjtspel.

Don't you worry 'bout a thing väldigt signaturmelodiaktigt.

It ain't for you har en del funkig bubblig fjädrad gitarr men även en hel del planlöst blås.

Skivan avslutas med Everything counts. Ligger lite i mjukjazz facket. Går att lyssna på men ingen större upplevelse. En bit in i låten kommer några gitarrljud som låter som en jamande katt.

Sammantaget är detta ingen större musikalisk upplevelse tyvärr.

Första utan Big Brother

Skriver färdigt det här en dag för sent. Det var igår den fjärde oktober som det var 44 år sen en av de största sångerskorna Janis Joplin gick ur tiden. Hennes tredje album I got dem ol' kozmic blues again mama från 1969 var hennes första utan hela Big Brother and the Holding Company. Men hon hade med sig Sam Andrew som spelar gitarr. En annan länk till föregående skiva Cheap Thrills är Robert Crumb som målade texten på framsidan av omslaget. Skivan gavs ut på CBS och min kopia är en senare brittisk utgåva.

Den här skivan verkar ganska allmänt beskriven som hennes svagaste. Jag anser att alla hennes album är mästerverk och det finns inget svagt album. Flera av mina favoritlåtar med Janis Joplin finns med på skivan som t ex Little girl blue. Kompet är väldigt annorlunda och det är mycket blås men det är smakfullt. Janis har kvar sin känsla, sitt temperament och sin dynamiska förmåga. Men visst saknar man det mer ensligt sparsmakade och ångestladdade soundet hos de två första plattorna.

Kozmic blues band var de som kompade Janis på Woodstock-festivalen. På fjärde och sista skivan så kompades hon av Full Tilt Boogie Band.

Try inleder. Janis sjunger med mycket soul i rösten. Hela melodin har pauser i sig som ger låten ett funkigt driv. Fint blås som samspelar mycket bra med Janis engagerade sånginsats.

Maybe en av mina absoluta favoritlåtar med Janis. Smakfullt arrangerad med orgeln och de fina pigga gitarrtonerna sen kommer blåset som byts ut mot Janis fantastiska sånginsats som verkligen ger kårar längs ryggraden av välbehag. Melodin är vacker och varierad med en del både svärta och humor i.

One good man inleder med orgel och sen kommer bluesig gitarr över ett avslappnat gitarrkomp. Janis sjunger bra och hon har verkligen blueskänsla. Sam Andrew river av ett fint långt solo på gitarren. I slutet av låten spelar han på ett ganska annorlunda och intensivt sätt.

Första sidan avslutas med As good as you've been to this world. En soulinfluerad låt med orgel och en massa blås utan sång i inledningen. Sen kommer Janis in och sjunger.

To love somebody är en fantastisk låt med Janis i sitt esse. En sprucken gitarr bakom en massa smakfullt blås som tonas ner när Janis sjunger. Hon ger verkligen allt.

Kozmic blues tar vid på ett perfekt sätt. Fint piano, gitarr och Janis sjunger fantastiskt känsloladdat. Man lyfter och svävar fram på refrängen. Mycket blås men det är smakfullt arrangerat.

Little girl blue en av mina favoritlåtar. Mycket vacker med en vacker spanskinfluerad gitarrslinga som mjukt trakterar låten med spruckna toner. Janis sjunger fullständigt underbart vackert. Hon har en ljuvlig omtänksam röst när hon sjunger

I know just how you feel

. man blir tårögd av den här låten och Janis framförande.

Work me lord avslutar skivan. En stark låt med mycket temperament och mycket dynamik när Janis eldar upp känslorna som hon hämtar djupt nere i sitt inre. Perfekt tajmad bastuba som svarar henne. De får till ett bra lyft i refrängen. Akapellaavslutningen är magnifik.

Sammanfattningsvis en soulinfluerad skiva med bluesrötter och en sångerska som är den bästa.

En musikalisk familj

Jag hörde talas om gruppen The Staples, eller The Staple Singers, från början för första gången när jag såg The last waltz på TV, filmen om The Bands avskedskonsert 1976. I ett extranummer speciellt inspelat för filmen sjunger The Staples låten The weight ihop med The Band. En underbar version. Sen fick jag upp ögonen för att det är en av The Staples nämligen Mavis Staples som sjunger Christmas vacation som spelas under förtexterna och den galna tecknade filmen som inleder klassikern Ett päron till farsa firar jul från 1983.

Allt detta fick mig att undra över vad de gjort mer. Tyvärr så har det visat sig vara ganska svårt att hitta deras lp-skivor trots letande i många skivbackar på mässor och begagnataffärer. Förra året gav Mavis Staples ut ett soloalbum One true vine och 2012 uppträdde hon på Linköpings Jazz och blues festival. En helt fantastisk konsert. Med en mycket fin hyllning till Levon Helm och mycket själfull sång.

Jag skulle vilja säga att deras album från 1975 Pass it on är lika bra men det kan jag tyvärr inte säga. Det är producerat av Curtis Mayfield som också medverkar på gitarr. Dessutom medverkar Phil Upchurch på gitarr och ger en del coola funkiga toner. Hela familjen Staples är samlad med Pop, Mavis, Cleo och Yvonne. Allt detta talar för något bra. Men det blir väldigt modernt ljudande soul med ett groove men utan någon direkt melodi och med väldigt slätt ljud. Tyvärr inte speciellt mycket stämsång. Påminner egentligen om all modern soul som t ex Michael Jackson eller Whitney Houston.

The real thing inside of me väldigt långsamt och melodilöst men mycket känsla i sången som endast framförs av en i gänget.

Take your own time fortsätter i en melodilös men lite snabbare funkig stil.

Sweeter than the sweet har lite mer tempo och melodi. Ganska funkigt och det är fler som sjunger.

Love me, love me, love me fortsätter den mer melodiösa stilen. Här påminner engagemanget i sången stundtals lite om Janis Joplins mer soulinfluerade låtar.

Andra sidan inleder med titellåten Pass it on. Har lite mer gitarrspel och Pop Staple är med och sjunger. De får till en del cool funk.

Making love fortsätter i en funkig stil.

Take this love of mine är ganska discoinfluerad och låter som Bee Gees på 70-talet. Avslutningen är rätt bra med engagerad bra sånginsats och en del cool orgel.

Sista låten är Precious, precious. Är annorlunda med mer pianoinfluerat komp. Starkare melodi. Dröjande och längtande känsla. Hade varit gjord på 60-talet så tror jag att den varit riktigt bra. Faktiskt lite The Band känsla. Fin avslutning på skivan.

Flyter obehindrat

På Linköpings Jazz och bluesfestival den 27 oktober 2012 såg jag en konsert med Brian Auger och hans band bestående av hans dotter på sång, hans son på trummor och Derek Frank på bas och Brian själv på orgel.

I samband med det besöket så köpte jag skivan Befour med Brian Auger and The Trinity från 1970 utgiven på RCA. Mitt exemplar är den tyska utgåvan. Trinity bestod förutom av Brian Auger på orgel, piano och sång av Clive Thacker på trummor, David Ambrose på bas och Gary Winston Boyle på gitarr. Samtliga sjöng också.

Musiken på den här skivan är ganska mjuk och ganska orgeldominerad. Bra gitarrspel och ganska funkigt och coolt fusioninfluerat. Karaktären av bakgrundsmusik som man flyter in och ut ur obehindrat.

I wanna take you higher är en Sly and the Family Stone låt. En funkig låt som gör sig bra med orgel och tung bas. En del grym gitarr får de också med men den får man lyssna noga efter.

Pavane är en melodiös instrumentell låt. Avslappnad och bra varierat orgelljud med både korta och långa toner. Improviserat till viss del.

No time to live rock med drag av jazz. Bjuder på en del temperament och sinnesstämmning med en del gitarr och bra sånginsats samt bra orgel förstås.

Maiden voyage är en instrumentell mer cool jazzlåt. Väldigt mycket mjuk improvisation med en lyrisk gitarr i början över ett mjukt komp på orgel och trummor. Sedan byts rollerna och orgeln får fritt spelrum att briljera. Väldigt avkopplande lyssning.

Andra sidan inleder med Listen here. En ganska behaglig låt med mjuka trummor och fint piano och lätt funkigt gitarr och basspel. En hel del bra improviserad gitarr längre in i låten som är trevlig lyssning. Sen kommer liknande improviserat pianospel och faktiskt orgel till slut. Sann spelglädje och skivans bästa låt.

Just you and me avslutar skivan. Enda originallåten på skivan. Brain Auger har komponerat. Ett långt intro med sång och en lågmäld orgel. Sen improviserar de på ett jazzigt sätt i en lång instumentell sekvens.

Ofläskig partyrock

Det var tredje gången gillt för Rod Prince och Todd Potter när de som en del i kvartetten Sirius gav ut ett album som hetter Rising på etiketten Elcric Flow. En möjligen privatpressad platta men jag är inte säker på det. De hade tidigare varit i gruppen Bubble Puppy som gav ut en skiva 1969 på International Artists och senare 1971 gav de ut en skiva med gruppen Demian.

De var från Texas och all deras musik spelades in i Texas utom Demian plattan. Sirius som jag ska skriva om här gavs ut 1979. Den består av välproducerad funk, blues, countryrock och hårdrock med viss psykedelisk känsla i gitarrerna ibland. De påminner lite om Allman Brothers i två låtar, sen påminner de löst om 70-talsfunk och glad positiv musik t ex Queen, Deep Purple. Men det som gör skivan extra bra är att det aldrig blir fläskigt som Deep Purple och Queen och att deras gitarrspel, sång, trummor och bas är väldigt bra och varierat. Två leadgitarrister ger mycket dynamik. Det man kan vända sig mot är väl att den är väldigt modern i ljudet men deras positiva känsla, medryckande melodier och spel på gitarrer, bas och trummor väger upp detta på ett bra sätt.

Sirius bestod av Todd Potter på gitarr och sång, George Rarey på bas, slidegitarr och sång, Rod Prince på gitarr och sång samt Mark Evans på trummor och slagverk.

Första låten Runaway bay inleder soligt och positivt. Bra sånginsats, bra trummor och funkig bas och gitarr. Väldigt medryckande melodi. En bit in i låten så bryter de loss i lite jamming som går över i andra låten Girl you take me higher. Även den en positiv och medryckande låt. Väldigt fin vinande gitarr. Lite mer eftertänksam känsla och cool bas. Ett långt solo i slutet är väldigt bra.

No idea en stuffande låt med stabilt funkigt komp men väldigt bra varierad gitarr i olika mellanspel. Maffiga trummor och fin sånginsats. Melodin har fina lyft och växlingar.

Best of me en bra lagom sorgsen men hoppfull melodi med ett kul uppstudsigt basriff som samspelar fint med trummorna. Sånginsatsen är själfull. Medryckande tempoväxlingar som känns väldigt naturliga och bra.

A-sidan avslutas med vild blues i låten Guacamole rock n roll. Gitarren vänder ut och in på sig själv i vilda sköna solon. Trummorna och basen hänger på. Sångaren är vild, galen och väldigt bra i sitt uttryck. Melodin påminner om Muddy Waters klassiker Hochie cochie man. En väldigt energirik låt som aldrig blir fläskig.

Andra sidan inleder med Girl like you. Melodin har fina variationer och bra växlingar. Häftigt gitarrspel med härliga spruckna toner. Basen är stadig och trummorna har ett fint ljud.

Litany är lite mer åt hårdrockshållet. Är väldigt positiv men den blir inte fläskig eller pompös som det lätt blir i det här facket. Bra sånginsats och bra marscherande trummor och bas. Väldigt flinkt gitarrspel med omväxlande trummor. Bra växlingar i tempo och temperament.

Wringin' your hand är lite stillsammare och mer öppen och utforskande i sin stil. Mycket bra omväxlande gitarr och skoj trummor. En slidespel på gitarren som har lite country, blues och Allman Brothers över sig.

Now I'm home fortsätter i en härlig frisk countrystil nästan lite American Beauty med Grateful Dead eller kanske New riders of the Purple Sage över det.

Sista låten heter Smile at me. Inleder med häftigt gitarrspel med bra pauser. Sången och melodin är positiva och medryckande. Det varierade gitarrspelet är en stor behållning.