Publikfriande

Jag har tidigare skrivit om Bobby Bland och här kommer en liveskiva med honom där han sjunger tillsammans med BB King. Den heter Together again live och gavs ut 1976 på ABC impulse. Som titeln antyder så var det här den andra liveplattan med dem. Den första gavs ut 1974.

Musiken svänger rejält och de har en grym närvaro i sin framtoning. Lite influerat av James Brown skulle jag säga, men bluesigare och mer soul än funk. Speciellt Feel so bad och The thrill is gone är fantastiska.

Let the good time roll inleder med mycket fart och känsla i en lång låt som inte tappar intensitet en sekund. Bobby har en otrolig närvaro.

Stormy Monday är en tät rökig blues. Passar bra med BB Kings gitarrstil. Den övergår i Strange things happen som går i samma stil men med mer piano.

Feel so bad med Bobby i högform som drar igång publiken. Kompet är dynamiskt med mycket blås och fint gitarrspel.

Andra sidan inleder med Mother-in-law blues som har en härlig dynamik mellan Bobby och BB med fint medryckande komp. Den övergår sömnlöst i Mean old world som har ett långsamt snyggt gung med känslosamt blås och gitarr samt flyhänt piano.

Everyday (I have the blues) har en snabb och positiv medryckande känsla. Påminner lite om melodin i Tjejen som föll överbord när de firar Goldies födelsedag..

The thrill is gone har en fantastisk känsla i sången och melodin. Speciellt Bobby sjunger med grym närvaro och känsla. Blåset bidrar med en soulig inramning. Den övergår snyggt i skivans sista låt I ain't gonna be the first to cry och pendlar tillbaka igen. Otrolig avslappnad stil med sån närvaro. Man skulle ha varit där.

Hela alfabetet

Mitt intresse för allt som har med Janis Joplin eller Big Brother and the Holding Company att göra fick mig att köpa den otippat fantastiska skivan It's big Huge med James Gurley på gitarr och Muruga Booker på trummor. Utgiven 2010 på italienska Qbico men inspelad 2009. James avled sorgligt nog 2009.

James Gurley och Muruga påminner mycket om Quicksilver Messenger Service i deras bästa stunder med låtar som The fool. Men medlemsantalet leder så klart tankarna till Randy Holdens Population 2 men den är mycket tyngre. Jag skulle säga att de har lyckats väldigt bra med att skapa en ljudbild som skulle kunna vara från 70-talet. Hela skivan är fantastiskt bra men första sidan är den bästa.

Måste nämna omslaget också. Min kopia är en av 26 med handmålat omslag som ska representera alfabetet min är bokstaven T.

Big bang super string blues är ordentligt drömsk och psykedelisk redan från början med en ihållande orgelton och följsamt gitarrspel som sedan fylls på med trummor.

Improviserat gitarrspel med mycket känsla som hela tiden är i rörelse. Även starka trummor som också har en improviserad stil. Lössläppt och avslappnat men inte utan att det hettar till ibland. Någon gång överaskas man av att det glider in i en jazzig stil men oftast är det drömskt och psykedeliskt.

Cosmic triune en sekvens bygger upp en enorm intensitet med en del hummande körljud i bakgrunden och mycket ringande gitarr med trummorna långt fram i mixen. Här får man lite Trip thru hell vibbar med det lite spruckna gitarrljudet.

Andra sidan fortsätter lite mer mystiskt i Esonic rapture men den tar sig efter hand när munspel och trummor uppbådar ett kraftfullt driv. Senare kommer en rasande gitarr in i ljudbilden och ger ännu mer temperament och dynamik.

Takeing the time to tell you har Shakti Booker på sång och den börjar som en ganska rak skramlig rocklåt. En bit in i låten kommer ett bubblande dynamiskt basljud in i den täta ljudbilden som är riktigt bra speciellt till gitarrimprovisationerna som glider runt grundkompet.

Ett museiföremål

Haymarket square är ett känt torg i Chicago som är lite som USA:s svar på Ådalen om jag förstått rätt. Om gruppnamnet Haymarket square har med det att göra vet jag inte men de kom från Chicago i alla fall. Skivan heter Magic lantern och musiken på den var en del av en konstutställning på Chicago museum of contemporary art 1968 som hette The original Baron and Bailey light circus. Skivan gavs ut 1968 på Chaparral och är gruppens enda skiva. En psykedelisk klassiker som förtjänar mer uppmärksamhet.

Haymarket square bestod av Gloria Lambert på sång, Marc Swenson på gitarr och sång, Robert Homa på bas och sång och John Kowaski på trummor. Om man ska tro Discogs så spelade Gloria in några singlar mellan 1959-1961 på Columbia.

Musiken är psykedelisk med dynamiska improvisationer och ovanligt prominenta trummor. Melodierna har ofta ett grymt driv. Sången är strålande med Gloria Lambert i fina arrangemang som påminner om Jefferson Airplane, Ultimate Spinach och Ill Wind. Jag skulle säga att ett utmärkande drag är en viss hint av surfmusik emellanåt men de rockar till det rejält ändå. Mina favoritlåtar är Elevator, Phantasmagoria och Funeral men hela skivan är underbar att lyssna på.

Elevator inleder. Skriven av Gloria. En härligt oborstad låt med en vacker melodi som kommer in och sedan glider bort med en grym dynamik. Mycket rusande trummor och en del vilda gitarrimprovisationer.

Train kept-a-rollin' har ett mjukt gitarrljud och dundrande trummor. Kaotisk sång i en duett. Bra gitarrsolon också.

Ahimsa har ett enkelt bakgrundskomp som kör på envist till riktigt grymma varierade gitarrimprovisationer. Ett långt trumsolo hinner de också med som faktiskt är ganska instressant.

Andra sidan som på skivetiketten är a-sidan inleder med Amapola. Bra sångarrangemang med duett mellan Gloria och Marc eller Robert. Snyggt bubblande gitarrspel. En bit in i låten byter den skepnad med ett medryckande utforskande bakgrundskomp till improviserad gitarr och vilda trummor. Sen kommer melodin och sången från inledningen tillbaka igen. Avslutas med toner som öppnar upp vidderna.

Phantasmagoria har en mysig framtoning med en medryckande takt och melodi. Gloria sjunger starkt och trummorna och gitarren galopperar fram.

Funeral har en säregen takt med trummorna och mörka gitarrimprovisationer med mycket temperament. Gloria kommer in med en bluesig snygg sång en bit in i låten.

Hyllning eller parodi

Kan en 80-talare med Frank Zappa i skämttagen vara något. Märkligt nog, ja, för Broadway the hard way har några riktigt bra låtar och resten blir på något vis intressant ändå. Den gavs ut på Franks egna etikett Barking pumpkin records 1988, samma år som första Nakna pistolen filmen. CDn som kom året efter innehåller många fler låtar som jag antar aldrig har kommit i en vinylutgåva.

Många kreativa rim så den tryckta texten på skivpåsen hjälper mycket. Musiken är frejdig och cool på 80-talsmanér. Välspelat, lössläppt och ganska galet med bra sånginsatser. Låtarna är hämtade från olika konsertinspelningar under en turné 1988.

Jag har svårt att bestämma mig om jag ska tolka Elvis has just left the building som en hyllning eller en parodi men jag väljer att tolka den som hyllning till Elvis. Den är riktigt upprymd och jag som älskar Elvis musik blir glad av den. Skivans bästa låt.

Planet of the baritone women är en skum showmelodi med dramatisk sångstil.

Any kind of pain är typisk 80-tals musik men ganska skruvad. Sångaren har en varm soulinfluerad röst. Riktigt märkliga gitarrljud med det typiska ljudet från tiden i ett långt solo.

Jesus thinks you're a jerk är en skämtlåt med en ålderdomlig barnramsemelodi men de gör det snyggt och med en slags Monty Python finess som gör det lyssningsbart. En stark satir som lika gärna kunde varit skriven i vår samtid.

Andra sidan inleder med Dickie's such an asshole som är en slags blues med rullande piano och mycket blås. Skojfrisk och medryckande sånginsats. Kraftfull samhällskritik som fortsätter i nästa låt When the lie's so big också. Den låten är mer svårplacerad i stil med en svårhittad tematisk melodi.

Ryhmin' man är en skruvad countrylåt med både synt och gitarr. En massa instick från andra melodier med allt från La Cucaracha till James Bond.

Promiscous är någon slags rap eller hip hop låt som har en medryckande rytm.

The untouchables har mycket blås och en ganska kuslig atmosfärisk filmisk melodi och ljudbild.

Alice Coopers röst

Love it to death med bandet Alice Cooper innehåller mycket partyrock med fina melodier och mycket känsla men även den klassiska mixen av mer konstnärliga toner och galenskap. Men oftast melodiöst och medryckande. Man kan nog säga att Alice Coopers uttrycksfulla sång definierar albumet.

Love it to death var det tredje albumet med Alice Cooper och det gavs ut på Straight och Warner brothers 1971. Mitt exemplar är tyvärr en nyare tysk utgåva från 80-talet. Jag får hålla utkik efter ett original.

Mina favoriter är I'm eighteen, Black juju, Second coming och Ballad of Dwight Fry som alla bjuder på fantastisk sång, fina melodier och arrangemang som är rika på snygga infall och dynamik. Jag gillar hela skivan.

Caught in a dream inleder skivan med svängig vass rock. Refrängen är riktigt melodiös och har snyggt gitarrspel.

I'm eighteen är en riktig klassiker. Grymt gitarrspel med mycket känsla och dynamik som endast överträffas av Alice Coopers sång som är fantastiskt temperamentsfull.

Long way to go har kul gitarr och mycket energi får en nästan jazzig känsla när orgeln kommer in mot slutet.

Black juju inleder med marschbandstrummor som växer i styrka och sedan kommer orgel och galen tung gitarr innan Alice börjar sjunga riktigt galet. Sedan lugnar det ner sig med en jazzig stil innan det växlar över i österländska toner på gitarr och mystik med en tickande klocka och talad sång. Sedan kommer stenhård bas eller gitarr och stämningsfull orgel. Alice Cooper sjunger riktigt bra. Kokar ihop rejält i slutet.

Andra sidan inleder med Is it my body är en medryckande och svängig låt.

Hallowed be my name inleder med nästan kyrklig orgel men sen kommer ganska aggressiv rock med skum bruten melodi och ringande gitarr.

Second coming är en vacker melodi med piano men med mer intensitet en bit in i låten. Alice Cooper sjunger bra med mycket känsla. Bäst är låten när pianot bjuder på lika sköra som skrämmande toner och i slutet med gitarr. Underbara trummor som kontrasterar till pianot.

Ballad of Dwight Fry fortsätter det melodiösa och vackra med gitarr och piano som tillsammans med sånginsatsen ger en fantastisk låt. Slutet med intensiv sånginsats av Alice är otroligt bra. Dwight Frye var en skådespelare tidigt i filmhistorien som bland annat spelade med Boris Karloff i Frankenstein. Han dog i en hjärtattack endast 44 år gammal.

Sun arise har ett mäktigt basljud i en melodi som låter som den kunde komma skrålandes från en brittisk pub. Men med maffiga trummor och bra sångarrangemang och det fina basljudet blir det riktigt njutbart.

Lyrisk bluesgitarr

Luther Johnson har namnet och i viss mån en liknande stil gemensam med sin namne som jag skrivit om tidigare. En väldigt enkelt flödande improviserad mjuk och pigg blues. Skivan heter Lonesome in my bedroom och spelades in den 18 december 1975 i Frankrike. Den gavs ut på Black and blue 1977.

Hela skivan är underbar men några låtar att lyssna på lite extra är Lonesome in my bedroom med den mjuka stilen som får det att låta så enkelt, Rock me slow and easy som är mer rockig på ett spännande sätt och avslutande Son House liknande låten Please don't take my baby nowhere.

Titellåten Lonesome in my bedroom inleder skivan. En tungsint rökig blues med dämpat berättande gitarrtoner och piano i bakgrunden. Väldigt lyrisk bluesgitarr.

Honey bee är en Muddy Waters låt med en tät atmosfär. Lugnt gitarrspel och lite snabbare piano i bakgrunden. Även en del munspel.

Ytterligare en Muddy Waters låt Long distance call avslutar första sidan. Har lite mer tryck i gitarrspelet som har ett fint rockigt gung. Bra munspel också. Kör lite intensiv a capella sång i slutet med mycket känsla.

Andra sidan inleder med Rock me slow and easy en rockande blueslåt med medryckande känsla och snygga bastoner på gitarren i samspel med munspel och piano.

Hush, hush fortsätter i en tuff stil med en Jimmy Reed låt. Bra munspel.

Chuck Berry låten Little queenie följer med sin medryckande rockiga blues. Generöst med improviserat gitarrspel.

Jammin' with Willie är en cool blues med snyggt gitarrspel och en härlig takt. Fatastiskt samspel med pianot också.

Please don't take my baby nowhere har en ovanlig talad inledning och sedan kommer gitarren och det blir lite liknande Son House nästan men mjukare.

Link Wrays första sånginsats

Link Wray gjorde riktigt bra instrumentella låtar under slutet av 50-talet och början av 60-talet. I början på 70-talet spelade han in två magiska album i gränslandet mellan rock, country, folk och blues. Det här albumet är en länk mellan de två perioderna. Det gavs ut 1964 på Links egen etikett Vermillion och har titeln Sings and plays guitar.

Här hämtar Link inspiration från andra artister som Buddy Holly och Elvis Presley. Han försöker sig även på att twista som Chubby Checker. Det är absolut inte dåligt men det blir lite slätt. Som rå gitarrist eller som eklektisk gitarrvirtuos med texter som Dylan är betydligt mer hans eget uttryck och där kommer hans talang till sin fulla rätt.

Mina favoritlåtar är I wanta get married för sitt Buddy Holly uttryck, Remember the twist för det fina gitarrspelet och de primitiva trummorna samt I'd do anything for you för sin varma och anspråkslösa Elvis-känlsa.

Det står inget på omslaget vilka de övriga medverkande musikerna är vilket tyvärr är vanligt under 50- och tidigt 60-tal. Men det är ganska troligt att brodern Vernon medverkar i alla fall.

The moving sidewalks

Billy Gibbons kände jag mestadels till som en bluesspelande och lite farlig på ett kul sätt figur i TV-serien Bones där han spelar pappan till en av huvudpersonerna. Såklart har jag hört någon enstaka låt med ZZ Top men jag har inte lyssnat på dem särskilt mycket.

The Moving Sidewalks var Billy Gibbons första grupp och de gav ut skivan Flash på Tantara 1968. Förutom de två sista låtarna en riktigt bra skiva med ovanligt galen psykedelisk blues med viss jazzkänsla men även rå skramlig rock ibland. Musiken är väldigt dynamisk och de uppbådar en unik ljudbild. Musiken är helt olik det andra kända 60-talsbandet från Texas 13th Floor Elevators. Coolt omslagsfoto också i rödlila ton och med silverbägare andas det en surrelistisk ton.

Förutom Billy på gitarr, munspel och sång så bestod The Moving Sidewalks av Don Summers på bas, Dan Mitchell på trummor och Tom Moore på orgel och piano. Mitchell var även med i ZZ Top.

Mina favoritlåtar är Flashback, You don't know the life och Crimson witch. Men som sagt om man lyfter nålen innan förmörkelsen på andra sidan så är alla låtarna riktigt bra. Spännande att det är ett ljud i runouten på båda sidorna.

Öppningsspåret Flashback är en riktig höjdare med grymt driv och galna infall på gitarren och sångarrangemangen är väldigt psykedeliska som ett stroboskop. Helt plötsligt lugnar den ner sig och det blir österländska akustiska toner till sista versen.

Nästa låt Scoun da be har mer orgel och en spännande start stopp takt med gitarr och lite jazzig sångstil.

Stökiga rocklåten You make me shake tar vid. Här är det bra gitarr och sången ligger långt fram i mixen till maffiga trummor och en del orgel också. Avslutningen med gitarrljud som studsar hej vilt är kul.

You don't know the life är en stämningsfull långsammare låt med bluesig sång. Intensiv trots bara sång och orgel. Riktigt bra gitarr och trummor som är lågmälda och sparsmakade.

Pluto - Sept. 31st fortsätter i en speciell stil med prominent sång och stökigt komp med viss rå galen jazzkänsla med cymbaler och takten. En sekvens med viskande röster och märkliga ljud tar vid. Känns som en konstnärlig 60-talsrysare.

Andra sidan inleder med No good to cry en behaglig bluesig låt med avskalat komp med trummor och orgel sen kommer gitarren in på bara ett par ställen på ett intensivt galopperande sätt. Mot slutet innan sista versen blir det riktigt snygga improviserade gitarrsolon.

Crimson witch har en tung men fortfarande galen stil. Spännande mixning med galna gitarrljud i bakgrunden och bas, trummor och sedan piano i förgrunden sen växlar de. Sången ligger alltid långt fram. Det ger viss svindelkänsla.

Joe blues en ganska rak blues i en rökig barstil med bra gitarrspel med spännande distade toner. De skiftar snyggt till mer orgelbaserat komp som faktiskt passar in fint. De hinner skifta över till munspel också som mer ännu bättre och riktigt genuint.

Eclipse inleder skumt och sen kommer lite gitarr men mystiska ljud som ett kollage tar över och en massa TV eller radio röster. Tyvärr rent skräp. Kanske inspiration för black lodge scenerna i Twin Peaks.

Reclipse kanske är det avslutande glada gitarrspelet till en uppslupen publik.

Soul med energi

Förra helgens skivmässa i Linköping bjöd på mycket skivbläddrande. Den här gången hamnade flera soulplattor i kassarna. Här ska jag skriva om en av dem. Otis Redding in person at the Whisky a go go utgiven 1968 på Atco. Den spelades in 1966 i Los Angeles. I baksidestexten nämns förstås Otis Reddings tragiska död i en flygolycka den 10 december 1967.

Skivan bjuder på soul med mycket energi. Otis sånginsats är fylld av intensitet och ett stort känsloregister. Mina favoriter från skivan blir I can't turn you loose och These arms of mine men hela skivan är fantastisk.

Intensiva I can't turn you loose inleder skivan. Bra trumpetspel och Otis sjunger fantastiskt och bjuder på sig själv i en riktig humörhöjare

Pain in my heart lugnar ner tempot med fina gitarrslingor och känslomässig sånginsats.

Just one more day har en underbar melodi. Med spruckna gitarrljud och grym inlevelse i sången. Sen kommer trumpeter och klipper i på precis rätt ställen för att förstärka känslan.

Mr. pitiful är en svängig låt med mycket rytm och en medryckande melodi. Bra saxofon och trumpetspel.

Övergår direkt i Rolling Stones-låten (I can't get no) satisfaction. Bra frenesi i sånginsatsen. Bygger upp en grym intensitet i slutet.

Andra sidan inleder med innerliga I'm depending on you. Snyggt saxofonspel och en riktigt bra sånginsats.

Any ole way är mer försiktig och melodiös. Mycket känsla i sången.

These arms of mine fortsätter med det känslosamt starka. En mycket vacker melodi med spännande mandolinliknande gitarr på ett par ställen och en fin anspråkslös gitarr som spelar melodin. Otis sjunger med en underbar väldigt genuin inlevelse.

Papa's got a brand new bag En James Brown klassiker. Rytmiskt och dansant med mycket trombon och saxofon. Otis har den rätta intensiteten i sitt framförande.

Avslutande Respect förknippar man först och främst med Aretha Franklin men det är Otis Redding som har skrivit låten. En kraftfull avslutning med rytmiskt gitarrspel och bra blås och en fantastisk sånginsats.

Psykedelisk orgel

In-a-gadda-da-vida med Iron Butterfly från 1968 var en av de första skivorna jag köpte när jag fått upp ögonen för psykedelisk musik bortom Janis Joplin och Grateful Dead. Titellåten ska ha spelats in under sån påverkan att In the garden of Eden blev In a gadda da vida men den historien tar jag med en näve salt. De låter ganska slipade men lagom galna och lössläppta för att det ska bli bra musik. Skivan gavs ut på Atco.

Iron Butterfly bestod av Doug Ingle på sång och orgel, Ron Bushy på trummor, Lee Dorman på bas och Erik Brann på gitarr. Enligt baksidestexten var Ingles far kyrkomusiker vilket hörs på ett positivt sätt.

Man hör både Ultimate Spinach och Beat of the Earth i musiken och ett förebådande av speciellt Deep Purple.

Most anything you want är melodiös vacker liten sång. De vässar till den med en del öronbedövande hård orgel och en del vinande gitarr. Riktigt snyggt när de spelar melodislingen på en distad vinande gitarr.

Flowers and beads fortsätter med en vacker melodi till och med en ganska själfull sånginsats. Orgeln är mer nedtonad.

My mirage är lite mer kaotisk i sin melodi men den har vackra små slingor. En del gallopperande trummor och gitarr med stark nästan kyrklig orgel.

Termination lämnar de vackra melodierna och mycket riktigt är det inte Doug Ingle som står bakom den här låten. Mer repetitiv med orgeln som driver en taktfast låt. I slutet kommer de in i trädgården med vindspel och det blir lite drömskt.

Are you happy har ganska spännande ljudväxlingar med orgel och trummor som svarar varandra i början. Lite mörkare ton i låten men återigen väldigt melodiöst. Mycket bra gitarrspel i en längre sekvens med allt intensivare trummor i bakgrunden som sedan växelvis svarar varandra i varsin högtalare. Effektfullt.

Andra sidan fylls av klassikern In-a-gadda-da-vida. Fina kyrkliga men försiktiga orgeltoner öppnar och sedan växer de majestätiskt med gitarren som kommer starkt. Sången är lika stark den. Riffet är lika effektivt och minnesvärt som Deep Purple eller Black Sabbath men Iron Butterfly var först. Riktigt bra improvisatoner med en vild gitarr som drar iväg till orgeln och basen i bakgrunden som kör grundriffet. De lyckas till och med göra ett spännande trumsolo med mycket rytm och känsla. Fantastiskt när orgeln sömlöst kommer in med några kyrkligt ljudande toner som blir mer galna och då kommmer en hårt distad gitarr.

Gnistrande värme i höstrusket

Här tänkte jag skriva om skivan Reckoning med Grateful dead. En liveskiva inspelad ungefär vid den här tiden på året fast 1980 och i ett får man anta varmare San Fransisco. Något att värma sig med i höstrusket. Jag tror att när den här skivan gavs ut 1981 på Arista var den tänkt som en sammanfattning av det de åstadkommit så långt.

De bjuder på en bred repertoar med både egna klassiker och en del trevliga covers. Albumet har en akustisk framtoning på ett underbart avslappnat och lössläppt sätt. Hur de lyckas uppbåda ett sånt sväng är imponerande. Helt fantastiskt från början till slut. Men ska jag nämna några låtar lite extra så får det bli Dire wolf, China doll och To lay me down.

Först ut är Dire wolf flyhänt och gnistrande på akustisk gitarr. Ett melodiöst litet solo får de också med.

The race is on är en cover. En fin avskalad och lugn rock n roll låt med en del piano.

Oh babe, it ain't no lie en cover på en Elizabeth Cotten låt. Den är så lugn, behaglig och harmoniskt omfamnade. Jerry Garcia acoustic band gjorde även de en version på låten som jag skrivit om här.

It must have been the roses här kör de lite stämsång och blandar upp gitarren med lite piano. Ett gitarrsolo mot slutet med väldigt mycket känsla i varje ton.

Andra sidan inleder med Dark hollow. Lite åt rock n roll hållet med bra piano och bas. Inspirerade sångarrangemang i refrängen också. Gitarrspelet i mitten är fantastiskt.

China doll trakteringen och tonen i den här låten har sån ångest och inlevelse att man ryser av välbehag. Är det cembalo i bakgrunden och vilket gitarrspel.

Been all around this world lunkar på i ett fint folkrockande tempo med snyggt gitarrspel.

Monkey and the engineer är en berättande och svängig blues.

Jack-A-Roe är en avskalad folkrockslåt med snabbt klingande gitarrspel.

Ett fantastiskt sväng inleder den andra LPn med Deep elem blues. Väldigt positiv känsla och lättsam ton. Härliga lössläppta sångarrangemang.

Cassidy är välkryddad med vackra gitarrtoner och bra trummor.

To lay me down är lite mer kontemplativ och stämningsfull. En låt som griper tag i lyssnaren med sin sång och härliga gitarr- och pianospel perfekt avvägt.

Fjärde sidan inleder med bluegrasslåten Rosalie McFall. Flinkt banjospel kryddat med instick och en bra sånginstas.

On the road again är en blueslåt men ganska annorlunda framförd med kaotiska sångarrangemang och spännande takt.

Bird song är mer anspråkslöst utforskande i sin stil med lager av gitarrspel och piano i bakgrunden. Grymma improvisationer.

Underbara Ripple avslutar hela härligheten. Man hör hur publiken är med i bakgrunden. En del mandolin och piano sätter stämningen och sången gör helheten.

Modernt jamband

Tänker man på jamband dyker nog Grateful Dead upp och förtsås Allman Brothers. Är man mer modern kanske man tänker på Phish. Men här är ett nederländskt alternativ som heter Leif De Leeuw Band. Deras första album kom 2016. Här ska jag skriva om deras senaste album som är ett livealbum som heter A mighty fine live album och kom nu 2025 och utgivit privat av bandet själva.

Jag hörde talas om bandet via en annan blog och det stämmer verkligen att de går i samma spår som Allman Brothers på ett lyckat sätt. Mina favoritlåtar är Soulshine och Lone star.

Bandet består av Leif De Leeuw på gitarr och sång, Sem Jansen på sång och gitarr, Tim Koning på trummor, Boris Oud bas och sång, Joram Bemelmans på trummor, Stan De Kwaadsteniet orgel, akustisk gitarr och sång samt Quint Vullings på orgel.

Rosalie har ett minutlångt improviserat parti med orgel och gitarr som är helt fantastiskt. Sen kommer ett parti där gitarren dominerar på mjukt följsamt sätt men ändå inte utan ett bra bett i de långa tonerna.

Playing in a band är en dansant boogie woogie låt men snyggt gjord med en bra sånginsats och en del fint gitarrspel som blommar ut fina improviserade partier men utan att lämna boogien med varken gitarr eller pianot i bakgrunden.

Gumbo man har ett säreget basljud som brummar igång låten och fortsätter genom hela låten i bakgrunden. Annars är det fortsatt bra gitarrspel. När jag lyssnar mer så får jag nog nästan säga att den är lite funkig speciellt de rytmiska ensamma gitarrljuden som andas lite Seinfeld signaturmelodi men flink och varierad.

Small town har samma ödsliga melodiska långa gitarrtoner men ändå positiva soluppgångskänsla som Allman Brothers. Lite långsammare och mer jazzigt skulle jag säga. Efter hand blir gitarren starkare och mer bluesigt berättande med mycket känsla och uttrycksflullhet i de varierade gitarrljuden.

Andra sidan inleder med Fool for love en behaglig blues med bra sånginsats. Sedan jammar de iväg med både piano och gitarr med ett speciellt sound.

Home wrecker är genuin Allman brothers rock med lika delar rock och avslappnat jammande. Här kör de även lite snyggt jazziga solon på orgeln som blir riktigt medryckande när resten av bandet hakar på.

Where I'm heading har lite mörkare framtoning med mer bas och en ganska stark melodi. De släpper loss orgeln här också men i en mer surrande intensiv stil och med bubblande bas till. Skiftar snyggt till kontemplativa gitarrimprovisationer som växer på ett medryckande sätt.

Andra LPn inleder med The gypsy flies. Här är de mer drömska med en ljudbild som är monoton men samtidigt lite funkig på ett industriellt sätt. Den blommar ut lite mer efter hand dock på några ställen och växer tempermentmässigt.

Soulshine har ett vinande gitarrljud som andas gospel i inledningen. Riktigt mustigt och dynamiskt sväng när fler instrument kommer in. Får lite känsla av Janis Joplins Misery'n riktigt kul. Fantastiskt gitarrspel med grym känsla i slutet av låten.

Sångerskan Berget Lewis sjunger på Southern man en Neil Young låt. Bra gitarrspel i samspel med orgel. Soulinfluerad sånginsats med mycket kraft.

Sista sidan börjar med låten Lone star är en behaglig låt med en härlig melodi som starkt påminner om Allman brothers på ett fint sätt. Bra sånginsats och strålande gitarr i en lite countryinfluerad stil.

Drumsolo är precis vad titeln antyder.

De avslutar skivan i positiv stil med Hard to hold. En stabil låt med mjukt gung. Blir lite improvisationer i slutet. Gillar jammandet med basen.

Ojämnt men soliga riff

Black Sabbath gav ut sitt femte album 1973 på WWA. Det heter Sabbath bloody sabbath. Omslagsbilden är rejält obehaglig men musikaliskt är det inte alls lika tungt och hårt som tidigare album. Albumet är spretigt men det finns några russin i kakan och inga direkta magplask. Pekar i riktning mot Technical ecstacy.

Mina favoritlåtar är Fluff och Looking for today som båda hittar rätt atmosfär på ett genuint sätt med snyggt gitarrspel. A national acrobat går inte heller av för hackor.

Sabbath bloddy sabbath är konstig mix av fläskriff och solig San Fransisco rock. Mot slutet kommer några nästan löjligt tunga basriff i någon slags call and answer med de mer fläskiga riffen.

A national acrobat har en angenäm melankolisk stämning med berättande gittarrer och bra dynamik med trummorna och sången. Lagom melodiös och spännande brytning en bit in i låten med stark gitarr och dramastisk sång. Ytterliga längre in i låten kommer lite partyrock i snabbt tempo tyvärr.

Fluff lugnar ner stämningen med en instrumental vacker låt med akustiska gitarrer och piano i en avslappnad kontemplativ melodi nästan som ett stilla regn.

Sabbra cadabra inleder med avlägsna gitarrer som kommer närmare i en ganska vild partystil. Det kommer lite piano i rock n roll stil som tillsammans med skumma sångeffekter blir ganska speciellt.

Andra sidan inleder med Killing yourself to live. Först ut är det handklappspartyrock sen kommer lite mer spännande ljudbilder med gitarriff med speciella och takter. Avslutningen med snabb gitarr och maffiga trummor som klipper i med långa mellanrum är riktigt snygg.

Who are you? den här låten blir elektroniskt mystisk och blickar ut i evigheten från ett rymdskepp. En passage med piano och trummer i bakgrunden till ett tongenratorljud är trevligt.

Looking for today har ett snabbt tempo men ändå atmosfäriska flöjter som svävar i inledningen och det återkommer. Sen kommer mer hård gitarr in i ljudbilden. Bra sånginsats med bra känsla. En viss euforisk känsla infinner sig med det soliga riffet.

Spiral architect avslutar skivan luftigt med lite stråkar och även akustiska gitarrer på några ställen i en bra melodi.

Lägger inte sordin på stämningen

John Holm hade jag ingen större koll på mer än ett par artiklar i Rock n roll magasin. Nu i somras dök flera av skivorna upp i en loppisback och jag slog till på de två första. Här ska jag skriva om hans första Sordin som havs ut 1972 på Metronome. Skivan bjuder på genuin musik som går från skör visa till rock med både blues och psykedeliska influenser. Lite både Bob Dylan och Janis Joplin på samma album.

Mina favoritlåtar från skivan blir nog Den öde stranden för drivet och gitarrspelet, Min skuld till dig som också har riktigt bra gitarrspel samt sköra och vackra Ett enskilt rum på Sabbatsberg som avslutar skivan. Jag gillar albumet som helhet.

Den öde stranden har en märklig enträgen känsla mycket medryckande och med grymt gitarrspel av Kenny Håkansson och Roffe Wikström. Engagerad ödslig sånginsats.

Nästa låt är akustiska ljuva och lätta Sommaräng. Fint flödande gitarrspel som påminner lite om Joan Baez.

Min skuld till dig en långsamt sökande låt med en tung melankolisk lunk med fantastiskt svävande gitarrspel i flera lager. John sjunger mystiskt men klart.

Om den blå himlen har lite mer orgel i sitt sound och starkt bluesigt gitarrspel. Ett par stopp med snyggt sångarrangemang påminner om Janis Joplins Cry baby.

Långt bort härifrån blandar akustisk och elgitarr på ett svävande sätt. Här sjunger John duett med Marit Bergman. En del munspel förstärker Bob Dylan känslan.

Andra sidan inleder med Är det så det ska va är en lunkande liten countrylåt med inslag av folk och visa. Fin melodi och på ett par ställen körar Marit Bergman.

Får man leva för det känns lite mörkare och en mer mystisk ljudbild med akustisk gitarr i förgrunden och en svävande elgitarr i bakgrunden. I slutet kommer ett fint solo på gitarr.

Svarte kungen har mer tryck i ljudbilden med snygga gitarrtoner som fjädrar och svävar ut ur högtalarna på ett virtuost och varierat sätt.

Skivan avslutas med avskalade Ett enskilt rum på Sabbatsberg. Piano, flöjt och akustisk gitarr ger ett vackert akompanjemang till Johns känslosamt nedtonade och anspråkslösa sång. Ska handla om en händelse när John jobbade på Sabbatsbergs sjukhus.

Zappas känga

Bootlegskivor finns i olika former. Idag ska jag skriva om den typ där folk spelar in konserter och sedan ger ut inspelningen på skiva utan artistens godkännande. Band som Grateful Dead uppmuntrade till bandning och det finns massor av konserter utgivna på skiva. Frank Zappa ogillade fenomenet men kom på en briljant lösning. Att helt enkelt ge ut de olagliga skivorna själv. Det blev samlingen Beat the boots som gavs ut 1991 på FOO EEE records. Hela samlingen är på 10 LP-plattor fördelat på 8 album. Så jag tänkte begränsa mig till första och sista i den här texten och kanske återkomma med fler av albumen i framtiden. Det finns dessutom en volym 2 men den har jag inte i samlingen än.

Först ut är As An Am som är fylld till brädden med Zappas ganska hårda improvisationer på gitarr. Första sidan är inspelad i Köln 1982 och andra sidan i New York 1981.

That's makes me mad Zappa pratar om bootlegutgåvor och sin irritation över dem.

Young and monde har ett sprucket sound med en vissa österländska influenser. Flödar efterhand ut i fina gitarrimprovistioner med stor variation men oftast väldigt distat. Avslutar på ett mäktigt sätt med lite sång.

Sharleena har lite reaggie över sig. Fin sånginsats med lite stämsång. Efterhand blommar gitarren ut i fina improvisationer med ett murrigt ljud och maffiga trummor.

Först ut på andra sidan är Black napkins som har snygga långa glidningar från höga till låga toner på gitarren på ett avslappnat sätt.

Black pages 112 har ett annorlunda sound med xylofon och synth. Blir riktigt distat och dissonant efterhand. Men det hämtar sig och får till en spännande gungande improvisation med grym bas.

The torture never stops som tydligen är en traditionell Halloween låt för Zappa. Skrik och mer eller mindre dissonanta ljud från orgel och ett lätt funkigt komp från gitarr, bas och trummor. Zappa sjunger coolt. Det kommer ett långt improviserat parti med gitarrgodis här också. Avslutar med mer sång och en svepande orgelton.

Andra plattan är Piquantique som spelades in på Skansen i Stockholm 1973 och en låt i Sidney också 1973. Här är det mer jazzigt och med mycket fiol.

Kung Fu inleder vindlande i en jazzig, rockig och stundom knasig instrumentell improvisation. Spårar ur lite med en elektronisk avantgarde grej. Bäst är en sekvens med distad fiol. En del spännande slagverk som är lite åt xylofonhållet. Riktigt märkliga och spännande gitarrljud in mot slutet också innan barpianot tar vid pch Frank Zappa beklagar sig över det kyliga vädret.

Redunzl här blir det en mer bluesig avslappnad barkänsla som övergår i jazz med Zappa som försöker få publiken att klappa takt. Utvecklas bra speciellt fiolen tar ut svängarna. Ett trumsolo en bit in och sedan rundas det av med en spännande melodisk ganska stressande sekvens med xylofon och fiol.

Någon gång övergår sida ett i låtarna Dupree's paradise och T'mershi duween men jag missar var början och slutet på låtarna är. Överlag är det som en lång jazzig improvisation.

Andra sidan innehåller bara låten Father O'Blivion som fortsätter med fiol på ett improviserat och virtuost sätt. Även en del gitarr, xylofon och varierat slagverk. Mer rytmisk med märkliga dissonanta tonermen de får ihop det på något sätt med en del melodiösa passager. Zappa försöker även få med publiken på handklapp inför ett fiolsolo över ett taktfast bakgrundskomp. Blommar efterhand ut i mer rik ljudbild med gitarr och orgel som rockar på rejält.

Dynamisk sång

Ett avsnitt av den amerikanska tecknade komediserien American Dad hade med en fantastisk låt som jag trodde var en av deras egna låtar men det visade sig att den kom från en skiva med gruppen Wax Fang. Låten heter Majestic och finns med på deras andra album La la land från 2007 på Don't panic records som CD. På LP kom albumet först 2010 på på Absolutely kosher records. Det är den utgåvan jag har.

Musiken har vissa likheter med HP Lovecraft speciellt sångaren som är väldigt kraftfull. Det är både rått och vackert med spröda pianotoner såväl som grymma riff på gitarren. Väldigt dynamisk musik.

Wax Fang har gett ut ytterligare ett par skivor men nu var det ett tag sedan sist. De består av Scott Carney på sång enligt klistermärket på omslaget, Jacob Heustis och Kevin Ratterman.

Majestic inleder stämningsfullt med anspråkslösa toner på gitarr. Sedan kommer lika överaskande som stark och bra sång med kraftfulla trummor som smattrar rejält och en liten pianoslinga. Sången byts ut av riktigt bra gitarrspel med den lilla pianoslingan fortfarande i bakgrunden. Låten avslutar som den började med akustisk gitarr och stora vridande pedalsteel gitarr toner. Underbar melodi.

World war 2 (pt. 2) har ett högre tempo från början med stenhårda trummor och bra gitarrspel. Den kraftfulle sångaren sjunger euforiskt till en medryckande melodi fylld med fina dynamiska infall.

At sea har en mer stillsam och drömsk stil med ett brusigt starkt orgel- eller synthljud som återkommer och spelar en eftertänksam lite sorgsen melodislinga. Låten övergår sömlöst i Cannibal summer när sångaren börjar sjunga och sedan kommer trummor och gitarr in i mixen på ett kraftfullt sätt. Ett rikigt bra varierat gitarrsolo hinner de med också med.

Andra sidan inleder med The Doctor will see you now liknande struktur med en enkel medryckande melodi och väldigt kraftfull sång. Blommar ut i gitarr och trumeufori efter ett tag. Har lite irländsk prägel.

Can you see the light starka trummor och gitarr med bra driv i sång och melodi. En passage har ett fantasiskt akustiskt gitarrljud som ligger väldigt långt fram i mixen och svävar fram jagad av mullrande trummor.

Avant guardian angel dust i inledningen studsar gitarren mellan högtalarna. Efterhand blir ljudbilden fylligare. Drömska dynamiska passager och mäktiga trummor.

Andra LPn börjar med låten Oh, recklessness som är väldigt lugn i framtoningen med akustisk gitarr och sång.

Black and endless night revisited är mer kontemplativ och eftertänksam men saknar varken dynamik eller tyngd. Mycket bra gitarrspel.

Wake up, sleepyhead fortsätter i den lugna stilen med spröda gitarrtoner. Mycket vacker ansprökslös men ändå kraftfull sång.

Fjärde sidan har ingen titel men den bjuder på en stämningsfull meditativ fortsättning på föregående låt.

New Orleans jam

Liveskivan Blueberry hill med Fats Domino från 1967 på Pickwick livar upp i höstmörkret. Flera av låtarna är det Fats och Dave Bartholomew som har skrivit men även några covers. Det som sticker ut mest är den 6 minuter långa versionen av Please don't leave me som är helt underbar att lyssna på. New Orelans blues när det är som bäst. Blåssektionen har sånt sväng och så varmt sound, det omistliga rullande pianot och Fats glada röst. Den var även med på en skiva med Fats som jag skrivit om här på bloggen tidigare.

Det här är en återutgivning av skivan Fats Domino '65 på Mercury men där är Please don't leave me endast dryga 5 minuter lång. Så den här utgåvan på Pickwick är ett måste för diggare av New Orleans blues Hur som helst är det en liveinspelning från Las Vegas just 1965. Den här skivan har jag lyssnat på sedan barnsben. Gillar estetiken på omslaget med prickarna som ger lite Cannon vibbar.

Blueberry hill inleder med klassiska pianotonerna med det rullande kompet samtidigt som melodin. Fats sjunger med sin glada mjuka röst.

Fats och bandet bjuder på otrolig spelglädje i Please don't leave me med grymt pianospel i samspel med trumpet och saxofon. Fantastiska improvisationer under dryga 6 minuter. Fats sjunger mycket bra också i call and answer med blåssektionen.

Fortsätter med glatt humör i Let the four winds blow rullande piano och en ganska vild saxofon.

A whole lot of loving en mer avskalad låt där Fats spelar lekfulla bastoner på pianot i sjunger snyggt i samspel med trumspelet.

Andra sidan inleder med I'm gonna be a wheel someday. Fats sjunger glatt och riktigt bra saxofon.

I'm in the mood for love är långsammare och mer rökigt jazzig. Stämningsfullt pianospel med instick på trumpet.

Hank Williams klassisker Jambalaya (on the bayou) gör Fats underbart bra. Grymt sväng med lössläppta improvisationer på saxofon och så klart piano.

Ain't that a shame rullande piano när det är som bäst. Fantastiskt sväng.

So long här drar de på rejält med trumpet i en intensiv improvisation som pianot löser upp och Fats glada värma röst.

Längsta låten på skiva

Jag vet inte om det är ett rekord på temat långa låtar men låten Mountain jam på två skivsidor och nästan 35 minuters speltid borde hamna högt upp på listan. Låten finns på skivan Eat a peach med Allman brothers band. Den gavs ut 1972 på Capricorn records. Gatefold uppviket har en fantastisk målning med mycket detaljer.

Det är deras fjärde album, mittemellan de mäktiga At Fillmore East och Brothers and Sisters. De spelar en mjuk improviserad bluesig rock med lite jazziga och countryinfluenser. Fantastiskt gitarrspel.

Låtarna på första sidan spelades in efter att Duane förolyckats. Först ut är Ain't wasting time no more.

Les brers in a mirror har en dramatisk framtoning med rullande trummor och bra gitarrspel. Efter hand kommer en mer berättande jazzig stil med mycket känsla och driv i gitarr och bas. Påminner lite om In memory of Elizabeth Reed.

Melissa är en Allman-klassiker med bra melodi. Det ska även finnas en version av låten med Duane.

Mountain jam är en luftig skapelse inspelad live. Ständigt kul att lyssna på med ett ljust och positivt anslag. Mycket bra gitarrspel från Duane Allman och Dicky Betts som spritter av spelglädje och variation de förstärker verkligen varandra spännande melodiösa improvistioner. Märkligt nog fortsätter den på sidan 4 och inte på 3. Ett längre trumsolo med Butch Trucks och Jai Johanny Johanson har en del intensitet också. Improvisationer från Berry Oakley på bas är riktigt bra. Greggs orgel ger lite extra djup på några ställen. Mer bluesig i slutet med en solnedgångskänsla över havet och sedan kommer den nya dagen med mer spelglädje och avslutar låten.

Tredje sidan inleder med One way out är en Elmore James låt. De gör en fin melodiös version.

Trouble no more har riktigt bra slide-gitarr från Duane.

Stand back har en The Band-aktig känsla. Fortsatt riktigt bra slide-gitarr.

Blue sky har en ljus vacker känsla med riktigt bra sång av Gregg Allman. Fantastiskt gitarrspel som är enormt varierat och rikt med dubbla lager av en långsammare gitarr och en snabbare som rör sig som en yster ko på våren runt melodislingan.

Little Martha avslutar sidan 3. En akustisk flyhänt låt med Dicky Betts och Duane Allman.

Levons mellanskiva

Levon Helm är en av de artisterna jag har följt och jag försöker hitta alla skivor där han är med. Här ska jag skriva om hans tredje soloskiva som gavs ut på Capitol 1982. Därefter kom det inga soloskivor förrän 2007 och fantastiska Dirt farmer och ännu bättre Electric dirt men dem har jag bara på CD. De har en råare och mer genuint sound men den här skivan är också njutbar med flera medryckande låtar.

You can't win 'em all inleder frejdigt och med en härlig energi. Bra gitarrspel med fina små instick. Levon sjunger bra och de har en bra kör i bakgrunden ibland.

Lucrecia har en mer calypsoinfluerad melodi. Levon sjunger bra.

Even a fool would let go är en mer lågmäld låt med piano och Levon sjunger med en inlevelsefull röst. En del gitarr kommer in efterhand och även en kör. Riktigt snygg akustisk gitarr i slutet.

I've got a bet with myself är en snabbare dansant låt med piano.

Money drivs med handklapp och lite piano. En ganska Ray Charles influerad låt men intetsägande.

Andra sidan inleder med Get out your big roll daddy i en dansant rock n roll stil.

Willie and the hand jive har en mer taktfast stil. Känns influerad av Bo Diddley.

The got song är en lugnare låt med en del bra klarinett i en 30/40-tals stil.

Give a little bit är rockigare och har en del fint gitarrspel blandat med 80-tal och en modern kör.

God bless 'em all har en avslappnad countrystil med en böljande melodi.

Summertime blues är Levon Helms version av Cochrans klassiker. Bra munspel och Levon sjunger bra.

Semestertider

Nu är semestertiderna slut för de flesta, jag började jobba den här veckan. För familjen Griswold med Clark, Ellen, Audrey och Rusty blev semestern inte riktigt som tänkt men en fantastiskt underhållande film. Ett päron till farsa med Chevy Chase och Beverly D'Angelo kom 1983 och är en av mina favoritfilmer. Här tänkte jag skriva om soundtrackalbumet som gavs ut av Warner brothers samma år. Min kopia är den skandinaviska utgåvan. Filmens originaltitel är ganska obegripliga National Lampoon's vacation. Här är den svenska filmtiteln betydligt bättre än originalet.

Filmens huvudlåt Holiday road inleder skivan. En härlig låt med ett positivt driv och en medryckande melodi. Lindsey Buckigham är det som framför låten med mycket körande. Vad jag har kunnat hitta finns den inte med på någon LP med honom bara som singel. Låten är även med i den senaste filmen i serien där sonen Russ med familj ska göra om samma resa. Ellen och Clark är med en liten glimt i den filmen också.

Mister blue är en mer stillsam ballad med The Fleetwoods. Den ger Buddy Holly vibbar eftersom den påminner om True love ways. De är från samma tid, slutet på 50-talet.

Blitzkrieg pop med The Ramones ger en rejäl energikick med snabbt tempo och hårtslående på både trummor och gitarr. Slutet är effektfullt.

Deep river blues är avslappnad och långsam blues med gitarr och piano med Ralph Burns som spelas när de tagit fel avfart i St Louis. Ingen sång men efter hand kommer några fina saxonfontoner in i låten.

Summer hearts är en 80-talsballad med Nicolette Larson. Hon har tydligen spelat in skivor med Neil Young.

Andra sidan inleder med Little boy sweet med June Pointer. En medryckande 80-tals poplåt.

The trip (theme from vacation) är en ganska anonym instrumentell synthjazzig låt med Ralph Burns. Men man tänker på när de kommer till bilhandlaren som inte har bilen de beställt precis i inledningen av filmen.

He's so dull fortsätter i 80-talspopland med Vanity 6. Den här låten kan jag faktiskt inte placera i filmen.

Christie's song lite anonym jazz med fin bas med Ralph Burns. Den här kan jag inte heller placera i filmen exakt.

Dancin' across the USA med Lindsey Buckingham avslutar skivan. Lite långsammare än öppningslåten men refrängen är medryckande.