Leviatan och sankt Stefan

Nu ska jag skriva om en skiva som gavs ut 1969 på Probe. Den heter Saint Steven. Omslaget är enastående speciellt framsidan med någon slags Leviatan inspirerat havsmonster. Baksidan är ett kollage i Monty Python stil. Tyvärr lovar omslaget och genrekatalogiseringen på Discogs lite för mycket. Musiken är definitivt inte psykedelisk rock snarare pop och ett försök att vara Beatles med deras typ av skämtmusik.

Insidan bjuder tyvärr inte på någon information om medlemmarna. Men mina böcker säger att medlemmarna var Steve Cataldo. Jag undrar vem omslagskonstnären är. Probe använde ju Edvard Munchs Skriet till Morgen och där nämns exakt vilken tavla som är reproducerad. Kanske det kan vara Gustav Doré sen har de ju modifierat det lite med Steves porträtt.

Låtarna är korta och det är en massa inspelade ljud av trumpetande elefanter, ljudupptagningar och galopperande hästar. Men ibland blixtrar det till på Beatles-manér med en fin melodislinga.

Några låtar kan man ändå nämna för där kör de på att skapa musik och låtar i alla fall.

Ay ay poe day har några fina bombastiska trummor kombinerat med basljud och bra gitarrspel till en fin sånginsats.

Grey skies har istället en akustisk framtoning i en vacker popmelodi med stråkar och gitarr.

Andra sidan bjuder på sakral musik med hotfulla trummor i Bastich I. En bit in så blir det en hårdare gitarrlåt. Tyvärr så kör han någon effekt på rösten som förstör sången.

Voyage to Cleveland har lite Spirit känsla över ljudbilden som är trevlig att lyssna på.

Louisiana home har en fin countrystil med bra melodi och en bra Creedence inspirerad sångstil.

Kometen

Kohoutek är inte en skiva man spelar ofta. Nu blev jag inspirerad av en text på en annan blogg som nämnde kometen Kohoutek som passerade solen i slutet av 1973 och som gett namn åt skivan med Father Yod and the spirit of 76. På ett blad som följer med skivan så skriver de att vetenskapen beräknar att den kommer vara 50 gånger ljusstarkare än Halleys komet. De frågar sig vad Kohoutek är, varför den kommer och vad den bibringar.

Skivan gavs ut på Higher Key 1973. Vad jag förstår så syntes inte kometen alls så spektakulärt som man hade förväntat sig. Hale-Bopp var häftig när den passerade 96/97 och man såg den varje morgon och kväll som en stor stjärna med en plymliknande svans. Kometpassager har varit omskrivna händelser i hundratals om inte tusentals år allt från Emil och Tintin till Bayeuxtapeten och Aristoteles.

Musikaliskt skulle jag säga att den är den svagaste av de Father Yod relaterade skivorna som jag har hört men några gånger blixtrar det till i den drömska musiken och jag gillar framförallt körandet.

Kohoutek part 1 inleder lovande med kaotiskt men drivet gitarrspel och mystiskt körande. Sen kommer mer mystiska talade partier till lika lågmält som mystiskt komp.

Andra sidan bjuder på fantasifullt namngivna låten Kohoutek part 2. I samma stil men det tar sig när några kvinnliga röster kommer in och och kompet blir starkare och de uppbådar en väldigt drömsk atmosfär en kort stund. I mitten av låten blir det intensivt komp med bra bas, piano och gitarrspel med en kaotisk sång med kvinnliga röster. Slutet är också intensivt.

Kreativ baksidestext

Det är inte varje dag man öppnar upp en fortfarande inplastad skiva från 60-talet. Men det fick jag göra med första och enda albumet med gruppen Art of lovin'. Det gavs ut på Mainstream 1968.

Art of lovin' bestod av Gail Winnick på sång, Paul Applebaum på gitarr och sång, Johnny Lank på bas, Sandy Winslow på trummor och Barry Tatelman på saxofon. Baksidestexten är fantastsikt kreativt skriven med ett fokus på ordet love.

Musikalsikt spelar de folkrock med starkt popfokus. De påminner om Spanky and our gang som också har fina harmonier och snygga arrangemang med både manliga och kvinnliga röster. När det låter som allra bäst hittar de samma eviga vackra musikaliska fåra som Growing concern.

Mina favoritlåtar är What the young minds say, And I have seen them all och (How can we) hang on to a dream de är en fröjd för öronen.

Skivan inleder med Paul's circus. En bra låt förutom några otrevliga instick med positivhalarmusik. Melodin är stark och Gail sjunger bra.

What the young minds say har en sval jazzig känsla med en fin melodi och återigen sjunger Gail mycket bra. Snygga instick på saxofon och bra gitarrspel.

You've got the power har en mer stuffig känsla men refrängen är bra. Här sjunger Barry Tatelman men Gail kommer in i refrängen.

Take a ride har en folkpoppig melodi med bra sångarrangemang som påminner om Spanky and our gang. Orgeln är lite för sockrig.

Good times är lite rockigare men väldigt stuffig. Bra och omväxlande duett.

Daily prayer har en vacker inramning med kör bakom Gails sång och fina gitarrslingor i en behaglig och ganska temperamentsfull melodi.

Först ut på andra sidan är The first time, en snabb positivt laddad låt med stämsång.

And I have seen them all har en lite mer skör framtoning med änndu bättre sångarrangemang. Melodin är behaglig och vädigt dynamisk sånginsats.

You'll walk away har Gail som huvudsångare igen men lite för poppig orgel för min smak.

(How can we) hang on to a dream har lite mörkare framtoning med sprucken lugn gitarr i en lagom ångestfylld melodi. Stark sånginsats av Gail.

State of mind avslutar skivan med en stuffande dansant låt. En del vassare distat gitarrspel kommer in från ingenstans. Mycket temperament i Gails sånginsats.

Jul i Kalifornien

Ingen julafton utan julmusik. Nu ska jag dock inte skriva om julmusik men väl en skiva med jul i titeln. Den heter California Christmas Album och är en bootleg-samling med liveinspelnigar av olika klassiska San Francisco grupper som The Charlatans, Jefferson Airplane, Grateful Dead, Quicksilver Messenger Service och Moby Grape. Albumet gavs ut 1981 på Penguin records. Det finns även en påskskiva på samma bolag med fler liveinspelningar.

Russinen i lussekatten för min del är Turn on your lovelight med Grateful Dead och Janis Joplin, The Fool med Quicksilver Messenger Service, Jack O'Diamonds med The Charlatans och Dark magic med Moby Grape. Som bjuder på allt från psykedelisk rock till country, blues och folkrock på ett underbart improviserat sätt.

Till sillen blir det Quicksilver Messenger Service med två låtar som inleder den första av två skivor. Först ut bluesklassikern I got my mojo working. Ganska standardmässigt utförd.

Med nästa låt, klassikern från deras första skiva The Fool (eastern style) börjar det hända saker. En fantastisk episk låt med ett lugnt grundkomp och sen gitarren som fyller i med de mest lyriska vinande och varierade toner man kan tänka sig. Sen kommer den överaskande sången. Mot slutet ringer de majestätiskt melankoliska soluppgångstonerna ut.

The Charlatans serveras till skinkan med Number one som första av två låtar. En positiv svängig poplåt i folkrocksstil men lagom kantig för att bli intressant.

Jack O'Diamonds är en rejäl stökig blues med taktfast countryfeeling. Bra kombination av piano och gitarr. Sånginsatsen passar in perfekt. En ödslig men obevekligt framåtstörtande stil som är underbar att lyssna på.

Till varmrätterna vänder vi på skivan och Jefferson Airplane öppnar med Kansas city i en riktigt släpig men intensiv version av bluesklassikern.

Fat angel har en österländsk långsamt vandrande känsla. Väldigt drömsk och atmosfärisk musik.

Sen kommer några konstiga reklamsnuttar som Jefferson Airplane spelade in för Levi's.

Härnäst blir det Steve Miller band och låten Miller's blues. Pigg orgel jammar till det riktigt snyggt. Jag får lyssna mer på den här gruppen. Har inga skivor med dem än så länge.

Till skiva nummer två och det sista av köttbullarna och Jansons frestelse blir det Dark magic. En ordentligt tung och rå låt med Moby Grape en grupp som jag inte lyssnat in mig på än. Har för mig att jag lyssnade på en samlings-cd med dem för kanske 20 år sen som jag hittade på biblioteket men den var inget jag fastnade för då. Den här låten gillar jag dock en lång låt med mycket improvisationer och livfullt gitarrspel med Skip Spence. Väldigt tungt och distat. Tonerna har en österländsk känsla ibland. Kaotisk sång på ett par ställen men nästan helt instrumental. Inspelad på Avalon Ballroom i San Francisco på nyårsafton 1966, ett namn man känner igen från psykedelisk konsertaffischer.

Death sound blues med Country Joe and the Fish. Ett band som jag har en skiva med sedan tidigare som jag skrivit om här på bloggen. Tyvärr gillar jag inte Joes sångröst men Berry Meltons gitarrspel är fantastiskt bra och även basspelet från Bruce Barthol ger fint gung i bluesen.

Till ostkakan vänder vi skivan och lyssnar på konsertklassikern Turn on your lovelight med Grateful Dead. Ron McKernan sjunger men till andra versen kommer Janis Joplin in och sjunger med Ron som svarar. De har mycket känsla båda två och sångarrangemangen har ett grymt sväng och variation. Grateful Dead spelar avslappnat och virtuost med långa utflykter i improvisationernas land i samklang med sången.

The Byrds får ackompanjera kaffet och hur jobbigt det är att gå hem igen efter all maten och aktivera hjärnan igen. Skramlig pop med det störande signaturgitarrljudet i tre korta låtar Renaissance fair, Lady friend och Have you seen her face. Plågsamt dålig ljudkvalitet.

God Jul!

Elvis trummis

DJ Fontana var trummis i Elvis Presleys band men han spelade även, ganska otippat, på ett album med gruppen Holy Modal Rounders. Albumet som gavs ut 1971 på Metromedia heter Good taste is timeless.

Tidlöshet är ett begrepp som de försöker anamma genom att spela generellt ganska ålderdomlig musik med ett försök till ett komiskt angreppssätt. Som bäst blir de när de försöker skapa riktig musik som i de underbara låtarna Once a year, Spring of '65 och Generalonely eller de positiva City blues och Alligator man. DJ Fontana spelar det ovanliga instrumentet käkben (jawbone) även kallat quijada eller charrasca på Alligator man. Ett sydamerikanskt instrument enligt wikipedia.

I vissa låtar får de till en atmosfär som liknar San Francisco gruppen The Charlatans och i andra får man känslan av Insect Trust.

Spring of '65 har en vacker appalachisk folkrockstil. Melodin är underbar på ett anspråkslöst sätt. Snyggt piano och mandolinspel som är väldigt dynamiskt. Skramligt och både sorgligt och ystert.

Generalonely är en lågmäld vacker låt med lite fiol och cello med lite piano i bakgrunden som ibland blir mer känslosamt. Stämningsfull sång med mycket melodi.

Alligator man har stark rå sång med frejdigt men ändå anspråkslöst ackompanjemang med allt ifrån piano och gitarr till charrasca.

City blues är en blues av det positiva slaget. Lössläppt och kul. Bra piano och gitarrspel.

Komplettering

En del plattor har man enkom för att ha en komplett samling av något. Valley of the moon med Lovecraft är ett sådant exempel. De första skivorna med gruppen HP Lovecraft speciellt den andra är mycket bra. Men den sista där de kallar sig Lovecraft är långt ifrån dem i stil och uttrycksfullhet. Faktum är att endast Michael Tegza på trummor är med från originalsättningen. Här är de övriga medlemmarna Jim Donlinger, Michael Been och Marty Grebb.

Skivan gavs ut 1970 på Reprise. Mitt exemplar är den tyska utgåvan.

Musiken är pop med en del Bee Gees Staying alive vibbar. Låtar som inte är helt oävna är Love has come to me, Dear och Hopefully we'll all remain together som har bra melodier och de hittar lite engagemang i sången och en viss stämning i musiken. Men som sagt om man förväntar sig fler It's about time eller Keeper of the keys så får man leta vidare.

Skivan inleder med discofunk-låten We can all have it together.

Brother I wonder fortsätter i en funkig mer poppig stil men har lite mer gitarr.

Love has come to me inleder med lovande akustiska toner och en bra försiktig sånginsats men mer poppiga sångarrangemang kommer efterhand.

Will I know when my time comes har en mer böljande stil och svårfångad melodi trots piano.

Two step tussle har bra gitarrspel med lite countryrockfeeling blandat med akustisk gitarr. Sånginsatsen kompletterar låten.

Take me by the hand fortsätter på ett lättsmält modernt poppigt spår utan större melodi här finns även en orgel med.

Andra sidan med mjuk poppig stämsång i Lady come softly.

The dawn har en drömsk stil med mer nyanserad sång, maffiga trummor och lite sitar.

Never gonna go back har mycket blås utan större melodi.

Dear har en del dramatiskt pianospel och sång till en mörkare melodi.

Hopefully we'll all remain together fortsätter med bra sång och dramatisk sång med en del piano.

Gnistrande värme i höstrusket

Här tänkte jag skriva om skivan Reckoning med Grateful dead. En liveskiva inspelad ungefär vid den här tiden på året fast 1980 och i ett får man anta varmare San Fransisco. Något att värma sig med i höstrusket. Jag tror att när den här skivan gavs ut 1981 på Arista var den tänkt som en sammanfattning av det de åstadkommit så långt.

De bjuder på en bred repertoar med både egna klassiker och en del trevliga covers. Albumet har en akustisk framtoning på ett underbart avslappnat och lössläppt sätt. Hur de lyckas uppbåda ett sånt sväng är imponerande. Helt fantastiskt från början till slut. Men ska jag nämna några låtar lite extra så får det bli Dire wolf, China doll och To lay me down.

Först ut är Dire wolf flyhänt och gnistrande på akustisk gitarr. Ett melodiöst litet solo får de också med.

The race is on är en cover. En fin avskalad och lugn rock n roll låt med en del piano.

Oh babe, it ain't no lie en cover på en Elizabeth Cotten låt. Den är så lugn, behaglig och harmoniskt omfamnade. Jerry Garcia acoustic band gjorde även de en version på låten som jag skrivit om här.

It must have been the roses här kör de lite stämsång och blandar upp gitarren med lite piano. Ett gitarrsolo mot slutet med väldigt mycket känsla i varje ton.

Andra sidan inleder med Dark hollow. Lite åt rock n roll hållet med bra piano och bas. Inspirerade sångarrangemang i refrängen också. Gitarrspelet i mitten är fantastiskt.

China doll trakteringen och tonen i den här låten har sån ångest och inlevelse att man ryser av välbehag. Är det cembalo i bakgrunden och vilket gitarrspel.

Been all around this world lunkar på i ett fint folkrockande tempo med snyggt gitarrspel.

Monkey and the engineer är en berättande och svängig blues.

Jack-A-Roe är en avskalad folkrockslåt med snabbt klingande gitarrspel.

Ett fantastiskt sväng inleder den andra LPn med Deep elem blues. Väldigt positiv känsla och lättsam ton. Härliga lössläppta sångarrangemang.

Cassidy är välkryddad med vackra gitarrtoner och bra trummor.

To lay me down är lite mer kontemplativ och stämningsfull. En låt som griper tag i lyssnaren med sin sång och härliga gitarr- och pianospel perfekt avvägt.

Fjärde sidan inleder med bluegrasslåten Rosalie McFall. Flinkt banjospel kryddat med instick och en bra sånginstas.

On the road again är en blueslåt men ganska annorlunda framförd med kaotiska sångarrangemang och spännande takt.

Bird song är mer anspråkslöst utforskande i sin stil med lager av gitarrspel och piano i bakgrunden. Grymma improvisationer.

Underbara Ripple avslutar hela härligheten. Man hör hur publiken är med i bakgrunden. En del mandolin och piano sätter stämningen och sången gör helheten.

Kvasireligiöst men bra

Bob Dylans svit av påstått religiösa skivor Slow train coming, Saved och Shot of love kom på tal under en jobbintervju en gång. Här ska jag skriva om den andra i ordningen, Saved som gavs ut på CBS 1980. Jag finner texterna låtsaskristna. Något om gyllene regeln, saliga äro de saktmodiga eller den som är fri från synd skall kasta första stenen och liknande finner jag inte ett spår av. Med detta sagt så gillar jag musiken på alla tre skivorna. Dylan är i sitt esse och sjunger bra till starka melodier i fina arrangemang. Inspelad i klassiska studion Muscle Shoals i Alabama. Det verkar som att all musik inspelad där har en speciell genuin känsla.

Min favoritlåt är nog What can I do for you? eftersom jag gillar munspel mer än orgel.

A satisfied mind har bara svagt komp och en kör till Dylans nästan extatiska mässande. Påminner med lite god vilja om Ralph Stanleys O death.

Med Saved blir det gospel i högt tempo med kör och snabba pianoslingor.

Covenant woman här blir det en försiktigare stil med en berättande sång till svepande orgeltoner och mysiga gitarrer.

What can I do for you? fortsätter i en mjuk stil men med lite mer rytm i melodin och munspel istället för orgel.

Solid rock är som titeln antyder lite mer rockig i framtoningen. Bra medryckande takt och snyggt gitarrspel. Kören förstärker sången på ett lagom kaotiskt sätt.

Andra sidan inleder med Pressing on blandar gospel och folkrock och växer från en lågmäld inledning till en stark melodi med kör och piano.

In the garden fortsätter i en liknande stil men med mer piano och orgel.

Saving grace är lite mer avskalad utan kör och behagligt sprucket gitarrljud bland piano och orgel.

Are you ready försöker sig på lite gospel åt blueshållet med en orgel som bygger bluestakten och en kör. De får med ett litet solo på elgitarr.

Flöjten kommer till sin rätt

Genesis var en folkrockgrupp från Colombia. Om jag förstått rätt var de lite av ett hippiekollektiv. Så ursprunget kanske inte är så olikt amerikanska The Farm band eller Ya Ho Wha. Men Genesis har fantastiska sångresurser och ett betydligt snällare mer folkrocksinfluerat sound. Här ska jag skriva om deras tredje skiva Yakta mama som gavs ut 1975 på Famoso.

Snällt och utforskande är nog ord som bäst beskriver musiken på skivan. Flöjten bidrar till en frisk och annorlunda ljudbild som ibland andas lite Colombiansk regnskog som den framstår i den utmärkta disneyfilmen Encanto. Favoritlåtarna blir Alegre pescador och Canto negro som båda visar gruppens styrkor på bästa sätt.

Omslaget är drömskt och och inspirerat av natur och fantasy med en drake, kentaur, en flod med en fisk och en liten pilgiftsgroda i hörnet. Medlemmarna i gruppen som också syns är Edgar Restrepo på trummor, Tania Moreno på trummor, Juan Echavarria på flöjt, Humberto Monroy på gitarr, Mario Sarasty på bas och Betty på flöjt. De flesta av medlemmarna sjunger också.

Alegre pescador har ett sällsamt rytmiskt driv med mjuka trummor och fina sångarangemang med flera olika röster som sjunger i versen och i refrängen med fin dynamik. Mycket bra flöjtspel och några fina gitarrtoner.

Tu y tus frutos har också en riktigt vacker melodi med flöjt men lite mer gitarr i ett spännande solo. Sångarrangemanget är snyggt med kör några ställen.

Un dia börjar närma sig pop men det är fint genomfört med lite flöjt. Melodi, tempo och sång andas lika delar Beach boys, The Byrds och Mamas and the papas.

Plena como la luna llena blir lite mer spännande igen med driven flöjt och fin stämsång ibland och sedan en manlig sångare till ett rytmiskt knäppande träljud.

Los amantes son eternos har en lite danstant jazzig framtoning med lite flöjt och mycket rytm. Spännande sångarrangemang i slutet.

Andra sidan inleder med Sebastian fortsätter i en jazzig stil men med snyggt gitarr och flöjtspel.

Que sientes? här breddar de sig med munspel och mer folkrock med gitarr. Medryckande melodi och bra sånginsats.

Raquel återvänder till de två första låtarna på skivan med en intim men driven stil och bra sångarrangemang. Vackert gitarrspel och någon slags orgelliknande instrument kommer in här också.

Canto negro har en snabb rytm i gitarren som påminner lite om Bo Diddley om han skulle ha gett sig på folkrock. I mitten kommer ett litet solo med långa gitarrtoner som viner på ett ljuvligt mjukt sätt.

El indio llora är en snabb flöjt och gitarr låt. Lite mer uppfodrande sånginsats och en spännande takt som kontrasterar fint med flöjten.

Lägger inte sordin på stämningen

John Holm hade jag ingen större koll på mer än ett par artiklar i Rock n roll magasin. Nu i somras dök flera av skivorna upp i en loppisback och jag slog till på de två första. Här ska jag skriva om hans första Sordin som havs ut 1972 på Metronome. Skivan bjuder på genuin musik som går från skör visa till rock med både blues och psykedeliska influenser. Lite både Bob Dylan och Janis Joplin på samma album.

Mina favoritlåtar från skivan blir nog Den öde stranden för drivet och gitarrspelet, Min skuld till dig som också har riktigt bra gitarrspel samt sköra och vackra Ett enskilt rum på Sabbatsberg som avslutar skivan. Jag gillar albumet som helhet.

Den öde stranden har en märklig enträgen känsla mycket medryckande och med grymt gitarrspel av Kenny Håkansson och Roffe Wikström. Engagerad ödslig sånginsats.

Nästa låt är akustiska ljuva och lätta Sommaräng. Fint flödande gitarrspel som påminner lite om Joan Baez.

Min skuld till dig en långsamt sökande låt med en tung melankolisk lunk med fantastiskt svävande gitarrspel i flera lager. John sjunger mystiskt men klart.

Om den blå himlen har lite mer orgel i sitt sound och starkt bluesigt gitarrspel. Ett par stopp med snyggt sångarrangemang påminner om Janis Joplins Cry baby.

Långt bort härifrån blandar akustisk och elgitarr på ett svävande sätt. Här sjunger John duett med Marit Bergman. En del munspel förstärker Bob Dylan känslan.

Andra sidan inleder med Är det så det ska va är en lunkande liten countrylåt med inslag av folk och visa. Fin melodi och på ett par ställen körar Marit Bergman.

Får man leva för det känns lite mörkare och en mer mystisk ljudbild med akustisk gitarr i förgrunden och en svävande elgitarr i bakgrunden. I slutet kommer ett fint solo på gitarr.

Svarte kungen har mer tryck i ljudbilden med snygga gitarrtoner som fjädrar och svävar ut ur högtalarna på ett virtuost och varierat sätt.

Skivan avslutas med avskalade Ett enskilt rum på Sabbatsberg. Piano, flöjt och akustisk gitarr ger ett vackert akompanjemang till Johns känslosamt nedtonade och anspråkslösa sång. Ska handla om en händelse när John jobbade på Sabbatsbergs sjukhus.

Blyet lättar

Led Zeppelins fjärde album är faktiskt riktigt bra men inte för den enormt kända Stairway to heaven utan snarast för avslutande bluesiga och medryckande When the levee breaks. Den låten kom jag i kontakt med via filmen The big short om finanskrisen 2008 där den spelas under eftertexterna.

Skivan gavs ut på Atlantic records 1971. Omslaget är märkligt med en man som samlat ris som han bär på ryggen och en stadsvy med kontraster av äldre lägre hus och moderna höghus. På mittenuppslaget är det någon slags Moses liknande man på en teckning. Men Babels torn var väl långt tidigare om det är det som Stairway to heaven handlar om?

Black dog är en oberäknerlig låt med skrikig intensiv sång och ett komp som kommer och går på ett dramatsikt sätt speciellt när det klingar ut till den vilda sången. Kompet skiftar lite i karaktär och vräker på mer en bit in i sången.

Rock and roll kör på hårt i en Chuck Berry influerad rock n roll stil men betydligt hårdare som ett fjädrande Motörhead.

The battle of Evermore här tar de in Sandy Denny på sång i en duett med Robert Plant i en akustisk låt. Sången är plågad och kaotisk lite som Fraser and Debolt. Kompet på gitarr är repetetivt och passar in i det åldersdomliga temat. Det blir nästan meditativt på sina ställen.

Stairway to heaven fortsätter med en akustisk ljudbild. Gitarr och något flöjtliknande med ganska stillsam sång som inte står långt ifrån t ex Crosby, Still and Nash. Sen kommer lite elgitarr in i kompet men fortfarande stillsamt och folkmusikinfluerat. Låten liksom väntar på att komma igång under en väldigt lång uppbyggnad. När man tror att det ska explodera så blir det lite mer trummor och ett gitarrsolo samt intensivare sång.

Andra sidan inleder med Misty mountain hop har rullande tunga bastoner som driver låten på ett behagligt sätt tyvärr lite revyaktig sång.

Four sticks har ett liknande galopperande tempo med fjädrande bas men här kommer en del akustisk gitarr också.

Going to California har ett vackert folkinfluerat klart men samtidigt nästan sprucket gitarrljud. Bra sånginsats som blir mer intensiv i vissa delar av låten. Steget till att sjunga med Alison Krauss är inte speciellt lång.

Klart bästa låten When the levee breaks avslutar skivan. Ett kraftfullt långsamt obvekligt malande komp med ett vilt munspel och gitarr och trummor. Strålande melodi som fångar in lyssnaren. Efter någon minut kommer sången in och ett majestätiskt parti med gitarr som bara ringer ut och en mer basinfluerad gitarr och maffiga trummor. Kaotisk hård blues när den är som bäst.

Årets sista picknick

Om man ska passa på att gå ut på en sista picknick för året så måste man vara väl påklädd i gråvädret. Musik kan ge en fläkt av vår. Den spanska gruppen Pic-Nic bestod bland annat av Jeanette Dimech som senare släppte flera soloskivor varav jag skrivit om den andra här på bloggen. Pic-Nic gav bara ut en enda LP och det är den jag ska skriva om här. Den är självbetitlad och gavs ut på Hispavox 1968.

De påminner om både Mamas and the Papas och Spanky and our gang. Tyvärr står inte så mycket om de medverkande på omslaget. Men Jeanette har skrivit många av låtarna tillsammans med R. Turia men enligt Discogs var den personen inte med i gruppen.

Skivan inleder behagligt böljande med Cállate níña. En vacker låt med mycket värme. Låter lite som att den spelas på harpa men det är även bra gitarrspel och Jeanette sjunger fint.

No digas nada fortsätter behagligt med vackra stråkarrangemang och en del fin folkrocksinfluerad gitarr.

El es distinto a ti (Society's child) är en spansk översättning av en Janis Ian låt. En ganska långsam historia i början men sen kommer melodin igång i refrängen.

En mis noches är en väldigt vacker liten låt. Här finns lite munspel med också och snyggt trumspel.

Te esperaré har ett mer gitarrinfluerat sound och även en del fina sångarrangemang med stämsång.

San Francisco bay-blues en märklig låt i en jugbandstil men Jeanette sjunger bra som vanligt på engelska dessutom. Ett tillbakalutat gitarrsolo får de till snyggt.

Andra sidan inleder med Amanecer. En ganska långsam låt som växer med en del harpa.

Me olvidarás fortsätter i en ganska långsam stil med ljuv sång och vackra stråkarrangemang.

No volverá har vacker en välljudande duett som lyfter sången och återigen strålande vackert arrangerat med stråkar och gitarr.

Oí tu voz har lite mer tempo med ett annorlunda stråkljud med både långa svepande toner och korta. Fin sånginsats.

Negra estrella (Tiny sparrow) är en översättning av en Peter, Paul and Mary låt. Avskalat gitarrspel i inledningen och sedan mer lägereldsmunspel och harpa.

Skivan avslutas med Sola (It Happens All The Time). Har en fin dynamik med refräng med stämsång och sedan sång som pendlar mellan högtalarna.

Kazakstansk rock

Nu ska jag skriva om något så spännande som ett rockalbum med en grupp från Kazakstan. Gruppen hette Dos Mukasan och deras första album gavs ut 1977 på Melodia. De blandar psykedelisk rock med folkrock med vissa kazakiska influenser på ett fantastiskt sätt. Underbart musikaliskt. Så här kunde Quicksilver Messenger Service ha låtit om de kom från Kazakstan.

Skivomslaget har ett foto av gruppen med röda 70-tals kostymer. På kavajslaget har de kazakiska ornament broderade, sådana ornament kan man se lite varstans i Kazakstan t ex på husfasader eller på gatustenar. Här är ett foto som jag tog i Aktau för snart två år sedan med nybyggda hus med fina ornament på fasaden.

Dos Mukasan bestod av bland annat M. Kusainov, de övriga medlemmarna eller medverkande finns tyvärr inte nämnda på omslaget. I staden Pavlodar i nordöstra Kazakstan har de rest en staty över gruppen.

Jag vet inte riktigt om instrumentet dombra används på den här skivan men det är ett traditionellt kazakiskt instrument som bland annat finns avbildat på en staty av poeten Kashagan Kurzhyman-uly som levde mellan 1841-1929 i Aktau som syns på fotot här intill som jag tog i somras.

Бетпак Дала inleder fantastiskt med en flödande psykedelisk låt med mjuk bas och trummor samt orgel. Droppande utforskande ljud i öppningen. Sen kommer det gitarr ibland och en del mystiska ljud från orgel och snygga måsskrin från gitarren. Ett grymt gitarrsolo ryms också. En ordlös kör kommer in på ett ställe efter ett trumsolo och ger vibbar av skivan Trip thru hell med C.A. Quintet. En del hård och snabb gitarr och bas med känsla innan den flödande ljudbilden hittar tillbaka. Mycket bra trumspel också.

Ахау Бикем har också en episk flödande melodi blandad med en snabbare folkmelodi med en manskör som sjunger medryckande och dynamiskt. En del trumpet är fantastiskt bra på ett majestätiskt sätt. Ett säreget fjädrande ljud på basen.

Аяулым flödar mjukt och vackert med två gitarrer som trakterar melodin med pigga toner. Sen kommer en stark röst in och sjunger med en kör bakom. En del orgel i slutet får de också med.

Лэилим har en driven melodi med trumpetstötar, mungiga och gitarr. En mansröst sjunger vackert. Fin folkrock.

Först ut på andra sidan är låten Туган Жер som också har en underbar melodi med fint driv. Riktigt bra sånginsats med körarrangemang, gitarr och en svepande atmosfärisk orgel. Trummorna går inte heller av för hackor. En del mungigeliknande ljud. Lite vibbar av att gå i en botanisk trädgård när några fina gitarrtoner klingar ut.

16 Кыз har en säregen både snabb och långsam melodi som pendlar in och ut ur varandra. Bra sånginsats och ett mjukt basljud.

Куэ Бол här lyckas de få till en fin 50-talsrocksballad toppad med folkmusik. En del underbar lyrisk gitarr både ensam och i samklang med orgel.

Сулу Кыз är en liknande medryckande folkmusiksmelodi i rocktappning. Riktigt behaglig sång med fina stämmor. Man får känslan av två personer som söker varann i ett böljande vårlandskap.

Skivan avslutas med Куанышым Менин. En pigg melodi och medryckande med fint gitarrspel. Sången är underbar med kör och en sångare som sjunger med variation och värme.

Skorpionens dans

Shocking blue var en grupp från Nederländerna. Scorpio's dance från 1970 var deras tredje LP och den gavs ut på Pink elephant men min kopia är den tyska utgåvan på Metronome.

De bjuder på en blandning av lite folk och country i några låtar över till psykedelisk rock och även lite pop. Mariska Veres är riktigt bra på sång i flera av låtarna. I en låt påminner hon om Grace Slick i låten White rabbit. De övriga medlemmarna är Robbie van Leeuwen, Klaasje van der Wal och Cornelis van der Beek. Skivan spelades in i USA.

Mina favoritlåtar från skivan är Deamon lover som är en fantastisk episk låt med psykedeliskt flyt, Scorpios dance som också går i en liknande stil samt I love voodo music som har ett spännande folkrocksound.

Scorpio's dance (first movement) inleder med några akustiska gitarrtoner och sedan en ensam baston som ringer ut. Ingen sång.

Alaska country här står Mariska för sången. En svängig låt med lite country och bluesfeeling men även lite psykedeliskt med långa ödsliga toner på orgel och gitarr i ett mellanspel.

Sally was a good old girl är en svängig countrylåt åt rock n roll korsat med bluegrass hållet.

Deamon lover är en fantastisk låt. Lång och med en bra melodi som byggs upp anspråkslöst, fin sånginsats med mycket känsla och riktigt bra sparsmakat episkt gitarrspel. Det finns en aning av flöjt eller orgel i bakgrunden ibland. Gitarrspelet är lite blandat akustiskt och elektriskt som jag är svag för. I några passager med sorgsna gitarrtoner påminner melodin märkligt nog starkt om låten The Model med tyska Kraftwerk.

Första sidan avslutas med en instrumentallåten Scorpios dance. Den öppnar med flyhänt spelad akustisk gitarr. Sedan fylls det på med taktfast bas och gitarren ljuder mer som spansk gitarr. Efter hand kommer det en del flöjt. Allt är väldigt meldiöst och föjsamt i en fin improviserad stil.

Andra sidan inleder med poppiga och dansanta men varierade Little cooling planet. En del gitarr och körande.

I love voodo music har ett stillsamt anslag med anspråkslös sång och fint gitarrspel. En fast takt i bakgrunden ramar in låten som har ett säreget folksound. En bit in i låten blir det istället rytmiska bongotrummor och olika fågelljud. Sen avslutas den som den började.

Seven is a number in magic är en mer poppig låt med en mycket repetetiv rytm. Lite munspel förgyller.

Mer pop med Keep it if you want it som får mig att tänka på The Kinks och deras You've really got me. En bit in i låten räddar de upp den med ett snyggt solo på trumpet och bastuba.

Water boy avslutar skivan. En massa sitar och en spännande sånginsats där Mariska påminner om Grace Slick.

Efterföljare till The Band

The Weight Band bjuder med sitt debutalbum på vad som skulle kunna vara en direkt efterföljare till de två första albumen med The Band eller kanske till Levon Helms två 00-talare. Skivan heter World gone mad och gavs ut på Must have music 2018. Titellåten är skivans bästa låt men hela skivan är fantastisk. Sånginsatsen är riktigt vass och varierad med olika leadsångare och bra arrangemang.

Gruppen består av Marty Grebb på sång, piano och orgel, Brian Mitchell på sång piano, orgel och dragspel, Albert Rogers på sång och bas, Michael Bram på sång, trummor och munspel samt Jim Weider på sång, gitarr och mandolin. Jim Weider är en länk med 90-talsupplagan av The Band.

Skivan inleder fartfyllt och med gott sväng med World gone mad. Ljudbilden är rik och kryddad med fina gitarrtoner som har lite banjo och mandolinkänsla. Även någon snyggt placerad fiolton och bra elgitarr.

Fire in the hole här sjunger de märkligt likt Richard Manuel och Rick Danko på ett par ställen. En del riktigt fina gitarrslingor. Påminner om In the station.

Deal är en Jerry Garcia och Robert Hunter låt som fanns med på Jerrys första soloskiva. Ganska mycket orgel. Sångaren påminner litegrann om Dr. John.

I wish you were here tonight är en ganska sentimental historia men de de gör den bra med orgel, piano och mycket saxofon. Påminner om It makes no difference med lite dragspel och saxofon. Bra stämsång.

Common man har ett mer stabilt gung med bluesfeeling. Piggt munspel och bra tyngd i gitarr och bas. En del bra piano också.

Andra sidan öppnar med Heat of the moment. Några mäktiga bastrummor och annars ett ganska klassiskt rikt The Band sound.

You're never too old (to rock n roll) bjuder på lite New Orleans känsla i bästa Dr. John stil. Både gitarr och piano håller hög klass och de har ett bra svängigt sångarrangemang.

Big legged Sadie lutar åt countryhållet och sångaren har en röst väldigt nära Richard Manuel.

Day of the locust är en Dylan-låt från New Morning albumet. Den framförs i samma stil som originalet. Bra pianospel.

Every step of the way känns lite mer som en låt från senare The Band album som Island.

En kväll på värdshuset

Den här skivan med den brittiska gruppen Steeley span hörde jag för första gången på en skivmässa i Huskvarna där en säljare spelade den bakom sitt bord. Jag fastnade för ljudbilden och köpte den. Gruppen hade jag inte hört talas om tidigare. Skivan var gruppens fjärde och heter Below the salt och gavs ut 1972 på Chrysalis. Min kopia är den amerikanska originalutgåvan. Jag kan inte riktigt likna dem vid någon annan grupp de har en egen stil med ålderdomliga låtar men med ett modernt driv. De skiljer ut sig från amerikanska grupper som ofta hämtar stoff från country, blues eller bluegrass.

Steeleye span bestod av Rick Kemp på bas, Bob Johnson på gitarr, Peter Knight på fiol, mandolin, banjo och sång, Maddy Prior på sång och Tim Hart på gitarr och sång.

Jag tycker om skivan speciellt King Henry och John Barleycorn på andra sidan som är fantastiska låtar på varsitt sätt. Den första är improviserad och rik på dynamik, den andra fantastiska sångarrangemang och en strålande melodi. Samtliga låtar är deras tolkningar av gamla folksånger och de har med källhänvisningar på insidan av skivomslaget. Här finns även texterna tryckta.

Spotted cow är en ganska frejdig låt med ömsom Maddy och ömsom Tim på sång. Fin melodi som byggs dynamiskt med olika stränginstrument.

Rosebud in June har en mer kyrklig framtoning. Maddy sjunger först och sedan kommer en blandad kör som svarar. Inga instrument men bra tryck ändå.

Rigs är en rent instrumental sång med fingerfärdiga stränginstrument, kanske gitarr men låter en del åt både mandolin och banjohållet. Gladlynt melodi.

Sheep-crook and black dog har en mörkare framtoning med vacker sång från Maddy och glesa bastoner från ett stränginstrument.

Första sidan slutar i mer positiva dansanta toner i Royal forester med fiol och andra stränginstrument. Bra sångarrangemeng och en dynamisk melodi.

King Henry har Bob som sångare och mycket flinkt och drivet gitarrspel som även fylls på med fioltoner. Fioltonerna har stundtals nästan lite vibbar från Velvet underground. Spännande arrangemang med ett tungt basljud som slår till som en tung slägga. Den Maddy sjunger även duett en bit in i låten.

Gaudete har en vag melodi och en viss sakral framtoning.

John Barleycorn har en väldigt behaglig och medryckande melodi. Den har något lättsamt över sig med lekfulla sångarrangemang med Tim på sång och sen kör med Maddy i bakgrunden ibland. Mycket bra gitarr och fiolspel som låter lite som en svensk folksång ibland men med en lätt sydamerikansk rytm.

Saucy sailor som avslutar skivan har tyvärr en vag melodi speciellt det instrumentala slutet.

Innehållsrik country

Gordon Lightfoot gick bort den 1 maj 2023. Han skrev sin fantastiska låt In the early morning rain 1964 och den har gjorts i många underbara versioner. Jag har bara ett album med Gordon det heter Cold on the shoulder och gavs ut på Reprise 1975. Här finns inte just den låten med men albumet är ändå en riktigt bra country och folkskiva med en rik ljudbild.

Mina favoritlåtar på skivan är Cold on the shoulder, Bells of the evening och Cherokee bend. Men hela skivan är riktigt behaglig att varva ner med så här i juletid.

Inleder med kraft i den medryckande countrylåten Bend in the water. Bra med melodi med en gitarr som krydda här och där. Bra sånginsats och spännande stråkar.

Rainy day people är dämpad och sentimental. Långa countrydoftande toner på pedal steel gitarren och svepande stråkarrangemang.

Cold on the shoulder har en lågmäld framtoning men med ett snabbt och ändå anspråksköst komp. Fina pigga gitarrtoner som tassar fram.

The soul is the rock inleder långsamt men kommer igång med en mer kraftfull ljudbild.

Bells of the evening här drivs melodin av ett piano på ett behagligt sätt. En berättande stil.

Rainbow trout har en vacker melodi och Gordon sjunger väldigt innerligt till ett fint gitarrkomp.

Andra sidan öppnar med A tree too weak to stand har en traditionell folkvisekänsla. Lite åt det irländska hållet.

All the lovely ladies har ett avskalat komp med ett ganska snabbt driv med trumaktigt gitarrspel.

Fine as fine can be har en fin melodiös countrystil med gitarr, stråkar och piano.

Cherokee bend är rytmisk och ganska snabb i takten med ett rejält komp. Fina gitarrknorrar kommer in snyggt i låten i flera lager känns det som.

Now and then fortsätter i en klockren melodiös lekfull countrystil.

Slide on over har en mer rock n roll influerad takt som på något sätt får mig att tänka på Crazy little thing called love med Queen. Ett spännande gitarrljud.

Svensk hyllning till Janis Joplin

Albumet Joplin på svenska med Caroline af Ugglas kom 2007. Där hade Caroline översatt ett gäng av låtarna som Janis Joplin sjöng på sina tre album till svenska. Bra översättningar och framförda med en väldigt liknande musikalisk känsla både i sång och i komp. Lagom till Record store day den 22 april 2023 släpptes albumet igen för första gången som en LP på Siloton. Alla texterna finns tryckta på innerpåsen.

Om jag minns rätt så berättade Caroline i ett radioprogram eller kanske i TV att hon först hade hört en greatest hits samling med Janis som hon fastnade för under en resa i Spanien. Jag gissar att det är samlingen med omslaget där Janis sitter på en motorcykel. Den här skivan kan liknas lite vid en greatest hits samling där alla de bästa låtarna är med. Bara att de är översatta till svenska på ett väldigt naturligt sätt. Ljudbild och arrangemang ligger som sagt förbluffande nära ursprungsversionerna av låtarna.

Låtarna följer inte någon kronologisk ordning utan det blandas på ett bra sätt från Big brother and the holding company, Kozmic blues och Full tilt boogie. Mina favoritlåtar från skivan är En del av mitt hjärta och Coo coo. De är nog som bäst i Big brother and holding company materialet.

Medverkande musiker är Mattias Torell på gitarr, Andreas Dahlbäck på trummor, Jerker Odelholm på bas, David Nyström på piano och orgel, Patrik Skogh på trumpet och Magnus Lindgren på saxofon.

Inleder starkt med En del av mitt hjärta. En översättning av Piece of my heart. Komplett med gitarrsolon och till och med de lyriskt spruckna gitarrtonerna. Caroline sjunger med inlevelse och de har med bakgrundssång på rätt ställe också.

Gråt älskling som i original heter Cry baby är nästa låt. Här sitter det talade partiet riktigt bra och de får med de varma orgeltonerna.

Ta för dig när du kan fortsätter med en låt till från Kozmic blues Get it while you can.

Bobby McGee som förstås är en version av Me and Bobby McGee. En översättning som kommer väldigt nära originalet. Faktiskt lite mer countryinspirerat gitarrljud här än i Full tilt boogie band och Janis version.

Lilla flicka sorgsen stillsamt, intimt och vackert som orignalet Little girl blue.

Gå vidare som är översättningen av Move over. Gitarr och orgel ger en fin ljudbild.

Andra sidan inleder med Förlåtit eller Misery'n i original. Har en fin tät atmosfär.

Att älska någon är Carolines tolkning av To love somebody. Komplett med fina blåsarrangemang.

Coo coo heter samma som originalet. Enda låten från debutskivan. Mycket bra driv med trummor och gitarr.

En övergiven kvinna i original A woman left lonely. Fina orgel- och pianotoner. Caroline sjunger starkt.

Pröva mig Gud är en översättning av Work me Lord. Påminner mycket om originalet.

Rockigt är bäst

Det var ett tag sedan som jag skrev om en privatpressad skiva. Så nu ska jag skriva om en skiva som heter Sweet inspiration med R. Trusty tyvärr utan något fullt förnamn. Skivan spelades in 1978 hos Chaton recordings i Scottsdale Arizona. Jag har sökt i BMI-databasen men utan att hitta några av låtarna. Så inget mer om namnet där heller.

Förutom Trusty själv på gitarr och sång så medverkar Ray Cork Jr på bas, piano och kör, Tom McCormick på trummor, Frank Smith på flöjt, och David Drury på gitarr.

Musiken är som bäst när de rockar till det och de får till bra countryrock som påminner om Crosby, Stills and Nash litegrann. Mina favoritlåtar från skivan är Have you ever loved och I want to love you.

Sweet inspiration har en glad framtoning med en del snygg countryrocksinfluerad gitarr. Fin sånginsats med stämsång på några ställen.

My sweet lady är en långsam nästan lite Frank Sinatra möter Elvis Presley i folkrocksland över låten. Bahagligt gitarrspel och Trusty har en fin röst. En John Denver låt, annars är skivans alla låtar Trustys egna.

Tryin' har en snabbare men mjukt flödande melodi. Hoppfull och glad sånginsats. Lite Bob Dylan feeling.

Clouds har en annorlunda ljudbild med handklapp som ger en dansant och okonstland karibisk stämning. Även lite flöjt här tror jag.

Time har en väldigt vag melodi men med ovanligt fågelkvitter.

Two time loser här blir det mer elektriskt komp och en mer rockig framtoning. Väldigt taktfast.

Andra sidan inleder med Have you ever loved har lika delar countryrock alá Crosby, Stills and Nash och en blekare balladstil.

I want to love you har ett spännade fjädrande gitarrljud och ett bra tryck i vissa delar av låten speciellt i ett parti med en blandning av akustisk gitarr och den elektriska fjädrande gitarren.

How many times har en ljudbild med orgel och piano samt lite gitarr.

I'll take you today är en långsam folkmelodi i lite Linda Perhacs möter Harry Belafonte stil.

Avslutande låten Remember fortsätter i ett långsamt tempo med akustisk gitarr och lite flöjt.

Tema Jesse James

Nu ska jag skriva om ett album som jag hittade på skivmässan i Huskvarna. I en back med Johnny Cash skivor fanns albumet The legend of Jesse James från 1980 utgivet på A&M. Inte bara Johnny Cash utan även Levon Helm, Emmylou Harris och Albert Lee allihop några av mina favoritartister. Även Charlie Daniels som jag inte hade hört tidigare medverkar samt Rosanne Cash. Albert Lee har även medverkat på de länkade albumen med Emmylou och Rosanne från 1980 repsektive 1981 så alla skivorna kanske spelades in i samma kreativa sammanhang.

Paul Kennerley har skivit låtarna som handlar om den ökände bankrånaren Jesse James. Insidan av gatefoldomslaget innehåller alla låttexter och även lite historik. Låtarna är bra och framförandet fantastiskt med en blandning av country, rock, folkrock och bluegrass. Mycket bra gitarrspel av Albert Lee som ger en rejäl rockfeeling. Johnny Cash sjunger som alltid med en otrolig värme och inlevelse och Levon Helm är genuin och Emmylou Harris har mycket känsla också. Även piano, banjo och mandolin framförs med känsla och en musikalisk enkelhet och självklarhet. Mycket genuint.

Min favoritlåt blir nog Help him, Jesus men hela skivan är fantastiskt bra.

Ride of the redlegs inleder skivan i ett högt tempo och intensiv stil. Fyra sångare (däribland Levon Helm och Rosanne Cash) turas om att sjunga i ett snyggt arrangemang med ett grymt sväng.

Quantrill's guerilla har Levon på sång. En kort och mer berättande låt.

Six gun shooting har Johnny Cash på sång. En majestetisk låt med Johnnys varma berättande röst och välkryddat komp i en rytmisk countryrockstil. Albert Lee river av några riktigt fina slidetoner på gitarren.

Have you heard the news har Albert Lee på sång men flera röster körar bakom. En driven och medryckande bluegrasslåt.

Heaven ain't ready for you yet har ett flödande vackert tempo i countrystil med Emmylou Harris på sång.

Help him, Jesus har ett frejdigt komp i countrystil med Johnny Cash på sång. Kör call and answer med en kör i ett medryckande arrangemang. Albert Lee står för några fantastiska hårda gitarrtoner.

The old clay county framförs av Charlie Daniels och Levon Helm på sång i en taktfast snyggt slamrig och stökig folkrocksinfluerad country. Återigen strålande gitarr av Albert Lee.

Riding with Jesse James har Charlie Daniels på sång. En del fiol men en ganska hårt taktfast komp.

Andra sidan öppnar med Hunt them down med Albert Lee och en bra kör på sång. Bra gitarspel i en melodiös låt.

Wish we were back in Missouri har Emmylou Harris på sång och även här en bra insats av kören. En långsamt lunkande låt med ett genuint komp.

Northfield: the plan har en tät bluesig atmosfär med Levon på sång och bra gitarrspel med en del piano.

Northfield: the disaster är en berättande låt med Charlie Daniels på sång och ett härligt genuint fiolspel.

High walls är också en berättande låt med en mer melodiös sånginsats av Levon. Ett fint långsamt med ändå intensivt tempo med ett fantastsikt okomplicerat och självklart flyt i kompet.

The death of me framförs av Johnny och Levon på ett underbart sätt med ett rejält countrykomp.

The plot är en kort märklig låt med en mörk och hotfull stämning. Albumets författare och kompositör talar.

One more shot är en positiv låt med ljus stämning och Levon på sång. Genuin lunkande countrytakt och ett härligt medryckande akustiskt gitarrspel med en del instick på piano och fiol. Efter en stund kommer Emmylou in i en duett som är fantastisk. Även Johnny är med på ett hörn tror jag.