Litterärt gruppnamn

Somliga grupper tar sina namn från litteraturens värld, t ex Steppenwolf som tog namnet från titeln på en bok av Herman Hesse. Ett annat exempel är gruppen New riders of the purple sage som tog sitt namn efter Zane Greys westernroman Riders of the purple sage. De bildades 1970 i kretsen runt Grateful Dead. Både Jerry Garcia och Mickey Hart var med som gästmusiker i början. David Nelson medverkade på t ex American beauty. Dessutom var Spencer Dryden från Jefferson Airplane medlem i gruppen på trummor.

Det här inlägget ska handla om albumet Marin County Line som var gruppens elfte album och gavs ut 1977 på märket MCA. Vid det här laget var medlemmarna i bandet David Nelson, John Dawson, Spencer Dryden, Stephen Love, Buddy Cage och Patrick Shanahan. De första hade varit med sen starten.

En lustig detalj är att John Cippolina från Quicksilver Messenger Service omnämns som tekniskt ansvarig på inserten som följer med skivan. Så de tar sina influenser från flera av de mesta kända San Fransisco grupperna.

New riders of purple sage spelade naturligtvis countryrock till stor del. Stilen är snabb och glad. Kanske lite enahanda, de varierar inte sitt sound speciellt mycket. En något för polerad produktion. Kul att lyssna på nån gång ibland.

Inleder med Til I met you som är en typisk countryrocksballad. Llywelyn har mer rent modernt rockigt driv. Knights and queens försöker sig på lite drömska stämningsfulla tongångar. Green eyes a flashing öser på med gladlynt ljus countryrock. Oh what a night är också positiv ljus countryrock.

Andra sidan inleder med A good woman likes to drink with the boys. En långsam countryrocklåt med lite barbershop körande. Turkeys in a straw är instrumentell med fint sprucket bluegrassigt banjospel. Jasper har och också bra banjospel och en del fiol. Echoes är en långsam countryrocklåt. Twenty good men försöker sig på ett pampigare sound. Little miss bad har en snabbare stil med en mystisk kvinnoröst som pratar på ett ställe i låten. Take a red är en dansant låt med blås.

Akustiskt med Motörhead

Motörhead var inte ett band som jag ens reflekterat över att köpa en skiva med men så hörde jag för kanske tre år sen på en restaurang en akustisk blueslåt som efterhand visade sig vara Ace of spades i en fantastisk version. Lemmy sjöng med en genuin röst och gitarrspelat var riktigt bra också. Detta var tydligen en låt inspelad för en reklamfilm så den finns inte utgiven på skiva. Men Motörhead spelade in en annan akustisk låt med titeln Whorehouse blues som finns på skivan Inferno från 2004, utgiven av Steamhammer i Tyskland. Den skivan tänkte jag skiva om här. Albumet består av två LP och totalt 12 låtar.

Den mesta musiken är aggressiv, snabb, hård och utan större melodiskt innehåll. Men den har en viss humor och Lemmy sjunger på ett spännande sätt. Texterna är långa och innehållsrika och finns tryckta på innerpåsarna.

Motörhead bestod förutom av Lemmy Kilmister på sång, bas och akustisk gitarr på den fantastiska bluesen av Mikkey Dee på trummor och Philip Campbell på gitarr och stämsång. Lemmy var den ende originalmedlemmen.

Första sidan på första LP:n inleder med Terminal show en snabb och aggressiv låt. Killers fortsätter i samma stil. Men lite mer mer bas och en massa eko i refrängen. In the name of tragedy fokuserar mer på snabbheten. En del skumma rop som påminner om Pink Floyd och The wall.

Andra sidan inleder med Suicide en stenhård låt. Ett hårt gitarrsolo i slutet. Life's a bitch inleder som väldigt snabb rock n roll låt. Down on me en snabbmatad hård låt.

Andra LP:n inleder med In the black. Den har en viss antydan till melodi i vissa partier. Fight är väldigt aggressiv och snabb. In the year of the wolf har en lite mer dynamisk ljudbild.

Sista sidan inleder med Keys to the kingdom, som har ett krossande tempo och ljudbild men viss melodi i bakgrunden. Smiling like a killer är ännu snabbare i tempot. Kan väl kanske ana en viss svart humor i låtens catchphrase.

Whorehouse blues är det akustiska guldkornet som får avsluta skivan. Flinkt taktfast trevligt gitarrspel och en fantastiskt bra genuin röst med mycket känsla. Fint gitarrsolo med bra variation. Lemmy klämmer även till med några munspelstoner. En hel skiva med sånt här hade varit klockrent. Påminner om t ex John Lee Hooker för takten och Son House för råheten och mörkret.

Mycket tråkigt att det aldrig kommer bli en hel skiva med akustisk blues med Lemmy och Motörhead.

Alltför sockersött

Jag gillar låten Sunday will never be be the same med gruppen Spanky and our gang. Spanky and our gang sjöng även in en annan låt om söndagar som heter Sunday morning. Personen bakom den låten Margo Guryan gav också ut en skiva med sin egen tolkning av låten. Skivan heter Take a picture och gavs ut 1968 på märket Bell records.

Margo har skrivit text och musik till samtliga låtar så det rör sig på sätt och vis om singer songwriter musik. En personalmässig koppling finns via John Simon till The Band som arrangerat en låt, men den kopplingen är definitivt inte på det musikaliska planet.

Musikaliskt så är det här albumet förutom Sunday morning och någon låt till en ganska slätstruken alltför sockerljuv historia. Utan starka melodier blir pop ointressant tyvärr. Hon sjunger med en sensuell viskande röst lite som Francoise Hardy, Jane Birkin eller liknande.

Avslutande låten Love är lite annorlunda jämfört med resten av skivan. Den är mer experimentell och lite psykedelisk.