söndag 18 januari 2015

Varken hackat eller malet

När jag för snudd på för tre år sedan började blogga om lp-skivor så handlade mitt första inlägg om en skiva med gruppen Seatrain. Där var Peter Rowan med som jag också skrivit om i samband med den fantastiska Old and in the Way. Nu tänkte jag skriva om Earth Opera och den gruppens andra LP, The great American eagle tragedy. Där medverkade även en annan av medlemmarna i Old and in the Way nämligen David Grisman. Förutom dessa två bestod Earth Opera även av Paul Dillon trummor, akustisk gitarr och sång och John Nagy på bas, cello och mandocello.

Det här albumet påminner inte alls om Old and in the Way musikaliskt inte speciellt mycket om Seatrain heller men de påminner lite grann om Insect Trust med mycket blås och även om Velvet Underground i vissa aspekter. John Cale medverkar faktiskt på den här skivan så en inte helt felaktig association.

Skivan inleder med Home to you. En behaglig låt i en berättande lågmäld folk- och countryrockstil. Fint gitarr och pianospel med en bra skillnad i dynamik mellan refräng och vers.

Mad Lydia's waltz fortsätter i en lågmäld stil med lite barockinspirerade gitarrljud, mandolin och ganska speciell ljus sångstil. Mandolinen är inte alls bluegrassinspirerad utan mer barockinspirerad den också.

Alfie Finney skrevs av Paul Dillon. En behaglig poplåt i ljus melankolisk stil men ändå lite uppstudsig.

Sanctuary from the law är annorlunda i stil. Snabbare i tempot, elgitarr, en massa sax, rullande piano och hårda trummor. En rusande rocklåt med viss bluesanknytning.

All winter long avslutar den första sidan. Den bygger vidare på stämningen i de första låtarna. Men har en del trumpetspel och flöjt. Den har längre instrumentell passage som kokar ihop långsamt och behagligt med flöjt, trumpet, piano och trummor.

Tio minuter långa The American eagle tragedy inleder andra sidan. Ett märkligt blås öppnar låten. Det fortsätter men utökas med trummor. De påminner lite om första Insect Trust plattan, men utan deras känsla. Efter första sektionen börjar en av medlemmarna sjunga. Sen lugnar låten ner sig lite med bara akustiska ljud. Flöjt inkluderad. Denna del av låten är nog bäst. Den blir lite ryckig med snabba intensiva delar varvade med stillsamma.

Roast beef love är en helt överraskande Beatles-inspirerad poplåt. En del orgel, skränig stämsång och stuffig men bra gitarrspel.

Skivans sista låt är It's love. En långsam behaglig låt som påminner om House of the rising sun. Fint utlagda blåsslingor och en bra sånginsats.

En som helhet helt okej skiva. Lite ryckig och med oklara mål men de spelar bra och jag gillar Peter Rowan som sångare men han och David Grisman lyckas så mycket bättre med Old and the Way.

söndag 4 januari 2015

Pussel med två gitarrer

Gitarristerna Rob Carr och Bill Kahl spelade in ett album fyllt med vackra klanger från akustiska gitarrer vars toner vävs samman som ett pussel när det låter riktigt bra. Men det är ändå när de även sjunger som det blir som allra bäst.

De spelade endast in en skiva, den gavs ut privat på märket Grotesque 1971. De spelade varsin akustisk gitarr men tog på enstaka låtar också hjälp av Gloria Hecht på sång på en låt, Jef Schroeder på bas på två låtar samt Wayne Thomas på flöjt på en låt. Dessutom spelade Carr munspel på en låt och vindspel på en annan. Kahl spelade elektriskt gitarr på en låt. Alla låtar är akustiska utom tre där Hecht sjunger på en och Carr på två.

Musiken är folkrock med en del blues men även lite mer mystiskt och kanske psykedeliskt ibland. De påminner om t ex Skip James men även HP Lovecraft. I merparten av låtarna påminner de nog mer om t ex John Fahey, Robbie Basho och liknande.

Skipper som inleder skivan är en fin lyriskt klingande tystlåten låt.

Daphne innehåller lite hummande ordlös vacker sång från Gloria Hecht.

Johnny's so long at the fair har snabba toner med en del slide på ett ställe där låten byter skepnad på ett lätt progressivt sätt. Mot slutet kommer den ursprungliga karaktären i låten tillbaka. Lite som en berättelse.

Melanie spelas med fler ackord än tidigare låtar.

Chocolate spelas med väldigt ljusa eftertänksamma toner och även väldigt mörka samtidigt. Vassa toner har en intressant knorr på slutet precis när man tror att det sista ljudet tonat bort. Avslappnat och virtuost spelat.

Joy tror jag är skivans bästa låt. Sång, gitarr och lite munspel. En skrämmande atmosfär som Skip James. Väldigt bra långsamt sväng och stämning som direkt drar lyssnaren till sig med minimala medel.

RNB är den andra låten som har riktig sång. Har också en skrämmande stämning men här drar den mer mot HP Lovecraft. En gitarr spelar ljusa snabba dansande toner som improviserar och den andra spelar mörka upprepande toner. Mycket bra.

Andra sidan öppnar med Teddy bear's jig ganska fylliga gitarrtoner.

Sweet Willie Jean klara toner och en del med slide.

Runny nose blues är som namnet antyder en blues. Flyhänt och ljus i tonen. Elektrisk i stilen men framförd helt på akustiska gitarrer.

The great wall of China framförs av Kahl ensam. Väldigt sparsmakad med vindspel och gitarr. Lite sydeuropeisk i stilen. Tycks byggas upp från nästan inga toner till fler och fler som ett pussel ju längre låten håller på. Mäktigt hur melodin till slut är helt fylld.

Potato salad king inleder med några svajiga bastoner som byggs på i ett gungande avslappnat bluessväng. Helt plötsligt kommer den enda elektriska gitarr på hela skivan in och spelar lite lite grann på ett ställe bara tror jag. Det är som att olika delar i varje ackord spelas av olika gitarrer samt Schroeder på bas.

Skivan avslutas med Today. Fint utforskande gitarrspel. En bit in i låten kommer lite flöjt in i melodin. Det ger en sagoaktig stämning.