Publikfriande

Jag har tidigare skrivit om Bobby Bland och här kommer en liveskiva med honom där han sjunger tillsammans med BB King. Den heter Together again live och gavs ut 1976 på ABC impulse. Som titeln antyder så var det här den andra liveplattan med dem. Den första gavs ut 1974.

Musiken svänger rejält och de har en grym närvaro i sin framtoning. Lite influerat av James Brown skulle jag säga, men bluesigare och mer soul än funk. Speciellt Feel so bad och The thrill is gone är fantastiska.

Let the good time roll inleder med mycket fart och känsla i en lång låt som inte tappar intensitet en sekund. Bobby har en otrolig närvaro.

Stormy Monday är en tät rökig blues. Passar bra med BB Kings gitarrstil. Den övergår i Strange things happen som går i samma stil men med mer piano.

Feel so bad med Bobby i högform som drar igång publiken. Kompet är dynamiskt med mycket blås och fint gitarrspel.

Andra sidan inleder med Mother-in-law blues som har en härlig dynamik mellan Bobby och BB med fint medryckande komp. Den övergår sömnlöst i Mean old world som har ett långsamt snyggt gung med känslosamt blås och gitarr samt flyhänt piano.

Everyday (I have the blues) har en snabb och positiv medryckande känsla. Påminner lite om melodin i Tjejen som föll överbord när de firar Goldies födelsedag..

The thrill is gone har en fantastisk känsla i sången och melodin. Speciellt Bobby sjunger med grym närvaro och känsla. Blåset bidrar med en soulig inramning. Den övergår snyggt i skivans sista låt I ain't gonna be the first to cry och pendlar tillbaka igen. Otrolig avslappnad stil med sån närvaro. Man skulle ha varit där.

Soul med energi

Förra helgens skivmässa i Linköping bjöd på mycket skivbläddrande. Den här gången hamnade flera soulplattor i kassarna. Här ska jag skriva om en av dem. Otis Redding in person at the Whisky a go go utgiven 1968 på Atco. Den spelades in 1966 i Los Angeles. I baksidestexten nämns förstås Otis Reddings tragiska död i en flygolycka den 10 december 1967.

Skivan bjuder på soul med mycket energi. Otis sånginsats är fylld av intensitet och ett stort känsloregister. Mina favoriter från skivan blir I can't turn you loose och These arms of mine men hela skivan är fantastisk.

Intensiva I can't turn you loose inleder skivan. Bra trumpetspel och Otis sjunger fantastiskt och bjuder på sig själv i en riktig humörhöjare

Pain in my heart lugnar ner tempot med fina gitarrslingor och känslomässig sånginsats.

Just one more day har en underbar melodi. Med spruckna gitarrljud och grym inlevelse i sången. Sen kommer trumpeter och klipper i på precis rätt ställen för att förstärka känslan.

Mr. pitiful är en svängig låt med mycket rytm och en medryckande melodi. Bra saxofon och trumpetspel.

Övergår direkt i Rolling Stones-låten (I can't get no) satisfaction. Bra frenesi i sånginsatsen. Bygger upp en grym intensitet i slutet.

Andra sidan inleder med innerliga I'm depending on you. Snyggt saxofonspel och en riktigt bra sånginsats.

Any ole way är mer försiktig och melodiös. Mycket känsla i sången.

These arms of mine fortsätter med det känslosamt starka. En mycket vacker melodi med spännande mandolinliknande gitarr på ett par ställen och en fin anspråkslös gitarr som spelar melodin. Otis sjunger med en underbar väldigt genuin inlevelse.

Papa's got a brand new bag En James Brown klassiker. Rytmiskt och dansant med mycket trombon och saxofon. Otis har den rätta intensiteten i sitt framförande.

Avslutande Respect förknippar man först och främst med Aretha Franklin men det är Otis Redding som har skrivit låten. En kraftfull avslutning med rytmiskt gitarrspel och bra blås och en fantastisk sånginsats.

Modernt jamband

Tänker man på jamband dyker nog Grateful Dead upp och förtsås Allman Brothers. Är man mer modern kanske man tänker på Phish. Men här är ett nederländskt alternativ som heter Leif De Leeuw Band. Deras första album kom 2016. Här ska jag skriva om deras senaste album som är ett livealbum som heter A mighty fine live album och kom nu 2025 och utgivit privat av bandet själva.

Jag hörde talas om bandet via en annan blog och det stämmer verkligen att de går i samma spår som Allman Brothers på ett lyckat sätt. Mina favoritlåtar är Soulshine och Lone star.

Bandet består av Leif De Leeuw på gitarr och sång, Sem Jansen på sång och gitarr, Tim Koning på trummor, Boris Oud bas och sång, Joram Bemelmans på trummor, Stan De Kwaadsteniet orgel, akustisk gitarr och sång samt Quint Vullings på orgel.

Rosalie har ett minutlångt improviserat parti med orgel och gitarr som är helt fantastiskt. Sen kommer ett parti där gitarren dominerar på mjukt följsamt sätt men ändå inte utan ett bra bett i de långa tonerna.

Playing in a band är en dansant boogie woogie låt men snyggt gjord med en bra sånginsats och en del fint gitarrspel som blommar ut fina improviserade partier men utan att lämna boogien med varken gitarr eller pianot i bakgrunden.

Gumbo man har ett säreget basljud som brummar igång låten och fortsätter genom hela låten i bakgrunden. Annars är det fortsatt bra gitarrspel. När jag lyssnar mer så får jag nog nästan säga att den är lite funkig speciellt de rytmiska ensamma gitarrljuden som andas lite Seinfeld signaturmelodi men flink och varierad.

Small town har samma ödsliga melodiska långa gitarrtoner men ändå positiva soluppgångskänsla som Allman Brothers. Lite långsammare och mer jazzigt skulle jag säga. Efter hand blir gitarren starkare och mer bluesigt berättande med mycket känsla och uttrycksflullhet i de varierade gitarrljuden.

Andra sidan inleder med Fool for love en behaglig blues med bra sånginsats. Sedan jammar de iväg med både piano och gitarr med ett speciellt sound.

Home wrecker är genuin Allman brothers rock med lika delar rock och avslappnat jammande. Här kör de även lite snyggt jazziga solon på orgeln som blir riktigt medryckande när resten av bandet hakar på.

Where I'm heading har lite mörkare framtoning med mer bas och en ganska stark melodi. De släpper loss orgeln här också men i en mer surrande intensiv stil och med bubblande bas till. Skiftar snyggt till kontemplativa gitarrimprovisationer som växer på ett medryckande sätt.

Andra LPn inleder med The gypsy flies. Här är de mer drömska med en ljudbild som är monoton men samtidigt lite funkig på ett industriellt sätt. Den blommar ut lite mer efter hand dock på några ställen och växer tempermentmässigt.

Soulshine har ett vinande gitarrljud som andas gospel i inledningen. Riktigt mustigt och dynamiskt sväng när fler instrument kommer in. Får lite känsla av Janis Joplins Misery'n riktigt kul. Fantastiskt gitarrspel med grym känsla i slutet av låten.

Sångerskan Berget Lewis sjunger på Southern man en Neil Young låt. Bra gitarrspel i samspel med orgel. Soulinfluerad sånginsats med mycket kraft.

Sista sidan börjar med låten Lone star är en behaglig låt med en härlig melodi som starkt påminner om Allman brothers på ett fint sätt. Bra sånginsats och strålande gitarr i en lite countryinfluerad stil.

Drumsolo är precis vad titeln antyder.

De avslutar skivan i positiv stil med Hard to hold. En stabil låt med mjukt gung. Blir lite improvisationer i slutet. Gillar jammandet med basen.

Ett Granny smith

Jeff Beck är en av de mer berömda brittiska gitarristerna men Beck-Ola med Jeff Beck group är inget speciellt gitarrinfluerat album. Nicky Hopkins piano får sin egen låt t ex. Även Rod Stewart blir ganska dominant med sin röst som kan bli lite mycket för ett helt album. Ron Wood medverkar i gruppen på bas och Tony Newman på trummor. Albumet gavs ut på EMI 1969.

Omslaget är snyggt med målning av René Magritte föreställande ett gigantiskt grönt äpple, måhända ett Granny smith.

All shook up ska vara en cover på den härliga Elvis-låten men jag känner varken igen melodi eller text. Mycket piano från Nicky Hopkins och sång från Rod Stewart med karaktäristisk hes röst. En del fina gitarrtoner också speciellt i slutet blixtar det till.

Spanish boots fortsätter med en ganska hård och tät stil med mycket bas i ett snyggt riff. Själfull sånginsats.

Girl from mill valley en instrumentell låt med breda pianotoner.

Jailhouse rock är en andra Elvis cover. Här lyckas de bättre med ett fint skramligt driv och god igenkänningsfaktor. De har ett spännande samspel mellan gitarr och piano.

Andra sidan inleder med Plynth (water down the drain) har ett bra driv med majestätiska gitarrtoner.

The hangman's knee är en tungt gungande låt.

Rice pudding fortsätter på ett ganska tungt gungande sätt men med mer dynamik här, jag gillar de metalliska trummorna. I slutet kommer några Allman brothers influerade långa ensliga lyriska gitarrtoner till lite Janne Lucas piano. En instrumentell låt.

Svensk hyllning till Janis Joplin

Albumet Joplin på svenska med Caroline af Ugglas kom 2007. Där hade Caroline översatt ett gäng av låtarna som Janis Joplin sjöng på sina tre album till svenska. Bra översättningar och framförda med en väldigt liknande musikalisk känsla både i sång och i komp. Lagom till Record store day den 22 april 2023 släpptes albumet igen för första gången som en LP på Siloton. Alla texterna finns tryckta på innerpåsen.

Om jag minns rätt så berättade Caroline i ett radioprogram eller kanske i TV att hon först hade hört en greatest hits samling med Janis som hon fastnade för under en resa i Spanien. Jag gissar att det är samlingen med omslaget där Janis sitter på en motorcykel. Den här skivan kan liknas lite vid en greatest hits samling där alla de bästa låtarna är med. Bara att de är översatta till svenska på ett väldigt naturligt sätt. Ljudbild och arrangemang ligger som sagt förbluffande nära ursprungsversionerna av låtarna.

Låtarna följer inte någon kronologisk ordning utan det blandas på ett bra sätt från Big brother and the holding company, Kozmic blues och Full tilt boogie. Mina favoritlåtar från skivan är En del av mitt hjärta och Coo coo. De är nog som bäst i Big brother and holding company materialet.

Medverkande musiker är Mattias Torell på gitarr, Andreas Dahlbäck på trummor, Jerker Odelholm på bas, David Nyström på piano och orgel, Patrik Skogh på trumpet och Magnus Lindgren på saxofon.

Inleder starkt med En del av mitt hjärta. En översättning av Piece of my heart. Komplett med gitarrsolon och till och med de lyriskt spruckna gitarrtonerna. Caroline sjunger med inlevelse och de har med bakgrundssång på rätt ställe också.

Gråt älskling som i original heter Cry baby är nästa låt. Här sitter det talade partiet riktigt bra och de får med de varma orgeltonerna.

Ta för dig när du kan fortsätter med en låt till från Kozmic blues Get it while you can.

Bobby McGee som förstås är en version av Me and Bobby McGee. En översättning som kommer väldigt nära originalet. Faktiskt lite mer countryinspirerat gitarrljud här än i Full tilt boogie band och Janis version.

Lilla flicka sorgsen stillsamt, intimt och vackert som orignalet Little girl blue.

Gå vidare som är översättningen av Move over. Gitarr och orgel ger en fin ljudbild.

Andra sidan inleder med Förlåtit eller Misery'n i original. Har en fin tät atmosfär.

Att älska någon är Carolines tolkning av To love somebody. Komplett med fina blåsarrangemang.

Coo coo heter samma som originalet. Enda låten från debutskivan. Mycket bra driv med trummor och gitarr.

En övergiven kvinna i original A woman left lonely. Fina orgel- och pianotoner. Caroline sjunger starkt.

Pröva mig Gud är en översättning av Work me Lord. Påminner mycket om originalet.

Blues och country med soul

Jag skrev om albumet Hills of Indiana med Lonnie Mack tidigare på bloggen. Nu har ett andra album med honom landat i samlingen via ett besök i skivaffären Sound Station i Köpenhamn. Albumet som kom på Elektra 1969 heter Whatever's right. Mitt exemplar är den engelska utgåvan. Det är mer soulinfluerat än Hills of Indiana men på ett rockigt sätt och mycket blues och country blandas in också. Han är mycket genuin och äkta i sitt framförande på ett otvunget sätt. Påminner om Link Wray.

Mina favoritlåtar på skivan är I found a love och Mt. healthy blues men hela skivan är riktigt bra.

Untouched by human love inleder med en enorm soulkänsla kombinerat med blixtrande gitarr. Lonnie sjunger med kraft och intensitet och en del saxofon förstärker soulinfluensen.

I found a love är mer influerad av blues och country med fantastiska gitarrtoner och en själfull sånginsats.

Share your love with me är en gladlynt låt som andas lite country uppblandat med gospel i en anspråkslös och lekfullt genuin och enkel stil. En liten kör förstärker stämningen. Ett riktigt bra gitarrsolo får han också in.

Teardrops on your letter har en långsammare bluesig melodi med riktigt bra gitarrspel på ett bra ställen. Lite Little girl blue känsla över låten faktiskt.

Baby what do you want me to do har ett stabilt rock n roll gung med munspel och en fin rytm.

Andra sidan inleder med en av Lonnies egna kompositioner. Den instrumentala låten Mt. healthy blues. En härlig blueslåt med piano och munspel och helt fantastiskt gitarrspel. Grundkompet går i sitt blueslunk med de andra instrumenten dansande runt med en grym intensitet.

What kind of world is this har en sorglig, vacker och enkel framtoning med en liten skör melodi uppbyggd av piano och orgel. Bra sånginsats och fina körarrangemang.

My babe här kör han vidare med rejäl blues i en rockig och genuin stil. Mycket munspel och gitarrtoner som sitter där de ska. Enorm känsla i musiken och musiker som vet hur man skapar stämning.

Skivan fortsätter med en lika genuin countrylåt Things have gone to pieces. Fin lunkande melodi på piano och en bra sånginsats.

Avslutningsvis den soulinfluerade Gotta be an answer.

Månen har sin gång

I am the moon: I. Crescent är mitt första album med Tedeschi Trucks Band. Det är första delen av 4 i en svit inspirerad av en persisk dikt från 1100-talet av Nezami som heter Leila och Majnun. Leila med engelsk stavning blir Layla och det är samma dikt som gav inspiration till Eric Claptons album Layla där Duane Allman medverkade. Crescent betyder månskära eller halvmåne.

Tedeschi Trucks band består av Susan Tedeschi på sång, Derek Trucks på gitarr, Gabe Dixon på orgel och sång, Brandon Boone på bas, Tyler Greenwell på trummoor och Isaac Eady på trummor. De kan ses som en slags arvtagare till Allman brothers band eftersom Derek Trucks är brorson till Butch Trucks.

Musiken har ett väldigt mjuk och behaglig ljudbild med både gitarr och orgel i en improviserad stil så jämförelsen med Allman brothers är given på många plan.

Skivan inleder med en varm ljudbild i Hear my dear. Susan sjunger mjukt och kompet är varierat och följsamt. En del bra improviserad gitarr.

Fall in har mycket countryfeeling över sig. Sångaren ger ett visst jazzigt fylligt intryck. Bra pianospel. Efter hand blir det lite New Orleans influerad gånglåt.

I am the moon har en mer reflekterande stil. Lite Lay lady lay över sig i melodin. Vackert avvägt gitarrspel. I refrängen blommar både sång och melodi ut riktigt fint. I slutet bjuds det på gitarrspel med mycket känsla och en del instick på piano.

Andra sidan inleds med Circles 'round the sun har ett snabbare men ganska souligt tempo med kör och trumpet eller saxofon. Lite jazzigt blås i slutet. Susan sjunger bra.

Pasquan är en härligt lång låt som avslutar skivan. Pasqua är det italienska namnet för påsken men jag vet inte om det finns en koppling via hur månens fas används för att räkna ut när i kalenderåret som påsken infaller. Hur som helst är musiken fantastisk. Härliga gitarrimprovisationer från de öppna vidderna med en tillbakalutad stil. Efter en stund kommer en del orgel in också i en call and answer med bastoner på gitarren. Ett märkligt avsnitt med bara lite trumljud sänker helheten en del.

Autopilot

I boken Endless trip fick det självbetitlade albumet med gruppen Pilot från 1971 på RCA ganska positiva kommentarer. Gruppen inkluderar dessutom två Blue Cheer associerade musiker Bruce Stephens och Leigh Stephens. Men jag blir tyvärr inte imponerad. De har för bråttom med att ta med allt i sina låtar från gitarr, piano, stämmor, soulsång, körer, blåssektioner, orgel och det bara snubblar ihop utan känsla.

Stop and think en snabb låt med allt inkluderat från gitar, piano, stressade sångarrangemang och märkliga svepande ljud. Miss Sandy har en mer nyanserad countryrocksinfluerad stil med en soulfull sångare. Rendezvous har en ganska störande blåssektion och melodin är så splittrad att den försvinner. Fillmore shuffle är väldigt lugn i framtoningen utan melodi. Ett parti med saxofon.

Andra sidan inleder med Love is that way. En låt med ett positivt och behagligt flyt men med en del överdrifter med pedal steel gitarr på ett par ställen. Penny alone har ett spännande gitarrljud och bra bongotrummor i ett luftigt arrangemang. With me tonight fortsätter med soulinfluerad sång och en del piano. Rider en gospelkör inleder sedan blir det en massa stuffigt blås. Den slätaste versionen av klassikern CC rider som jag har hört.

Inlevelsefullt med Pops

Pops Staples spelade in flera låtar 1999 men han dog året efter så det blev ingen skiva då. Men Mavis Staples och Jeff Tweedy på bas och gitarr färdigställde låtarna som gavs ut som Don't lose this på dBpm records 2015. Det är ett underbart sparsmakat, stilrent och avslappnat album. Väldigt genuin musik som rör sig bland blues, rock och gospel på ett souligt sätt. Pops spelar bra gitarr och hans röst är försiktig och fylld av känsla som växer tillsammans med Mavis inlevelsefulla röst. Kompet på gitarr och bas ger en fantastisk inramning.

Somebody was watching har en väldigt tät stämning med sparsmakat och rytmiskt komp med bas och lite gitarr. Pops sjunger anspråkslöst och en bra kör i bakgrunden. Långsamt väldigt djupt gung.

Sweet home framförs nästan a capella med några få toner på gitarr och en duett mellan Mavis och Pops som improviseras fram.

No news is good news har ett stabilt gungande komp med mycket bas och trummor och Pops ensam på sång med kör i refrängen. Snygga instick på gitarr.

Love on my side framförs framförallt av Mavis på själfull sång och riktigt fina känsliga gitarrtoner.

Friendship har en härlig The Band influerad berättande melodi med Pops på sång och fina körinsatser från Mavis, Cleotha och Yvonne. En mysig låt.

Andra sidan inleder med Nobody's fault but mine som jag antar är inspirerad av Blind Willie Johnsons låt. Väldigt lågmäld men ändå intensiv med sparsmakad gitarr och inlevelsefull sånginsats.

The lady's letter är en medryckande låt med bra körsång och komp i samspel med sången.

Better home har ett väldigt snyggt sångarrangemang med en duett mellan Pops och Mavis där rösterna går in och ut ur fas på ett medryckande sätt. Melodin är annars härligt långsam på ett bluestigt sätt. Bra sparsmakat gitarrspel med fin klang.

Will the circle be unbroken den klassiska countrylåten gör de på ett fantastiskt rytmiskt sätt med mycket bas och bra sånginsats med bra körande också.

Skivan avslutas med en cover på Bob Dylans Gotta serve somebody. En tät atmosfär med en del orgel. Ett fint gitarrsolo. Verkar vara inspelad live.

Hittade inte stilen från början

Bröderna Allman spelade in ganska mycket t ex i grupperna Hourglass och 31st of February innan de hittade sin ultimata form som den fantastiska jam-gruppen Allman Brothers. Speciellt Duane Allman gjorde fantastiska insatser som studiomusiker för andra artister t ex Boz Scaggs. Men nu ska jag koncentrera mig på deras allra första inspelningar som gruppen Allman Joys. De gav ut en singel 1966 på Dial men LPn såg inte dagens ljus förrän 1973. Den har titeln Early Allman.

Det är en förfärlig skiva åtminstone om man tänker på vad de gjorde med Allman Brothers. Här bjuds vi på pop av Beatles, Buffalo Springfield, Beach boys och Byrds typ. Ibland har de melodier som kunnat bli bra med t ex Mamas and the Papas. Gregg sjunger soul ibland men det blir lite over the top på något sätt. Mycket av materialet har de skrivit själva. Det är lite som Simon and Garfunkels Tom and Jerry skiva. Det är helt enkelt inte den stil de borde syssla med. Men som en sann skivsamlare och fan av Allman Brothers så är ju skivan ett måste.

John Hurley står med som låtskrivare på flera av låtarna och det var han som skrev den fina låten Son of a precher man. Även John Loudermilk är på ett hörn som låtskrivare och producent. Annars är det Tommy Amato på trummor, Ralph Ballinger på bas, Ronnie Wilkins på piano, Gregg Allman spelar orgel och sjunger och Duane Allman spelar gitarr.

Gotta get away har ett bra drag och en massa surrande gitarr.

Oh John har en skrämmande ljudbild i inledningen med orgel som sedan förbyts mot närmast cirkusorgel. Men omväxlande bryter de melodin med den obehagliga orgeln.

Street singer är en countrylåt i en poptappning.

You'll learn someday fortsätter i en popstil a la The Byrds. Kraftfulla trummor och en stark melodi.

Klassikern Old man river gör de i en lite mer sparsmakad version. Soulfull sånginsats och gitarr. Men over the top.

Bell bottom britches här blir det full Beatles mania.

Andra sidan öppnar med bluesklassikern Spoonful som de lyckas ändra till oigenkänlighet med surrande gitarr och poppig stil.

Stalling for time har en vacker melodi som kunnat bli något men inte med den här souliga stilen.

Doctor fone bone har någon sorts stuffigt komp och en väldigt soulig sång. En del bra pianotoner.

Changing of the guard är en ganska bra låt med piano och passande melodi till den dramatiska sångstilen.

The forest for the trees här kör de på för fullt med kör.

Northern boundry har lite mer nedtonad stil men en emellanåt så kommer det en kör.

Ett kollage

Jimi Hendrix andra album Axis bold as love är tyvärr inte det mästerverk som man önskar att det skulle vara. Det är ett kollage av stilar med mycket konstmusikinfluenser och en del pop snarare än ett sammanhållet album. Ibland blixtrar det till som i t ex låten Little wing eller Castles Made Of Sand. Jimi sjunger mycket på den här skivan vilket är trevligt, han sjunger på ett avslappnat sätt. Skivan gavs ut 1967 på Track Record. Tidigare har jag skrivit om ett väldigt bra konsertalbum med Jimi.

EXP är rent skräp med någon röst som pratar om UFO:n. Up from the skies är en riktig låt med en försiktig sånginsats och en del psykedelisk gitarr. Spanish castle magic har starkt gitarrspel i mer typisk vild hårdrocksstil. Wait until tomorrow har en mer nyanserad popstil med cool sång och bra gitarr. Har en kör med extremt ljusa röster som är onödigt. Ain't no telling har en kaotisk stil.

Little wing har en mjukt majestätisk framtoning med avslappnad sång och melodi. Bra gitarrspel lyckas de också få in och de ljust klingande tonerna som återkommer genom hela låten är också riktigt bra.

If six was nine är väldigt tematisk med gitarr som trots sin vilda stil gränsar mot jazz och talsång samt dissonanta passager som är mer konstmusik än pyskedeliskt.

Andra sidan inleder med You've Got Me Floating har ett ganska bra driv. Snygg avslutning som kokar ihop.

Castles Made Of Sand har en fin avslappnad stil med spruckna gitarrljud och anspråkslös sångstil i en bra melodi.

She's so fine har de båda andra på sång. En ganska bullrig poplåt. One rainy wish är nästan soulig känsla i en melodiös låt. En del bra gitarrtoner. Little miss lover har en väldigt taktfast tung funkig stil.

Bold as love är tillbaka i den mer kontemplativa och melodiösa stilen med bra gitarrspel. Både gitarr och trumsolo. Avslutar med en euforisk sekvens.

Modern rock n roll

Jag har tidigare skrivit om Lou Ann Barton och hennes första skiva. Nu ska jag skiva om hennes tredje skiva som heter Read my lips och gavs ut 1989.

Mitt exemplar är den franska utgåvan på New Rose Records.

Hon fortsätter i samma stil som på debuten med rock n roll och blues i en fin kombination med vissa soulinslag. Hon har hittat en bra ljudbild här tycker jag.

Sugar coated love har ett dynamiskt driv med bra gitarrspel i en genuin bluesstil.

You'll lose a good thing är den medryckande soulinfluerande låten som Barbara Lynn gör originalversionen till. Lou Ann Barton sjunger bra också och det är fina toner på både saxofon och piano.

Det står Sesy ways på konvolutet men det är Hank Ballards rock n roll klassiker Sexy ways. De skapar ett ganska bra tryck.

Shake a hand fortsätter på rock n roll temat i en driven men långsam bluesinfluerad låt. Riktigt bra gitarrspel och bakgrundskomp på saxofon.

Mer renodladade blueslåten Good lover skapar nerv med munspel och ett bra sväng. Gitarren är sparsmakad men bra.

Mean mean man är genuin rock n roll skriven av Wanda Jackson med riktigt bra basspel och piano.

Andra sidan inleder med Shake your hips har ett modernare gitarrsound i en ganska skrämmande driven stil.

Bakom den märkliga titeln Te ni nee ni nu döljer sig en rock n roll låt med en ganska speciell stil lite åt funkhållet.

Can't believe you want to leave är härligt smäktande bluesinfluerad rock n roll låt. Skriven av Leo Price bror till Lloyd Price.

You can have my husband mer rakt bluesinfluerad rock n roll.

It's raining är en lite mer dämpad men medryckande rock n roll ballad. Bra saxofon.

Rocket in my pocket har ett härligt driv med bra återhållet gitarrspel som ger en speciell stil. Ett långt solo på gitarr också som är väldigt bra. Några toner avslutas öppet så de ringer ut väldigt snyggt.

Snygg vändning

Senast jag skrev om gruppen It's a beautiful day och deras debutalbum så var jag inte så imponerad. Men nyligen så hittade deras liveskiva At Carnegie hall från 1972 i en skivaffär i Stockholm och bestämde mig för att ge dem en chans till. De gör en väldigt snygg vändning och bjuder på en bra skiva med varierad musik både åt rock och soulhållet och med en riktigt bra psykedelisk avslutning. Fiolen ger en trevlig variation. De har flera bra sångare men det är Pattie Santos som sticker ut mest.

Jag gillar nog låtarna Bombay calling och White bird bäst. Men skivan som helhet är bra.

Give your woman what she wants är en låt skriven av Taj Mahal. Jag har inte hört originalet men här görs den i en väldigt energisk version med bra gitarrspel både bakgrundskomp med sväng och en vild sologitarr. Bra sånginsats.

A hot summer day har istället en tätare, rökig och drömsk atmosfär. En orgel anger tonen men det är även en del intressant fiol som ligger långt bak i mixen och bra sångarrangemang med Pattie som sjunger drömska ljud och en mansröst som sjunger. Gitarrspelet är mer i bakgrunden men bra ibland. De får till bra temperamentsväxlingar på ett sömlöst sätt.

Angels and animals här är det David som sjunger mestadels men Pattie kommer in och kompletterar ibland. Flyhänt gitarrspel i en snabb låt. Påminner lite om Dylans All along the watchtower.

Bombay calling har en speciell inledning med bas och fiol i en melodiös och taktfast kombination. Det kommer en del energisk gitarr efter ett tag. En lång sekvens med orgel och en annan med trummor och bas är också bra. De får till en viss österländs stämning när fiolen kommer tillbaka. Det kokar ihop riktigt snyggt och löser sen upp sig melodiöst mot slutet.

Going to another party inleder sida två. En ganska orgeltung funk och bluesinfluerad låt med en del bra gitarr och bra sånginsats.

Good lovin' har bra pianospel och soulinfluerad sång i dynamisk och kaotisk duett. Fina gitarrtoner får de med i ett fint improviserat parti. Bra fiol i inledningen.

The grand camel suite har en spännande kombination av fiolcountry och snabbare partyrock. Mycket energi.

Avslutande White bird inleder drömskt med mycket bra sånginsats och sparsmakat ackompanjemang. Påminner litegrann i stilen om Jefferson Airplane eller Ill wind här. Melodiöst och reflekterande med stämningsfull fiol. Ett långt vackert psykedeliskt gitarrparti är en fröjd att lyssna på med en fantastisk flödande variation i avskalad stil. Sen kommer duetten tillbaka i slutet och avslutar låten.

Siktet inställt på Kozmic blues

Maggie Bell påstås påminna om Janis Joplin. Därför hamnade hennes andra skiva Suicide Sal i skivsamlingen. Albumet kom ut 1975 på Polydor. Maggie Bell sjöng tidigare i gruppen Stone the crows från Skottland.

Musiken är ganska mycket soul och Maggie sjunger bra men inte såsom Janis. Siktet är inställt på samma stil som Janis tredje skiva Kozmic blues.

Funkiga Wishing well inleder. Ganska cool svängig framtoning med bra dynamik i ackompanjemanget.

Suicide Sal är mer soul med ett stänk av blues. Snyggt basspel.

I was in chains är en mycket lugnare låt med ett drömskt parti och en del akustiska toner.

If you don't know är den första av två låtar med Jimmy Page på gitarr. En ganska rak lugn berättande blues med bra uttryck i Maggies röst. En del kontemplativa gitarrtoner.

What you got har mer energi i en pumpande ganska rå låt.

In my life är själfull lugn låt med fin sånginsats.

Andra sidan inleder med energifulla Comin' on strong. Bra gitarrspel på några ställen.

Hold on är en försiktig låt med bra gitarrspel och sång. Avslutningen är lite märklig.

I saw him standing there inleder med snabba gitarrtoner och en del piano, en ganska gospelinfluerad låt. Tydligen en Beatles låt.

It's been so long är en barpianolåt på gränsen mellan jazz och blues. Den flödar ut i en mer soulinfluerad låt mot slutet med en del saxofon.

Kanske en samhällskritik

Gruppen Black Merda från Detroit gav ut ett självbetitlat album 1970 på Chess. Till deras andra album Long burn the fire som gavs ut 1972 på Janus hade de byt namn till Mer-Da. Det är den skivan jag tänkte skiva om nu.

Mer-Da bestod av Charles Hawkins på gitarr och piano, Veesee Veasey på bas och gitarr, Anthony Hawkins på gitarr. Bob Crowder på trummor var en studiomusiker. Bröderna (?) Hawkings och Veasey sjunger alla tre och de skrev även allt material. Mary Hawkings Veasey medverkar som bakgrundssångerska.

Musiken är mestadels soul och funk men även viss rock med psykedeliskt anslag på andra sidan. Inte olikt Funkadelic men mer genuint. Omslaget med en tändsticksmodell av USA ger ett visst samhällskritiskt intryck men musiken är varm och trivsam.

Inledande For you är en trevlig melodisk soullåt med en del kör, stråkar och bra gitarr.

The folks from mother's mixer har ett coolare och tyngre funksound med bra tryck i bas och gitarr i ett rytmiskt riff.

My mistake inleder stämningsfullt på akustisk gitarr och fortsätter sedan med sång och en del kör.

Lying adderar piano till repertoaren på ett bra sätt i en cool och tung funklåt. Drivs mestadels av bra gitarr annars. Bra känsla och temperament i låten.

Andra sidan öppnar med titellåten Long burn the fire med ett funkigt sound med kör och bra gitarrspel.

Sometimes I wish har ett medryckande riff som de upprepar rytmiskt på ett coolt sätt med en del bra kör. Bästa låten på skivan.

I got a woman har fint gitarrspel med ett fjädrande ljud och bra sånginsats. En del längre instrumentala passager med variationer.

We made up är en lugn och flödande instrumental låt men med bra temperament och ett coolt anslag. Riktigt bra gitarrspel i fint samspel med basen.

Egenuppfunnit gränsland

Gruppen The Allman Brothers Band skivor kommer inte i kronologisk ordning här på bloggen. Tidigare har jag skrivit om deras första, femte och tredje.

Idag blir det deras andra album, studioalbumet Idlewild south från 1970. Utgivet på Atco, men min kopia är en återutgivning från 1978 på Capricorn records.

Här är bandet intakt med Duane Allman på gitarr och sång, han har även skrivit flera av låtarna. Dickey Betts har skrivit öppningslåten och en låt är en cover.

Helt underbar värm ljudbild som rör sig i ett egenuppfunnit gränsland mellan countryrock, blues och rock med anslag av jazz och soul. Låtarna är dynamiska och temperamentsfulla med fina melodiska improvisationer. För mig är uppföljaren deras bästa men den här är också riktigt bra.

Skivan inleder med låten Revival. Mycket variation med ett improviserat flödande parti i inledningen. Sedan sång som fylls på med en kör som ger en soulkänsla.

Don't keep me wonderin' har en tuffare framtoning med ett bluesigt taktfast beat drivet av basen och smakfull slidegitarr snirklande runt omkring och en del munspel och orgel som turas om på ett avslappnat sätt.

Midnight rider har en svävande öppen melodi full med riktigt bra improviserad gitarr.

In memory of Elizabeth Reed fortsätter med luftiga varierande gitarrimprovisationer i en väldigt melodiös låt. En bit in avlöser tillfälligt en orgel som ger en mer jazzig känsla åt låten.

Andra sidan öppnar med Willie Dixons bluesklassiker Hoochie coochie man genomförd med bra tryck och gitarrspel.

Please call home är en stämningsfull längtande låt med själfull sång och avskalat effektfullt gitarrspel.

Avslutande låten Leave my blues at home är både lugn och energisk på samma gång med en lugn lätt jazzig grundmelodi och ett snabbt arbete på bas och trummor. Fina gitarrslingor som kommer och går genom hela låten.

Inspelningsorten finns i soundet

Boz Scaggs gav ut sitt andra album på Atlantic 1969. Hav var tydligen medlem i Steve Miller band och här spelar han tillsammans med Duane Allman. Även Tracy Nelson körar lite på nån låt. Albumet är inspelat i Muscle Shoals i Alabama vilket på hörs.

De flesta av låtarna är skrivna av honom själv. Musiken påminner lite grann om både The Band ibland och även om Janis Joplin i sista låten.

Skivan inleder med tät funk blues i låten I'm easy. En del blås och själfull sånginsats med en del kvinnlig kör.

I'll be long gone har en annorlunda lugn framtoning med nästan bara sången som hörs i en berättande stil. En del soul över den här låten.

Another day (another letter) har en riktigt längtande stämning. Väldigt längtande och själfull. Utsökt komp.

Now you're gone någon slags countrylåt i 40-talstappning.

Finding her är en lite mystiskt låt med svävande gitarrljud.

Look what I got är lite mer genuin country i stilen. Fina svävande slidegitarrtoner. Avslutningen på låten är riktigt bra med blås, gitarr och sång kokande ihop.

Andra sidan består av endast tre låtar. Först ut är Waiting for a train som är en countrylåt med en tydlig text men framförd på ett något teatralt sätt.

Loan me a dime är en lugn avslappnad bluesig låt med en bra sånginsats med mycket känsla. Riktigt bra gitarr och orgel i samspel med en del smakfullt blås.

Sweet release är en riktigt själfull behaglig låt. Kompet är rikt utan att bli svulstigt. Det är gitarr, kör, blås och orgel. Fin anspråkslös sånginsats. Har lite samma känsla som låten Little girl blue med Janis Joplin.

Definitivt inte Janis

Lydia Pense har jämförts med Janis Joplin. En extremt dålig jämförelse visar det sig tyvärr. Lydia sjunger på ett ickegenuint sätt utan att förmedla äkta känslor. Hon försöker, men det vill sig verkligen inte och blir bara löjligt. Kompet är tyvärr också hemskt. Dansmusik i soulformat. Ett obehagligt foto på baksidan med någon sorts avrättningscermoni från 1700-talet framför ett modernt höghus sänker detta om möjligt ännu mer. Skivan gavs ut 1969 på märket San Francisco.

I wish I knew how it would feel to be free inleder med en trevlig gospellåt som är bäst i början med minimalt komp. Sedan blir det lite överdrivet både sångmässigt och kompmässigt.

If you will är en släpig låt utan större känslomässigt innehåll. En massa blås och en sångstil som är jobbig.

You got me hummin fortsätter i samma överdrivna stil men lägger till en väldigt stuffig orgel till mixen.

Andra sidan inleder med I just want to make love to you, en klassisk Willie Dixon låt. Tyvärr lyckas de göra en dålig version som tar bort all blues ur den.

I'm a good woman är en ointressant stuffig danslåt.

Let me down easy har lite mer känsla med lågmält komp och Lydia Pense sjunger lite mer äkta. Sen har den ett ointressant lågtempo mittparti som förstör känslan.

Watch your step avslutar skivan med en danslåt.

Honky Tonk

Bobby Bland var en artist som jag faktiskt inte hört talas om tidigare trots att jag gillar tidig rock n roll. Call on me heter skivan och den är från 1963 utgiven på Duke records. Musiken drar ganska mycket åt soul-hållet men det är bra soul med mycket känsla. Bobby har en fin röst.

Anledningen till att jag fick upp ögonen för skivan i första skedet var att den innehåller en inspelning av låten Honky tonk som även The Band spelade in när de kallade sig Levon and the Hawks. Deras version finns med på A musical history men gavs aldrig ut på skiva på riktigt. Det är fantastisk låt tycker jag. Bobby Bland verkar vara den enda artist som spelat in låten och givit ut den på skiva.

Call on me inleder skivan. En underbar låt med medryckande böljande melodi. Textrader som

you can't live alone your whole life through, everybody has a future and I see my future with you

är trevliga. Fint trumpetspel och mjuk inlevelsefull röst.

The feeling is gone är en långsammare jazzigare låt.

Honky tonk har fina pianoslingor. Mycket mjukare än i Richard Manuels version. Men fortfarande en mycket bra låt. Framförd med bra inlevelse.

Cry, lover, cry en jazzig låt. Wishing well har ett spännande gitarrljud och bra sånginsats i en speciell drömsk melodi. Share your love with me har en fin melodi med fina arrangemang med både kör och stråkar.

Andra sidan inleder med That's the way love is som har ett behagligt och lite annorlunda komp på trumpet. Care for me har både kör och stråkar och trumpet. No sweeter girl är riktigt klassisk dansant melodiös pop. Bobby's blues är en blues i den mjuka jazziga änden av skalan. Bra känsla i Bobbys röst.

Ain't it a good thing börjar trevande men byggs upp på ett övertygande sätt. En bit in i låten är det en kvinna som sjunger en vers på ett bra sätt.

Queen for day avslutar på ett jazzigt sätt men bra röst.

Anledningar

Ibland är det konstiga anledningar till att man köper en skiva. Den här skivan med gruppen Grand Funk köpte jag för att Arnold Schwarzenegger har en anknytning till skivans omslag. Det var när han var bodybuilder och inte börjat sin skådespelarkarriär. Som skådespelare är Arnold väldigt rolig.

Skivan heter All girls in the world beware och den är från 1974. Utgiven på Capitol Records.

Hela konceptet med titel och omslag är någon sorts absurd humor med en frejdigt knasig tecknad affisch som följer med skivan också. Musiken är partyrock som stundtals är ganska bra faktiskt. En del inslag av soul och pop, lite för fläskigt ibland. Näst sista låten på skivan Bad time är klart bäst, med fina influenser av 60-talspop. Några bra låtar till men tyvärr ett par som inte är riktigt godkända också. Det här är den första skiva med Grand Funk som jag har hört men det är tydligen deras nionde album. De sjunger ofta riktigt bra.

Responsibility inleder. En ganska bra positivt laddad låt med bra sånginsats och fint pianospel. Runnin' är en jobbig låt som bara står och stampar. Life har en del rolig sång med call and answer mellan höger och vänster högtalare. Bra gitarrspel också. Look at granny run run har en massa blås och en snabb taktfast gungande melodi. Memories avslutar första sidan på ett lugnt sätt. Ganska stämningsfull med stråkar och orgel med bra sång och gitarr.

Andra sidan inleder med titellåten All girls in the world beware. Den är lite funkinfluerad. Wild har en del blås och är både dansant och melodiös. Good and evil har jobbig processad röst i sången men trevligt gitarrspel. Bad time är en riktigt bra låt med en fin öppen melodiös 60-talskänsla. Stämsång och bra lättsamt ackompanjemang. Some kind of wonderful har bra sångarrangemang som cirklar runt ett statiskt marscherande komp.