söndag 9 maj 2021

Episkt kort

En märklig skiva med korta men ändå episka låtar som går in i varandra och uppdelade i del ett och del två. Lika delar tung och snabb hårdrock och pyskedeliska vindlande låtar. Det är en kort beskrivning av Captain Beyonds självbetitlade debutalbum från 1972 på samma etikett som Allman Brothers nämligen Capricorn. De tillängnar albumet till Duane Allman.

Skivomslaget är omtalat som 3D-omslaget med en bild av någon sorts drömsk science fiction person ute i rymden. Mycket riktigt så upplevs bubblorna som omger honom ligga strax ovanför skivomslaget. Mitt foto ger det inte riktigt rättvisa.

Captain Beyond bestod av Rod Evans på sång, Bobby Caldwell på trummor, piano och sång, Rhino på gitarr och Lee Dorman på bas, piano och sång.

Musiken skulle jag säga påminner stundtals om Ultimate Spinach eller Relatively Clean Rivers men även om grupper som Deep Purple och Black Sabbath. De har stor variation i sånginsatsen som alltid är bra. Min favoritlåt är Thousand days of yesterdays (time since come and gone) där de hittar en medryckande atmosfär men skivan som helhet är riktigt bra.

Dancing madly backwards (on a sea of air) har märkligt eko på sången ibland och flera olika sekvenser känns det som. En del bra gitarr med en ganska ljus men murrig ton. Bra basriff som är medryckande.

Inledningen till Armworth med sin blandning av akustisk och elektrisk gitarr i ett medryckande riff är riktigt bra. Det fortsätter sedan genom hela låten med vissa instick.

Myopic void har en mer drömsk luftig stil och avslutar starkt med en repetion av öppningslåten.

Mesmerization eclipse har ett ganska brokigt riff som. De byter takt och ljudbild ett par gånger.

Raging river of fear kokar på med ett snygga långa öppna gitarrtoner med mycket fjädrande känsla. Melodin är också medryckande och sången är tydligare än flera av de tidigare låtarna.

Sida nummer två inleder med Thousand days of yesterdays (intro). Tonar upp vackert med klingande gitarrljud och mer drömska ljud och viskande sång.

Frozen over tar vid omedelbart med tyngre gitarr och tuff sång. Snabba riff.

Thousand days of yesterdays (time since come and gone) har lite mer flödande kontempletativ psykedelisk rock över sig. Episk sång i bra arrangemang och lyrisk gitarr i bra samspel med trummorna. Gitarrspelet har mycket driv och variation.

Can't feel nothin' (part 1) har spännande trummor i inledningen och sedan kommer ett taktfast gungande och medryckande riff som driver på låten. Bra fjädrande gitarrspel och sånginsats.

As the moon speaks (to the waves of the sea) har riktigt vackert episkt gitarrspel och en talande avlägsen röst och de andra som bara hummar i bakgrunden.

Astral lady har ett stressat ganska tungt komp.

As the moon speaks (return) återvänder till låten närmast föregående med riktigt bra surrande gitarrspel med långa toner. Har en sångtext i slutet som ger titeln i sista låten.

Can't feel nothin' (part 2) har intensiva bongoliknande trummor och sedan blir det än mer intensivt gitarrspel som rusar och lika intensiv sång i ett bra arrangemang.