söndag 24 februari 2019

Hårt på Hisingen

Graveyard är en svensk grupp som bildades 2006. I Göteborg får man förmoda. Hisingen blues är deras andra skiva och den gavs ut på etiketten Stranded 2011. De lade ner verksamheten för något år sedan efter 4 skivor men har nu återbildats och spelat in en femte skiva.

Gruppen bestod här av Joakim Nilsson på sång och gitarr, Rikard Edlund på bas, Axel Sjöberg på trummor och Jonatan Larocca Ramm på gitarr.

För mig blir det här mest likt en grupp som Motörhead. Men för andra verkar det vara mest likt 70-talets hårdrock. De har en image som stämmer in på 70-talet och de refererar artister som Grateful Dead i en låttitel och Randy Holden i en annan. Omslaget påminner mycket om Kak. Men de påminner inte om dessa grupper. Kanske lite grann om Black Sabbath.

Ju mer jag lyssnar desto mer rämnar min initiala barrikadering mot det plågsamt kompakta och hårda ljudet. Vissa låtar har både dynamik och luft. Dessa låtar gör skivan bitvis riktigt trevlig.

Ain't fit to live here har ett extremt tryck med en snabb melodi.

No good, Mr. Holden är långsammare med mer dynamik men fortfarande väldigt högt ljudtryck och kompakt ljudbild. Jag hoppas att titeln refererar till gitarrhjälten Randy Holden.

Hisingen blues titellåten är inte så mycket blues. Fortsätter med stenhårt ljud. Bra medryckande riff som man tyvärr ofta får värja sig mot på grund den hårda ljudbilden.

Uncomfortable numb inleder föredömligt dämpat med gitarr och bra sång. Fin dynamik låten igenom. Melodin är vackert uppgiven. Skivans bästa låt.

Andra sidan inleder med Buying truth (tack och förlåt) som har en bra melodi med ett medryckande riff.

Longing är en instrumentell stillsam låt med en ton av öppna ökenvidder.

Ungrateful are the dead påminner inte om Grateful Dead utan de spelar tung hårdrock.

Rss har en lite lättare ton men är lite snabbare och aggressiv vilket gör den svår att höra något på.

Skivan avslutas med The siren en dynamisk låt med lite mer variation i musiken och soundet.