Snygg vändning

Senast jag skrev om gruppen It's a beautiful day och deras debutalbum så var jag inte så imponerad. Men nyligen så hittade deras liveskiva At Carnegie hall från 1972 i en skivaffär i Stockholm och bestämde mig för att ge dem en chans till. De gör en väldigt snygg vändning och bjuder på en bra skiva med varierad musik både åt rock och soulhållet och med en riktigt bra psykedelisk avslutning. Fiolen ger en trevlig variation. De har flera bra sångare men det är Pattie Santos som sticker ut mest.

Jag gillar nog låtarna Bombay calling och White bird bäst. Men skivan som helhet är bra.

Give your woman what she wants är en låt skriven av Taj Mahal. Jag har inte hört originalet men här görs den i en väldigt energisk version med bra gitarrspel både bakgrundskomp med sväng och en vild sologitarr. Bra sånginsats.

A hot summer day har istället en tätare, rökig och drömsk atmosfär. En orgel anger tonen men det är även en del intressant fiol som ligger långt bak i mixen och bra sångarrangemang med Pattie som sjunger drömska ljud och en mansröst som sjunger. Gitarrspelet är mer i bakgrunden men bra ibland. De får till bra temperamentsväxlingar på ett sömlöst sätt.

Angels and animals här är det David som sjunger mestadels men Pattie kommer in och kompletterar ibland. Flyhänt gitarrspel i en snabb låt. Påminner lite om Dylans All along the watchtower.

Bombay calling har en speciell inledning med bas och fiol i en melodiös och taktfast kombination. Det kommer en del energisk gitarr efter ett tag. En lång sekvens med orgel och en annan med trummor och bas är också bra. De får till en viss österländs stämning när fiolen kommer tillbaka. Det kokar ihop riktigt snyggt och löser sen upp sig melodiöst mot slutet.

Going to another party inleder sida två. En ganska orgeltung funk och bluesinfluerad låt med en del bra gitarr och bra sånginsats.

Good lovin' har bra pianospel och soulinfluerad sång i dynamisk och kaotisk duett. Fina gitarrtoner får de med i ett fint improviserat parti. Bra fiol i inledningen.

The grand camel suite har en spännande kombination av fiolcountry och snabbare partyrock. Mycket energi.

Avslutande White bird inleder drömskt med mycket bra sånginsats och sparsmakat ackompanjemang. Påminner litegrann i stilen om Jefferson Airplane eller Ill wind här. Melodiöst och reflekterande med stämningsfull fiol. Ett långt vackert psykedeliskt gitarrparti är en fröjd att lyssna på med en fantastisk flödande variation i avskalad stil. Sen kommer duetten tillbaka i slutet och avslutar låten.

Lite surfmagi

Surf city var det tredje albumet med gruppen The lively ones. Det kom 1963 på Del-Fi records. Samma bolag som gav ut Ritchie Valens, Eden Abhez och den första skivan med en grupp där Merrell Fankhauser medverkar. Jag köpte Surf city för låten Surf rider som är nästan magisk i sitt driv och atmosfär. Den finns även med på debutalbumet med The lively ones också från samma år märkligt nog.

Det fanns flera surfgrupper i slutet av 50-talet och början av 60-talet i USA och jag håller Johnny and the Hurricanes högst men just låten Surf rider är en favoritlåt rent allmänt.

Surf city inleder skivan. En positiv låt i surfstil. Telstar surf har mer gitarr än föregående låt och en snabbare euforisk stil. Heads up är mer rytm och med en del bra gitarr och ett solo på saxofon. Malibu run springer inte så fort men har en fin rytm med spännande trummor och intressant gitarrljud i slutet. Miserlou är väldigt snabb med gitarrljud som snubblar och sedan det långsamma bakgrundskompet som skapar stämning. Låter lite grekisk i sin stil.

Surf rider inleder majestätiskt sparsmakat och sedan kommer spruckna tangotoner på gitarren som en saxofon svarar på. Fantastisk musikalisk känsla med alla lager av ljud och improvisationer som ändå hålls ihop i en kort liten låt.

Andra sidan bjuder på Soul surfer som tar lite tid på sig men har en del bra gitarr. Sleep walk har vackra spruckna toner. Påminner lite i melodin om Ritchie Valens Donna. Crazy surf har en speciell takt men lite tamt sound. Livin' har ganska mycket orgel. Tranquilizer kör på i ganska högt tempo med saxofon och ett bra gitarrparti med vackra ensliga toner. Forty miles of bad surf har ganska skramlig stil med en del bra gitarr och saxofon.

Episkt kort

En märklig skiva med korta men ändå episka låtar som går in i varandra och uppdelade i del ett och del två. Lika delar tung och snabb hårdrock och pyskedeliska vindlande låtar. Det är en kort beskrivning av Captain Beyonds självbetitlade debutalbum från 1972 på samma etikett som Allman Brothers nämligen Capricorn. De tillängnar albumet till Duane Allman.

Skivomslaget är omtalat som 3D-omslaget med en bild av någon sorts drömsk science fiction person ute i rymden. Mycket riktigt så upplevs bubblorna som omger honom ligga strax ovanför skivomslaget. Mitt foto ger det inte riktigt rättvisa.

Captain Beyond bestod av Rod Evans på sång, Bobby Caldwell på trummor, piano och sång, Rhino på gitarr och Lee Dorman på bas, piano och sång.

Musiken skulle jag säga påminner stundtals om Ultimate Spinach eller Relatively Clean Rivers men även om grupper som Deep Purple och Black Sabbath. De har stor variation i sånginsatsen som alltid är bra. Min favoritlåt är Thousand days of yesterdays (time since come and gone) där de hittar en medryckande atmosfär men skivan som helhet är riktigt bra.

Dancing madly backwards (on a sea of air) har märkligt eko på sången ibland och flera olika sekvenser känns det som. En del bra gitarr med en ganska ljus men murrig ton. Bra basriff som är medryckande.

Inledningen till Armworth med sin blandning av akustisk och elektrisk gitarr i ett medryckande riff är riktigt bra. Det fortsätter sedan genom hela låten med vissa instick.

Myopic void har en mer drömsk luftig stil och avslutar starkt med en repetion av öppningslåten.

Mesmerization eclipse har ett ganska brokigt riff som. De byter takt och ljudbild ett par gånger.

Raging river of fear kokar på med ett snygga långa öppna gitarrtoner med mycket fjädrande känsla. Melodin är också medryckande och sången är tydligare än flera av de tidigare låtarna.

Sida nummer två inleder med Thousand days of yesterdays (intro). Tonar upp vackert med klingande gitarrljud och mer drömska ljud och viskande sång.

Frozen over tar vid omedelbart med tyngre gitarr och tuff sång. Snabba riff.

Thousand days of yesterdays (time since come and gone) har lite mer flödande kontempletativ psykedelisk rock över sig. Episk sång i bra arrangemang och lyrisk gitarr i bra samspel med trummorna. Gitarrspelet har mycket driv och variation.

Can't feel nothin' (part 1) har spännande trummor i inledningen och sedan kommer ett taktfast gungande och medryckande riff som driver på låten. Bra fjädrande gitarrspel och sånginsats.

As the moon speaks (to the waves of the sea) har riktigt vackert episkt gitarrspel och en talande avlägsen röst och de andra som bara hummar i bakgrunden.

Astral lady har ett stressat ganska tungt komp.

As the moon speaks (return) återvänder till låten närmast föregående med riktigt bra surrande gitarrspel med långa toner. Har en sångtext i slutet som ger titeln i sista låten.

Can't feel nothin' (part 2) har intensiva bongoliknande trummor och sedan blir det än mer intensivt gitarrspel som rusar och lika intensiv sång i ett bra arrangemang.