torsdag 27 oktober 2016

Goldie Hawn som sångerska

Goldie Hawn är en fantastisk skådespelerska speciellt i Kaktusblomman från 1969 och Tjejen som visste för mycket (Foul play i original) från 1978. Scenen när hon först möter Chevy Chase i den filmen är riktigt magisk. De liksom flörtar med varann och deras ansikten fyller hela bilden. Hon vann en Oscar för Kaktusblomman. Om det var en tanke att byta karriär till sångerska eller bara ren musikalisk glädje som gjorde att hon gav ut en skiva 1972 vet jag inte. Men hennes hittills enda skiva kom 1972 utgiven av Reprise.

Skivan som heter Goldie bjuder på folkrock och country i huvudsak, hon har en fin röst och känsla för frasering. En del riktigt bra låtar med covers på både Dolly Parton, Bob Dylan och Joni Mitchell. Bästa låten är The house song med Paul Stookey från Peter, Paul and Mary som en av kompositörerna. Buck Owens från Bakersfield är med på ett hörn verkar det som. Skivan tappar lite stundtals och blir något för sockersöt men bra ändå. Även en låt som har lite chanson över sig.

My blue tears inleder med en rejäl dos countrymusik skriven av Dolly Parton. Wynken, blynken and nod har lite av brittisk folkmusik över sig med en massa harpa och ljuv sång. Nästa låt Butterfly blandar viskande franska med en stark kör och trumpet med enkelt akustiskt gitarrkomp. Uncle pen är en bluegrass låt skriven av Bill Monroe. Frejdigt framförd med banjo och fiol och glad sånginsats med kör.

The house song är en vacker låt som påminner väldigt mycket om Tomorrow is a long time i sin fina melodi och stillsamma vackra komp med en skör kvinnlig röst. Speciellt tänker jag på gruppen Heaven and Earth och deras cover. I'll be your baby tonight är en cover på en Bob Dylan låt. Framförd i en fin countrystil. Goldie ger prov på bra skådespelartalang i sitt framförande. Inspelad av genuina countrymusiker i Bakersfield.

Andra sidan inleder med Joni Mitchell låten Carey. En avslappnad medryckande låt i en västindisk stil. Cloudy summer afternoon är väldigt sockersöt. Ring bell har lite mer växlingar i melodin. I wanna woo you är en Van Morrison låt som går i countrystil med lite mandolin på ett ställe. Bra sånginsats med spännande frasering och lössläppta arrangemang. Pasadena har en ålderdomlig 20-talsstil med flöjt och bleckblås.

söndag 16 oktober 2016

Förmodligen ett hjärnsläpp

Grateful Dead är ett fantastiskt band men tyvärr gjorden medlemmen Bob Weir inte ett speciellt bra soloalbum 1978. Det heter Heaven help the fool, utgivet av Arista. Bilden på konvolutet lovar gott med Bob sittandes på huk med en akustisk gitarr. Givet Grateful Deads fina folkrock-, bluegrass- och country-låtar så tänker man att det här kan vara riktigt bra. Tyvärr så tror jag inte att det hörs en enda akustisk gitarr på hela plattan och ljudet är istället väldigt modernt och putsat inte alls jordnära och avskalat som Grateful Dead brukar låta. Det här var Bobs andra soloalbum det första Ace som ska vara mer i linje med Grateful Deads stil kom 1972. Visst det här är melodiöst och det är nog ett bra album om man gillar intetsägande modern jazz-pop med en tyvärr uttryckslös sånginsats. Har sin plats i samlingen tack vara den starka kopplingen till Grateful Dead.

Bombs away inleder melodiöst med en driven låt. Easy to slip har en långsammare melodi. Salt Lake City har ett bra gitarrparti. Shade of grey har en del bra piano och gitarr.

Andra sidan inleder med titellåten Heaven help the fool. Långsam med lite snabbare refräng och en del blås. This time forever en ny långsam melodi som får lite tryck mot slutet. I'll be doggone har lite stuffig stil med lite körande. Wrong way feelin har också lite mer tempo och rockig Springsteen gitarr. Påminner konstigt nog i refrängen nästan litegrann om Highway to hell.

torsdag 13 oktober 2016

Årets nobelpris i litteratur

Det kom väldigt oväntat för mig, som en blixt från klar himmel, att Bob Dylan får 2016 års nobelpris i litteratur. Riktigt kul att han hyllas på det här sättet. Först Polarpriset och nu nobelpriset är helt otroligt. Bob Dylan är en fantastisk och unik artist på alla sätt. Kan bara påminna mig att jag gillat en litteraturpristagare innan och det är John Steinbeck.

Nu ska jag väl säga att jag egentligen inte lyssnar supermycket på texterna utan på mer på melodier, spännande gitarrknäpp, flytet och fraseringen som smälter samman till en bra låt. Men tänker man efter sitter många textrader fast i huvudet redo att nynnas på.

Klart att jag måste skriva om en Dylan-skiva en dag som denna. Valet föll på Nashville skyline från 1969. En speciell skiva med en av få duetter inspelade med Bob Dylan. Han sjunger också med en annorlunda röst här.

Skivan innehåller inte så mycket countrymusik som titeln antyder utan mer folkrock och gammaldags ballader med näst intill bluegrass ibland. Det är bra driv i låtarna. Påminner en hel del om The Band och deras två första skivor med den här känns lite snabbare och gladare.

Girl from north country är en strålande stark inledning på skivan med en mycket vacker melodi och en superb duett med Johnny Cash. De sjunger i fina lagom kaotiska arrangemang. Så helt olika röster som förenas i känslan.

Nashville skyline rag är en liten flyhänt instrumentell låt med både gitarr, piano och munspel i spelglada trevliga arrangemang.

To be alone with you är en långsam driven blues med mycket piano och snygga instick på gitarr.

I threw it all away är en flödande öppen vacker ballad.

Peggy Day är en fin gammaldags melodi med fint flyt.

Först ut på andra sidan kommer låten Lay lady lay. En av Dylans allra kändaste låtar. Bra gitarrspel och och bra dynamiska växlingar. Kul annorlunda trumspel och också. En del orgel.

One more night är en av få countrylåtar på skivan. Påminner mycket om Long black veil i melodin. Riktigt bra.

Tell me that it isn't true har en del orgel och bra gitarr och rejäla trummor i en annorlunda melodi.

Country pie är en svängig låt. Avslutas plötsligt men där emellan är det gladlynt.

Tonight I'll be staying here with you är en långsamt mjukt gungande låt med rejält tryck i.

tisdag 4 oktober 2016

Pop som aldrig blir tråkig

Merrell Fankhauser medverkade på sin första skiva med surfgruppen The Impacts 1963. Fapardokly med gruppen med samma namn från 1967 var Fankhausers andra skiva. Bakgrunden i en surfgrupp känns som en viktig länk mellan 50-talsrock ala Ritchie Valens och den psykedeliska musiken och folkrocken.

En ljuvlig blandning av stilar och en typ av pop som aldrig blir tråkig. De korta låtarna bjuder på en fantastisk variation. Båda ljudbild och temperament varieras och det bjuds på fina instrumentella kryddningar. Sin ringa längd till trots så får de mycket på drygt två minuter som de flesta låtarna är. Den längsta klockar in på 3.22 minuter och näst längsta är 2.43 minuter. Hela skivan är mycket genuin och får till och med till en skämtlåt så att den blir bra.

Av någon anledning sågas skivan ganska kraftigt i böckerna på området men populariteten och priserna talar ju för att det är en omtyckt skiva i breda kretsar. Dessutom finns flera återutgivningar av plattan så den är väldigt lättillgänglig. Originalet har en både vacker och lagom drömsk nästan sakral bild på konvolutets framsida. Vad namnet Fapardokly verkar inte vara en gåta bara för oss som lyssnar idag utan även för skivbolaget som gav ut skivan för namnet stavas på alla möjliga sätt på baksidan.

Stilarna är latinska ensliga ljud, 50-talspop, tidig 60-talspop, folkrock och ett litet stänk av psykedelisk musik. Som en länk mellan Ritchie Valens och Grateful Dead.

Lila inleder vackert i en lugn folkrockstil med viss countryankytning och lite latinska toner på en trumpet. Trumljudet är säreget.

The music scene har ett mer popbetonat sound men det är långsamt och drömskt samtidigt som det har ett säreget driv.

Sorry for yourself är en fin låt inspirerad av Buddy Holly på ett bra sätt.

Glass chandelier är en märklig melodi driven av snabbt vaggande akustiska gitarrljud. Hypnotisk och lite skrämmande.

Tomorrows girl har fina gitarrslingor och en bra stämsång i slutet.

Suzie cryin är en fin blandning av latinska influenser med trumpet i call and answer och en bra poplåt. Taktfasta trummor.

Andra sidan inleder med en riktigt kul lite låt Mr. Clock som har ljuden av ett väggur och väldigt fina sångarrangemang i lekfulla stämmor. Även ljudet av ett gökur på två ställen. Melodin är mysig. Har lite Mr. Sandman över sig.

Gone to pot har en mörkare ton med drivna täta akustiska ljud och drömsk viskande sång. Övergår obemärkt i No retreat. Som har spruckna elgitarrljud och är mer av en poplåt i refrängen. Men melodislingan i verserna är ganska drömska och skrämmande.

Too many heart breaks är en riktigt fin Richie Valens eller Buddy Holly låt. Snabbt glatt gitarrspel och bra sånginsats med en viss vacker ljuvlig längtan i.

When I get home har också en fantastisk melodi som andas pop från tidigt 60-tal med ett stänk av folkrock. En mycket trevlig basslinga och bra triangelljud eller kanske xylofon.

Supermarket har en fin ljudbild som blandar in pop i sången med fina latinska trumpetljud och akustisk gitarr som andas folkrock.