Leviatan och sankt Stefan

Nu ska jag skriva om en skiva som gavs ut 1969 på Probe. Den heter Saint Steven. Omslaget är enastående speciellt framsidan med någon slags Leviatan inspirerat havsmonster. Baksidan är ett kollage i Monty Python stil. Tyvärr lovar omslaget och genrekatalogiseringen på Discogs lite för mycket. Musiken är definitivt inte psykedelisk rock snarare pop och ett försök att vara Beatles med deras typ av skämtmusik.

Insidan bjuder tyvärr inte på någon information om medlemmarna. Men mina böcker säger att medlemmarna var Steve Cataldo. Jag undrar vem omslagskonstnären är. Probe använde ju Edvard Munchs Skriet till Morgen och där nämns exakt vilken tavla som är reproducerad. Kanske det kan vara Gustav Doré sen har de ju modifierat det lite med Steves porträtt.

Låtarna är korta och det är en massa inspelade ljud av trumpetande elefanter, ljudupptagningar och galopperande hästar. Men ibland blixtrar det till på Beatles-manér med en fin melodislinga.

Några låtar kan man ändå nämna för där kör de på att skapa musik och låtar i alla fall.

Ay ay poe day har några fina bombastiska trummor kombinerat med basljud och bra gitarrspel till en fin sånginsats.

Grey skies har istället en akustisk framtoning i en vacker popmelodi med stråkar och gitarr.

Andra sidan bjuder på sakral musik med hotfulla trummor i Bastich I. En bit in så blir det en hårdare gitarrlåt. Tyvärr så kör han någon effekt på rösten som förstör sången.

Voyage to Cleveland har lite Spirit känsla över ljudbilden som är trevlig att lyssna på.

Louisiana home har en fin countrystil med bra melodi och en bra Creedence inspirerad sångstil.

Jul i Kalifornien

Ingen julafton utan julmusik. Nu ska jag dock inte skriva om julmusik men väl en skiva med jul i titeln. Den heter California Christmas Album och är en bootleg-samling med liveinspelnigar av olika klassiska San Francisco grupper som The Charlatans, Jefferson Airplane, Grateful Dead, Quicksilver Messenger Service och Moby Grape. Albumet gavs ut 1981 på Penguin records. Det finns även en påskskiva på samma bolag med fler liveinspelningar.

Russinen i lussekatten för min del är Turn on your lovelight med Grateful Dead och Janis Joplin, The Fool med Quicksilver Messenger Service, Jack O'Diamonds med The Charlatans och Dark magic med Moby Grape. Som bjuder på allt från psykedelisk rock till country, blues och folkrock på ett underbart improviserat sätt.

Till sillen blir det Quicksilver Messenger Service med två låtar som inleder den första av två skivor. Först ut bluesklassikern I got my mojo working. Ganska standardmässigt utförd.

Med nästa låt, klassikern från deras första skiva The Fool (eastern style) börjar det hända saker. En fantastisk episk låt med ett lugnt grundkomp och sen gitarren som fyller i med de mest lyriska vinande och varierade toner man kan tänka sig. Sen kommer den överaskande sången. Mot slutet ringer de majestätiskt melankoliska soluppgångstonerna ut.

The Charlatans serveras till skinkan med Number one som första av två låtar. En positiv svängig poplåt i folkrocksstil men lagom kantig för att bli intressant.

Jack O'Diamonds är en rejäl stökig blues med taktfast countryfeeling. Bra kombination av piano och gitarr. Sånginsatsen passar in perfekt. En ödslig men obevekligt framåtstörtande stil som är underbar att lyssna på.

Till varmrätterna vänder vi på skivan och Jefferson Airplane öppnar med Kansas city i en riktigt släpig men intensiv version av bluesklassikern.

Fat angel har en österländsk långsamt vandrande känsla. Väldigt drömsk och atmosfärisk musik.

Sen kommer några konstiga reklamsnuttar som Jefferson Airplane spelade in för Levi's.

Härnäst blir det Steve Miller band och låten Miller's blues. Pigg orgel jammar till det riktigt snyggt. Jag får lyssna mer på den här gruppen. Har inga skivor med dem än så länge.

Till skiva nummer två och det sista av köttbullarna och Jansons frestelse blir det Dark magic. En ordentligt tung och rå låt med Moby Grape en grupp som jag inte lyssnat in mig på än. Har för mig att jag lyssnade på en samlings-cd med dem för kanske 20 år sen som jag hittade på biblioteket men den var inget jag fastnade för då. Den här låten gillar jag dock en lång låt med mycket improvisationer och livfullt gitarrspel med Skip Spence. Väldigt tungt och distat. Tonerna har en österländsk känsla ibland. Kaotisk sång på ett par ställen men nästan helt instrumental. Inspelad på Avalon Ballroom i San Francisco på nyårsafton 1966, ett namn man känner igen från psykedelisk konsertaffischer.

Death sound blues med Country Joe and the Fish. Ett band som jag har en skiva med sedan tidigare som jag skrivit om här på bloggen. Tyvärr gillar jag inte Joes sångröst men Berry Meltons gitarrspel är fantastiskt bra och även basspelet från Bruce Barthol ger fint gung i bluesen.

Till ostkakan vänder vi skivan och lyssnar på konsertklassikern Turn on your lovelight med Grateful Dead. Ron McKernan sjunger men till andra versen kommer Janis Joplin in och sjunger med Ron som svarar. De har mycket känsla båda två och sångarrangemangen har ett grymt sväng och variation. Grateful Dead spelar avslappnat och virtuost med långa utflykter i improvisationernas land i samklang med sången.

The Byrds får ackompanjera kaffet och hur jobbigt det är att gå hem igen efter all maten och aktivera hjärnan igen. Skramlig pop med det störande signaturgitarrljudet i tre korta låtar Renaissance fair, Lady friend och Have you seen her face. Plågsamt dålig ljudkvalitet.

God Jul!

Komplettering

En del plattor har man enkom för att ha en komplett samling av något. Valley of the moon med Lovecraft är ett sådant exempel. De första skivorna med gruppen HP Lovecraft speciellt den andra är mycket bra. Men den sista där de kallar sig Lovecraft är långt ifrån dem i stil och uttrycksfullhet. Faktum är att endast Michael Tegza på trummor är med från originalsättningen. Här är de övriga medlemmarna Jim Donlinger, Michael Been och Marty Grebb.

Skivan gavs ut 1970 på Reprise. Mitt exemplar är den tyska utgåvan.

Musiken är pop med en del Bee Gees Staying alive vibbar. Låtar som inte är helt oävna är Love has come to me, Dear och Hopefully we'll all remain together som har bra melodier och de hittar lite engagemang i sången och en viss stämning i musiken. Men som sagt om man förväntar sig fler It's about time eller Keeper of the keys så får man leta vidare.

Skivan inleder med discofunk-låten We can all have it together.

Brother I wonder fortsätter i en funkig mer poppig stil men har lite mer gitarr.

Love has come to me inleder med lovande akustiska toner och en bra försiktig sånginsats men mer poppiga sångarrangemang kommer efterhand.

Will I know when my time comes har en mer böljande stil och svårfångad melodi trots piano.

Two step tussle har bra gitarrspel med lite countryrockfeeling blandat med akustisk gitarr. Sånginsatsen kompletterar låten.

Take me by the hand fortsätter på ett lättsmält modernt poppigt spår utan större melodi här finns även en orgel med.

Andra sidan med mjuk poppig stämsång i Lady come softly.

The dawn har en drömsk stil med mer nyanserad sång, maffiga trummor och lite sitar.

Never gonna go back har mycket blås utan större melodi.

Dear har en del dramatiskt pianospel och sång till en mörkare melodi.

Hopefully we'll all remain together fortsätter med bra sång och dramatisk sång med en del piano.

Modernt jamband

Tänker man på jamband dyker nog Grateful Dead upp och förtsås Allman Brothers. Är man mer modern kanske man tänker på Phish. Men här är ett nederländskt alternativ som heter Leif De Leeuw Band. Deras första album kom 2016. Här ska jag skriva om deras senaste album som är ett livealbum som heter A mighty fine live album och kom nu 2025 och utgivit privat av bandet själva.

Jag hörde talas om bandet via en annan blog och det stämmer verkligen att de går i samma spår som Allman Brothers på ett lyckat sätt. Mina favoritlåtar är Soulshine och Lone star.

Bandet består av Leif De Leeuw på gitarr och sång, Sem Jansen på sång och gitarr, Tim Koning på trummor, Boris Oud bas och sång, Joram Bemelmans på trummor, Stan De Kwaadsteniet orgel, akustisk gitarr och sång samt Quint Vullings på orgel.

Rosalie har ett minutlångt improviserat parti med orgel och gitarr som är helt fantastiskt. Sen kommer ett parti där gitarren dominerar på mjukt följsamt sätt men ändå inte utan ett bra bett i de långa tonerna.

Playing in a band är en dansant boogie woogie låt men snyggt gjord med en bra sånginsats och en del fint gitarrspel som blommar ut fina improviserade partier men utan att lämna boogien med varken gitarr eller pianot i bakgrunden.

Gumbo man har ett säreget basljud som brummar igång låten och fortsätter genom hela låten i bakgrunden. Annars är det fortsatt bra gitarrspel. När jag lyssnar mer så får jag nog nästan säga att den är lite funkig speciellt de rytmiska ensamma gitarrljuden som andas lite Seinfeld signaturmelodi men flink och varierad.

Small town har samma ödsliga melodiska långa gitarrtoner men ändå positiva soluppgångskänsla som Allman Brothers. Lite långsammare och mer jazzigt skulle jag säga. Efter hand blir gitarren starkare och mer bluesigt berättande med mycket känsla och uttrycksflullhet i de varierade gitarrljuden.

Andra sidan inleder med Fool for love en behaglig blues med bra sånginsats. Sedan jammar de iväg med både piano och gitarr med ett speciellt sound.

Home wrecker är genuin Allman brothers rock med lika delar rock och avslappnat jammande. Här kör de även lite snyggt jazziga solon på orgeln som blir riktigt medryckande när resten av bandet hakar på.

Where I'm heading har lite mörkare framtoning med mer bas och en ganska stark melodi. De släpper loss orgeln här också men i en mer surrande intensiv stil och med bubblande bas till. Skiftar snyggt till kontemplativa gitarrimprovisationer som växer på ett medryckande sätt.

Andra LPn inleder med The gypsy flies. Här är de mer drömska med en ljudbild som är monoton men samtidigt lite funkig på ett industriellt sätt. Den blommar ut lite mer efter hand dock på några ställen och växer tempermentmässigt.

Soulshine har ett vinande gitarrljud som andas gospel i inledningen. Riktigt mustigt och dynamiskt sväng när fler instrument kommer in. Får lite känsla av Janis Joplins Misery'n riktigt kul. Fantastiskt gitarrspel med grym känsla i slutet av låten.

Sångerskan Berget Lewis sjunger på Southern man en Neil Young låt. Bra gitarrspel i samspel med orgel. Soulinfluerad sånginsats med mycket kraft.

Sista sidan börjar med låten Lone star är en behaglig låt med en härlig melodi som starkt påminner om Allman brothers på ett fint sätt. Bra sånginsats och strålande gitarr i en lite countryinfluerad stil.

Drumsolo är precis vad titeln antyder.

De avslutar skivan i positiv stil med Hard to hold. En stabil låt med mjukt gung. Blir lite improvisationer i slutet. Gillar jammandet med basen.

Ny artist samma band

Nästan samma band med Garland Jeffreys, Stan Szelest, Ernie Coralla, Sandy Konikoff och Harvey Brooks som spelade under namnet Grinder's Switch som jag skrivit om tidigare agerar här kompband åt John Cale på hans soloalbum Vintage Violence från 1970 utgivet på Columbia. Musiken är långt ifrån Velvet Undergound och påminner mer om Nitty Gritty Dirt Band med deras vinkel på countryrock som går mer åt pop-hållet. Det här är John Cales första soloalbum. Men han medverkade som ljudtekniker på t ex Morning Glory från 1968.

Ett ganska ojämnt album men ett par låtar är fantastiska Big white cloud och Please men även Cleo är mycket bra. Enligt baksidestexten så är det något slags historiskt tema med Karl den store och Kung Offa av Mercia.

Hello, there inleder skivan med en cirkusinfluerad melodi.

Gideon's Bible är en betydligt bättre låt med en liten orgelmatta som bakgrund och en melodi som växer vackert i refrängen.

Adelaide fortsätter tyvärr i vaudevilletradionen.

Big white cloud en riktigt bra låt med en reflekterande stil i sång och melodi som förstärks av sparsmakade pianotoner och orgel eller stråkar. Som grädde på toppen har låten en kör som svarar i refrängen. En underbar låt.

Cleo en liten sprucken poppärla med en kör på ett par ställen och kul instick på gitarren och pianot.

Please har en storslagen melodi framförd på ett anspråkslöst sätt med bra pianospel med mycket känsla och en del pedal-steel gitarr. Riktigt bra sånginsats också.

Andra sidan inleds med Charlemagne fortsätter i en böljande lågmäld countrystil med pedal steel gitarr och piano.

Bring it on up har lite snabbare men påminner mycket om föregående låt.

Amsterdam är en väldigt långsam med knappt hörbar melodi.

Ghost story höjer tempot något men ändå ingen större melodi. Ganska mörk i stilen med orgel i bakgrunden.

Fairweather friend är en liten klämkäck låt med piggt gitarrspel och knasig sång.

Örnen flyger i skymningen

Här kommer en försenad julklapp med en mer okänd stilmässig släktning till Steppenwolf och Creedence Clearwater Revival som heter Blue Mountain Eagle. De blandar hårdare rock med country och får till vissa psykedeliska tongångar allt med ett poppigt angreppssätt. Ibland blir det riktigt bra som i Troubles och No regrets. Deras enda album gavs ut på Atco 1970. Det var självbetitlat.

Gruppen bestod av David Price på gitarr och sång, Randy Fuller på bas, gitarr och sång, Bob Jones på gitarr och sång, Joey Newman på gitarr, piano och sång samt Don Poncher på trummor och sång. De kom från Texas men inspelningen gjordes i Los Angeles.

Coolt rödförskjutet och speglat foto på omslaget. Jag kan nog slänga med Love och Clear Light bland liknelserna också.

Sida ett inleds med Love is here. Stämsång i hårdrockstappning och en del bra surrande gitarr i fin melodi.

Yellows' dream är betydligt mer avskalad med orgel som växer en del. Melodierna påminner om varandra.

Feel like bandit är lite mer stuffig och dansant i sin framtoning. En del spännande gittarrspel med mycket dist.

Troubles ger starka Creedence Clearwater Revival vibbar med en gungande countryinfluerad blues med fläskig takt. Härligt genuin.

Loveless lives är en mer hårt rockande låt som skiftar tempo en del men överlag tämligen skramlig. Mest spännande är bastonerna.

Andra sidan inleder med No regrets som har en uttrycksfull stil med bra stämsång och fina countryinfluerade gitarrtoner med mycket känsla.

Winding your string har en ganska storslagen melodi.

Sweet mama har en ännu starkare hårdare melodi som ger lite Steppenwolf känsla. Avslutar med spännande trummor av olika slag.

Promise of love har bra melodi och stark känslomässig sång i ett snyggt arrangemang.

Trivial sum föröker sig på en mer stuffig variant igen.

Längsta låten på skiva

Jag vet inte om det är ett rekord på temat långa låtar men låten Mountain jam på två skivsidor och nästan 35 minuters speltid borde hamna högt upp på listan. Låten finns på skivan Eat a peach med Allman brothers band. Den gavs ut 1972 på Capricorn records. Gatefold uppviket har en fantastisk målning med mycket detaljer.

Det är deras fjärde album, mittemellan de mäktiga At Fillmore East och Brothers and Sisters. De spelar en mjuk improviserad bluesig rock med lite jazziga och countryinfluenser. Fantastiskt gitarrspel.

Låtarna på första sidan spelades in efter att Duane förolyckats. Först ut är Ain't wasting time no more.

Les brers in a mirror har en dramatisk framtoning med rullande trummor och bra gitarrspel. Efter hand kommer en mer berättande jazzig stil med mycket känsla och driv i gitarr och bas. Påminner lite om In memory of Elizabeth Reed.

Melissa är en Allman-klassiker med bra melodi. Det ska även finnas en version av låten med Duane.

Mountain jam är en luftig skapelse inspelad live. Ständigt kul att lyssna på med ett ljust och positivt anslag. Mycket bra gitarrspel från Duane Allman och Dicky Betts som spritter av spelglädje och variation de förstärker verkligen varandra spännande melodiösa improvistioner. Märkligt nog fortsätter den på sidan 4 och inte på 3. Ett längre trumsolo med Butch Trucks och Jai Johanny Johanson har en del intensitet också. Improvisationer från Berry Oakley på bas är riktigt bra. Greggs orgel ger lite extra djup på några ställen. Mer bluesig i slutet med en solnedgångskänsla över havet och sedan kommer den nya dagen med mer spelglädje och avslutar låten.

Tredje sidan inleder med One way out är en Elmore James låt. De gör en fin melodiös version.

Trouble no more har riktigt bra slide-gitarr från Duane.

Stand back har en The Band-aktig känsla. Fortsatt riktigt bra slide-gitarr.

Blue sky har en ljus vacker känsla med riktigt bra sång av Gregg Allman. Fantastiskt gitarrspel som är enormt varierat och rikt med dubbla lager av en långsammare gitarr och en snabbare som rör sig som en yster ko på våren runt melodislingan.

Little Martha avslutar sidan 3. En akustisk flyhänt låt med Dicky Betts och Duane Allman.

Levons mellanskiva

Levon Helm är en av de artisterna jag har följt och jag försöker hitta alla skivor där han är med. Här ska jag skriva om hans tredje soloskiva som gavs ut på Capitol 1982. Därefter kom det inga soloskivor förrän 2007 och fantastiska Dirt farmer och ännu bättre Electric dirt men dem har jag bara på CD. De har en råare och mer genuint sound men den här skivan är också njutbar med flera medryckande låtar.

You can't win 'em all inleder frejdigt och med en härlig energi. Bra gitarrspel med fina små instick. Levon sjunger bra och de har en bra kör i bakgrunden ibland.

Lucrecia har en mer calypsoinfluerad melodi. Levon sjunger bra.

Even a fool would let go är en mer lågmäld låt med piano och Levon sjunger med en inlevelsefull röst. En del gitarr kommer in efterhand och även en kör. Riktigt snygg akustisk gitarr i slutet.

I've got a bet with myself är en snabbare dansant låt med piano.

Money drivs med handklapp och lite piano. En ganska Ray Charles influerad låt men intetsägande.

Andra sidan inleder med Get out your big roll daddy i en dansant rock n roll stil.

Willie and the hand jive har en mer taktfast stil. Känns influerad av Bo Diddley.

The got song är en lugnare låt med en del bra klarinett i en 30/40-tals stil.

Give a little bit är rockigare och har en del fint gitarrspel blandat med 80-tal och en modern kör.

God bless 'em all har en avslappnad countrystil med en böljande melodi.

Summertime blues är Levon Helms version av Cochrans klassiker. Bra munspel och Levon sjunger bra.

Försiktigare smäll

Skivan Music var den tredje LPn med gruppen Bang. Den gavs ut på Capitol 1973. Här har de breddat sig till countryrock men de behåller hårdrocksinfluenserna på ett spännande sätt och skapar en egen stil. Mer tillbakalutat skulle jag säga.

Tony D'lorio slutade att spela trummor redan på föregående skiva men är som tidigare kvar som arrangör och delad låtskrivare med Frank Glicken och Frank Ferrara som båda är kvar på gitarr, bas och sång. Bakom trumsetet finns Bruce Gary som på tvåan. Kul att texterna finns med innerpåsen. Den har för övrigt en intressant design med olika typsnitt för titeln på varje låt.

Låtar som är värda att nämnas lite extra är Don't need nobody och Exactly who I am men jag gillar skivan som helhet.

Windfair är en dynamisk rocklåt i en stil som liknar den de hade på tidigare album, upprymt och kraftfullt speciellt gitarrspelet.

Glad you're home är lite lugnare men på något ställe får de in sitt signaturgitarrspel med fjädrade runda bastoner.

Don't need nobody har ett slagkraftigt tempo med kraftfulla trummor och en positiv stil i sång och gitarr. Intensivt och riktigt bra gitarrspel i slutet.

Page of my life har ett pianoliknande instrument och en del gitarr. Inte fullt lika ösigt.

Love sonnet inleder med en pianoslinga som återkommer i en sydstatsdoftande böljande stil.

Andra sidan inleder med Must be love är en behaglig countryrocklåt. En del intressant gitarrspel med en del speciella slidetoner.

Exactly who I am fortsätter med countryrock men hugger till ibland med lite hårdare toner. De lyckas få till en sömlös mix.

Pearl and her ladies har en kombination av tyngre gitarrspel och en melodisekvens på piano i mitten som påminner om låten Delilah med Tom Jones.

Little boy blue har ett lugnare reflekterande tempo i en trevlig melodi med en del piano och gitarr i en snygg kombination.

Brightness har ett spännande halvakustiskt gitarrljud och ett bra driv. I slutet kokar de ihop snyggt med trummor och någon slags tvärflöjt med bastoner.

Another town avslutar skivan instrumentalt med en mycket kort låt.

En blandning av Eagels och Queen

En sammanfattning av Good singin' good playin' med Grand funk railroad är att det är en positiv skiva utan några krusiduller. Frank Zappa medverkar på gitarr i en låt och som producent för hela skivan.

Skivan gavs ut 1976 på MCA. Jag har tidigare skrivit om ett av Grand funk railroads föregående album All girls in the world beware. När jag lyssnar på den här skivan får jag en känsla av både Eagles och Queen. Med bra sångarrangemang och gitarrspel med influenser från både country och blues men främst rock. De får ett mer rakt ljud på andra sidan.

Mina favoritlåtar från skivan blir Can you do it, Out to get you och Goin' for the pastor.

Den positiva låten Just couldn't wait inleder. Bra melodi och fina sångarrangemang i en rak rocklåt.

Can you do it har en märkligare framtoning med rytmer och melodi i flera lager med spännande sångarrangemang och lite Ramones känsla ibland och sedan kommer ett bluesigt piano på ett par ställen.

Pass it around fortsätter med fina stämmor i sången och en del gitarr och piano.

Don't let 'em take your gun fortsätter med mycket sångarrangemang med ett varmt ljud annars en del piano och orgel men även gitarr med ett snyggt solo i slutet.

Miss my baby har en lite tyngre och långsammare ljudbild och tempo. Snygg blandning av gitarr, bas samt piano till förhållandevis tydliga trummor.

Andra sidan inleder med Big buns. En liten kort a capella låt.

Out to get you här medverkar Frank Zappa på gitarr. Här har de ett hårdare och rakare ljud. Ett starkt komp med bra trummor och gitarr. Bas bidrar en funkig stil. Riktigt bra gitarrspel i långa improviserade solon.

Crossfire är en lite lugnare låt med behagligt gitarrljud och en bra sånginsats med fina stämmor. En passage med piano i bakgrunden och gitarr är riktigt bra.

1976 har en snabbare stil med en ganska vild bra gitarr som glider runt med snygga riff.

Release your love är en snabb låt med en del bra gitarrspel och en stark takt. Bra sångarrangemang också.

Goin' for the pastor har ett fint gung med bra sång och gitarrspel. Ett medryckande mellanspel med gitarr är riktigt bra likaså sångarrangemangen med call and answer i olika högtalare.

Efterföljare till The Band

The Weight Band bjuder med sitt debutalbum på vad som skulle kunna vara en direkt efterföljare till de två första albumen med The Band eller kanske till Levon Helms två 00-talare. Skivan heter World gone mad och gavs ut på Must have music 2018. Titellåten är skivans bästa låt men hela skivan är fantastisk. Sånginsatsen är riktigt vass och varierad med olika leadsångare och bra arrangemang.

Gruppen består av Marty Grebb på sång, piano och orgel, Brian Mitchell på sång piano, orgel och dragspel, Albert Rogers på sång och bas, Michael Bram på sång, trummor och munspel samt Jim Weider på sång, gitarr och mandolin. Jim Weider är en länk med 90-talsupplagan av The Band.

Skivan inleder fartfyllt och med gott sväng med World gone mad. Ljudbilden är rik och kryddad med fina gitarrtoner som har lite banjo och mandolinkänsla. Även någon snyggt placerad fiolton och bra elgitarr.

Fire in the hole här sjunger de märkligt likt Richard Manuel och Rick Danko på ett par ställen. En del riktigt fina gitarrslingor. Påminner om In the station.

Deal är en Jerry Garcia och Robert Hunter låt som fanns med på Jerrys första soloskiva. Ganska mycket orgel. Sångaren påminner litegrann om Dr. John.

I wish you were here tonight är en ganska sentimental historia men de de gör den bra med orgel, piano och mycket saxofon. Påminner om It makes no difference med lite dragspel och saxofon. Bra stämsång.

Common man har ett mer stabilt gung med bluesfeeling. Piggt munspel och bra tyngd i gitarr och bas. En del bra piano också.

Andra sidan öppnar med Heat of the moment. Några mäktiga bastrummor och annars ett ganska klassiskt rikt The Band sound.

You're never too old (to rock n roll) bjuder på lite New Orleans känsla i bästa Dr. John stil. Både gitarr och piano håller hög klass och de har ett bra svängigt sångarrangemang.

Big legged Sadie lutar åt countryhållet och sångaren har en röst väldigt nära Richard Manuel.

Day of the locust är en Dylan-låt från New Morning albumet. Den framförs i samma stil som originalet. Bra pianospel.

Every step of the way känns lite mer som en låt från senare The Band album som Island.

Begynnande stilbyte

Fjärde skivan med Blue Cheer gavs ut på Philips 1969. Här har de tagit ett steg ifrån den vilda psykedeliska rocken från deras två första album men de har inte hittat den mer countryrocksinfluerade stilen som de har på sina sista två album heller. Ett småtrevligt album att lyssna på men inget som sticker ut.

Här bestod Blue Cheer av Dickie Peterson på bas och sång, Bruce Stephens på gitarr och sång, Ralph Burns Kellog på piano och Norman Mayell på trummor. Gary Yoder från Kak bidrar med ett par låtar.

Fool inleder riktigt bra med gitarr och snygga instick på piano och munspel. Låten har ett fint driv.

You're gonna need someone lugnar tempot men har mycket intensitet ändå med en del bra gitarrspel och trevlig rytm.

Hello L. A., bye bye Birmingham här fyller de på orgel. Inspirerad sånginsats.

Saturday freedom har ett dynamiskt trumspel och ett avsnitt med dallrande bas, gitarr och piano som är väldigt snyggt.

Ain't that the way (love's supposed to be) har ett hårt driv med en del orgel och improviserat gitarrspel.

Rock and roll queens har ett ganska tamt surrande gitarrljud.

Better when we try har en trevlig melodi och en del gitarr och orgel.

Natural man har också en medryckande melodi och en bra sånginsats med maffiga trummor ett snyggt gitarrsolo.

Lovin' you's easy här breddar de soundet med lite akustisk gitarr i mixen.

Skivan avslutas med The same old story. Ett sparsmakat ljud i inledning i en tung bluestakt med lite piano och varierat gitarrspel med små knorrar att dras med av. Fin lite galen stämsång får de också med.

Rockigt är bäst

Det var ett tag sedan som jag skrev om en privatpressad skiva. Så nu ska jag skriva om en skiva som heter Sweet inspiration med R. Trusty tyvärr utan något fullt förnamn. Skivan spelades in 1978 hos Chaton recordings i Scottsdale Arizona. Jag har sökt i BMI-databasen men utan att hitta några av låtarna. Så inget mer om namnet där heller.

Förutom Trusty själv på gitarr och sång så medverkar Ray Cork Jr på bas, piano och kör, Tom McCormick på trummor, Frank Smith på flöjt, och David Drury på gitarr.

Musiken är som bäst när de rockar till det och de får till bra countryrock som påminner om Crosby, Stills and Nash litegrann. Mina favoritlåtar från skivan är Have you ever loved och I want to love you.

Sweet inspiration har en glad framtoning med en del snygg countryrocksinfluerad gitarr. Fin sånginsats med stämsång på några ställen.

My sweet lady är en långsam nästan lite Frank Sinatra möter Elvis Presley i folkrocksland över låten. Bahagligt gitarrspel och Trusty har en fin röst. En John Denver låt, annars är skivans alla låtar Trustys egna.

Tryin' har en snabbare men mjukt flödande melodi. Hoppfull och glad sånginsats. Lite Bob Dylan feeling.

Clouds har en annorlunda ljudbild med handklapp som ger en dansant och okonstland karibisk stämning. Även lite flöjt här tror jag.

Time har en väldigt vag melodi men med ovanligt fågelkvitter.

Two time loser här blir det mer elektriskt komp och en mer rockig framtoning. Väldigt taktfast.

Andra sidan inleder med Have you ever loved har lika delar countryrock alá Crosby, Stills and Nash och en blekare balladstil.

I want to love you har ett spännade fjädrande gitarrljud och ett bra tryck i vissa delar av låten speciellt i ett parti med en blandning av akustisk gitarr och den elektriska fjädrande gitarren.

How many times har en ljudbild med orgel och piano samt lite gitarr.

I'll take you today är en långsam folkmelodi i lite Linda Perhacs möter Harry Belafonte stil.

Avslutande låten Remember fortsätter i ett långsamt tempo med akustisk gitarr och lite flöjt.

Månen har sin gång

I am the moon: I. Crescent är mitt första album med Tedeschi Trucks Band. Det är första delen av 4 i en svit inspirerad av en persisk dikt från 1100-talet av Nezami som heter Leila och Majnun. Leila med engelsk stavning blir Layla och det är samma dikt som gav inspiration till Eric Claptons album Layla där Duane Allman medverkade. Crescent betyder månskära eller halvmåne.

Tedeschi Trucks band består av Susan Tedeschi på sång, Derek Trucks på gitarr, Gabe Dixon på orgel och sång, Brandon Boone på bas, Tyler Greenwell på trummoor och Isaac Eady på trummor. De kan ses som en slags arvtagare till Allman brothers band eftersom Derek Trucks är brorson till Butch Trucks.

Musiken har ett väldigt mjuk och behaglig ljudbild med både gitarr och orgel i en improviserad stil så jämförelsen med Allman brothers är given på många plan.

Skivan inleder med en varm ljudbild i Hear my dear. Susan sjunger mjukt och kompet är varierat och följsamt. En del bra improviserad gitarr.

Fall in har mycket countryfeeling över sig. Sångaren ger ett visst jazzigt fylligt intryck. Bra pianospel. Efter hand blir det lite New Orleans influerad gånglåt.

I am the moon har en mer reflekterande stil. Lite Lay lady lay över sig i melodin. Vackert avvägt gitarrspel. I refrängen blommar både sång och melodi ut riktigt fint. I slutet bjuds det på gitarrspel med mycket känsla och en del instick på piano.

Andra sidan inleds med Circles 'round the sun har ett snabbare men ganska souligt tempo med kör och trumpet eller saxofon. Lite jazzigt blås i slutet. Susan sjunger bra.

Pasquan är en härligt lång låt som avslutar skivan. Pasqua är det italienska namnet för påsken men jag vet inte om det finns en koppling via hur månens fas används för att räkna ut när i kalenderåret som påsken infaller. Hur som helst är musiken fantastisk. Härliga gitarrimprovisationer från de öppna vidderna med en tillbakalutad stil. Efter en stund kommer en del orgel in också i en call and answer med bastoner på gitarren. Ett märkligt avsnitt med bara lite trumljud sänker helheten en del.

Tema Jesse James

Nu ska jag skriva om ett album som jag hittade på skivmässan i Huskvarna. I en back med Johnny Cash skivor fanns albumet The legend of Jesse James från 1980 utgivet på A&M. Inte bara Johnny Cash utan även Levon Helm, Emmylou Harris och Albert Lee allihop några av mina favoritartister. Även Charlie Daniels som jag inte hade hört tidigare medverkar samt Rosanne Cash. Albert Lee har även medverkat på de länkade albumen med Emmylou och Rosanne från 1980 repsektive 1981 så alla skivorna kanske spelades in i samma kreativa sammanhang.

Paul Kennerley har skivit låtarna som handlar om den ökände bankrånaren Jesse James. Insidan av gatefoldomslaget innehåller alla låttexter och även lite historik. Låtarna är bra och framförandet fantastiskt med en blandning av country, rock, folkrock och bluegrass. Mycket bra gitarrspel av Albert Lee som ger en rejäl rockfeeling. Johnny Cash sjunger som alltid med en otrolig värme och inlevelse och Levon Helm är genuin och Emmylou Harris har mycket känsla också. Även piano, banjo och mandolin framförs med känsla och en musikalisk enkelhet och självklarhet. Mycket genuint.

Min favoritlåt blir nog Help him, Jesus men hela skivan är fantastiskt bra.

Ride of the redlegs inleder skivan i ett högt tempo och intensiv stil. Fyra sångare (däribland Levon Helm och Rosanne Cash) turas om att sjunga i ett snyggt arrangemang med ett grymt sväng.

Quantrill's guerilla har Levon på sång. En kort och mer berättande låt.

Six gun shooting har Johnny Cash på sång. En majestetisk låt med Johnnys varma berättande röst och välkryddat komp i en rytmisk countryrockstil. Albert Lee river av några riktigt fina slidetoner på gitarren.

Have you heard the news har Albert Lee på sång men flera röster körar bakom. En driven och medryckande bluegrasslåt.

Heaven ain't ready for you yet har ett flödande vackert tempo i countrystil med Emmylou Harris på sång.

Help him, Jesus har ett frejdigt komp i countrystil med Johnny Cash på sång. Kör call and answer med en kör i ett medryckande arrangemang. Albert Lee står för några fantastiska hårda gitarrtoner.

The old clay county framförs av Charlie Daniels och Levon Helm på sång i en taktfast snyggt slamrig och stökig folkrocksinfluerad country. Återigen strålande gitarr av Albert Lee.

Riding with Jesse James har Charlie Daniels på sång. En del fiol men en ganska hårt taktfast komp.

Andra sidan öppnar med Hunt them down med Albert Lee och en bra kör på sång. Bra gitarspel i en melodiös låt.

Wish we were back in Missouri har Emmylou Harris på sång och även här en bra insats av kören. En långsamt lunkande låt med ett genuint komp.

Northfield: the plan har en tät bluesig atmosfär med Levon på sång och bra gitarrspel med en del piano.

Northfield: the disaster är en berättande låt med Charlie Daniels på sång och ett härligt genuint fiolspel.

High walls är också en berättande låt med en mer melodiös sånginsats av Levon. Ett fint långsamt med ändå intensivt tempo med ett fantastsikt okomplicerat och självklart flyt i kompet.

The death of me framförs av Johnny och Levon på ett underbart sätt med ett rejält countrykomp.

The plot är en kort märklig låt med en mörk och hotfull stämning. Albumets författare och kompositör talar.

One more shot är en positiv låt med ljus stämning och Levon på sång. Genuin lunkande countrytakt och ett härligt medryckande akustiskt gitarrspel med en del instick på piano och fiol. Efter en stund kommer Emmylou in i en duett som är fantastisk. Även Johnny är med på ett hörn tror jag.

Redan de gamla grekerna

Bandet med det fyndiga namnet Ancient grease gav endast ut ett album. Det heter Women and children first och gavs ut 1970 på Mercury. De var en brittisk eller till och med walesisk grupp. Mitt exemplar är den amerikanska utgåvan med ett annorlunda omslag än den brittiska.

Påminner en del om Stack waddy med vildheten i vissa låtar och om Dust på andra sidan där kör en mix av akustiskt och elektriskt med mycket variation genom låtarna.

De bestod av Gareth Mortimer på sång, Jack Bass på bas, Dick Owen på trummor och Graham Williams på gitarr. Nästan alla låtarna är skrivna av John Weathers som var producent.

Inleder fantastiskt röjigt med Freedom train. Rå sång och ett tungt fjädrande gung med en del orgel och bra improviserade vilda gitarrsolon.

Don't want har lite lägre intensitet men ett fint driv med både gitarr och orgel. En annorlunda sekvens med trummor och gitarr som svarar är riktigt medryckande. I en annan sekvens kör grundkompet med orgel och trummor på och de spelar gitarrimprovisationer.

Odd song bryter av med fina dynamiska pianoslingor i en lugn låt men med hög närvaro. En bit in i låten kommer elgitarren in i ett trevligt solo som ger lite countryfeeling tills även en orgel kommer in.

Eagle song inleder med mullrande bas i ett drivet tempo. Har en sekvens med dynamiska skiftningar i ljudbild och takt.

Where the snow lies forever är en vacker melodiös och lugn låt. Fint pianospel och själfull sång.

Andra sidan inleder med Mother grease the cat. Den har ett härligt fjädrande basljud med ett bra tryck och variation.

Time to die har en långsammare och underbart luftig melodi. Behagligt med blandat akustiskt och elektriskt gitarrspel. Påminner en hel del om Dusts andra album Hard attack.

Prelude to a blind man har en bluesigare stil med munspel och en gitarr som briljerar iväg i fina blixtrande improvisationer med mycket dynamik.

Mystic mountain överraskar med lite grässtråbitarcountry. En fin trallvänlig melodi. Ger en vy av vackra böljande landskap.

Women and children first har en stabil takt med stark bas och orgel som driver melodin. Ett munspel kommer in efter en stund. Längre in i låter kommer en sekvens med ett annorlunda lågmält men distat gitarrljud som är medryckande.

Country på eget vis

J.D. Blackfoots första album kom ut 1970 på Mercury och hette The ultimate prophecy. Sprucket countryinfluerat gitarrspel. Lite Big Star möter Grateful Dead och tar en sväng förbi Indiana och lyssnar på Hickory Wind. Jag gillar den här skivan. Mina favoritlåtar är nog Good day extending company, I've never seen you och The ultimate prophecy men hela skivan är riktigt bra och har sin egen stil. Det finns ett tredje album med J.D. Blackfoot som jag tänkte försöka hitta under året.

Tyvärr är omslaget på min kopia i väldigt dåligt skick men själva skivan har inga repor som tur är.

JD Blackfoot sjunger och han har skrivit flera av låtarna själv eller tillsammans med Waldron eller Whitlock, Craig Fuller har också skrivit några av låtarna på första sidan. Jeff Whitlock spelar gitarr, Graig Fuller också gitarr, Phil Stokes bas, Steerling Smith orgel och Dan Weldron på trummor. Sista låten verkar vara en cover skriven av K. May.

One time woman är en upprymd och frejdig låt med bra gitarrspel i en hård lite ruffig countryinfluerad stil. Medryckande sångstil.

Angel har en mer reflekterande stil med en försynt sånginsats som ändå ligger långt fram i mixen. Bra countrydoftande gitarrspel.

We can try har riktigt fina gitarrslingor och bra sånginsats som bygger upp en fin melodi.

Good day extending company påminner konstigt nog om Hickory Wind. Lite mer psykedeliskt med ett avsnitt med improviserat gitarrspel nästan på friform.

I've never seen you har en behaglig vacker melodi med fint flödande dynamiskt gitarrspel. Ett fint improviserat gitarrsolo med en riktigt medryckande anspråkslös ton. Bra melodiös sånginsats och dynamiskt trumspel.

Andra sidan inleder med titellåten The ultimate prophecy. Starka trummor och märklig varierad sånginsats. Bra gitarrspel som går från country till hårdrock i både vanligt komp och långa improviserade partier i samspel med bas och trummor.

Death's finale har också en växlande framtoning med country och mer drömsk psykedelisk stil. Härlig melodi.

Cycles har breda vackert trakterade gitarrtoner. Bra sångarrangemang med kör.

Waiting to be born är en drömsk låt med nästan sakrala körer och sång i ett flödande tempo med hypnotiskt gitarrspel.

Pink sun har riktigt bra gitarrspel i fin countryrockstil. En del sång framförs a capella på ett stämningsfullt sätt. Rusande trummor i samspel med gitarr kokar ihop riktigt bra.

Autopilot

I boken Endless trip fick det självbetitlade albumet med gruppen Pilot från 1971 på RCA ganska positiva kommentarer. Gruppen inkluderar dessutom två Blue Cheer associerade musiker Bruce Stephens och Leigh Stephens. Men jag blir tyvärr inte imponerad. De har för bråttom med att ta med allt i sina låtar från gitarr, piano, stämmor, soulsång, körer, blåssektioner, orgel och det bara snubblar ihop utan känsla.

Stop and think en snabb låt med allt inkluderat från gitar, piano, stressade sångarrangemang och märkliga svepande ljud. Miss Sandy har en mer nyanserad countryrocksinfluerad stil med en soulfull sångare. Rendezvous har en ganska störande blåssektion och melodin är så splittrad att den försvinner. Fillmore shuffle är väldigt lugn i framtoningen utan melodi. Ett parti med saxofon.

Andra sidan inleder med Love is that way. En låt med ett positivt och behagligt flyt men med en del överdrifter med pedal steel gitarr på ett par ställen. Penny alone har ett spännande gitarrljud och bra bongotrummor i ett luftigt arrangemang. With me tonight fortsätter med soulinfluerad sång och en del piano. Rider en gospelkör inleder sedan blir det en massa stuffigt blås. Den slätaste versionen av klassikern CC rider som jag har hört.

Ett jazzigare Quicksilver messenger service

Efter ett långt uppehåll sedan jag skrev om Quicksilver Messenger Service andra album tänkte jag nu skriva om deras tredje alster. Det heter Shady grove och gavs ut av Capitol samma år 1969. Här har de kortat ner bandnamnet till Quicksilver och förstärkt med Nicky Hopkins på piano. Omslaget är ritat av Globe Propaganda som föregångaren.

Skivan har överlag ett jazzigare uttryck men jag läste i en intervju med Freiberg och Duncan att de var väldigt jazzintresserade och på en annan blog läste jag om att Brubecks Take five stod förebild för Gold and silver.

Skivan är inte lika helgjuten som de två första men de hittar tonen ganska ofta bland annat på Too far, Flute song och Edward (the mad shirt grinder). De har fina vibbar av deras klassiska sound. Även med mer piano än gitarr.

Titellåten Shady grove inleder första sidan. På en kort låt hinner de med många dynamiska växlingar med nedtonat piano och bra gitarrspel i snabbt tempo.

Flute song börjar med långsamt eftertänksamt nästan konverserande piano och en plågad berättande röst. Men de får till det. Efter hand kommer lite akustisk gitarr in. Även ett vackert stråkparti.

3 or 4 feet from home är en snabbare pianoboogie.

Too far har stark sånginsats och ganska melodiös stil med både orgel och piano. Ett starkt gitarrparti kommer en bit in i låten. Där får de till ett bassolo också.

Holy moly har riktigt bra avslappnat gitarrspel. Påminner lite om Big brother and the holding company. Cippolina får till några fina toner också. Kokar in en fin pianoslinga i slutet också där de kokar up en rejäl intensitet.

Andra sidan öppnar med Joseph's coat. Den har en ganska mörk och hård framtoning med stämsång och piano och ett bra driv i gitarren.

Flashing lonesome är en berättande pianolåt med en del stämsång men väl långsam. Avslutningen är jazzig eller modernt klassisk inte säker på vilket.

Words can't say har en ganska varm framtoning med en countryrockig lunkande melodi. En del spännande gitarrtoner kryddar låten.

Hopkins har skrivit sista låten Edward (the mad shirt grinder) vilket märks på det drivna pendlande pianospelet. En ganska jazzig stil men även en del spännande reflekterande gitarr. En dynamisk improviserad låt med ett par fina luftiga växlingar med piano och gitarr.

Barsk sångstil

Johnny Cash gjorde det fina konceptalbumet Bitter tears med ett tema om den nordamerikanska ursprungsbefolkningen 1964. Bandet Lincoln Street Exit med ett album 1970 hade liknande teman på sin repetoar. De fortsatte senare under namnet XIT och gav ut flera skivor. Skivan The song of Crazy Horse med artisten J.D. Blackfoot utgivet 1974 på Fantasy har också ett sådant tema åtminstone i titellåten. Det var J.D. Blackfoots andra album och det är delvis inspelat på Nya Zeeland där det gavs ut redan 1973.

Förutom J.D. Blackfoot på sång, gitarr och klockspel så medverkar Jimmy Slogget på saxofon, Tony Baker på saxofon och orgel, Mike Walker på piano, Bob Jackson på gitarr, Sonny Manahera på pedal steel gitarr, Billy Kristian på bas och Frank Gibson på trummor. Märkligt nog är det några andra som medverkar på en låt, däribland J. Huff på fiol men det förekommer fiol på andra låtar också men det anges inte vem som spelar.

Mina favoritlåtar från skivan är nog titellåten The song of Crazy Horse och Ride away men även Almost another day och Comin' down.

The song of Crazy Horse är en lång låt med allt från rent berättande utan komp till vackra akustiska passager med fiol och gitarr via taktfast rock i countrystil. Den barska sångstilen passar in bra med det återhållsamma kompet. Ganska effektfullt slut med trummor och slagverk som låter som en grupp som rider mot horisonten.

Ride away låter som gryningen skulle göra om den var en låt. Kraftfulla trummor och fina stråkar ger en fin kontrast.

Andra sidan inleder med rock n roll-låten I've been waitin' komplett med saxofon och piano. Medryckande.

Miss Sally fortsätter i samma stil med rullande piano och en del bra varierat gitarrspel.

One man's story är mer nyanserad med en vacker melodi lågmält framförd på orgel med en behaglig sånginsats.

Almost another day fortsätter i en nedskalad stil men med gitarr istället för orgel. Vacker melodi som blommar när en fiol och en kvinnlig körröst kommer in. Påminner om några låtar från Dusts andra skiva Hard Attack.

Hey Johnny D.J. inleder märkligt med en radiopresentatör. Resten av låten är också märklig med en klämkäck melodi.

Flushed you down from the toilets of my heart inleder också märkligt med en snabbpratande sydstatare. Sen kommer låten igång med en countrylåt i ett skämtformat.

Comin' down avslutar skivan. Ett säreget sprucket gitarrljud i en lågmäld och behaglig melodi.