Bluesens läromästare

Fathers and sons heter ett mäktigt dubbelalbum med Muddy Waters utgivet på Chess Records 1969. Första skivan är en studioinspelning från Chicago och andra skivan är en liveinspelning från en konsert i Chicago i april 1969. Jag har tidigare skrivit om Muddy Waters här.

Medverkande musiker är Otis Spann på piano, Michael Bloomfield på gitarr, Paul Butterfield på munspel, Donald "Duck" Dunn på bas och Sam Lay på trummor. Den fantastiska munspelaren Paul Butterfield har jag skrivit om här.

Titeln på skivan tror jag kommer av att Muddy Waters som var en av grundarna till hela bluesgenren och en sann legend inom bluesen spelade in en skiva med musiker som hade haft honom som idol och inspirationskälla och spelat in fantastiska bluesskivor utifrån detta. När de då träffades och spelade in musik tillsammans så kanske det sågs som att läromästaren, i överförd bemärkelse fadern Muddy Waters träffade sina lärlingar eller i överförd bemärkelse sina söner.

Musiken är äkta och genuin blues med sanna mästare på alla instrument. Muddy Waters har en speciell sångstil och hans blues har en positiv rockig känsla och en viss humor och knorr anas i hans varma röst. Det är avslappnat och ljudbilden är tydlig så att varje instrument kan glänsa på ett härligt sätt utan att störa ut känslan av musikalisk helhet och glädje.

All aboard en snabb svängig blues med mycket munspel och gladlynt sång av Muddy Waters. Phil Upchurch medverkar på bas på den här låten.

Mean disposition är en långsam stämningsfull blues med en rökig baratmosfär. Häftigt gitarrspel från Michael Bloomfield och även pianospelet från Otis Spann är kul att höra.

Blow wind blow är en lite mer driven blues. Fint pianospel som samspelar väldigt bra med Paul Butterfields munspelstoner och Bloomfields pigga gitarr. Muddy Waters sjunger med bra känsla som alltid. Ett grymt bluesigt pianosolo mot slutet av låten.

Can't lose what you ain't ever had är en av mina favoritlåtar signerade Muddy Waters. En äkta och genuin blueslåt. Vaggande och villrådig melodi och sång som verkligen förmedlar en känsla.

Walkin thru the park är en snabb blues med snabba munspelstoner men dröjande sång som skapar rytm och känsla. Ett avslappnat gitarrsolo med fint piano och trummor i bakgrunden ryms också i låten.

Andra sidan inleder med Forty days and forty nights och Standin' round crying de är båda riktiga blueslåtar. Långsamma men med mycket känsla. Muddy Waters kan verkligen sjunga.

I'm ready är en snabbare låt med en del tufft taktfast munspel. Gitarrtonerna sitter perfekt där de ska och även de små pianoslingorna. Avslutas med ett blixtrande gitarrsolo.

Twenty four hours inleder med ett fin eftertänksamt piano och sedan träder Muddy Waters in och sjunger väldigt bra i en genuin blueslåt. Rökig barstämning. Pianot spelas på de ljusa tonerna men låten förmedlar ändå en tung dyster eftertänksam känsla på ett underbart sätt.

Den studioinspelade skivan avslutas med låten Sugar sweet. En snabb uppslupen blueslåt med bra piano, munspel och sånginsats.

Andra skivan som är inspelad live inleder med låten Long distance call. En lugn blues med gitarr och röst i samarbete med en del munspel. Mycket känsla. Väldigt avslappnade gitarrimprovisationer. Avslutas med en fin melodiös ackapellasång av Muddy Waters.

Baby please don't go en rikigt bra rockig blueslåt som gjorts i många bra versioner. Den här kokar på rejält med piano och munspel och inspirerad sånginsats.

Honey bee är en tung härlig blues. Långsamt gungande och bra gitarrspel med fin sånginsats med ljusa avslut på vissa ställen. Ett säreget trumljud ger extra känsla.

Andra sidan på live-lp:n inleds med The same thing. En väldigt lugn nästan jazzig blues med nedtonat ackompanjemang. Spridda tankfulla pianoslingor blandas med Muddy Waters signaturstil med korta tuffa munspelstoner som framförs med känsla av Paul Butterfield. Muddy Waters sjunger med mycket känsla och en självklarhet som var hans signum.

En tvådelad I got my mojo working avslutar skivan. Den börjar med snabbt rockigt komp med ett piggt munspel och väldigt bra sång som hejas på av publiken. Andra delen kör på med mycket ivrigt komp på först munspel och mycket trummor samt mer bra sång av Muddy.