Fullträff från Alperna

Innan jag hörde det schweiziska bandet Krokodil så trodde jag att bara amerikanska band förstod sig på långa psykedeliska och atmosfäriska jam i stilar som blues, country och folk.

Krokodils första skiva är självbetitlad och gavs ut på Liberty 1969. Totalt verkar de ha spelat in 5 skivor. Hittills har jag bara hört den första men den ger helt klart mersmak. De bjuder på fantastisk musik i samma stil som de två första skivorna med Quicksilver Messenger Service, Grateful Dead eller Tripsichord. Kan även nämna Morley Grey också eftersom de närmar sig deras melankoliska öppna sound ett par gånger. Samt Insect Trust eftersom de använder fiol på ett strålande sätt.

Krokodil bestod av Terry Stevens på bas och sång, Hardy Hepp på fiol, piano och sång, Düde Dürst på trummor, Moio Weideli på munspel samt Walti Anselmo på sitar, gitarr och sång. De flesta av låtarna är egna kompositioner. Terry kom från England men de övriga var från Schweitz.

Klassikern Morning dew inleder. Majestätisk tolkning med många infall. Bra gitarr och munspel på några väl valda ställen.

You're still a part of me har ett riktigt snyggt mörkt driv med repetitiv fiol. Bra rå sånginsats. Inledningen med sitar och munspel är riktigt bra också. Mustigt och intensivt.

Nästa låt All alone byter till en laddad atmosfärisk stil med episk känsla. Riktigt bra gitarr och sång med mycket dynamik och känsla. Stämsång den här gången.

Första sidan avslutas med Mis blues. En rockande blueslåt. Bra munspel och avslappnat piano.

Sitardominerade låten Prayer inleder andra sidan. Ganska mycket akustisk gitarr och flöjt tillsammans med en bra sånginsats ger den långsamma melodin liv.

Watchn' chain är istället elektrisk med mycket trummor och munspel som kommer in senare. Hela låten är fylld med bra improvisationer i en flödande jamstil med bra temperament och dynamik.

Dabble in om avslutar skivan. Långa ensliga toner i en episk Kalifornisk ökenstil av bästa Quicksilver Messenger Service märke. Några instick på munspel förankrar låten i bluesen. Just när man tror att det är en instrumentallåt så kommer en del bra sång som passar in fint stilmässigt.

Varför kazoo?

John van Horn spelade ihop med Link Wray i början av 60-talet. Han gav ut en skiva 1972 på Mercury records med titeln Out back music. Link Wray och Doug Wray medverkar med handklapp i skivans första låt.

I sina bästa stunder påminner skivan lite grann om Link Wrays Beans and fatback men som helhet står den ganska långt ifrån. Den har en del låtar i framförallt bluesstil men även country. Det som drar ner helhetsintrycket är första sidans användande av kazoo i ett par låtar.

Alla låtarna är skivna av K. Fitzmorris. John själv spelar flera intrument men har hjälp av Lee Jefferies på trummor, Richie Mitchell på bas, Luke Boyd Ribbet på kazoo och Sister Terry Stephens på orgel.

Skivan inleder med den frejdiga låten Mountain mamma. En del störande skratt i sången förstör intrycket men det är bra gitarr och munspel.

Dr. Brown har en fin melodi i samma anda som Nitty gritty dirt band låten Mr. Bogangles.

Tossing stones fortsätter på det melodiösa spåret. Mycket bra gitarrplink i bakgrunden.

Funky Amanda har tyvärr kazoo i ljudbilden som förstör låten totalt. Men bra baskomp i en bluesig låt. Fina instick på gitarr.

Old east main fortsätter i en bluesstil men här snabbare med bra flinkt bas och gitarrspel i flera lager känns det som.

Daddy doesn't mind har en mer berättande stil med en fin gitarrton. Tyvärr förstörs låten halvägs av en kazoo.

B-sidan öppnar med Musket and a bible en lunkande country låt med vackert gnistrande gitarrspel och en del munspel i fint samspel.

Curly Banghum's song har en mer tät modern bluesstil.

Road gang blues är en tyngre blues med en del fiol och bra gitarr och någon sorts kedjeljud.

Sunday crossroads närmar sig gospel med en fin orgel men låten och sånginsatsen är mer åt country hållet.

Blueridge liquor är skivans bästa låt, utmärkt arrangemang med hemmagjorda trummor i ena högtalaren och rullande hård fuzzad elgitarr i den andra. En del fiol också. Bra sånginsats med kvinnlig kör.

Sunday night avslutar skivan. En tung men refelkteradande rökig barblues. Bra sång, gitarr och munspel.

Kanske en samhällskritik

Gruppen Black Merda från Detroit gav ut ett självbetitlat album 1970 på Chess. Till deras andra album Long burn the fire som gavs ut 1972 på Janus hade de byt namn till Mer-Da. Det är den skivan jag tänkte skiva om nu.

Mer-Da bestod av Charles Hawkins på gitarr och piano, Veesee Veasey på bas och gitarr, Anthony Hawkins på gitarr. Bob Crowder på trummor var en studiomusiker. Bröderna (?) Hawkings och Veasey sjunger alla tre och de skrev även allt material. Mary Hawkings Veasey medverkar som bakgrundssångerska.

Musiken är mestadels soul och funk men även viss rock med psykedeliskt anslag på andra sidan. Inte olikt Funkadelic men mer genuint. Omslaget med en tändsticksmodell av USA ger ett visst samhällskritiskt intryck men musiken är varm och trivsam.

Inledande For you är en trevlig melodisk soullåt med en del kör, stråkar och bra gitarr.

The folks from mother's mixer har ett coolare och tyngre funksound med bra tryck i bas och gitarr i ett rytmiskt riff.

My mistake inleder stämningsfullt på akustisk gitarr och fortsätter sedan med sång och en del kör.

Lying adderar piano till repertoaren på ett bra sätt i en cool och tung funklåt. Drivs mestadels av bra gitarr annars. Bra känsla och temperament i låten.

Andra sidan öppnar med titellåten Long burn the fire med ett funkigt sound med kör och bra gitarrspel.

Sometimes I wish har ett medryckande riff som de upprepar rytmiskt på ett coolt sätt med en del bra kör. Bästa låten på skivan.

I got a woman har fint gitarrspel med ett fjädrande ljud och bra sånginsats. En del längre instrumentala passager med variationer.

We made up är en lugn och flödande instrumental låt men med bra temperament och ett coolt anslag. Riktigt bra gitarrspel i fint samspel med basen.