Vilka Charlee bestod av går inte riktigt att reda ut med hjälp av skivomslaget. Där står precis vilka musiker som medverkar på varje låt och sedan står det att Charlee är och tre namn men ett av de namnen nämns inte alls bland låtarna och bara ett av namnen är med på varje låt. Det är Walter Rossi på gitarr och sång. Han är en skicklig gitarrist som ibland närmar sig Big Brother and the Holding Company och även Blue Cheer. I en låt påminner de dessutom om The Band med en melankolisk stämningsfylld rocklåt.
Musiken är genuin och man blir på gott humör av att höra den. De varierar sig och bjuder på mycket musikaliskt godis framförallt Walter Rossi den kanadensiske gitarrhjälten.
Skivan inleder med instrumentella låten Wizard. En tungt gungande låt med blueskänsla och långa förvridna gitarrtoner blandat med mer kontemplativa lugna toner. Tunga fina trummor.
Lord knows I've won innehåller speciell förvriden sång till grymt komp med smattrande gitarr och hårda trummor i bra samspel.
Just you and me har mer normal sång och väldigt snabbt och elegent slide-gitarrspel som är omväxlanande och varierat. Stora växlingar i temperament som kommer väldigt naturligt. Många knorrar på gitarrtonerna.
Första sidan avslutas med A way to die. Skivans bästa låt tror jag. En kontemplativ melankolisk känsla med långa vinande gitarrtoner och bra sånginsats. Bra melodi och en viss countrytouch på gitarren emellanåt. Snuddar både The Band, Blue Cheer och Big Brother and the Holding Company. Långa gitarrsolon med ett kontrollerat raseri som är väldigt avslappnat och härligt att lyssna på.
Let's keep silent (part 1) har en grym inledning med en ensam gitarr som vrider sig på ett dämpat fjädrande sätt. En tung bluesig låt där Rossi glänser på sin gitarr på ett självklart och avslappnat sätt. Bra sånginsats.
Wheel of fortune bjuder på distad bas i en mer allmän men medryckande hårdrockslåt. En och annan knorr på gitarren. Återigen en bra sångsats. En bit in ändras karaktären på låten med ett kul gitarrriff och låten blir mer avskalad med bra sång. Låten avslutas med ett genuint långt gitarrsolo.
It isn't the first time är en positiv låt. Fin fjädrande gitarr som nästan kan påminna om Richie Valens gitarr i låten Bony Moronie. Lugn låt men med mycket driv. Efter ett tag blir den extra avslappnad och låter lite som The Band i deras bästa stunder. Sånginsatsen är också så där härlig som The Band kunde få till med en del stämsång a la Grateful Dead. En del fin orgel förutom gitarren också.
Skivan avslutar med Let's keep silent (part 2). En positiv känsla ungefär som att man är ute och går med en ny jacka och känner sig stolt. Kul sånginsats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar