En mörk historia

I bloggens barndom så skrev jag om Amboy dukes debutalbum. Nu är det dags för deras andra album som heter Journey to the center of the mind. Det gavs ut 1969 också på Mainstream. Tyvärr inte samma typ av snygga tecknade psykedeliska omslag som bolaget brukar köra med.

En ganska mörk historia och med en extremt störande sånginsats på några av låtarna på första sidan. Titellåten och några fler låtar är bra men jag gillar det mer bluesiga första albumet bättre.

Mississippi murderer har en extremt störande och tillgjord sånginsats. Själva kompet har ett bluesigt sväng men det känns inte äkta.

Surrender to your kings ger ett stressat intryck med ett ganska hårt komp som känns lite kusligt med orgel, trummor och tuff gitarr. Sånginsatsen är återigen teatral och märklig.

Flight of the byrd har ett märkligt riff som påminner om en marschlåt. Spännande ljudbild med trummor en del piano och mycket gitarr. Ingen sång.

Scottish tea har hyfsat normal sång och bra tryck i gitarrspelet.

Dr. Slingshot har en vild framtoning med mycket gitarr som studsar runt i en okontrollerad stil med en skruvad mörk underton.

Andra sidan inleder med Journey to the center of the mind skivans bästa låt. Bra gitarrspel och en triumfatorisk omväxlande melodi. Rolig text så klart med rader som

take a ride to the land inside of your mind

. Några pianotoner kan också höras. Ett snyggt bassolo får de också med.

Ivory castles har fina vinande långa gitarrtoner till en poplåt sångmässigt. I ett mellanspel är det lite marscherande hotfull gitarr med rusande takt.

Why is a carrot more orange than an orange fortsätter i en liknande galloperande stil men med en lugnare gitarr och inte lika poppigt.

Missionary Mary fortsätter i samma lite poppiga stil men med ett visst skrämmande anslag i gitarr och växlingar i melodi och ljudbild.

Death is life här är det en ganska stressande orgel som dominerar låten.

Saint Philips friend har en långsammare stil med mestadels sång i intressanta arrangemang.

I'll prove I'm right fortsätter i en lugnare popstil. En del vass gitarr.

Conclusion är en ganska snyggt gjord talad låt till en bra komp med lågmäld gitarr, orgel och piano.

En blandning av Eagels och Queen

En sammanfattning av Good singin' good playin' med Grand funk railroad är att det är en positiv skiva utan några krusiduller. Frank Zappa medverkar på gitarr i en låt och som producent för hela skivan.

Skivan gavs ut 1976 på MCA. Jag har tidigare skrivit om ett av Grand funk railroads föregående album All girls in the world beware. När jag lyssnar på den här skivan får jag en känsla av både Eagles och Queen. Med bra sångarrangemang och gitarrspel med influenser från både country och blues men främst rock. De får ett mer rakt ljud på andra sidan.

Mina favoritlåtar från skivan blir Can you do it, Out to get you och Goin' for the pastor.

Den positiva låten Just couldn't wait inleder. Bra melodi och fina sångarrangemang i en rak rocklåt.

Can you do it har en märkligare framtoning med rytmer och melodi i flera lager med spännande sångarrangemang och lite Ramones känsla ibland och sedan kommer ett bluesigt piano på ett par ställen.

Pass it around fortsätter med fina stämmor i sången och en del gitarr och piano.

Don't let 'em take your gun fortsätter med mycket sångarrangemang med ett varmt ljud annars en del piano och orgel men även gitarr med ett snyggt solo i slutet.

Miss my baby har en lite tyngre och långsammare ljudbild och tempo. Snygg blandning av gitarr, bas samt piano till förhållandevis tydliga trummor.

Andra sidan inleder med Big buns. En liten kort a capella låt.

Out to get you här medverkar Frank Zappa på gitarr. Här har de ett hårdare och rakare ljud. Ett starkt komp med bra trummor och gitarr. Bas bidrar en funkig stil. Riktigt bra gitarrspel i långa improviserade solon.

Crossfire är en lite lugnare låt med behagligt gitarrljud och en bra sånginsats med fina stämmor. En passage med piano i bakgrunden och gitarr är riktigt bra.

1976 har en snabbare stil med en ganska vild bra gitarr som glider runt med snygga riff.

Release your love är en snabb låt med en del bra gitarrspel och en stark takt. Bra sångarrangemang också.

Goin' for the pastor har ett fint gung med bra sång och gitarrspel. Ett medryckande mellanspel med gitarr är riktigt bra likaså sångarrangemangen med call and answer i olika högtalare.

Efterföljare till The Band

The Weight Band bjuder med sitt debutalbum på vad som skulle kunna vara en direkt efterföljare till de två första albumen med The Band eller kanske till Levon Helms två 00-talare. Skivan heter World gone mad och gavs ut på Must have music 2018. Titellåten är skivans bästa låt men hela skivan är fantastisk. Sånginsatsen är riktigt vass och varierad med olika leadsångare och bra arrangemang.

Gruppen består av Marty Grebb på sång, piano och orgel, Brian Mitchell på sång piano, orgel och dragspel, Albert Rogers på sång och bas, Michael Bram på sång, trummor och munspel samt Jim Weider på sång, gitarr och mandolin. Jim Weider är en länk med 90-talsupplagan av The Band.

Skivan inleder fartfyllt och med gott sväng med World gone mad. Ljudbilden är rik och kryddad med fina gitarrtoner som har lite banjo och mandolinkänsla. Även någon snyggt placerad fiolton och bra elgitarr.

Fire in the hole här sjunger de märkligt likt Richard Manuel och Rick Danko på ett par ställen. En del riktigt fina gitarrslingor. Påminner om In the station.

Deal är en Jerry Garcia och Robert Hunter låt som fanns med på Jerrys första soloskiva. Ganska mycket orgel. Sångaren påminner litegrann om Dr. John.

I wish you were here tonight är en ganska sentimental historia men de de gör den bra med orgel, piano och mycket saxofon. Påminner om It makes no difference med lite dragspel och saxofon. Bra stämsång.

Common man har ett mer stabilt gung med bluesfeeling. Piggt munspel och bra tyngd i gitarr och bas. En del bra piano också.

Andra sidan öppnar med Heat of the moment. Några mäktiga bastrummor och annars ett ganska klassiskt rikt The Band sound.

You're never too old (to rock n roll) bjuder på lite New Orleans känsla i bästa Dr. John stil. Både gitarr och piano håller hög klass och de har ett bra svängigt sångarrangemang.

Big legged Sadie lutar åt countryhållet och sångaren har en röst väldigt nära Richard Manuel.

Day of the locust är en Dylan-låt från New Morning albumet. Den framförs i samma stil som originalet. Bra pianospel.

Every step of the way känns lite mer som en låt från senare The Band album som Island.