Hela alfabetet

Mitt intresse för allt som har med Janis Joplin eller Big Brother and the Holding Company att göra fick mig att köpa den otippat fantastiska skivan It's big Huge med James Gurley på gitarr och Muruga Booker på trummor. Utgiven 2010 på italienska Qbico men inspelad 2009. James avled sorgligt nog 2009.

James Gurley och Muruga påminner mycket om Quicksilver Messenger Service i deras bästa stunder med låtar som The fool. Men medlemsantalet leder så klart tankarna till Randy Holdens Population 2 men den är mycket tyngre. Jag skulle säga att de har lyckats väldigt bra med att skapa en ljudbild som skulle kunna vara från 70-talet. Hela skivan är fantastiskt bra men första sidan är den bästa.

Måste nämna omslaget också. Min kopia är en av 26 med handmålat omslag som ska representera alfabetet min är bokstaven T.

Big bang super string blues är ordentligt drömsk och psykedelisk redan från början med en ihållande orgelton och följsamt gitarrspel som sedan fylls på med trummor.

Improviserat gitarrspel med mycket känsla som hela tiden är i rörelse. Även starka trummor som också har en improviserad stil. Lössläppt och avslappnat men inte utan att det hettar till ibland. Någon gång överaskas man av att det glider in i en jazzig stil men oftast är det drömskt och psykedeliskt.

Cosmic triune en sekvens bygger upp en enorm intensitet med en del hummande körljud i bakgrunden och mycket ringande gitarr med trummorna långt fram i mixen. Här får man lite Trip thru hell vibbar med det lite spruckna gitarrljudet.

Andra sidan fortsätter lite mer mystiskt i Esonic rapture men den tar sig efter hand när munspel och trummor uppbådar ett kraftfullt driv. Senare kommer en rasande gitarr in i ljudbilden och ger ännu mer temperament och dynamik.

Takeing the time to tell you har Shakti Booker på sång och den börjar som en ganska rak skramlig rocklåt. En bit in i låten kommer ett bubblande dynamiskt basljud in i den täta ljudbilden som är riktigt bra speciellt till gitarrimprovisationerna som glider runt grundkompet.

Ett museiföremål

Haymarket square är ett känt torg i Chicago som är lite som USA:s svar på Ådalen om jag förstått rätt. Om gruppnamnet Haymarket square har med det att göra vet jag inte men de kom från Chicago i alla fall. Skivan heter Magic lantern och musiken på den var en del av en konstutställning på Chicago museum of contemporary art 1968 som hette The original Baron and Bailey light circus. Skivan gavs ut 1968 på Chaparral och är gruppens enda skiva. En psykedelisk klassiker som förtjänar mer uppmärksamhet.

Haymarket square bestod av Gloria Lambert på sång, Marc Swenson på gitarr och sång, Robert Homa på bas och sång och John Kowaski på trummor. Om man ska tro Discogs så spelade Gloria in några singlar mellan 1959-1961 på Columbia.

Musiken är psykedelisk med dynamiska improvisationer och ovanligt prominenta trummor. Melodierna har ofta ett grymt driv. Sången är strålande med Gloria Lambert i fina arrangemang som påminner om Jefferson Airplane, Ultimate Spinach och Ill Wind. Jag skulle säga att ett utmärkande drag är en viss hint av surfmusik emellanåt men de rockar till det rejält ändå. Mina favoritlåtar är Elevator, Phantasmagoria och Funeral men hela skivan är underbar att lyssna på.

Elevator inleder. Skriven av Gloria. En härligt oborstad låt med en vacker melodi som kommer in och sedan glider bort med en grym dynamik. Mycket rusande trummor och en del vilda gitarrimprovisationer.

Train kept-a-rollin' har ett mjukt gitarrljud och dundrande trummor. Kaotisk sång i en duett. Bra gitarrsolon också.

Ahimsa har ett enkelt bakgrundskomp som kör på envist till riktigt grymma varierade gitarrimprovisationer. Ett långt trumsolo hinner de också med som faktiskt är ganska instressant.

Andra sidan som på skivetiketten är a-sidan inleder med Amapola. Bra sångarrangemang med duett mellan Gloria och Marc eller Robert. Snyggt bubblande gitarrspel. En bit in i låten byter den skepnad med ett medryckande utforskande bakgrundskomp till improviserad gitarr och vilda trummor. Sen kommer melodin och sången från inledningen tillbaka igen. Avslutas med toner som öppnar upp vidderna.

Phantasmagoria har en mysig framtoning med en medryckande takt och melodi. Gloria sjunger starkt och trummorna och gitarren galopperar fram.

Funeral har en säregen takt med trummorna och mörka gitarrimprovisationer med mycket temperament. Gloria kommer in med en bluesig snygg sång en bit in i låten.

Överaskande fiol

Hawkwind upptäckte jag ganska nyligen med livealbumet Space ritual. Nu ska jag skriva om det efterföljande albumet Hall of the mountain grill som gavs ut på United Artists 1974. Mitt exemplar är den amerikanska utgåvan, tyvärr med ett klippt hörn.

Ett album fyllt till brädden med psykedelisk hårdrock med grymt driv men där även mer späda fioltoner hittar hem. Inte lika hypnotisk musik som föregångaren men de hittar den effekten på vissa låtar.

Psychedelic overlords (disappear in smoke) för alla som envisas med att den psykedeliska musiken tog slut med 60-talet så är väl den här låttiteln svårförklarad. Snyggt driv och bra sånginsats som kompletterar varandra. Spännande kombination av gitarrspel och trumpet eller saxofon.

Wind of change är helt fantastisk med vackert både sprött och majestätiskt fiolspel med sparsmakade trummor som i samspel med stråkarna gör låter otroligt stark. Kanske inspiration till Motörheads ännu starkare låt 1916.

D-rider har en distansierad känsla i sången men medryckande hypnotiskt gitarrspel. En del munspel också.

Web weaver är en drömsk låt med en kombination av gitarr, piano och mystiska episka rymdljud på orgeln.

Andra sidan inleder med You'd better believe it en ganska euforisk och luftig låt men fortfarande med tempo och tryck. Lemmys röst känns igen i sångarrangemanget.

Hall of the mountain grill titeln är en travesti på Griegs Hall of the mountain king. Melodin är lite mystisk och sökande med bra pianospel och episk orgel när Erebors innandömen öppnar upp sig inne i berget. En del fiol förstärker Tolkien känslan.

Lost Johnny finns även med på Motörheads debutplatta. Inte riktigt lika snabbt tempo men samma hårda driv. Speciell distad gitarrton där rymden inte känns avlägsen. Lemmy sjunger bra.

Goat willow en kort låt som ger en upplevelse av grottutforskning på Månen med stalaktiterna droppande från taket.

Paradox växlar snyggt från episka toner till snabbt driv med märkliga orgeltoner och bas. Växlar lika snyggt tillbaka till lugnare vatten med lite piano och gitarr. Grymt driv.

Alice Coopers röst

Love it to death med bandet Alice Cooper innehåller mycket partyrock med fina melodier och mycket känsla men även den klassiska mixen av mer konstnärliga toner och galenskap. Men oftast melodiöst och medryckande. Man kan nog säga att Alice Coopers uttrycksfulla sång definierar albumet.

Love it to death var det tredje albumet med Alice Cooper och det gavs ut på Straight och Warner brothers 1971. Mitt exemplar är tyvärr en nyare tysk utgåva från 80-talet. Jag får hålla utkik efter ett original.

Mina favoriter är I'm eighteen, Black juju, Second coming och Ballad of Dwight Fry som alla bjuder på fantastisk sång, fina melodier och arrangemang som är rika på snygga infall och dynamik. Jag gillar hela skivan.

Caught in a dream inleder skivan med svängig vass rock. Refrängen är riktigt melodiös och har snyggt gitarrspel.

I'm eighteen är en riktig klassiker. Grymt gitarrspel med mycket känsla och dynamik som endast överträffas av Alice Coopers sång som är fantastiskt temperamentsfull.

Long way to go har kul gitarr och mycket energi får en nästan jazzig känsla när orgeln kommer in mot slutet.

Black juju inleder med marschbandstrummor som växer i styrka och sedan kommer orgel och galen tung gitarr innan Alice börjar sjunga riktigt galet. Sedan lugnar det ner sig med en jazzig stil innan det växlar över i österländska toner på gitarr och mystik med en tickande klocka och talad sång. Sedan kommer stenhård bas eller gitarr och stämningsfull orgel. Alice Cooper sjunger riktigt bra. Kokar ihop rejält i slutet.

Andra sidan inleder med Is it my body är en medryckande och svängig låt.

Hallowed be my name inleder med nästan kyrklig orgel men sen kommer ganska aggressiv rock med skum bruten melodi och ringande gitarr.

Second coming är en vacker melodi med piano men med mer intensitet en bit in i låten. Alice Cooper sjunger bra med mycket känsla. Bäst är låten när pianot bjuder på lika sköra som skrämmande toner och i slutet med gitarr. Underbara trummor som kontrasterar till pianot.

Ballad of Dwight Fry fortsätter det melodiösa och vackra med gitarr och piano som tillsammans med sånginsatsen ger en fantastisk låt. Slutet med intensiv sånginsats av Alice är otroligt bra. Dwight Frye var en skådespelare tidigt i filmhistorien som bland annat spelade med Boris Karloff i Frankenstein. Han dog i en hjärtattack endast 44 år gammal.

Sun arise har ett mäktigt basljud i en melodi som låter som den kunde komma skrålandes från en brittisk pub. Men med maffiga trummor och bra sångarrangemang och det fina basljudet blir det riktigt njutbart.

Jul i Kalifornien

Ingen julafton utan julmusik. Nu ska jag dock inte skriva om julmusik men väl en skiva med jul i titeln. Den heter California Christmas Album och är en bootleg-samling med liveinspelnigar av olika klassiska San Francisco grupper som The Charlatans, Jefferson Airplane, Grateful Dead, Quicksilver Messenger Service och Moby Grape. Albumet gavs ut 1981 på Penguin records. Det finns även en påskskiva på samma bolag med fler liveinspelningar.

Russinen i lussekatten för min del är Turn on your lovelight med Grateful Dead och Janis Joplin, The Fool med Quicksilver Messenger Service, Jack O'Diamonds med The Charlatans och Dark magic med Moby Grape. Som bjuder på allt från psykedelisk rock till country, blues och folkrock på ett underbart improviserat sätt.

Till sillen blir det Quicksilver Messenger Service med två låtar som inleder den första av två skivor. Först ut bluesklassikern I got my mojo working. Ganska standardmässigt utförd.

Med nästa låt, klassikern från deras första skiva The Fool (eastern style) börjar det hända saker. En fantastisk episk låt med ett lugnt grundkomp och sen gitarren som fyller i med de mest lyriska vinande och varierade toner man kan tänka sig. Sen kommer den överaskande sången. Mot slutet ringer de majestätiskt melankoliska soluppgångstonerna ut.

The Charlatans serveras till skinkan med Number one som första av två låtar. En positiv svängig poplåt i folkrocksstil men lagom kantig för att bli intressant.

Jack O'Diamonds är en rejäl stökig blues med taktfast countryfeeling. Bra kombination av piano och gitarr. Sånginsatsen passar in perfekt. En ödslig men obevekligt framåtstörtande stil som är underbar att lyssna på.

Till varmrätterna vänder vi på skivan och Jefferson Airplane öppnar med Kansas city i en riktigt släpig men intensiv version av bluesklassikern.

Fat angel har en österländsk långsamt vandrande känsla. Väldigt drömsk och atmosfärisk musik.

Sen kommer några konstiga reklamsnuttar som Jefferson Airplane spelade in för Levi's.

Härnäst blir det Steve Miller band och låten Miller's blues. Pigg orgel jammar till det riktigt snyggt. Jag får lyssna mer på den här gruppen. Har inga skivor med dem än så länge.

Till skiva nummer två och det sista av köttbullarna och Jansons frestelse blir det Dark magic. En ordentligt tung och rå låt med Moby Grape en grupp som jag inte lyssnat in mig på än. Har för mig att jag lyssnade på en samlings-cd med dem för kanske 20 år sen som jag hittade på biblioteket men den var inget jag fastnade för då. Den här låten gillar jag dock en lång låt med mycket improvisationer och livfullt gitarrspel med Skip Spence. Väldigt tungt och distat. Tonerna har en österländsk känsla ibland. Kaotisk sång på ett par ställen men nästan helt instrumental. Inspelad på Avalon Ballroom i San Francisco på nyårsafton 1966, ett namn man känner igen från psykedelisk konsertaffischer.

Death sound blues med Country Joe and the Fish. Ett band som jag har en skiva med sedan tidigare som jag skrivit om här på bloggen. Tyvärr gillar jag inte Joes sångröst men Berry Meltons gitarrspel är fantastiskt bra och även basspelet från Bruce Barthol ger fint gung i bluesen.

Till ostkakan vänder vi skivan och lyssnar på konsertklassikern Turn on your lovelight med Grateful Dead. Ron McKernan sjunger men till andra versen kommer Janis Joplin in och sjunger med Ron som svarar. De har mycket känsla båda två och sångarrangemangen har ett grymt sväng och variation. Grateful Dead spelar avslappnat och virtuost med långa utflykter i improvisationernas land i samklang med sången.

The Byrds får ackompanjera kaffet och hur jobbigt det är att gå hem igen efter all maten och aktivera hjärnan igen. Skramlig pop med det störande signaturgitarrljudet i tre korta låtar Renaissance fair, Lady friend och Have you seen her face. Plågsamt dålig ljudkvalitet.

God Jul!

The moving sidewalks

Billy Gibbons kände jag mestadels till som en bluesspelande och lite farlig på ett kul sätt figur i TV-serien Bones där han spelar pappan till en av huvudpersonerna. Såklart har jag hört någon enstaka låt med ZZ Top men jag har inte lyssnat på dem särskilt mycket.

The Moving Sidewalks var Billy Gibbons första grupp och de gav ut skivan Flash på Tantara 1968. Förutom de två sista låtarna en riktigt bra skiva med ovanligt galen psykedelisk blues med viss jazzkänsla men även rå skramlig rock ibland. Musiken är väldigt dynamisk och de uppbådar en unik ljudbild. Musiken är helt olik det andra kända 60-talsbandet från Texas 13th Floor Elevators. Coolt omslagsfoto också i rödlila ton och med silverbägare andas det en surrelistisk ton.

Förutom Billy på gitarr, munspel och sång så bestod The Moving Sidewalks av Don Summers på bas, Dan Mitchell på trummor och Tom Moore på orgel och piano. Mitchell var även med i ZZ Top.

Mina favoritlåtar är Flashback, You don't know the life och Crimson witch. Men som sagt om man lyfter nålen innan förmörkelsen på andra sidan så är alla låtarna riktigt bra. Spännande att det är ett ljud i runouten på båda sidorna.

Öppningsspåret Flashback är en riktig höjdare med grymt driv och galna infall på gitarren och sångarrangemangen är väldigt psykedeliska som ett stroboskop. Helt plötsligt lugnar den ner sig och det blir österländska akustiska toner till sista versen.

Nästa låt Scoun da be har mer orgel och en spännande start stopp takt med gitarr och lite jazzig sångstil.

Stökiga rocklåten You make me shake tar vid. Här är det bra gitarr och sången ligger långt fram i mixen till maffiga trummor och en del orgel också. Avslutningen med gitarrljud som studsar hej vilt är kul.

You don't know the life är en stämningsfull långsammare låt med bluesig sång. Intensiv trots bara sång och orgel. Riktigt bra gitarr och trummor som är lågmälda och sparsmakade.

Pluto - Sept. 31st fortsätter i en speciell stil med prominent sång och stökigt komp med viss rå galen jazzkänsla med cymbaler och takten. En sekvens med viskande röster och märkliga ljud tar vid. Känns som en konstnärlig 60-talsrysare.

Andra sidan inleder med No good to cry en behaglig bluesig låt med avskalat komp med trummor och orgel sen kommer gitarren in på bara ett par ställen på ett intensivt galopperande sätt. Mot slutet innan sista versen blir det riktigt snygga improviserade gitarrsolon.

Crimson witch har en tung men fortfarande galen stil. Spännande mixning med galna gitarrljud i bakgrunden och bas, trummor och sedan piano i förgrunden sen växlar de. Sången ligger alltid långt fram. Det ger viss svindelkänsla.

Joe blues en ganska rak blues i en rökig barstil med bra gitarrspel med spännande distade toner. De skiftar snyggt till mer orgelbaserat komp som faktiskt passar in fint. De hinner skifta över till munspel också som mer ännu bättre och riktigt genuint.

Eclipse inleder skumt och sen kommer lite gitarr men mystiska ljud som ett kollage tar över och en massa TV eller radio röster. Tyvärr rent skräp. Kanske inspiration för black lodge scenerna i Twin Peaks.

Reclipse kanske är det avslutande glada gitarrspelet till en uppslupen publik.

Psykedelisk orgel

In-a-gadda-da-vida med Iron Butterfly från 1968 var en av de första skivorna jag köpte när jag fått upp ögonen för psykedelisk musik bortom Janis Joplin och Grateful Dead. Titellåten ska ha spelats in under sån påverkan att In the garden of Eden blev In a gadda da vida men den historien tar jag med en näve salt. De låter ganska slipade men lagom galna och lössläppta för att det ska bli bra musik. Skivan gavs ut på Atco.

Iron Butterfly bestod av Doug Ingle på sång och orgel, Ron Bushy på trummor, Lee Dorman på bas och Erik Brann på gitarr. Enligt baksidestexten var Ingles far kyrkomusiker vilket hörs på ett positivt sätt.

Man hör både Ultimate Spinach och Beat of the Earth i musiken och ett förebådande av speciellt Deep Purple.

Most anything you want är melodiös vacker liten sång. De vässar till den med en del öronbedövande hård orgel och en del vinande gitarr. Riktigt snyggt när de spelar melodislingen på en distad vinande gitarr.

Flowers and beads fortsätter med en vacker melodi till och med en ganska själfull sånginsats. Orgeln är mer nedtonad.

My mirage är lite mer kaotisk i sin melodi men den har vackra små slingor. En del gallopperande trummor och gitarr med stark nästan kyrklig orgel.

Termination lämnar de vackra melodierna och mycket riktigt är det inte Doug Ingle som står bakom den här låten. Mer repetitiv med orgeln som driver en taktfast låt. I slutet kommer de in i trädgården med vindspel och det blir lite drömskt.

Are you happy har ganska spännande ljudväxlingar med orgel och trummor som svarar varandra i början. Lite mörkare ton i låten men återigen väldigt melodiöst. Mycket bra gitarrspel i en längre sekvens med allt intensivare trummor i bakgrunden som sedan växelvis svarar varandra i varsin högtalare. Effektfullt.

Andra sidan fylls av klassikern In-a-gadda-da-vida. Fina kyrkliga men försiktiga orgeltoner öppnar och sedan växer de majestätiskt med gitarren som kommer starkt. Sången är lika stark den. Riffet är lika effektivt och minnesvärt som Deep Purple eller Black Sabbath men Iron Butterfly var först. Riktigt bra improvisatoner med en vild gitarr som drar iväg till orgeln och basen i bakgrunden som kör grundriffet. De lyckas till och med göra ett spännande trumsolo med mycket rytm och känsla. Fantastiskt när orgeln sömlöst kommer in med några kyrkligt ljudande toner som blir mer galna och då kommmer en hårt distad gitarr.

Hypnotisk vägg

2001 ett rymdäventyr och Star trek är långt borta. Med Hawkwind är det en mer aggressiv och snabb utforskning av rymden som gäller. Dubbelalbumet Space ritual som gavs ut 1973 på United artists är ett hårt, hypnotiskt och psykedeliskt under inspelat live under två konserter. Man förstår var Motörhead fick snabbheten ifrån. Musiken saknar ändå inte dramatik och dynamik när det kaotiska malandet slutar kommer någon slags 30-tals journalfilmsröst och deklamerar till mystiska ljud som leder tankarna till ensliga objekt som tyst och viljelöst rör sig i viddernas vidd den tomma rymden. Ibland växlar de in lite jazziga influenser och den stabila bluesen lurar i kulisserna.

Jag tycker att musiken påminner om både 13th floor elevators och Beat of the earth med hypnotisk atmosfär. Men här är musiken betydligt hårdare. Min favoritlåt får bli Orgone accumulator men det här är verkligen ett album med en helhetsupplevelse även om varje enskild bit också är riktigt bra.

Space ritual var Hawkwinds fjärde album. Omslaget är märkligt futuristiskt och med 12 sidor som vecklas ut. Hawkwind bestod av (musicnauts som de fyndigt kallas på omslaget) Dave Brock på gitarr och sång, Lemmy (Ian Kilmister) på bas och sång, Nik Turner på saxofon, flöjt och sång, Dik Mik elektroniska ljud, Del Dettmar synthesizrar, Simon King trummor och Bob Calvert står med som poet (och swazzle?).

Inleder med mystiska ljud i Earth calling.

Born to go här kör de igång med sin hypnotiska snabba stenhårda musik här har de även med en del saxofon i bakgrunden.

Down through the night lugnar ner tempot något med mystiska ljud och mer gitarr i en melodiös låt med bra sånginsats.

in the darkness we drown

är en snygg rad. Rappt basgung i grunden.

The awakening här kommer journalfilmsrösten för första gången.

Andra sidan drar vidare med stenhård hypnotisk musik med en del mystiska elektroniska ljud och mer sång än första sidan. En trumpet överaskar och mixar upp den råa bakgrunden med lite jazziga stämningar.

I The black corridor så förtätas atmosfären men journalfilmsrösten kommer tillbaka.

Space is deep öppnar med snygga gitarrtoner som har en viss akustisk känsla och ger en spännande kontrast till de svepande elektroniska ljuden. Fortsätter ut i en pumpande malande ström längre in i låten innan den blir mer reflektiv med mystiska ljud. En dubbelmelodi med bas i ena högtalaren och de mystiska i den andra som vävs in i varandra.

Electronic no. 1 är mystiska tongeneratorljud så det förslår. Inte utan atmosfär.

Andra skivan inleder med Orgone accumulator med en driven trumpet som stöter fram en grym takt tillsammans med gitarren, trummorna och det dallrande basljudet. Det rasande drivet försöker dölja en fantastisk bluesmelodi som när man fångas in av den blir starkare.

Övergår i Upside down med ett bombastiskt tungt tryck i ett stabilt gung.

10 seconds of forever blir mystiska ljud och journalfilm.

Brainstorm här kommer de igång igen med sin rusande snabba besinningslösa rock. Lätt att drömma sig långt långt bort i. En del snygga gitarrtoner en bit in i låten. Stenhårt distat.

Sista sidan inleder försiktigt med 7 by 7 med svepande ljud men den kommer igång efterhand men är mer melodiös och ganska dynamisk. Lite jazzig talsång påminner om Frank Zappa.

Sonic attack är riktigt mystisk med ett elektroniskt knackande ljud och en journalfilmsröst.

Time we left this world today påminner om War pigs med Black Sabbath. Sångarangemanget driver takten tillsammans med trummorna och gitarren eller basen. De får till ett riktigt tungt medryckande gung. Efterhand så växlar de takt när en trumpet kommer in och blandas med dallrande basljud. I slutet kommer de tillbaka med sången och gunget.

Master of the universe här kommer de tillbaka med full kraft i ett hypnotiskt driv (inspiration till serien om He Man under 80-talet?). Sången flyter liksom ovanpå den rusande takten på ett effektfullt sätt.

Welcome to the future avslutar skivan med mystiska ljud.

Lägger inte sordin på stämningen

John Holm hade jag ingen större koll på mer än ett par artiklar i Rock n roll magasin. Nu i somras dök flera av skivorna upp i en loppisback och jag slog till på de två första. Här ska jag skriva om hans första Sordin som havs ut 1972 på Metronome. Skivan bjuder på genuin musik som går från skör visa till rock med både blues och psykedeliska influenser. Lite både Bob Dylan och Janis Joplin på samma album.

Mina favoritlåtar från skivan blir nog Den öde stranden för drivet och gitarrspelet, Min skuld till dig som också har riktigt bra gitarrspel samt sköra och vackra Ett enskilt rum på Sabbatsberg som avslutar skivan. Jag gillar albumet som helhet.

Den öde stranden har en märklig enträgen känsla mycket medryckande och med grymt gitarrspel av Kenny Håkansson och Roffe Wikström. Engagerad ödslig sånginsats.

Nästa låt är akustiska ljuva och lätta Sommaräng. Fint flödande gitarrspel som påminner lite om Joan Baez.

Min skuld till dig en långsamt sökande låt med en tung melankolisk lunk med fantastiskt svävande gitarrspel i flera lager. John sjunger mystiskt men klart.

Om den blå himlen har lite mer orgel i sitt sound och starkt bluesigt gitarrspel. Ett par stopp med snyggt sångarrangemang påminner om Janis Joplins Cry baby.

Långt bort härifrån blandar akustisk och elgitarr på ett svävande sätt. Här sjunger John duett med Marit Bergman. En del munspel förstärker Bob Dylan känslan.

Andra sidan inleder med Är det så det ska va är en lunkande liten countrylåt med inslag av folk och visa. Fin melodi och på ett par ställen körar Marit Bergman.

Får man leva för det känns lite mörkare och en mer mystisk ljudbild med akustisk gitarr i förgrunden och en svävande elgitarr i bakgrunden. I slutet kommer ett fint solo på gitarr.

Svarte kungen har mer tryck i ljudbilden med snygga gitarrtoner som fjädrar och svävar ut ur högtalarna på ett virtuost och varierat sätt.

Skivan avslutas med avskalade Ett enskilt rum på Sabbatsberg. Piano, flöjt och akustisk gitarr ger ett vackert akompanjemang till Johns känslosamt nedtonade och anspråkslösa sång. Ska handla om en händelse när John jobbade på Sabbatsbergs sjukhus.

Melankolisk hårdrock

Amerikanska gruppen Highway bestod av Eric Bannister på bas och sång, Dan Cammarata på trummor och sång och Steve Murphy på gitarr och sång. De spelade in en riktigt bra melankolisk och melodiös privatpressad hårdrocksskiva 1975. De kom från Minnesota men skivan spelades in i Iowa.

Jag upplever musiken som ganska solig men istället för att bli partyrock så håller de en melankolisk reflekterande stil i musiken och sånginsatsen. Lite som att man sitter i den sena skymmningen en midsommarafton och filosoferar.

Mina favoritlåtar från skivan är Look away, Meadow och Tomorrow men hela skivan är helgjuten och ytterst njutbar. Påminner om Morley Grey och lite Quicksilver messenger service speciellt i sista låten.

Skivan öppnar med Too many changes. En hård och mysigt kontemplativ låt med bra sång och gitarr. Väldigt snyggt svävande melodi på ett par ställen. Kokar ihop ordentligt på gitarr i slutet.

Look away har en mer enträgen melodi men med en del melankoliskt svävande toner som rullar in mot stranden i bästa Relatively Clean Rivers anda. Bra sånginsats och lågmäld ångest i gitarrtonerna på vissa ställen.

Pegasus har en snabb stil med mycket bas blandat med en ljust klingande gitarr. Melodin rinner snabbt fram och känns behagligt lösläppt trots tempot.

Seems to me här är sången tillbaka på ett härligt längtande lite dröjande sätt. En somrig lekfull melodi.

Just to be with you har mycket trummor långt fram i ljudbilden som kontrasterar snyggt med melodin och den försiktiga sånginsatsen. Bra gitarrspel som tassar lite i Allman brothers land.

Andra sidan inleder positivt med Bright side. Fint gitarrspel och en genuin sånginsats. Fortsatt grymt trumspel. Bryter melodin halvvägs med en intensiv sekvens av sång och gitarr i snabbt tempo. Fin textrad:

don't hesitate create you are what you are

Meadow har en driven melodi men ändå avslappnad sång. Grymt gitarrspel och trummor låten igenom speciellt i en längre improviserad sekvens med galopperande trummor som är fantastiskt bra. Fint basspel i bakgrunden också.

Slip away har en snabb stil med improvisationer på gitarr med en ljus ton. Mycket dynamik och variation.

Tomorrow inleder med akustiska toner men efterhand växer ljudet men det är dynamiskt hela låten igenom. Ibland rusande och hårt ibland mer sökande och utforskande med blixtrande gitarrtoner tillsammans med trummor och bas. Ibland är det mer melankoliskt med sång. Förvånansvärt melodiöst. En längre jazzig sekvens med trummor och bas är spännande.

Örnen flyger i skymningen

Här kommer en försenad julklapp med en mer okänd stilmässig släktning till Steppenwolf och Creedence Clearwater Revival som heter Blue Mountain Eagle. De blandar hårdare rock med country och får till vissa psykedeliska tongångar allt med ett poppigt angreppssätt. Ibland blir det riktigt bra som i Troubles och No regrets. Deras enda album gavs ut på Atco 1970. Det var självbetitlat.

Gruppen bestod av David Price på gitarr och sång, Randy Fuller på bas, gitarr och sång, Bob Jones på gitarr och sång, Joey Newman på gitarr, piano och sång samt Don Poncher på trummor och sång. De kom från Texas men inspelningen gjordes i Los Angeles.

Coolt rödförskjutet och speglat foto på omslaget. Jag kan nog slänga med Love och Clear Light bland liknelserna också.

Sida ett inleds med Love is here. Stämsång i hårdrockstappning och en del bra surrande gitarr i fin melodi.

Yellows' dream är betydligt mer avskalad med orgel som växer en del. Melodierna påminner om varandra.

Feel like bandit är lite mer stuffig och dansant i sin framtoning. En del spännande gittarrspel med mycket dist.

Troubles ger starka Creedence Clearwater Revival vibbar med en gungande countryinfluerad blues med fläskig takt. Härligt genuin.

Loveless lives är en mer hårt rockande låt som skiftar tempo en del men överlag tämligen skramlig. Mest spännande är bastonerna.

Andra sidan inleder med No regrets som har en uttrycksfull stil med bra stämsång och fina countryinfluerade gitarrtoner med mycket känsla.

Winding your string har en ganska storslagen melodi.

Sweet mama har en ännu starkare hårdare melodi som ger lite Steppenwolf känsla. Avslutar med spännande trummor av olika slag.

Promise of love har bra melodi och stark känslomässig sång i ett snyggt arrangemang.

Trivial sum föröker sig på en mer stuffig variant igen.

Kazakstansk rock

Nu ska jag skriva om något så spännande som ett rockalbum med en grupp från Kazakstan. Gruppen hette Dos Mukasan och deras första album gavs ut 1977 på Melodia. De blandar psykedelisk rock med folkrock med vissa kazakiska influenser på ett fantastiskt sätt. Underbart musikaliskt. Så här kunde Quicksilver Messenger Service ha låtit om de kom från Kazakstan.

Skivomslaget har ett foto av gruppen med röda 70-tals kostymer. På kavajslaget har de kazakiska ornament broderade, sådana ornament kan man se lite varstans i Kazakstan t ex på husfasader eller på gatustenar. Här är ett foto som jag tog i Aktau för snart två år sedan med nybyggda hus med fina ornament på fasaden.

Dos Mukasan bestod av bland annat M. Kusainov, de övriga medlemmarna eller medverkande finns tyvärr inte nämnda på omslaget. I staden Pavlodar i nordöstra Kazakstan har de rest en staty över gruppen.

Jag vet inte riktigt om instrumentet dombra används på den här skivan men det är ett traditionellt kazakiskt instrument som bland annat finns avbildat på en staty av poeten Kashagan Kurzhyman-uly som levde mellan 1841-1929 i Aktau som syns på fotot här intill som jag tog i somras.

Бетпак Дала inleder fantastiskt med en flödande psykedelisk låt med mjuk bas och trummor samt orgel. Droppande utforskande ljud i öppningen. Sen kommer det gitarr ibland och en del mystiska ljud från orgel och snygga måsskrin från gitarren. Ett grymt gitarrsolo ryms också. En ordlös kör kommer in på ett ställe efter ett trumsolo och ger vibbar av skivan Trip thru hell med C.A. Quintet. En del hård och snabb gitarr och bas med känsla innan den flödande ljudbilden hittar tillbaka. Mycket bra trumspel också.

Ахау Бикем har också en episk flödande melodi blandad med en snabbare folkmelodi med en manskör som sjunger medryckande och dynamiskt. En del trumpet är fantastiskt bra på ett majestätiskt sätt. Ett säreget fjädrande ljud på basen.

Аяулым flödar mjukt och vackert med två gitarrer som trakterar melodin med pigga toner. Sen kommer en stark röst in och sjunger med en kör bakom. En del orgel i slutet får de också med.

Лэилим har en driven melodi med trumpetstötar, mungiga och gitarr. En mansröst sjunger vackert. Fin folkrock.

Först ut på andra sidan är låten Туган Жер som också har en underbar melodi med fint driv. Riktigt bra sånginsats med körarrangemang, gitarr och en svepande atmosfärisk orgel. Trummorna går inte heller av för hackor. En del mungigeliknande ljud. Lite vibbar av att gå i en botanisk trädgård när några fina gitarrtoner klingar ut.

16 Кыз har en säregen både snabb och långsam melodi som pendlar in och ut ur varandra. Bra sånginsats och ett mjukt basljud.

Куэ Бол här lyckas de få till en fin 50-talsrocksballad toppad med folkmusik. En del underbar lyrisk gitarr både ensam och i samklang med orgel.

Сулу Кыз är en liknande medryckande folkmusiksmelodi i rocktappning. Riktigt behaglig sång med fina stämmor. Man får känslan av två personer som söker varann i ett böljande vårlandskap.

Skivan avslutas med Куанышым Менин. En pigg melodi och medryckande med fint gitarrspel. Sången är underbar med kör och en sångare som sjunger med variation och värme.

Mer psykedeliskt

MaidaVale har kommit ut med sitt tredje album. Det heter Sun dog och kom den 3:e maj nu i år 2024 på Silver dagger. Jag har sedan tidigare deras första album som jag också skrivit om här på bloggen. Andra skivan har jag missat men kommer införskaffa den snart. Man känner igen sig på den här skivan med ljudbilden men de har utvecklats och bjuder på mer psykedelisk variation i ljudbilden. Jag gillar det hårt distade bas och gitarrspelet som ger en effekt av blixtrande brus men ändå melodiskt. De har bättre sånginsats här också med fler nyanser.

Mina favoritlåtar är Daybreak, Vultures och Perplexity men hela skivan kommer fortsätta snurra ofta här hemma.

Faces (where is life) har ett hårt och drivet tempo med bra gitarrspel och några drömska svävande partier.

Fools har ett medryckande tempo med bra och varierat gitrarrspel med mycket fjädring i tonen. Melodin är ganska stark och de får med fina gitarrimprovisationer.

Give me your attention växlar mellan häftigt surrande gitarrspel och två olika sångröster som sjunger i lugnare luftiga mellanspel. Efter ett tag kommer en mer drömsk sekvens dallrande gitarrtoner.

Daybreak har en positiv driven känsla med bra gitarrspel där de får till en bra psykedelisk känsla. Eko på sången ger en märklig kontrast.

Vultures har en mörkare känsla men är medryckande och taktfast. Bra sånginsats och gitarrspel i ett längre improviserat parti med mycket energi speciellt när de distar ner allt i ett bascresendo i slutet.

Wide smile, all is fine inleder andra sidan. Spännande och varierade gitarrtoner speciellt några luftiga passager en bit in i låten.

Control är som ett långt hyptoniskt ganska hotfullt mantra.

Pretty places har en behaglig atmosfär med mycket driv men nedtonat.

All dagar här är texten på svenska i ganska drömsk låt.

Perplexity har ett återhållet driv med trummor och hårt distade bastoner som ger blixtrande brus i en väldigt dynamisk låt. Bra sånginsats.

Brokigt men sammanhållet

Nu har jag köpt några delar ur Hans Pokoras bokserie Record collector dreams. Spännande böcker där fokus inte ligger på en specifik geografisk region eller en så snävt definierad tidsperiod som andra liknande böcker. Det lite tråkiga är att det endast ges minimal information om varje skiva, som land och utgivningsår samt en bedömning av genre och hur sällsynt den är.

Albumet jag ska skriva om här finns med i första delen 1001. Det är ett album med gruppen/personen One St. Stephen som gavs ut 1975 på Owl och är självbetitlat. Etiketten har en annorlunda men snygg design som skiljer sig från andra album på Owl som verkar ha en liten tecknad uggla och en Owl-logga istället. Mitt exemplar har dessutom en liten dedikation från One St. Stephen skriven på framsidan.

Skivan är rik på olika ljudbilder och olika infall med både längre flödande psykedeliska låtar och agressiva och vilda låtar men det smälter ihop på ett mycket genuint sätt. Många olika instrument finns med och de används precis rätt och ligger ofta tydligt i mixen. Flöjten får de in väldigt snyggt men även ljud som jag gissar kommer från en synth. Först och främst är det gitarr, trummor och bas som dominerar musiken. Sånginsatsen skiljer sig också åt mellan låtarna på ett medryckande och temperamentsfullt sätt. I vissa låtar påminner musiken om t ex Ultimate Spinach för instrumenten eller Ohio-bandet Morley Grey för atmosfären.

Det där med temperament ska enligt inlägg på Discogs komma ifrån att musiken var tänkt som ett soundtrack till en film. Musiken har verkligen båda olika och djupa stämningar så det verkar inte otroligt.

One St Stephen bestod bland annat av Charles Bleak som jag har skrivit om här på bloggen tidigare. Andra namn är One St Stephen själv som skrivit musiken och alla utom en låt som Bill Blechschmid komponerat, Franklin Reynolds, Bruce Roberts, David Finneran, David Pierce och Danny Lawson medverkar också. De kom från Ohio i USA.

Mina favoritlåtar från skivan är November Edgar, November, Nightly drift och Old man men hela skivan är underbar, brokig men ändå sammanhållen.

November Edgar är en lågmäld och dynamisk låt med en stark melodi och lyriska gitarrslingor som är avslappnade i fin kombination med bakgrundskompet. I mitten har de ett improviserat parti som är riktigt bra där gitarren är först ut och sedan kommer lite elektroniska ljud.

November här har de ett spännande driv men inleder med mystiska toner på flöjt. Bra gitarrspel och ett bra svung i sången.

You maybe religious byter skepnad till en komplett galen men musikalisk låt. Sången halvt vrålas fram i kaotisk takt och det är bra gitarrspel med ett medryckande tryck.

Nightly drift återknyter till inledningen med en lågmäld flödande melodi. En del piano i början och sedan riktigt bra gitarrspel med improviserade solon med mycket temperament. Sedan kommer det mer reflekterande pianot tillbaka. Mycket bra sånginsats också.

Old man har en fantastisk ljudbild med flöjt, gitarr och bra tryck i sången. Melodin har ett otroligt driv och är mycket medryckande.

Junkie's lament inleder med ett kärnfullt trumsolo och har en vild framtoning med rå sång och vilt ackompanjemang som är kaotiskt men musikaliskt. Lite Spirit över den märkliga rytmiken det kanske.

Twelth St. shuffle har en speciell lite jazzig melodi med gitarrspel, bas och sång i en omväxlande dynamik. Sången är också lite annorlunda med en mjuk men retsam stil.

Richer you get har en vild framtoning med trumpet och munspel i härligt samspel med gitarr och rå sång.

Dash in the rocks har en luftig surrande orgel eller en synth som bygger melodin. Efter ett tag kommer sången in. Skivan avslutas med lite av låten baklänges.

Skorpionens dans

Shocking blue var en grupp från Nederländerna. Scorpio's dance från 1970 var deras tredje LP och den gavs ut på Pink elephant men min kopia är den tyska utgåvan på Metronome.

De bjuder på en blandning av lite folk och country i några låtar över till psykedelisk rock och även lite pop. Mariska Veres är riktigt bra på sång i flera av låtarna. I en låt påminner hon om Grace Slick i låten White rabbit. De övriga medlemmarna är Robbie van Leeuwen, Klaasje van der Wal och Cornelis van der Beek. Skivan spelades in i USA.

Mina favoritlåtar från skivan är Deamon lover som är en fantastisk episk låt med psykedeliskt flyt, Scorpios dance som också går i en liknande stil samt I love voodo music som har ett spännande folkrocksound.

Scorpio's dance (first movement) inleder med några akustiska gitarrtoner och sedan en ensam baston som ringer ut. Ingen sång.

Alaska country här står Mariska för sången. En svängig låt med lite country och bluesfeeling men även lite psykedeliskt med långa ödsliga toner på orgel och gitarr i ett mellanspel.

Sally was a good old girl är en svängig countrylåt åt rock n roll korsat med bluegrass hållet.

Deamon lover är en fantastisk låt. Lång och med en bra melodi som byggs upp anspråkslöst, fin sånginsats med mycket känsla och riktigt bra sparsmakat episkt gitarrspel. Det finns en aning av flöjt eller orgel i bakgrunden ibland. Gitarrspelet är lite blandat akustiskt och elektriskt som jag är svag för. I några passager med sorgsna gitarrtoner påminner melodin märkligt nog starkt om låten The Model med tyska Kraftwerk.

Första sidan avslutas med en instrumentallåten Scorpios dance. Den öppnar med flyhänt spelad akustisk gitarr. Sedan fylls det på med taktfast bas och gitarren ljuder mer som spansk gitarr. Efter hand kommer det en del flöjt. Allt är väldigt meldiöst och föjsamt i en fin improviserad stil.

Andra sidan inleder med poppiga och dansanta men varierade Little cooling planet. En del gitarr och körande.

I love voodo music har ett stillsamt anslag med anspråkslös sång och fint gitarrspel. En fast takt i bakgrunden ramar in låten som har ett säreget folksound. En bit in i låten blir det istället rytmiska bongotrummor och olika fågelljud. Sen avslutas den som den började.

Seven is a number in magic är en mer poppig låt med en mycket repetetiv rytm. Lite munspel förgyller.

Mer pop med Keep it if you want it som får mig att tänka på The Kinks och deras You've really got me. En bit in i låten räddar de upp den med ett snyggt solo på trumpet och bastuba.

Water boy avslutar skivan. En massa sitar och en spännande sånginsats där Mariska påminner om Grace Slick.

En mörk historia

I bloggens barndom så skrev jag om Amboy dukes debutalbum. Nu är det dags för deras andra album som heter Journey to the center of the mind. Det gavs ut 1969 också på Mainstream. Tyvärr inte samma typ av snygga tecknade psykedeliska omslag som bolaget brukar köra med.

En ganska mörk historia och med en extremt störande sånginsats på några av låtarna på första sidan. Titellåten och några fler låtar är bra men jag gillar det mer bluesiga första albumet bättre.

Mississippi murderer har en extremt störande och tillgjord sånginsats. Själva kompet har ett bluesigt sväng men det känns inte äkta.

Surrender to your kings ger ett stressat intryck med ett ganska hårt komp som känns lite kusligt med orgel, trummor och tuff gitarr. Sånginsatsen är återigen teatral och märklig.

Flight of the byrd har ett märkligt riff som påminner om en marschlåt. Spännande ljudbild med trummor en del piano och mycket gitarr. Ingen sång.

Scottish tea har hyfsat normal sång och bra tryck i gitarrspelet.

Dr. Slingshot har en vild framtoning med mycket gitarr som studsar runt i en okontrollerad stil med en skruvad mörk underton.

Andra sidan inleder med Journey to the center of the mind skivans bästa låt. Bra gitarrspel och en triumfatorisk omväxlande melodi. Rolig text så klart med rader som

take a ride to the land inside of your mind

. Några pianotoner kan också höras. Ett snyggt bassolo får de också med.

Ivory castles har fina vinande långa gitarrtoner till en poplåt sångmässigt. I ett mellanspel är det lite marscherande hotfull gitarr med rusande takt.

Why is a carrot more orange than an orange fortsätter i en liknande galloperande stil men med en lugnare gitarr och inte lika poppigt.

Missionary Mary fortsätter i samma lite poppiga stil men med ett visst skrämmande anslag i gitarr och växlingar i melodi och ljudbild.

Death is life här är det en ganska stressande orgel som dominerar låten.

Saint Philips friend har en långsammare stil med mestadels sång i intressanta arrangemang.

I'll prove I'm right fortsätter i en lugnare popstil. En del vass gitarr.

Conclusion är en ganska snyggt gjord talad låt till en bra komp med lågmäld gitarr, orgel och piano.

Spännande trumpet och hårdrock

Engelska gruppen T2 bjuder på endast 4 låtar men med mycket innehåll på sin enda skiva It'll all work out in boomland på Decca utgiven 1970. Mitt exemplar är enligt Discogs den andra brittiska pressningen. Intressant nog finns det ganska många originalutgåvor av skivan så de borde ha fått en stor spridning men ändå är det ett okänt namn utanför skivsamlarkretsar. Omslaget har en kul och lagom knasig teckning med lite Det susar i säven tema tror jag. De får även med en ortodox lökkupol av någon anledning.

Musiken är till stor del hårdrock men med variation, fantastisk dynamik och många olika instrument. Det är en del progressivt med många skiften i melodi och ljudbild men ändå mer åt det psykedeliska hållet tycker jag. De sjunger bra. Påminner om Blue Cheer i någon låt, kanske lite om Dust men mer vilt och kanske lite åt Dragonfly-hållet.

Hela skivan är bra men ska jag välja ut en låt får det bli No more white horses som har allt från sprött till hårt och riktigt bra gitarrspel i samspel med allt annat. Man hör något nytt varje gång.

T2 bestod av Bernard Jinks på bas och sång, Peter Dunton på gitarr och sång samt Keith Cross på gitarr, diverse klaviatur och sång. Spännande att trumpet inte är med bland instrummenten som spelas det förkommer nämligen en del trumpet ljud i musiken men det kanske skapas av någon slags moog-liknande instrument.

In circles inleder med ett komp med tyngd som ljudbilden sedan varieras runt. Ibland är tungt och olyckbådande och andra stunder är det mer sökande och snabbt. En del sång också. Ett trumsolo lyckas de bra med eftersom det samverkar med gitarr och bas på ett snyggt sätt.

J.L.T. har en annan ljudbild med lite piano i början sedan ett orgel eller nästan stråkliknande ljud som spelar melodin på ett luftigt sätt. Det kommer även en del fina trumpetljud i pampiga melodiösa passager.

No more white horses inleder tungt och olycksbådande med ett sparsmakat riff som upprepas med tyngd på trummor och bas sedan blir det fullt ös med gitarr i spännande improvisationer. Efter ett tag tillkommer istället trumpet och riffet lättar upp litegrann och det kommer lite sång till ett temperamentfullt komp med blandat elektrisk och akustisk gitarr. Sedan blir det ett fantastiskt gitarrsolo. Melodin skiftar och det blir en del riktigt fin stämsång till hårda gitarrtoner med en del piano också i en kombination som ger Blue Cheer en match. Pianot byts ut mot trumpet på ett snyggt sätt efter ett tag. Sedan blir det hårda smattrande trummor och dova bastoner med en gitarr och det kokar ihop till en sista ton som kunde vara ett tåg som bromsar in vid en station.

Andra sidan innehåller bara en låt Morning. Episk inte bara med sina 21 minuter. Mycket dynamik med spröda akustiska partier och rika partier med elgitarrimprovisationer och riff av högsta klass. Bra sånginsats också. Ibland är det riktigt snabba hårda riff med mycket bas och rusande trummor. Ibland lite mer andutrymme mellan tonerna. Sedan kommer det lugnare och reflekterande tillbaka igen. Senare blir det psykedeliskt med mardrömskliknande toner som har en speciell atmosfär. Efter det stärks melodin med trumpet ett euforiskt parti med rusande trummor och bra gitarrspel som utvecklas i en spännande galloperande call and answer mellan trummor och bas och gitarr. Avslutar med den vackra spröda ljudbilden från inledningen av låten som till slut kokar ihop med fullt ös på trummor och gitarr samt stämsång. Riktigt bra.

Alice Cooper i Twin Peaks

Kanske för att jag tittar på Twin Peaks nu på kvällarna så fick jag en association dit från titellåten Killer från skivan Killer med Alice Cooper från 1971. Den gavs ut på Warner bros. records. Min kopia är den tyska utgåvan. Låten har den här mörka skruvade stämningen som vissa scener i tv-serien har. Annars är ju tv-serien 50-talsinspirerad på något sätt i estetiken och har en fantastisk dialog och humor. Personerna är märkligt genuina och äkta mitt i all absurditet

Albumet Killer har ett par låtar som andas rock n roll men även mer episka psykedeliska toner och hårdrock. Jag gillar den här skivan. Mina favoritlåtar är Be my lover, Halo of flies och Desperado som alla bjuder på riktigt bra melodier och mycket stämning.

Under my wheels har ett snabbt tempo med lite rock n roll känsla på trumpet och piano. När det kokar ihop ordentligt får jag nästan lite New Orleans vibbar.

Be my lover fortsätter med en solig och medryckande melodi. Bra rock n roll känsla i gitarren och en fin sånginsats.

Halo of flies har en annorlunda mer psykedelisk stil med mycket variation i ljudbilden. En del riktigt bra gitarrspel med en fin fjädrande ton. En bit in i låten blir gitarrljudet mer hårdrocksinfluerat och tempot snabbare. Stämmningen i låten förstärks när några ökenaktiga toner på gitarren kommer och sedan några vackra stråkpassager. Sedan följer ett avsnitt med starka trummor mot ett fint drivet grundkomp som sedan växer i styrka. En del orgel också tror jag.

Desperado öppnar med vackra akustiska toner och ett rullande vågljud sedan kommer ett instick med hårdare gitarr och sång. I slutet får de med ett vackert stråkparti.

Andra sidan inleder med You drive me nervous har ett rejält hårdrockssound med fin variation.

Yeah, yeah, yeah är en medryckande låt med ett snyggt riff.

Dead babies har en annorlunda atmosfär med en mardrömslik inledning och sedan melodiöst rockande för att återgå till en mer stillsam men driven ljudbild och tillbaka igen.

Killer inleder med skrämmande och ganska dissonanta ljud som andas mer jazz än rock. Efter hand kommer dock gitarren igång och de får till en intressant melodi med en skrämmande underton. Sen kommer en sekvens med märkliga rop. Avslutningsvis spelar de nästan kyrklig orgel till ett förebådande trumkomp som är riktigt bra.

Svensk hyllning till Janis Joplin

Albumet Joplin på svenska med Caroline af Ugglas kom 2007. Där hade Caroline översatt ett gäng av låtarna som Janis Joplin sjöng på sina tre album till svenska. Bra översättningar och framförda med en väldigt liknande musikalisk känsla både i sång och i komp. Lagom till Record store day den 22 april 2023 släpptes albumet igen för första gången som en LP på Siloton. Alla texterna finns tryckta på innerpåsen.

Om jag minns rätt så berättade Caroline i ett radioprogram eller kanske i TV att hon först hade hört en greatest hits samling med Janis som hon fastnade för under en resa i Spanien. Jag gissar att det är samlingen med omslaget där Janis sitter på en motorcykel. Den här skivan kan liknas lite vid en greatest hits samling där alla de bästa låtarna är med. Bara att de är översatta till svenska på ett väldigt naturligt sätt. Ljudbild och arrangemang ligger som sagt förbluffande nära ursprungsversionerna av låtarna.

Låtarna följer inte någon kronologisk ordning utan det blandas på ett bra sätt från Big brother and the holding company, Kozmic blues och Full tilt boogie. Mina favoritlåtar från skivan är En del av mitt hjärta och Coo coo. De är nog som bäst i Big brother and holding company materialet.

Medverkande musiker är Mattias Torell på gitarr, Andreas Dahlbäck på trummor, Jerker Odelholm på bas, David Nyström på piano och orgel, Patrik Skogh på trumpet och Magnus Lindgren på saxofon.

Inleder starkt med En del av mitt hjärta. En översättning av Piece of my heart. Komplett med gitarrsolon och till och med de lyriskt spruckna gitarrtonerna. Caroline sjunger med inlevelse och de har med bakgrundssång på rätt ställe också.

Gråt älskling som i original heter Cry baby är nästa låt. Här sitter det talade partiet riktigt bra och de får med de varma orgeltonerna.

Ta för dig när du kan fortsätter med en låt till från Kozmic blues Get it while you can.

Bobby McGee som förstås är en version av Me and Bobby McGee. En översättning som kommer väldigt nära originalet. Faktiskt lite mer countryinspirerat gitarrljud här än i Full tilt boogie band och Janis version.

Lilla flicka sorgsen stillsamt, intimt och vackert som orignalet Little girl blue.

Gå vidare som är översättningen av Move over. Gitarr och orgel ger en fin ljudbild.

Andra sidan inleder med Förlåtit eller Misery'n i original. Har en fin tät atmosfär.

Att älska någon är Carolines tolkning av To love somebody. Komplett med fina blåsarrangemang.

Coo coo heter samma som originalet. Enda låten från debutskivan. Mycket bra driv med trummor och gitarr.

En övergiven kvinna i original A woman left lonely. Fina orgel- och pianotoner. Caroline sjunger starkt.

Pröva mig Gud är en översättning av Work me Lord. Påminner mycket om originalet.

Begynnande stilbyte

Fjärde skivan med Blue Cheer gavs ut på Philips 1969. Här har de tagit ett steg ifrån den vilda psykedeliska rocken från deras två första album men de har inte hittat den mer countryrocksinfluerade stilen som de har på sina sista två album heller. Ett småtrevligt album att lyssna på men inget som sticker ut.

Här bestod Blue Cheer av Dickie Peterson på bas och sång, Bruce Stephens på gitarr och sång, Ralph Burns Kellog på piano och Norman Mayell på trummor. Gary Yoder från Kak bidrar med ett par låtar.

Fool inleder riktigt bra med gitarr och snygga instick på piano och munspel. Låten har ett fint driv.

You're gonna need someone lugnar tempot men har mycket intensitet ändå med en del bra gitarrspel och trevlig rytm.

Hello L. A., bye bye Birmingham här fyller de på orgel. Inspirerad sånginsats.

Saturday freedom har ett dynamiskt trumspel och ett avsnitt med dallrande bas, gitarr och piano som är väldigt snyggt.

Ain't that the way (love's supposed to be) har ett hårt driv med en del orgel och improviserat gitarrspel.

Rock and roll queens har ett ganska tamt surrande gitarrljud.

Better when we try har en trevlig melodi och en del gitarr och orgel.

Natural man har också en medryckande melodi och en bra sånginsats med maffiga trummor ett snyggt gitarrsolo.

Lovin' you's easy här breddar de soundet med lite akustisk gitarr i mixen.

Skivan avslutas med The same old story. Ett sparsmakat ljud i inledning i en tung bluestakt med lite piano och varierat gitarrspel med små knorrar att dras med av. Fin lite galen stämsång får de också med.