Innehållsrik country

Gordon Lightfoot gick bort den 1 maj 2023. Han skrev sin fantastiska låt In the early morning rain 1964 och den har gjorts i många underbara versioner. Jag har bara ett album med Gordon det heter Cold on the shoulder och gavs ut på Reprise 1975. Här finns inte just den låten med men albumet är ändå en riktigt bra country och folkskiva med en rik ljudbild.

Mina favoritlåtar på skivan är Cold on the shoulder, Bells of the evening och Cherokee bend. Men hela skivan är riktigt behaglig att varva ner med så här i juletid.

Inleder med kraft i den medryckande countrylåten Bend in the water. Bra med melodi med en gitarr som krydda här och där. Bra sånginsats och spännande stråkar.

Rainy day people är dämpad och sentimental. Långa countrydoftande toner på pedal steel gitarren och svepande stråkarrangemang.

Cold on the shoulder har en lågmäld framtoning men med ett snabbt och ändå anspråksköst komp. Fina pigga gitarrtoner som tassar fram.

The soul is the rock inleder långsamt men kommer igång med en mer kraftfull ljudbild.

Bells of the evening här drivs melodin av ett piano på ett behagligt sätt. En berättande stil.

Rainbow trout har en vacker melodi och Gordon sjunger väldigt innerligt till ett fint gitarrkomp.

Andra sidan öppnar med A tree too weak to stand har en traditionell folkvisekänsla. Lite åt det irländska hållet.

All the lovely ladies har ett avskalat komp med ett ganska snabbt driv med trumaktigt gitarrspel.

Fine as fine can be har en fin melodiös countrystil med gitarr, stråkar och piano.

Cherokee bend är rytmisk och ganska snabb i takten med ett rejält komp. Fina gitarrknorrar kommer in snyggt i låten i flera lager känns det som.

Now and then fortsätter i en klockren melodiös lekfull countrystil.

Slide on over har en mer rock n roll influerad takt som på något sätt får mig att tänka på Crazy little thing called love med Queen. Ett spännande gitarrljud.

Rockigt är bäst

Det var ett tag sedan som jag skrev om en privatpressad skiva. Så nu ska jag skriva om en skiva som heter Sweet inspiration med R. Trusty tyvärr utan något fullt förnamn. Skivan spelades in 1978 hos Chaton recordings i Scottsdale Arizona. Jag har sökt i BMI-databasen men utan att hitta några av låtarna. Så inget mer om namnet där heller.

Förutom Trusty själv på gitarr och sång så medverkar Ray Cork Jr på bas, piano och kör, Tom McCormick på trummor, Frank Smith på flöjt, och David Drury på gitarr.

Musiken är som bäst när de rockar till det och de får till bra countryrock som påminner om Crosby, Stills and Nash litegrann. Mina favoritlåtar från skivan är Have you ever loved och I want to love you.

Sweet inspiration har en glad framtoning med en del snygg countryrocksinfluerad gitarr. Fin sånginsats med stämsång på några ställen.

My sweet lady är en långsam nästan lite Frank Sinatra möter Elvis Presley i folkrocksland över låten. Bahagligt gitarrspel och Trusty har en fin röst. En John Denver låt, annars är skivans alla låtar Trustys egna.

Tryin' har en snabbare men mjukt flödande melodi. Hoppfull och glad sånginsats. Lite Bob Dylan feeling.

Clouds har en annorlunda ljudbild med handklapp som ger en dansant och okonstland karibisk stämning. Även lite flöjt här tror jag.

Time har en väldigt vag melodi men med ovanligt fågelkvitter.

Two time loser här blir det mer elektriskt komp och en mer rockig framtoning. Väldigt taktfast.

Andra sidan inleder med Have you ever loved har lika delar countryrock alá Crosby, Stills and Nash och en blekare balladstil.

I want to love you har ett spännade fjädrande gitarrljud och ett bra tryck i vissa delar av låten speciellt i ett parti med en blandning av akustisk gitarr och den elektriska fjädrande gitarren.

How many times har en ljudbild med orgel och piano samt lite gitarr.

I'll take you today är en långsam folkmelodi i lite Linda Perhacs möter Harry Belafonte stil.

Avslutande låten Remember fortsätter i ett långsamt tempo med akustisk gitarr och lite flöjt.

Brett spektrum

För ganska exakt 8 år sedan så skrev jag om Judee Sills första album och här kommer ett inlägg om hennes andra och sista album Heart food. Det gavs ut 1973 på Asylum records. Jag har den brittiska utgåvan. Ett textblad följer med.

En singer songwriter skiva men med ett speciellt anslag av rock och country och i sista låten även en sakral antydan. Mina favoritlåtar blir nog There's a rugged road och de båda avslutande låtarna When the bridegroom comes och The donor.

There's a rugged road inleder vackert med en medryckande melodi. Judee sjunger bra och ackompanjeras av stråkar och lite gitarr. En bit in i låten blir det lite countryfeeling med pedal steel gitarr men inledningsvis är det mer folkrock.

The kiss här har sången mixats på ett märkligt lite mystiskt sätt och det är en del stråkar, piano och orgel som ger en speciell ljudbild.

The pearl har också den märkligt mixade sången på några ställen. En fin orkestral ljudbild med blås och stråkar men som ändå får till en folkcountrykänsla. Kanske på grund av ett trevligt gitarrplink.

Down where the valleys are low har en svepande countryinfluerad melodi.

The vigilante lyfter in lite bluesiga element med munspel med country eller folkrocks-aktigt gitarrspel. Efter hand kommer stråkar in som ger ett fylligt sound.

Soldiers of the heart inleder andra sidan. En lite mer rockig låt och ganska bra tempo.

The phoenix har en fin atmosfär med gitarr och piano samt lite kör på ett par ställen.

When the bridegroom comes har en fantastisk melodi som byggs upp av piano som spelas på ett säreget dröjande och dynamiskt sätt. Judee sjunger med mycket engagemang och temperament. Lite Carole King feeling faktiskt.

The donor har en sorgligare ton med piano och något slags klockspel. Hummande sång i flera lager som för tankarna till en sakral miljö. En bit in i låten kommer vanlig sång in. De säger faktiskt Kyrie eleison som är grekiska för Herre förbarma dig.

Sorgligt men upplyftande

Terry Jacks är känd för att han hade en stor hitlåt Seasons in the sun från 1973. Men det är ändå fler än de flesta och han gav även ut flera skivor senare. Hans hitlåt var med på albumet Seasons in the sun. Mitt exemplar gavs ut i Tyskland på Bell records 1974 men originalet gavs ut 1973 på Goldfish records i Kanada.

Två av låtarna är skrivna av Craig Wood som var medlem i bandet Papa Bear's Medicine Show som gav ut ett privatpressat album 1971 som finns beskrivet i Acid Archives.

Mina favoriter från skivan är I'm so lonely here today och titellåten Seasons in the sun förstås. Fyra av låtarna på skivan är Terrys egna kompositioner.

Inleder melodiöst med Concrete sea. I ett fint tempo. I'm gonna love you too påminner starkt om Buddy Holly viket inte är så konstigt eftersom Joe Mauldin, Niki Sullivan och Norman Petty är upphovsmännen bakom låten.

Pumpkin eater fortsätter i en mjuk melodiös anda. Again and again är lite långsammare men fortfarande trevlig lyssning. Since you broke my heart har en del sitar som bygger en trevlig ljudbild. Fire on the skyline bjuder på en stressad och tät melodi med piano och gitarr.

Andra sidan inleder med The love game som påminner lite om Downtown men med en viss japansk antydan. I'm so lonely here today har en fantastisk anspråkslös och sorglig liten melodi. En del orgel och trumpet och Terrys fina röst.

It's been there from the start har en ganska stressad filmisk stil. Sail away är en ganska vacker böljande duett med en kvinnlig röst.

Seasons in the sun avslutar skivan. En fantastisk text så sorglig och så sångvänlig. Melodin är medryckande och sorglig men på samma gång upplyftande.

Kaxigt medryckande

Sixto Rodriguez blev välkänd i Sverige med dokumentärfilmen Searching for Sugerman från 2012 av svenske regissören Malik Bendjelloul. Dokumentären kretsar egentligen kring hur populär Rodriguez var i Sydafrika och att han själv inte alls kände till det. Men han gav ut en skiva 1981 i Australien och han turnerade även där så han hade kontakt med musiken genom åren. Kollar man på Discogs så var han även populär i Rhodesia som senare blev Zimbabwe.

Här tänkte jag skriva om hans andra skiva som jag kom över på skivmässan i Linköping för tre år sedan om jag minns rätt. Det är den brittiska utgåvan från 1971 utgiven på A&M records. Tyvärr har någon tidigare ägare rivit bort utviket på omslaget men själva skivan är i utmärkt skick utan några repor.

Musiken är varierad med fantastiska arrangemang och bra känsla för ljudbild med fina kombinationer av hårdare elgitarr, akustisk gitarr och stråkar. Rodriguez röst är tydlig och har en skämtsam ton och den ligger långt fram i mixen. Lite lojt kaxig 60-tals Bob Dylan över det hela.

Climb up on my music inleder skivan med en snabb och medryckande melodi. Bra och varierade arrangemang med bra gitarrspel och ett tufft bakgrundskomp. Gillar mixen av elektriskt och akustiskt.

A most disgusting song är en skum country och blues låt med talad sång som berättar på ett medryckande vis.

I think of you har båda glittrande gitarrspel och fina stråkarrangemang i en melodiös poplåt.

Heikki's suburbia bus tour har en tyngre rockig stil med en stabil takt.

Silver words? är en stämningsfull låt med vackra arrangemang och bra sånginsats.

Andra sidan inleder med Sandrevan lullaby - lifestyles nästan ett klassiskt stycke. Lite sorgligt men vackert. Efter ett tag kommer bongotrummor och sång in och låten får en annan karaktär och ett annat tryck. En medryckande kombination av stråkar och en hårdare framtoning.

To whom it may concern är en mer berättande popmelodi.

It started out so nice fortsätter med en berättande stil med en avskalad akustisk gitarrmelodi.

Halfway up the stairs är en positiv och medryckande melodi. Har ett spännande basljud och en fin kombination av countrygitarr och stråkar.

Låten Cause avslutar skivan. Har en dyster text men snygg instrumentering med gitarr och stråkar som bygger en fin melodi.

Både likt och olikt

Karen Beth bjuder på en blandning av countryrock, folkrock och blues i en singer/songwriter-stil på sin andra LP. Den heter Harvest och gavs ut 1970 på Decca. Alla texter är tryckta på skivfodralet.

Hon skrev de flesta av låtarna själv och hon sjunger och spelar gitarr på låtarna. Det är mestadels akustisk musik men på samtliga låtar utom en så medverkar minst en annan musiker. Musiken är både lik mycket annat och inte exakt likt något annat heller. Jag nämner ändå Karen Dalton och Judee Sill. Det melodiskt och positivt men inte uddlöst.

Mina favoritlåtar blir nog The way back, Hold tight och speciellt den avslutande Up to my neck in high muddy waters den har ett väldigt bra arrangemang.

Like Wine To Me inleder i melodiös countrystil. Ljuvliga toner på pedal-steelgitarr. Last time fortsätter med melodiös lugn countryrock. Sometimes true här korsas countryrock med folkrock. The way back har lite mer tryck i melodin. Bra sväng. Hard luck mama är mer jazz med en del trumpet och ganska snabbt spel.

Andra sidan inleder med Hold tight är trevlig driven blueslåt i positiv stil. En del munspel och en bra sånginsats. Gentle place (song for Tom) har en lågmäld orgel och gitarrspel. I'm no good for you här blir det folkrock. No apologies har vackert gitarrspel i två lager. En duett i bra arrangemang mot slutet. Ribbon har bra gitarrspel.

Up to my neck in high muddy waters är inte riktigt en blues trots mycket munspel. Bra arrangemang med sång och munspel i en fin kombination och en medryckande melodi. En del piano kommer in i låten också. Mycket bättre än Stoney Ponys version.

Nykter oboe

Det är roligt att hitta ny musik. I Aktau i Kazakstan i april förra året hörde jag för första gången låten Twist in my sobriety med Tanita Tikaram och fastnade direkt. Låten finns med på hennes första album Ancient heart som gavs ut 1989 på WEA. Hon var bara 19 år när det spelades in.

Omslagsbilden verkar vara tagen vid en gammal ruin på engelska landsbygden. Tyvärr har jag inte kunnat hitta någon information om var eller vad.

Tanita har skrivit alla låtar själv och texterna finns tryckta på skivpåsen. Hon sjunger på ett okonstlat, ärligt och dynamiskt sätt med en fin röst. Musiken är pop men med stänk av andra stilar som reggie, folk och country. Ljudbilden är varierad, genuin och äkta med både stråkar, blås, piano, oboe och gitarr. Flera musiker bland annat Rod Argent medverkar på skivan.

Inleder glatt och melodiöst med Good tradition. Bra blås och riktigt bra fiol på sina ställen.

Cathedral song har en lugnare stil, behaglig och melodiöst.

Nästa låt Sighing innocents känns nästan som en reggie-låt.

I love you är en ganska tung och lite mystisk låt.

World outside your window återvänder med gladare humör, fina orgelslingor.

For all these years är väldigt långsam.

Andra sidan inleder med den fantastiska låten Twist in my sobriety som har en sparsmakad atmosfär och ett grymt lågmält driv med bas och Tanitas sång. Melodin, tillsammans med slingan på oboe som kommer in perfekt, är vacker och medryckande. Både mörk och vacker samtidigt.

Poor cow är en fin lättsam poplåt.

Nästa låt är en glad blueslåt He likes the sun med angenämt gitarrspel och väldigt bra dynamik.

Valentine heart framförs på piano på ett trevligt stämningsfullt sätt. Även en del fiol.

Skivan rundas av med låten Preyed upon. En låt som växer allteftersom fler instrument kommer in och melodin blir tydligare. Den öppnas upp på ett fint sätt.

Bra låtar med Lou Reed

Lou Reed var en av medlemmarna i Velvet Underground som jag skrivit om flera gånger. Han gjorde flera soloalbum varav Coney Island baby från 1975 utgivet på RCA är det enda som jag hittills har i samlingen. Det är fyllt av vacker melodisk och varierad rockmusik.

Konserten som Ebbot Lundberg hade i Jönköping på Spira i december 2013 efter Lou Reeds bortgång med covers på Velvet Underground och Lou Reed låtar håller jag som en av de bästa konserterna jag hört.

Jag gillar Lou Reeds sångstil som är både anspråkslös och trevlig men samtidigt med ett bra driv och en viss coolhet. Ackompanjemanget är genuint och bra.

Crazy feeling inleder i positiv stil.

Charley's girl har en lite mer reflekterande och lugn stil.

She's my best friend inleder i en snäll uppriktig stil med fin gitarr. En bit in i låten stiger den i intensitet men den behåller hela tiden sin uppriktighet och anspråkslöshet. I slutet kommer fantastisk lätt och flyhänt gitarr och trevlig körsång i ett kokande bubblande slut.

Kicks har en coolare stil. Ovanlig ljudbild med nedtonat sorl i bakgrunden men den är ändå tveklöst genuin och musikalisk.

Andra sidan inleder med A gift är en mjuk liten låt.

Ooohhh baby har lite mer rock n roll känsla.

Nobody's business har mycket atmosfär med majestätiska trummor och cymbaler i inledningen. Lugn anspråkslös gitarr och trevlig sånginsats.

Titellåten Coney Island baby avslutar skivan. En väldigt lugn låt med reflekterande lyriskt gitarrspel. En del fina växlingar i dynamik och temperament.

Familjen Wray

Ett album gjort av Link Wrays storebror Vernon Wray. På vissa av Links skivor verkar han kalla sig Ray Vernon. Jag tror i alla fall att det är samma person. Det här albumet är inspelat i Arizona istället för Maryland. Men på Links etikett Vermillion. Utgivet 1972. I början av 70-talet var Link Wray och de andra verkligen produktiva.

Musikaliskt är det mer country och mer reflekterande melodier med lite mer sorgsen eftertänksamhet. Påminner ibland om andra Wray skivor. Link Wray medverkar naturligtvis. På gitarr och mandolin bland annat. Vernon har själv skrivet samtliga låtar och han sjunger på ett genuint sätt.

Facing all the same tomorrows inleder skivan. Ibland nästan ohörbart med en uppgiven röst som sjunger. Sen klipper det i ibland med piano och gitarr och en kör i refrängen.

God is color blind har ett ljudligare komp med elgitarr och piano och lite mer fart i melodin. Texten är engagerande och ganska träffande som t ex

Jesus had long hair like all the hippies do

.

Reaching out to touch har en tät modern ljudbild med en långsam melodi. Fint när pianot blommar ut i refrängen.

Lonely son har en trevlig banjo mitt i en modern ljudbild bryter av perfekt. Sen kokar slutet ihop på ett riktigt bra sätt med piano, cymbaler och banjon.

Andra sidan inleder med låten Tailpipe. Den har en långsam melodi men med ett beslutsamt driv. En surrande elgitarr driver melodin med akustiska klanger ovanpå. Lite Fatback känsla över den.

Faces in the crowd ackompanjeras av akustiska gitarrer, piano och flöjt på ett bra sätt.

When I start drinking är en riktig countrylåt. Bra slide-gitarr i kombination av vanligt gitarrkomp.

Prologue fortsätter i en fin berättande country-stil.

Sycamore tree har en mer folksångsbetonad stil med piano och en del mandolin.

Prison song avslutar skivan, en kombination av både folk och country på ett modernt sätt.

Fortfarande drömsk

Linda Perhacs spelade in sin första skivan Parallellograms 1971. Hennes andra skiva kom nu 2014. Den fortsätter i den drömska stilen men har ett uppdaterat sound med vissa pop-influenser. Innehåller ett stort texthäfte med teckningar och texter till alla låtar.

Det är inget som riktigt fångar lyssnaren. En del låtar har en för modern ljudbild för min smak.

Skivan inleder med titellåten The soul of all natural things. En drömsk låt med ljus sång i flera lager och mjuk spansk gitarr. Har vissa variationer i intensitet och ljudbild men förblir mystisk och drömsk. Children har en ljusare snäll omtänksam framtoning. River of God har en mörkare snabbare stil med mäktiga trummor. Daybreak har en otydlig melodi och fortsätter i drömsk stil. Intensity inleder nästan obemärkt. Sen kommer sången och kompet igång. Speciellt gitarrspel och trummor. Bra sånginsats. Byter skepnad i andra halvan till en mystisk stil.

Andra sidan inleder med Freely. Bra sånginsats och fint piano. Prisms of glass har knappt någon melodi. Den är bara drömsk atmosfär. Immunity har ett väldigt modernt sound. When things are true again är väldigt ljus i tonen med en vacker refräng. Song of the planets sjungs nästan ackapella med en knappt hörbar orgelton i bakgrunden. En ganska sakral stil. Ett långt parti har en mansröst som pratar.

En LP som studentprojekt

Crucible record 2 är en märklig skiva. Den är inspelad på Earlham College i Richmond Indiana i USA. Den består av verk framförda eller både komponerade och framförda av studenter vid colleget. Det finns flera skivor kopplade till colleget och det här är den andra och den är utgiven 1972.

Skivan inleder med tre traditionella folksånger i brittisk ålderdomlig stil, The blacksmith, Lark in the morning och Mattie groves. De framförs av Alan Rice på gitarr och sång inför publik.

Nästa tre låtar är skrivna av Steve Marks och framförs av i tre konstellationer med Steve Marks på sång och gitarr med flera. De verkar också framföra live inför publik. Home är en mer amerikansk akustisk folkrock med fiol och en behaglig melodi. Rainy day har en del piano och är lite långsammare i stilen, mer åt en popbetonad stil. Fortfarande en ärlig framtoning. D invention for Susan framförs med dubbla gitarrer, är instrumental och ungefär 30 sekunder lång.

Andra sidan inleds med någon sorts elektronisk konstlåt som heter Einspritzer som är komponerad av Richard Billington och Jeff Goodman.

De följande tre låtarna är skrivna av Charlie Bleak och framförs av bland andra Charlie Bleak på sång och gitarr. Tyvärr är Beverly D'Angelo inte med här. Letters har en fin melodi med en rik ljudbild i snäll framtoning. Waiting game fortsätter i samma stil med en extra finess i form av stämsång och flöjt. Never you mind har lite bongotrummor i kompet och en fortsatt snäll och melodiös pop.

A green and special place är skriven av Janet Erickson liksom efterföljande låt No spinach. Den första är en ålderdomlig folksång stilmässigt medan den andra är mer en barnlåt eller en del i en musikal. Ted Watt sjunger.

Lady in waiting skriven och framförd av Charles Coe avslutar skivan. Den inleder med en nästan sökande flöjt annars har den stilen av en singer songwriter ballad.

Alltför sockersött

Jag gillar låten Sunday will never be be the same med gruppen Spanky and our gang. Spanky and our gang sjöng även in en annan låt om söndagar som heter Sunday morning. Personen bakom den låten Margo Guryan gav också ut en skiva med sin egen tolkning av låten. Skivan heter Take a picture och gavs ut 1968 på märket Bell records.

Margo har skrivit text och musik till samtliga låtar så det rör sig på sätt och vis om singer songwriter musik. En personalmässig koppling finns via John Simon till The Band som arrangerat en låt, men den kopplingen är definitivt inte på det musikaliska planet.

Musikaliskt så är det här albumet förutom Sunday morning och någon låt till en ganska slätstruken alltför sockerljuv historia. Utan starka melodier blir pop ointressant tyvärr. Hon sjunger med en sensuell viskande röst lite som Francoise Hardy, Jane Birkin eller liknande.

Avslutande låten Love är lite annorlunda jämfört med resten av skivan. Den är mer experimentell och lite psykedelisk.

Från folkrock till pop

Låten Morning dew en klassiker med Grateful Dead skrevs av kanadensiska sångerskan Bonnie Dobson. Hon skrev den 1962 men den fanns även med på hennes fjärde skiva om gavs ut 1969 på RCA. Den var självbetitlad.

Tyvärr är musiken inte så mycket folkrock utan mer väldigt orkestrerad pop. Det är ganska dåligt arrangerat och producerat med väldigt hög volym och dålig dynamik. Hon har en väldigt stark röst som inte har så stor variation eller uttryck kanske för att instrumenten framförallt stråkar ligger så väldigt långt fram i mixen. Hon får helt enkelt inget utrymme för sin röst.

Trots allt finns det kanske två bra låtar på skivan i alla fall. Det är något i underkant tyvärr. Har inte hört hennes andra skivor än.

I got stung skriven av Bonnie själv är en flödande dansant tango-aktig låt.

Morning dew är en mycket känd låt som framförallt Grateful Dead har gjort känd. Bonnies egna version är helt okej med lite latinska stråkar. Hon sin originalversion 1962.

Let's get together är en cover på kända Dino Valenti låten. Går lite långsamt och saknar det riktiga klippet. I'm your woman adderar lite lågmäld orgel till soundet. Här lyckas hon få till en behaglig stämning. Lite samma ljuva längtande känsla som Elvis hittar i Time är en cover låt. Väldigt ljuv i stilen men lite intetsägande. Rainy windows har lite anspråkslösare ackompanjemang fortfarande mycket stråkar och Bonnie sjunger starkt och klart.

Everybody's talking inleder andra sidan. Den är skriven av Fred Neil. I Harry Nilsons version är den alldeles fantastisk. I Bonnie Dobsons tappning blir den ganska stuffig och har lite fel rytm tyvärr. Något överdrivna arrangemang. Bird of space inleder med en liten lustig sitar-slinga. You never wanted me har ganska trevlig akustisk gitarr. Pendant que inleder med i det närmaste klassiskt piano. Sen sjunger Bonnie på franska. Elevator man har väldigt högljudd sitar i inledningen. Rytmen har lite mer klipp i sig och Bonnie sjunger inte så högt vilket är avkopplande.

Sista låten är Bonnie Dobsons egna Winter's going. Har ganska behaglig atmosfär med lite mer normal sånginsats och variation i anslaget.

Ljudet från en lergök

Införskaffade skivan tack vara låten Tonight will be fine som avslutar lyssningen. Skivan heter Songs from a room och är den andra skivan av Leonard Cohen. Den kom ut på Columbia 1969 men mitt exemplar är från England och gavs ut på CBS. Leonard Cohen är kanadensare men hans skivor har gjorts i USA.

Det består av lugna sånger som i sin stil är visor, nästan chanson skulle jag säga. Ljudbilden blir ganska enahanda men när det är bra är det riktigt bra. De enskilda delarna är väldigt bra men det blir lite för mycket sett som en helhet. Egentligen är jag för ett avskalat ljud och det är klart och vackert men det är något som fattas ändå.

Bird on the wire är väldigt vacker med lågmälda stråkar och stillsamt knäppande akustisk gitarr. Sånginsatsen passar ihop fint med kompet och är kontemplerande med en lätt humoristisk touch. Undrar om man inte hör en mungiga knäppande lite grann också.

Story of Isaac är lite snabbare med enbart gitarr. Tror att den handlar om Isak och Abraham i Bibeln. Har en säregen dynamik i volymen på sången.

A bunch of lonesome heros spelas på gitarr med strömmande ackord. Mungigan hörs här också. Dessutom är det en del trumpet och kanske lite elgitarr. Melodin är lite snabbare och mer ljudlig. Otroligt omväxlande komp.

The partisan är tillbaka i visans böljande land. Här hörs en kvinnlig kör som sjunger på franska och förutom akustisk gitarr så förekommer även lite lågmält dragspel.

Seems so long ago, Nancy avslutar första sidan. Den är sparsmakad men mycket sång. En sorgsen visa.

The old revolution är också lite sorgsen men har en hoppfull ton. En liten mungiga ligger i samtidigt med gitarren genom hela låten.

The butcher har ett sparsmakat komp som ökar i intensitet i ett böljande mönster.

You know who I am fortsätter i en sorgsen reflekterande stil. Vackert avskalat gitarrkomp.

Lady midnight mer berättande i en lite snabbare låt. Visst diskret orgelljud långt bort i bakgrunden.

Skivan avslutas med bästa låten Tonight will be fine. Den har fin melodi och lagom lågmäld stil med en fin variation i ljudbilden. Sången framförs med en snäll röst. Takten skapad av mungiga rusar på men är avslappnad. Avslutas med ett sprucket men trevligt flöjtljud eller kanske något i stil med en lergök.

Cover på The Weight

Janis Joplin gled in mycket på soul från och med sin tredje skiva. En kvinnlig artist som också sjöng soul på ett liknande sätt var Jackie De Shannon. På sin skiva Laurel canyon från 1969 utgiven på Imperial sjunger hon soul på ett bra sätt med fina influenser från folkrock, blues och pop. Får även nämna singer/songwriter som en genre här tycker jag. Hon hade gjort en rad skivor sedan 1963. Hon var från Kentucky i USA.

Ackompanjemanget är mycket bra framförallt piano av Mac Rebbenack bättre känd som Dr. John. Väldigt bra akustisk gitarr av Russ Titleman och prominenta trummor av Paul Humphrey och Abe Mills. Körsången är väldigt bra arrangerad och används på ett effektfullt sätt. De som sjunger är Barry White, Brendetta Davis och Don MacAllister.

Anledningen till mitt köp var ursprungligen att The Band låten The weight finns med. Hon påminner lite grann om vissa av Janis Joplins låtar och mycket om en viss The Band låt. Lite om The Staples. Låtarna framförs med mycket värme. En skiva som visade sig vara mycket mer än jag ursprungligen trodde.

Jackie De Shannons egna komposition Laurel canyon inleder. En kul svängig melodi med en massa eftertryck. Jackie sjunger bra och Dr. Johns piano är bra och flödande tillsammans med oväntat mäktiga trummor.

Sunshine of your love är den välkända Cream låten. En låt som jag i Creams original upplever som ganska fläskig och olidlig. Men Jackies version är bra med piano och gitarr i call and answer ibland. I slutet kommer något som nästan låter som en fiol.

Crystal clear är en lågmäld behaglig melodiös låt med vacker sånginsats och akustisk gitarr.

She's my best friend är en rockigare låt igen med mycket virtuost piano och trummor.

I got my reason påminner löjligt mycket om The Band låten The weight som också finns med på skivan. Väldigt böljande medryckande melodi och Jackie sjunger med mycket soul. Väldigt mycket The Staples och väldigt bra.

Holly would är den andra Jackie kompositionen på skivan. En behaglig berättande låt med körsång, akustisk gitarr och piano. Fin melodi i refrängen.

Andra sidan inleder med You've really got a hold on me har en massa kaotisk stämsång med både kvinnliga och manliga röster. Väldigt medryckande och soulinfluerat.

Klassikern The weight med The Band görs i bra version av Jackie med Barry White som fyller på i stämsången. Sparsmakat fint ackompanjemang på piano.

Bitter honey är en fin glad och positiv låt.

Come and stay with me har ett fint komp med akustisk gitarr och piano. Stämningsfylld vacker sång av Jackie.

L.A. är en Jackie De Shannon komposition, en svängig positiv låt med engagerad sång.

Skivan avslutas med låten Too close även den komponerad av Jackie. En vacker låt med avskalat komp och stark sång. Nästan lite Janis Joplin känsla med Little girl blue.

Tillbaka till rötterna

Jorma Kaukonen var gitarrist i den klassiska psykedeliska rockgruppen Jefferson Airplane som jag skrivit om flera gånger här på bloggen. Han var även med i gruppen Hot Tuna som jag också skrivit om tidigare. Men här tänkte jag skriva om Jormas första soloskiva Quah som kom ut 1974 utgiven på Jefferson Airplanes egna etikett Grunt. Det är fullt av genuin trevlig och snäll akustisk gitarrmusik. Albumet har ett härligt roligt omslag också, ritat av Margareta som jag tror var Jormas dåvarande fru.

Musiken är helt akustisk gitarrmusik det är folkrock mer än blues. Det påminner en del om John Fahey och hans akustiska gitarrmusik. Det är lite singer songwriter över det hela och trevligt att lyssna på melodierna. Musiken visar verkligen på Jorma Kaukonens breda musikaliska register och djupa genuina kunnande. Från Blind Lemon Jefferson, via Jefferson Airplane till Mississippi John Hurt inspirerad folkmusikalisk blues på den här skivan.

Genesis inleder. En stillsam låt med en stråkar och en massa vacker akustisk ackordbaserad gitarr. Ibland bryter bluesbaserade passager in.

I'll be alright fortsätter i en berättande stil med flyhänt gitarrspel. Avslutningen har en kul knorr.

Song for the north star har en fin melodi som byggs upp av ett sparsmakat komp med både ackord och strängknäppande. Stråkar kommer in ibland och är smakfullt arrangerade.

I'll let you know before I leave är en instrumentell låt. Känns väldigt bekant. Här känns det tydligt att det är två gitarrer i samspel. De kompletterar varann på ett bra sätt.

Flying clouds har en fin melodi och bra stråkar och gitarr. Påminner mycket om tidigare låtar på skivan med en väldigt stark melodi.

Another man done gone är en blueslåt. Fin bottleneck spricker igenom riktigt bra. Blues i samma anda som Mississippi John Hurt.

Andra sidan inleder med I am the light of this world. Har en viss medeltidskänsla precis på första tonerna. Har en fin melodi och framförs på ett trevligt sätt.

Police dog blues är en blues i behaglig Mississippi John Hurt tappning.

På Blue prelude framförs sången av Tom Hobson. Han har inte en lika pigg och behaglig röst som Jorma tyvärr. Blueskompet är väldigt bra med mycket känsla.

Sweet Hawaiian sunshine framförs också med Tom Hobson på sång. Tyvärr låter inte sånginsatsen bra, den är i det närmaste parodisk. Gitarrspelet är bra med en massa härliga svävande vridande toner. Hawaiigitarr när det är som bäst.

Sista låten Hamar promenade har fina bluestoner som växer fram. En riktigt rockig låt trots att den är hel akustisk. Lyckas att rädda skivan från de två föregående låtarna.

Soul och blues

Garland Jeffreys självbetitlade album från 1973 gavs ut på Atlantic. Det var hans andra LP om man räknar Grinder's switch som hans album vilket det känns som man kan. Den här skivan påminner till viss del om den och även om The Band och Rolling Stones. Men här finns även element i singer/songwriter facket som jag tycker ger en viss Rodriguez känsla. Har bara hört hans musik via dokumentären Searching for Sugerman så har inte så bra koll på hans musik än.

Garland Jeffreys är en väldigt bra sångare och flera av låtarna här är väldigt avskalade och känns uppriktiga och genuina. Det finns även flera låtar med mer elektriskt och rockigt komp som blandar soul och blues på ett kul sätt. Fin slidegitarr och bra variation. Extra kul med ett texthäfte som följer med som insert.

Även om Stan Szelezt inte medverkar så finns det ändå en personmässig The Band anknytning genom John Simon som spelar piano.

Ballad of me inleder försiktigt med akustisk gitarr sen börjar Garland sjunga väldigt starkt. Det är bara den akustiska gitarren som kompar med en del klapp. Melodin är ganska försiktig och trevande. Det känns väldigt äkta och behagligt medryckande.

Harlem bound har mer avancerat komp med fint piano, kör, trummor och akustisk gitarr. En typ av storstadsjazzig blues eller soul. I Garland Jeffreys tappning blir det riktigt bra. Han sjunger väldigt varierat och med mycket taktkänsla.

Calcutta monsoon är en riktigt kul slidegitarrblues korsad med soul. Man riktigt ser den dallrande luften, dammet från de torra åkrarna under den stekande solen. Tempot är härligt segt men med otroligt mycket driv. Ljust avslut på vissa ord.

Bound to get ahead someday är en gladlynt bekymmersfri reggielåt. Ett riktigt kul sprucket trasigt elgitarrsolo med mycket känsla och knasiga trummor kör på genom hela låten.

Lovelight avslutar första sidan. Piano och gitarr. Soulfylld sånginsats och en melodi och ett tempo som påminner mycket om de bästa stunderna med The Band.

She didn't lie fortsätter i en vacker ärlig stil med en fin kvinnlig kör som svarar ibland på bästa The Ronettes manér.

True to me vänder på steken och blir lite tyngre bluesstil med munspel här påminner på ett väldigt bra sätt om Mick Jagger i stilen.

Lon Chaney lugnar ner det hela med perfekt timing. En vacker stillsam känslig pianolåt. Bra återhållsamt temperament.

Eggs är en soulinfluerad och bluesig låt med en del smakfulla trumpetstötar och en fin kvinnlig kör. Garland Jeffreys sjunger med bra härligt cool känsla.

Avslutande låten Zoo är en fin blues med tradjazzblås och boogie på akustisk slidegitarr. Garland Jeffreys sjunger nästan akapella ibland. Riktigt bra.

Glimten i ögat

Judee Sill var en äkta singer/songwriter hon skrev alla sina låtar på sitt självbetitlade debutalbum. Må du vårda varje ord som ett hallon står det på insidan av det uppfällda omslaget.

Judee Sill gav ut sammanlagt två skivor. Den här var hennes första gavs ut på Asylum 1971. Jag har den brittiska eller möjligen franska utgåvan. Svårt att säga eftersom omslaget anger England men etiketten på skivan anger Frankrike.

Musiken påminner lite om första skivan med Simon and Garfunkel och kanske även en del Carole King på pianolåtarna. Annars är det en rätt egen stil med stillsamma låtar med pop, country och folk i en lätt humoristisk glimten i ögat stil i många av låtarna. Även vissa religiösa inslag. Judee Sills liv var tragiskt och hon dog ung av en överdos heroin men hennes musik känns ändå positiv.

Crayon angels inleder. Vackert lugnt gitarr, ljuv men humoristisk sånginsats och del lågmäld trumpet fint arrangerad.

The phantom cowboy fortsätter i samma stil men adderar en del countrykänsla som smyger sig på ibland. Har en del fint uppbyggda pampiga lyft med blås. Annars är det Judee och hennes gitarr.

The archetypal man har en annorlunda produktion med Judees röst på ett ljus sprucket sätt. Countrykänslan är mer påtaglig med långa vindlande pedal steel gitarr toner och även en del fiol.

The lamb ran away with the crown flyger högt blad molnen och påminner om någon låt jag har hört tidigare. Avskalad och medryckande.

Lady O har en fin reflekterande ton som tas tillvara på ett bra sätt av arrangemanget med stråkar som inte stör den akustiska gitarren eller sånginsatsen.

Jesus was a cross maker är vad jag förstår hennes mest kända låt. Den börjar försiktigt och växer i styrka. Judee har samma spruckna röst som på The archetypal man. Kompet är dynamiskt med piano, stråkar och perfekt tajmad maracas. På ett ställe med bara stråkar låter den nästan som en svensk sång.

Andra sidan inleder med Ridge rider har mycket country över sig men också något väldigt icke countryaktigt. Körsång i flera lager ger en viss mystisk känsla på ett par ställen.

My man on love har en behaglig atmosfär med vacker sång och bra avskalad gitarr.

Lopin' along thru the cosmos har ett vackert långsamt tempo med en fin sånginsats och bra stråkarrangemang.

Enchanted sky machines drivs av piano och trumpet. Känns som att den har glimten i ögat och den tar mer plats än andra låtar på skivan.

Abracadabra är väldigt stillsam i inledningen. Sen växer ett starkt stråkarrangemang fram som nästan är som signaturen för ett filmbolag. En väldigt kort låt.

Folkrock med medeltidstema

Tim Buckley var en egensinnig folkrocksartist som spelade in flera album under sin korta karriär som slutade sorgligt 1975 med en knarköverdos. Jag har bara hört hans andra skiva Goodbye and Hello och den tänkte jag skriva lite om här. Han har skrivit flera av låtarna själv och några tillsammans med Larry Beckett.

Goodbye and Hello gavs ut av Elektra 1967 men mitt exemplar är en 80-talsnyutgåva. Det anses i många kretsar för Tim Buckleys bästa album. Jerry Yester medverkar på piano och orgel samt som producent. Don Randi på cembalo, piano och harmonium. Dave Guard på kalimba och tamburin. Carter C. C. Collins på congas, Eddie Hoh på trummor, Jim Fielder på bas, Jimmy Bond bas, John Forsha, Brian Hartzler och Lee Underwood på gitarr samt förstås Tim Buckley själv på sång och ett flertal instrument som gitarr, kalimba mm.

Musiken är stundtals folkrock med viss psykedelisk anknytning men ibland blir den väldigt egen och svävar ut i okänt land. Ett visst medeltidstema möjligen. Lite Chamaeleon Church kanske. Det blir bättre och bättre med fler genomlyssningar. Inga superlåtar kanske men ett sammanhållet album som är trevligt och behagligt att lyssna på.

Påminner lite om HP Lovecraft med den kraftfulla sången på vissa låter och ibland om Buffy St. Marie med det speciella uttrycket.

Skivan inleder med utmärkta No man can find the war. En sparsmakat ackompanjerad melodiös låt med mjuka trummor och akustisk gitarr och mäktig sång av Tim. Påminner en del om HP Lovecraft. Inleds och avslutas med en explosion.

Carnival song är lite mer otydlig i melodin. Ljus sång och lunkande takt. Försöker skapa lite karnevalsljud i slutet.

Pleasant street har fint drivet piano och elgitarr i kompet. Mer vanlig reflekterande sång som i en mäktig refräng växer i styrka. Bygger upp en stor storstadsbetonad stämning.

Hallucinations inleder knappt hörbart. Sen kommer Tims lugna skaldande röst. Kompet är abstrakt och svårfångat men över sång och melodi vilar något ålderdomligt.

I never asked to be your mountain innehåller en massa fin slide-gitarr, snabb akustisk gitarr och mjuka bongotrummor. Melodin är vackert rinnande och sången är fin och drömsk men samtidigt varierad. Rytmen har en känsla av ursprunglig musik. En massa abstrakta klockljud ger en psykedelisk känsla.

Sida två inleder med Once I was är försiktig låt med fin sång och lite munspel.

Phantasmagoria in two har en väldigt trevlig melodi. Bra sånginsats och spännande takter och instrumentering med akustiska ljud och trummor.

Knight-errant har en mindre tydlig melodi. Ganska speciell framtoning med en viss ålderdomlig känsla men samtidigt väldigt enträgen. En del cembalo tror jag.

Titellåten Goodbye and hello är över 8 minuter lång. Berättande både i ord och i ljudbilder med vissa trevliga temperamentsväxlingar som sker i fina övergångar. En del cembalo och stråkar låter det som. Ändrar karaktär på vissa ställen och Tim utnyttjar sin speciella röst många år före Freddie Mercury i Queen med låten Bohemian rhapsody.

Sist ut på albumet kommer låten Morning glory. En stillsam låt med något som nästan låter som en flöjt, fint körande och bra piano ger ett omfamnande ljud.

Bubblande under den drömska ytan

En av de mest välkända singer/songwriter skivorna som har nått all sin berömmelse långt i efterhand är Linda Perhacs album från 1971 Parallelograms. Utgivet på Kapp. Jag hörde talas om det i ett radioprogram där Mikael Åkerfeldt från Opeth lovordade skivan. En intressant programserie där Åkerfeldt spelade flera för mig okända men ändå intressanta och bra skivor. Ett allmänbildande program. Även om jag inte tillhör de som lyssnar på Åkerfeldts egna musik.

Linda Perhacs Parallelograms har återutgivits flera gånger bland annat på återutgivningsmärket Sundazed och i dagarna så kommer en nyinspelad skiva med Linda Perhacs som heter The Soul Of All Natural Things.

Men i detta inlägg så tänkte jag koncentrera mig på hennes första album. Det består av väldigt mjuk lågmäld musik som ibland blixtrar till och blir mer intensiv. Mycket bubblande temperament under den drömska ytan. Oftast sparsmakat nästan abstrakt ackompanjemang. Linda har en fin röst som hon använder på ett varierat sätt, framförallt har en mycket bra känsla för frasering. Kan kanske jämföras med skivor som Bonnie Kolocs första och Heaven and Earth men även Fifty foot hose. Men det är inte speciellt likt något annat utan Linda Perhacs drömska musik är unik.

Omslaget matchar musiken på ett bra sätt med en vacker drömsk bild exponerad flera lager precis som Lindas röst i flera av låtarna. Dessutom finns texterna till samtliga låtar på baksidan.

Låten Chimacum rain inleder. Väldigt vacker låt där Linda sjunger duett med sig själv i flera lager på ett svävande sätt. Sparsmakat ackompanjemang på akustisk gitarr. Ibland säger hon något på ett mer hårt sätt som ger låten extra liv.

Paper mountain man är en lite mer svängig låt. Gitarren får sällskap av lite munspel och en del trumslagsinstrument. Linda har glimten i ögat och ett bra klipp i rösten. Munspelet låter som en skallerorm ibland.

Dolphin inleder drömskt och mycket lågmält. Sedan sjunger Linda ganska starkt till ett minimalt ackompanjemang.

Call of the river inleder vackert med stämsång där Linda sjunger duett med sig själv i fjäderlätta drömska arrangemang. Fina variationer i tempo och temperament. Hon har en fin röst med långt behagligt darr.

Sandy toes inleder med gitarrtoner som nästan låter som harpa. En lite snabbare melodi med rikare ackompanjemang. Mjuka trummor. Ger lite söderhavsvibbar. Med mjuka vågor som skvalpar in mot strand.

Titelspåret Parallelograms avslutar första sidan. Väldigt drömsk där rösten fungerar som ett svävande huvudinstrument mitt i allt flyhänt gitarrspel. Nästan ordlöst bara en upprepning av ordet parallelograms. Bryts en bit in i låten av rasslande trummor och skrämmande utforskande ljud som i en Hitchcockfilm. Psykedeliskt och spännande. Sedan kommer låten tillbaka igen.

Hey who really cares har en vacker och tydlig lite franskklingande melodi med en mycket fin orgel svagt i bakgrunden.

Moons and cattails inleder med skrämmande drömska psykedeliska ljud och fortsätter i en stil som verkar vilja förmedla en sinnesstämning. Slumpmässig och märkliga trumslag och lika mystiskt gitarrspel och sång. Ibland sammanfallar allt till en melodi. Leder tankarna lite grann till Fifty foot hose.

Morning colors vackert och drömskt med bra flöjtspel och fin sånginsats som varies fint genom en vindlande berättande melodi.

Porcelain baked-over past-iron wedding är en snabbare liten låt. Med mycket trummor som är mjuka i sitt ljud. Gitarrspelet är bra och vackert. Linda sjunger mycket bra.

Skivan avslutas med låten Delicious. En tydligt sjungen låt med avskalat ackompanjemang och dröjande toner. Lite drömskt gitarrspel ibland och lika drömska tempoveäxligar och pauser i sången. En passande avslutning på en drömsk skiva.