Lyssningsbart

Grateful Dead är en av mina favoritgrupper som jag skrivit om flera gånger här på bloggen. Bob Dylan är en annan favorit som jag inte skrivit om så många gånger framförallt beroende på att jag hade köpt de flesta skivorna på cd innan jag förstod att man kunde köpa gamla begagnade lp-plattor på skivmässor och speciella second-hand affärer som specialiserat sig på skivor.

Bob Dylan och Grateful Dead spelade ett antal konserter tillsammans 1987 som kom ut som live-albumet Dylan and the Dead på CBS 1989. Ett album som brukar få dåliga recensioner och anses som ett av både Dylans och Grateful Deads sämre album. Faktum är att liveskivor med Dylan sällan är bra. Se t ex min text om Before the flood. En kul sak med skivan är innerfickan har ett kort på Bob Dylan ihop med medlemmarna i Grateful Dead. I sin bok beskriver Phil Lesh både konserterna och skivan som väldigt bra och trevliga.

Jag anser nog att skivan är ganska trevlig att lyssna på. Jerry Garcia är en duktig gitarrist. De blir kanske lite låsta i sina respektive fack och det blir inga stora moment eller tolkningar som ger nya favoriter. Tråkigt att de inte tar med några Grateful Dead låtar. Dylan kanske tog igen detta misstag när han samarbetade med Robert Hunter 2009 med albumet Together through life. Albumet är klart lyssningsbart men inte så mycket mer.

Slow train inleder. Från skivan med samma namn. Dylan sjunger kanske inte sitt bästa.

I want you är en bra låt rent melodimässigt. En singel som vad jag förstår inte var med på någon lp.

Gotta serve somebody från Slow train comin skivan. Dylan sjunger inte bra här tyvärr.

Queen Jane approximately från Highway 61 revisited är skivans bästa låt. Lyriska gitarrklanger och en del solon med bra känsla. Dylan sjunger bra.

Joey från skivan Desire inleder med några fina gitarrtoner som återkommer på ett fint sätt genom låten. Dylan sjunger bra. De andra körar lite bakom i refrängen. Bra melodi.

All allng the watchtower är en välkänd låt från skivan John Wesley Harding. Här kör de på med gitarrerna i fin Grateful Dead stil. Stillsamt och improviserat.

Knockin' on heavens door från westernfilmen Pat Garrett and Billy the kid. Har en välkänd mjuk melodi. En del fint gitarrspel som är lyriskt i bästa Jerry Garcia anda.

Variationsrika ljudbilder

Den underbara gruppen The Insect Trust gjorde bara två album. Det första har jag skrivit om tidigare och deras andra ska jag ta upp nu. Det kom på skivbolaget Atco 1970. Det var samma uppsättning medlemmar. De spelar en lite stillsammare musik med fina influenser från tradjazzens guldålder och de får till känslan och melodierna på ett underbart sätt. Men rycks med och tänker att så här kunde The Band ha låtit om de fortsatt i Basement Tapes andan.

Nancy Jefferies sjunger underbart bra och varierat och kompet med variationsrika ljudbilder av trä- och bleckblås är fantastisk. Ibland känns det som man är på New Orleans gator och då ger de sig ifrån en liten gitarrslinga som är så trevlig att man tappar hakan. Mycket genuint och ärligt med mästerligt men samtidigt lättsamt trakterade instrument.

Korta Be a hobo inleder. Väldigt ålderdomlig stämningsfull musik.

Hoboken Saturday night en snabb svängig låt med lite uppstudsig känsla över sången. Fint komp med märkliga blåsinstrument som kör på i en improviserad stil. Fin gitarrpassage i slutet.

The eyes of New York woman är nog skivans bästa låt. En lugn ljuv låt med fantastisk sång av Nancy Jefferies. Ett fint flöjtsolo och avslappnat komp på akustisk gitarr. Sen kommer en blåssektion in på ett mycket försynt sätt. Melodin är så lugn och avslappnad så man vill krypa in i den.

Ragtime millionaire är fylld av smakfullt blås och en pigg sånginsats av Nancy. Ett briljant gitarrsolo med en massa slide får de också in.

Somedays har sång av de manliga sångarna. En uppslupen galen improviserad sång med en massa blås och en massa galet sväng. En form av brass skulle jag säga.

Our sister the sun är en lång låt. Inleder med vacker lite drömsk sång som växer i styrka. En del cymballjud och sedan kommer en del flöjt och blås samt gitarr. En viss längtande känsla infinner sig. Sen kommer ett långt instrumentellt parti som är drömskt och improviserat med en del psykedelisk känsla. Avslutas med underbart hummande av Nancy och männen i bandet till ett komp av cymbaler och en galen flöjt som får mig att rysa av välbehag. Takten är vågorna som lugnt och stillsamt sköljer in mot strand.

Andra sidan inleder med Reciprocity. Här får de till en underbar böljande ljuv 20-talskänsla med superb melodi. En av männen sjunger med Nacy i bakgrunden i refrängen. Mycket bra blås som stundtals låter som stråk. Återigen ett briljant gitarrsolo med en massa fina knorriga knäpp. Man får lite Jeeves and Wooster känsla. Medryckande. Häftig flöjt i slutet som helt oväntat får in låten i marschavslutning.

Trip on me har en mer aggressiv melodi med elgitarr mer rockiga trummor med en massa smakfullt brassigt blås. Nancy sjunger med vild känsla.

Now then sweet man är en snabb gammaldags melodi med flöjt och banjo. Nancy sjunger fint och stämningsfullt. Man känner det kalla vattnet i bergsbäcken som porlar fram i nybyggarland. Den övergår i Mr. Garfield med manlig sångare och samma arkaiska känsla.

Reincarnations har också en viss ursprunglig bluegrasskänsla men även en del blues med bra munspel. Mycket bra sekvens med dallrande ringande slidegitarr. Väldigt enkel och ärlig i sitt sound. Fin försiktig sånginsats av Nancy.

Glade song inleder med några barn som sjunger. Fortsätter i en nybyggarstil med försiktig gitarr och hemmagjorda slagverk. Sen kommer en del brass som ger samma autentiska känsla.

Ducks avslutar skivan. En driven låt i jazzfacket eller kanske mer rythm and blues med en del blås och rytmiska melodiösa improvisationer. Det blir häftigt när en elgitarr tar vid precis efter en trumpet och bara fortsätter improvisationen. Mycket New Orleans känsla med viss psykedelisk touch. Speciellt när Nancy börjar sjunga ordlöst. De får även in ett annorlunda och koncist gitarrsolo. Avslutas på tonen.

Folkrock med medeltidstema

Tim Buckley var en egensinnig folkrocksartist som spelade in flera album under sin korta karriär som slutade sorgligt 1975 med en knarköverdos. Jag har bara hört hans andra skiva Goodbye and Hello och den tänkte jag skriva lite om här. Han har skrivit flera av låtarna själv och några tillsammans med Larry Beckett.

Goodbye and Hello gavs ut av Elektra 1967 men mitt exemplar är en 80-talsnyutgåva. Det anses i många kretsar för Tim Buckleys bästa album. Jerry Yester medverkar på piano och orgel samt som producent. Don Randi på cembalo, piano och harmonium. Dave Guard på kalimba och tamburin. Carter C. C. Collins på congas, Eddie Hoh på trummor, Jim Fielder på bas, Jimmy Bond bas, John Forsha, Brian Hartzler och Lee Underwood på gitarr samt förstås Tim Buckley själv på sång och ett flertal instrument som gitarr, kalimba mm.

Musiken är stundtals folkrock med viss psykedelisk anknytning men ibland blir den väldigt egen och svävar ut i okänt land. Ett visst medeltidstema möjligen. Lite Chamaeleon Church kanske. Det blir bättre och bättre med fler genomlyssningar. Inga superlåtar kanske men ett sammanhållet album som är trevligt och behagligt att lyssna på.

Påminner lite om HP Lovecraft med den kraftfulla sången på vissa låter och ibland om Buffy St. Marie med det speciella uttrycket.

Skivan inleder med utmärkta No man can find the war. En sparsmakat ackompanjerad melodiös låt med mjuka trummor och akustisk gitarr och mäktig sång av Tim. Påminner en del om HP Lovecraft. Inleds och avslutas med en explosion.

Carnival song är lite mer otydlig i melodin. Ljus sång och lunkande takt. Försöker skapa lite karnevalsljud i slutet.

Pleasant street har fint drivet piano och elgitarr i kompet. Mer vanlig reflekterande sång som i en mäktig refräng växer i styrka. Bygger upp en stor storstadsbetonad stämning.

Hallucinations inleder knappt hörbart. Sen kommer Tims lugna skaldande röst. Kompet är abstrakt och svårfångat men över sång och melodi vilar något ålderdomligt.

I never asked to be your mountain innehåller en massa fin slide-gitarr, snabb akustisk gitarr och mjuka bongotrummor. Melodin är vackert rinnande och sången är fin och drömsk men samtidigt varierad. Rytmen har en känsla av ursprunglig musik. En massa abstrakta klockljud ger en psykedelisk känsla.

Sida två inleder med Once I was är försiktig låt med fin sång och lite munspel.

Phantasmagoria in two har en väldigt trevlig melodi. Bra sånginsats och spännande takter och instrumentering med akustiska ljud och trummor.

Knight-errant har en mindre tydlig melodi. Ganska speciell framtoning med en viss ålderdomlig känsla men samtidigt väldigt enträgen. En del cembalo tror jag.

Titellåten Goodbye and hello är över 8 minuter lång. Berättande både i ord och i ljudbilder med vissa trevliga temperamentsväxlingar som sker i fina övergångar. En del cembalo och stråkar låter det som. Ändrar karaktär på vissa ställen och Tim utnyttjar sin speciella röst många år före Freddie Mercury i Queen med låten Bohemian rhapsody.

Sist ut på albumet kommer låten Morning glory. En stillsam låt med något som nästan låter som en flöjt, fint körande och bra piano ger ett omfamnande ljud.

Flyter obehindrat

På Linköpings Jazz och bluesfestival den 27 oktober 2012 såg jag en konsert med Brian Auger och hans band bestående av hans dotter på sång, hans son på trummor och Derek Frank på bas och Brian själv på orgel.

I samband med det besöket så köpte jag skivan Befour med Brian Auger and The Trinity från 1970 utgiven på RCA. Mitt exemplar är den tyska utgåvan. Trinity bestod förutom av Brian Auger på orgel, piano och sång av Clive Thacker på trummor, David Ambrose på bas och Gary Winston Boyle på gitarr. Samtliga sjöng också.

Musiken på den här skivan är ganska mjuk och ganska orgeldominerad. Bra gitarrspel och ganska funkigt och coolt fusioninfluerat. Karaktären av bakgrundsmusik som man flyter in och ut ur obehindrat.

I wanna take you higher är en Sly and the Family Stone låt. En funkig låt som gör sig bra med orgel och tung bas. En del grym gitarr får de också med men den får man lyssna noga efter.

Pavane är en melodiös instrumentell låt. Avslappnad och bra varierat orgelljud med både korta och långa toner. Improviserat till viss del.

No time to live rock med drag av jazz. Bjuder på en del temperament och sinnesstämmning med en del gitarr och bra sånginsats samt bra orgel förstås.

Maiden voyage är en instrumentell mer cool jazzlåt. Väldigt mycket mjuk improvisation med en lyrisk gitarr i början över ett mjukt komp på orgel och trummor. Sedan byts rollerna och orgeln får fritt spelrum att briljera. Väldigt avkopplande lyssning.

Andra sidan inleder med Listen here. En ganska behaglig låt med mjuka trummor och fint piano och lätt funkigt gitarr och basspel. En hel del bra improviserad gitarr längre in i låten som är trevlig lyssning. Sen kommer liknande improviserat pianospel och faktiskt orgel till slut. Sann spelglädje och skivans bästa låt.

Just you and me avslutar skivan. Enda originallåten på skivan. Brain Auger har komponerat. Ett långt intro med sång och en lågmäld orgel. Sen improviserar de på ett jazzigt sätt i en lång instumentell sekvens.

Kanadensisk gitarrhjälte

Kanadensisk hårdrock från 1972 med gruppen Charlee tänkte jag skriva om nu. Charlee gav ut ett självbetitlat album på Kanadensiska grenen av skivbolaget RCA 1972. De spelar vild och varierad bluesbaserad hårdrock med psykedelisk och lekfull känsla.

Vilka Charlee bestod av går inte riktigt att reda ut med hjälp av skivomslaget. Där står precis vilka musiker som medverkar på varje låt och sedan står det att Charlee är och tre namn men ett av de namnen nämns inte alls bland låtarna och bara ett av namnen är med på varje låt. Det är Walter Rossi på gitarr och sång. Han är en skicklig gitarrist som ibland närmar sig Big Brother and the Holding Company och även Blue Cheer. I en låt påminner de dessutom om The Band med en melankolisk stämningsfylld rocklåt.

Musiken är genuin och man blir på gott humör av att höra den. De varierar sig och bjuder på mycket musikaliskt godis framförallt Walter Rossi den kanadensiske gitarrhjälten.

Skivan inleder med instrumentella låten Wizard. En tungt gungande låt med blueskänsla och långa förvridna gitarrtoner blandat med mer kontemplativa lugna toner. Tunga fina trummor.

Lord knows I've won innehåller speciell förvriden sång till grymt komp med smattrande gitarr och hårda trummor i bra samspel.

Just you and me har mer normal sång och väldigt snabbt och elegent slide-gitarrspel som är omväxlanande och varierat. Stora växlingar i temperament som kommer väldigt naturligt. Många knorrar på gitarrtonerna.

Första sidan avslutas med A way to die. Skivans bästa låt tror jag. En kontemplativ melankolisk känsla med långa vinande gitarrtoner och bra sånginsats. Bra melodi och en viss countrytouch på gitarren emellanåt. Snuddar både The Band, Blue Cheer och Big Brother and the Holding Company. Långa gitarrsolon med ett kontrollerat raseri som är väldigt avslappnat och härligt att lyssna på.

Let's keep silent (part 1) har en grym inledning med en ensam gitarr som vrider sig på ett dämpat fjädrande sätt. En tung bluesig låt där Rossi glänser på sin gitarr på ett självklart och avslappnat sätt. Bra sånginsats.

Wheel of fortune bjuder på distad bas i en mer allmän men medryckande hårdrockslåt. En och annan knorr på gitarren. Återigen en bra sångsats. En bit in ändras karaktären på låten med ett kul gitarrriff och låten blir mer avskalad med bra sång. Låten avslutas med ett genuint långt gitarrsolo.

It isn't the first time är en positiv låt. Fin fjädrande gitarr som nästan kan påminna om Richie Valens gitarr i låten Bony Moronie. Lugn låt men med mycket driv. Efter ett tag blir den extra avslappnad och låter lite som The Band i deras bästa stunder. Sånginsatsen är också så där härlig som The Band kunde få till med en del stämsång a la Grateful Dead. En del fin orgel förutom gitarren också.

Skivan avslutar med Let's keep silent (part 2). En positiv känsla ungefär som att man är ute och går med en ny jacka och känner sig stolt. Kul sånginsats.