Siktet inställt på Kozmic blues

Maggie Bell påstås påminna om Janis Joplin. Därför hamnade hennes andra skiva Suicide Sal i skivsamlingen. Albumet kom ut 1975 på Polydor. Maggie Bell sjöng tidigare i gruppen Stone the crows från Skottland.

Musiken är ganska mycket soul och Maggie sjunger bra men inte såsom Janis. Siktet är inställt på samma stil som Janis tredje skiva Kozmic blues.

Funkiga Wishing well inleder. Ganska cool svängig framtoning med bra dynamik i ackompanjemanget.

Suicide Sal är mer soul med ett stänk av blues. Snyggt basspel.

I was in chains är en mycket lugnare låt med ett drömskt parti och en del akustiska toner.

If you don't know är den första av två låtar med Jimmy Page på gitarr. En ganska rak lugn berättande blues med bra uttryck i Maggies röst. En del kontemplativa gitarrtoner.

What you got har mer energi i en pumpande ganska rå låt.

In my life är själfull lugn låt med fin sånginsats.

Andra sidan inleder med energifulla Comin' on strong. Bra gitarrspel på några ställen.

Hold on är en försiktig låt med bra gitarrspel och sång. Avslutningen är lite märklig.

I saw him standing there inleder med snabba gitarrtoner och en del piano, en ganska gospelinfluerad låt. Tydligen en Beatles låt.

It's been so long är en barpianolåt på gränsen mellan jazz och blues. Den flödar ut i en mer soulinfluerad låt mot slutet med en del saxofon.

Fuskålderdomligt

Bob Dylan gav nyligen ut ett nytt album det första riktiga sedan Tempest som jag tänkte skriva om nu. Det kom 2012 på Columbia. Jag räknar inte skönsjungaralbumen som kom däremellan.

Det finns faktiskt en del kvar av den här fuskålderdomliga stilen med modern produktion här också men i några låtar hittar jag den genuina och bra musiken. Speciellt i titellåten hittar han rätt ton.

Duquesne whistle har något bekant över sig i inledningen med en ålderdomlig instrumentering i någon slags tradjazzstil. Sedan blir det mer rockigt med elgitarr, bas och trummor. Men de låter fortfarande ålderdomligt som att ett tidigt jazzband. Robert Hunter som sorgligt nog avled den 23 september 2019 var med och skrev låten.

Soon after midnight har en ganska behaglig melodi och Bod sjunger ganska trevligt. Den ålderdomliga känslan finns kvar, som att de hade modern inslpelningsutrustning under tidigt 50-tal i en amerikansk diner.

Narrow way fortsätter i 40-talet med en slags rock n roll låt med ett repetitivt riff.

Andra sidan öppnar med Long and wasted years. En sorgsen låt med lunkande takt och ett något mer ärligt sound.

Pay in blood fortsätter i samma stil musikaliskt men Bob sjunger ganska rått.

Scarlet town har ett mer folkrockigt sound med banjo och fiol som låter ganska genuint. Får lite känslan av Sarah Jarosz.

Skiva nummer två inleder med Early roman kings. Är någon sorts pastish på Muddy Waters Hochie chochie man.

Tin angle har en tuffande långsam reggiestil lite som låten Bad boys med Inner circle.

Sista sidan inleder med den genuina titellåten Tempest. En stillsamt gungande låt i tidlös valsstil med bra fiol och en behaglig berättande sånginsats. Min favorilåt från skivan.

Roll on John har också en genuin tidlöshet över sig, med piano och en bra sånginsats.

Nykter oboe

Det är roligt att hitta ny musik. I Aktau i Kazakstan i april förra året hörde jag för första gången låten Twist in my sobriety med Tanita Tikaram och fastnade direkt. Låten finns med på hennes första album Ancient heart som gavs ut 1989 på WEA. Hon var bara 19 år när det spelades in.

Omslagsbilden verkar vara tagen vid en gammal ruin på engelska landsbygden. Tyvärr har jag inte kunnat hitta någon information om var eller vad.

Tanita har skrivit alla låtar själv och texterna finns tryckta på skivpåsen. Hon sjunger på ett okonstlat, ärligt och dynamiskt sätt med en fin röst. Musiken är pop men med stänk av andra stilar som reggie, folk och country. Ljudbilden är varierad, genuin och äkta med både stråkar, blås, piano, oboe och gitarr. Flera musiker bland annat Rod Argent medverkar på skivan.

Inleder glatt och melodiöst med Good tradition. Bra blås och riktigt bra fiol på sina ställen.

Cathedral song har en lugnare stil, behaglig och melodiöst.

Nästa låt Sighing innocents känns nästan som en reggie-låt.

I love you är en ganska tung och lite mystisk låt.

World outside your window återvänder med gladare humör, fina orgelslingor.

For all these years är väldigt långsam.

Andra sidan inleder med den fantastiska låten Twist in my sobriety som har en sparsmakad atmosfär och ett grymt lågmält driv med bas och Tanitas sång. Melodin, tillsammans med slingan på oboe som kommer in perfekt, är vacker och medryckande. Både mörk och vacker samtidigt.

Poor cow är en fin lättsam poplåt.

Nästa låt är en glad blueslåt He likes the sun med angenämt gitarrspel och väldigt bra dynamik.

Valentine heart framförs på piano på ett trevligt stämningsfullt sätt. Även en del fiol.

Skivan rundas av med låten Preyed upon. En låt som växer allteftersom fler instrument kommer in och melodin blir tydligare. Den öppnas upp på ett fint sätt.

Soul och blues

Garland Jeffreys självbetitlade album från 1973 gavs ut på Atlantic. Det var hans andra LP om man räknar Grinder's switch som hans album vilket det känns som man kan. Den här skivan påminner till viss del om den och även om The Band och Rolling Stones. Men här finns även element i singer/songwriter facket som jag tycker ger en viss Rodriguez känsla. Har bara hört hans musik via dokumentären Searching for Sugerman så har inte så bra koll på hans musik än.

Garland Jeffreys är en väldigt bra sångare och flera av låtarna här är väldigt avskalade och känns uppriktiga och genuina. Det finns även flera låtar med mer elektriskt och rockigt komp som blandar soul och blues på ett kul sätt. Fin slidegitarr och bra variation. Extra kul med ett texthäfte som följer med som insert.

Även om Stan Szelezt inte medverkar så finns det ändå en personmässig The Band anknytning genom John Simon som spelar piano.

Ballad of me inleder försiktigt med akustisk gitarr sen börjar Garland sjunga väldigt starkt. Det är bara den akustiska gitarren som kompar med en del klapp. Melodin är ganska försiktig och trevande. Det känns väldigt äkta och behagligt medryckande.

Harlem bound har mer avancerat komp med fint piano, kör, trummor och akustisk gitarr. En typ av storstadsjazzig blues eller soul. I Garland Jeffreys tappning blir det riktigt bra. Han sjunger väldigt varierat och med mycket taktkänsla.

Calcutta monsoon är en riktigt kul slidegitarrblues korsad med soul. Man riktigt ser den dallrande luften, dammet från de torra åkrarna under den stekande solen. Tempot är härligt segt men med otroligt mycket driv. Ljust avslut på vissa ord.

Bound to get ahead someday är en gladlynt bekymmersfri reggielåt. Ett riktigt kul sprucket trasigt elgitarrsolo med mycket känsla och knasiga trummor kör på genom hela låten.

Lovelight avslutar första sidan. Piano och gitarr. Soulfylld sånginsats och en melodi och ett tempo som påminner mycket om de bästa stunderna med The Band.

She didn't lie fortsätter i en vacker ärlig stil med en fin kvinnlig kör som svarar ibland på bästa The Ronettes manér.

True to me vänder på steken och blir lite tyngre bluesstil med munspel här påminner på ett väldigt bra sätt om Mick Jagger i stilen.

Lon Chaney lugnar ner det hela med perfekt timing. En vacker stillsam känslig pianolåt. Bra återhållsamt temperament.

Eggs är en soulinfluerad och bluesig låt med en del smakfulla trumpetstötar och en fin kvinnlig kör. Garland Jeffreys sjunger med bra härligt cool känsla.

Avslutande låten Zoo är en fin blues med tradjazzblås och boogie på akustisk slidegitarr. Garland Jeffreys sjunger nästan akapella ibland. Riktigt bra.

En känslosam källa

Ya Ho Wa eller om de hette Ya Ho Wa 13 är en lite halvt tveksam grupp. Den bestod av medlemmar ur en slags religiös grupp som hette Source Family med Father Yod som ledare. De spelade in flera skivor varav detta var deras sjätte. Allihop är privatpressade på deras egen etikett Higher Key. Savage sons är från 1974. Om jag förstått rätt så skiljer sig just detta album musikaliskt rätt mycket från de övriga. Det består av mer normalt strukturerad musik medan de andra består av helt lössläppta improvisationer. Men det var så här de började, för detta ska vara med det första material de spelade in. På just den här skivan medverkar inte Father Yod eller Jim Baker som han egentligen hette. Det är istället personer med namn som Djin, Sunflower som står för musiken. Omslaget är ganska häftigt med medlemmarna utklädda till vildar runt en bil.

Enligt Acid Archives så ska matrisnumret vara 19210 men på mitt exemplar så är det 19211. Är det ett original? Den brittiska förfalskningen ska ha ett nummer i stil med LYN 18171/2. Så jag tror att jag har en originalskiva.

Charmen med privatpressade album är nog att de inte behöver passa in eller följa vissa mallar. De kan bestå av det som de som gjorde skivan kände för just då. Albumet är svårdefinierat. Det har en ganska tydlig reggielåt annars är det mest någon sorts rock utan speciell inriktning på vare sig blues, folk eller country. Musiken är vild och känslosam och har vissa psykedeliska tendenser som är mindre än vad jag trodde att de skulle vara. Basspelet, sången, trummorna, gitarren och sitarspelet är saker man tar med sig. Samt det oväntade munspelet i sista låten. Jag gillar skivan.

Edge of a dream är en tung men ändå hoppfull låt. Varierad melodi med väldigt engagerad sånginsats. Ibland är det som en arbetssång där de klipper i på en viss takt.

Fire in the sky har lite reggietakt i sig. Grym sånginsats med en röst som är mer raspig och rå än Howlin Wolf. Säreget slagverk som låter som har en hemvävd känsla över sig. En del fin tung överstyrd gitarr förekommer som tillsammans med sången kokar ihop till en ångestfylld plågad känsla.

Just sitting here kontrasterar till föregående låt som en ljus ljuv låt. En del sitar. Kompet stannar upp på ett trevligt sätt ibland när sångaren sjunger. Det skapar en medryckande melodi.

A thousand sighs är stillsam och reflekterande. Piano men ibland vävs en del gitarrtoner in tillsammans med bullrande bastrummor. Viss sång ibland. Atmosfären är lätt skrämmande och påminner till viss del om aspekter hos gruppen HP Lovecraft och deras andra skiva. Sångaren är samme man som sjöng andra låten men nedtonad.

Red river valley innehåller en fin sånginsats och bra tungsint gitarr och sitar. Avslappnad melodi som väcks till liv av sången.

Man the Messiah byggs upp av fint piano och fjädrade bastoner på gitarr. Den grymt raspige sångaren från andra låten på första sidan är tillbaka. Melodin är hoppfull på mystiskt sätt. Ändå isar sånginsatsen blodet i ådrorna. Växlingarna mellan verserna med en dragning över pianotangenterna och några klingande gitarrsträngar är grym. Ångesten höjs genom hela låten.

Tyngden i föregående låt lättas upp av Making a dollar. En väldigt lätt och medryckande låt med fin melodi och ett härligt akustiskt komp. Fin bas, gitarr och sitar. Härlig körsång i refrängen. Slutet förmedlar en frihetskänsla.

I thought I am har ett väldigt tystlåtet komp. Trummor, sång och lite gitarr. Kompet växer i volym efter hand. Sången är av berättande karaktär. Blir ett glatt riff till slut.

Skivan avslutas med Oh Ya Ho Wa. En helvild rockig låt med en massa munspel och stabilt medryckande gung. En kort låt.

Musik med semesterstämning

Skivan Power of love med Arlo Guthrie gavs ut av Warner Bros 1982. Det finns flera anledningar till att jag köpte den. Först och främst eftersom det är Arlo Guthrie som gjort den. Han var son till den legendariska folksångaren Woody Guthrie som inspirerade Bob Dylan. Andra anledningen är att Penny Nichols är med på ett hörn och sjunger. Jag skrev om hennes första skiva Penny's Arcade här på bloggen tidigare. Den tredje anledningen är att en av mina favoritlåtar Jamaica farewell finns med på den.

Jag gillar den här skivan som var Arlo Guthries fjortonde skiva. Musiken är varm och melodiös. Den andas Västindien och Hawaii. Ljudet är mycket 80-tal men känslan i musiken skiner igenom och det blir bra ändå. Arlo har en trevlig varm röst och det bjuds på fina duetter och körinsatser av bland andra Penny Nichols, Leah Kunkel och Rickie Lee Jones. Det är en hemvävd och mysig stämning genom hela skivan.

Röstmässigt påminner Arlo om både Bob Dylan och Van Morrison men snällare. Äkta och genuint på ett okonstlat vis.

Power of love inleder. En melodisk och medryckande låt.

Oklahoma nights fortsätter i en melodisk och behaglig stil.

If I could only touch your life är en trevlig låt med Leah Kunkel i duett med Arlo Guthrie.

Waimanalo blues har en skön takt och en melodi påminner om Hotel California men med mer självdistans och stringens. Här sjunger Arlo duett med Penny Nichols och Leah Kunkel. I en passage i mitten blir stämningen nästan lite hawaiiansk på ett trevligt sätt. Kompet är stillsamt och böljande.

Living like a legend avslutar första sidan. Den går lite i reggietakt Den har mycket Dylan över sig.

Give it all you got är en överaskande rocklåt med blueskänsla. Bra gitarr och piano kompar en trevlig sånginsats. En del körsång också.

When I get to the border är mer avskalad låt. Penny Nichols sjunger med i refrängen. Ett fint fiolsolo kommer i slutet. Det låter som modern svensk vispop nästan.

Jamaica farewell är den härliga låten som Harry Belafonte gjort klassisk. Här framförs i långsam reggietakt. Arlo sjunger bra och får fin hjälp av Rickie Lee Jones. Ett soloparti på spansk gitarr med fin stålklang.

Slow boat är en mycket lågmäld låt. Arlo sjunger med fin berättarröst med mycket känsla. Möjligen lite countrykänsla ibland med en pedal steel gitarr.

Garden song är en liten Peter Paul and Mary inspirerad glad armkrokssång. Arlo har en snäll röst som man blir glad av. En liten kör hjälper till i refrängen.

Ett trevligt album att spela i höstrusket för att få lite semesterstämning.

The tide is high med Blondie

Antalet skivor från 80-talet i min skivsamling är lågt, väldigt lågt. Men en och annan LP från detta årtionde finns ändå i hyllorna. En av dem är LP:n Autoamerican med gruppen Blondie från 1980. Den kom ut på märket Chrysalis och min kopia är en svenskpress. Jag köpte den enkom för låten The tide is high. Den fanns t ex med i den svenska filmen Utanför din dörr dock med en annan grupp visade det sig efter en lyssning på den här skivan. Även versionen som Blondie spelade in är en nyversion av låten som egentligen är en jamaicansk låt från 1967 med gruppen The Paragons. Inte så konstigt att jag gillade låten.

Debbie Harry sångerskan i Blondie hade också varit med som sångerska redan 1968 med gruppen The Wind in the Willows. Övriga medlemmar i Blondie var Clem Burke på trummor, Jimmy Destri på synth, Nigel Harrison på bas, Frank Infante på gitarr och Chris Stein på gitarr och pukor. En liten rolig detalj är att Jimmy Haskell som står med som arrangör på några låtar, bland annat The tide is high, förmodligen är samme person som under namnet Jimmie Haskell arrangerade Eartha Kitts album Sentimental Eartha.

Det här är inte en dålig skiva. Trots att den har mycket modernt över sig. Slät ljudbild och en massa synthar. Så har den emellanåt fina blås och stråksektioner och på vissa låtar får de till ett hyfsat 60-talssound. Men The tide is high står tydligt och ohotat i en klass för sig.

Instrumentallåten Europa inleder skivan. Obehagliga filmmusiksliknande ljud med stråkar. Sen kommer en synth och anlägger en dyster skrämmande stämning.

Live it up fortsätter på ett skrämmande sätt med futuristiska ljud. Sen lättar den i stämning och blir mer synthinfluelerad pop.

Here's looking at you har en coolare stil med efter hand mer och mer jazz och 40-talspop. Ett ganska autentiskt ljud med klarinett, stråkar och trumpet.

Så kommer då skivans höjdpunkt The tide is high. Inleder med svängigt och avslappnat slagverk och blås som fortsätter genom hela sången. Låten är så anspråkslös och nyfiken i sin framtoning. Debbie sjunger mycket bra med härlig känsla. Den har en genuin karibisk känsla.

Angels on the balcony är märklig med helt taktlöst maskinellt dunk i inledning sen blir det synthig pop med en viss euforisk känsla. En del gitarr i en refräng som har ett visst lyft i sig. En passage har ett oväntat fint sångparti och 60-talskänsla i melodi och gitarr.

Go through it har en fin euforisk känsla i melodin och del bra blås som sätter in på perfekta ställen. Lite spanskinfluerat och trummor som är lite överallt. Debbie sjunger bra.

Andra sidan inleder med Do the dark. Ljusa skrämmande toner. Men lite iskall ljuvhet i melodin. Väldigt modernt sound.

Rapture har en annorlunda takt jämfört med resten av skivan. Modern ljudbild och lite Snuten i Hollywood känsla. En bit in i låten kommer ett märkligt talat parti med komp av trumpetstötar.

Faces är en jazzlåt. Med piano och trumpet.

T-birds har en ganska snabb euforisk melodi med en del överlagrade röster. Kompet är modernt och sånginsatsen väldigt indiepopmodern den också.

Walk like me har ett härligt gitarrljud i inledning som låter aningen för rent men annars bra. Sånginsatsen är återigen så där indiepopskränig.

Låten Follow me avslutar skivan. Väldigt modernt abstrakt ljud precis i början. Sen börjar sången på ett försiktigt trippande sätt. Ingen direkt melodi. Låter modernt och brittiskt.

Det spelades bättre boll

Ungefär samtidigt som Svenne Rubins låt Långa bollar på Bengt var populär så hörde jag en annan låt med fotbollsanknytning Det spelades bättre boll med gruppen Torsson. I texten nämns både Södra och Stadsparksvallen och sångaren sjunger på något som kanske kan vara jönköpingsdialekt. Det finns ytterligare en låt med klockren anknytning till Jönköping som heter Elmia - Jordbruksutställning.

Det spelades bättre boll fanns med på skivan Att kunna men inte vilja som gavs ut 1980 på ett skivbolag som verkar heta Klippan. Där den också spelades in. Den var första skivan med gruppen Torsson. En helt ljuvlig och egen skiva.

Musiken är tidlös med ett skönt sväng och bra rock n roll-känsla. Texterna är lite otvunget humoristiska och ganska berättande. Det är bra variation i de flesta låtarna och närvarokänslan är total. Musiken är genuin, fullständigt äkta och kul att lyssna på med massvis med fin gitarr. De blandar rock med lite reggie i två låtar. Ska man jämföra med andra band så skulle jag vilja ta upp surfmusik och svenska band som Caretakers, Falmingokvintentten och kanske Spotnicks men även Richie Valens och The Lively Ones eller The Impacts. En annan grupp som man tänker på med de fina gitarrtonerna är Creedence Clearwater Revival.

Torsson är fortfarande aktivt som band. Ursprungligen bestod de av Hans Dalén på trummor, orgel och gitarr, Christer Lundahl på bas och gitarr, Ingemar Wiberg på gitarr och kör, Bo Åkerström på sång, gitarr, xylofon och kör.

Jag minns en gammal bil inleder plattan. En tuff rocklåt med en massa bra gitarr, ett stabilt komp och en medryckande melodi. Texten är tydlig och lätt att hänga med i refrängen. Mot slutet kommer ett annat instrument in som kan vara en orgel eller något annat ljust och dämpat. De river av ett distat solo mot slutet på gitarren.

Älgjakten är en lugnare historia i reggietakt med mjukt komp.

Det spelades bättre boll känner man igen direkt på de inledande pigga gitarrtonerna som ljuder avslappnat.

Bussen till Stadsparksvallen avgick tjugo i sex jag hade med mig min pipa och ett paket kex

Fullständigt underbart. Gitarren svarar på versraderna och ibland är det mer bas och ibland ljusare. Alltid sprucket och knorrigt ljud. Solot på giatrren inleds med orden

nä, nu jävlar

brilljant. Refrängen med Gunnar Nordahl och gräsplanen hemmma vid är också roligt.

Tivoli är en sorts berättande reggielåt utan någon direkt vers eller refrängstruktur. Bra gitarrspel med ett bra solo.

Första sidan avslutas med låten Assar höll ett tal. En dansant countrylåt med ljusa pedal-steel gitarr toner. En väldigt lång instrumental inledning. Texten är en lång berättelse.

Andra sidan inleder med Sverige en melodiös låt som är snabb men ändå avslappnad. En del fin hummandekör och varierat behagligt gitarrspel.

Turistinformation är också en lite snabbare låt med glatt komp.

Den italienske dansläraren är en långsammare låt. Spuckna längtande gitarrtoner i lunkande dansant takt. En instrumentell låt.

ELMIA - jordbruksutställningen är en berättande låt i ganska snabbt tempo med pumpande bas och trummor och en pigg gitarr. Ett grymt gitarrsolo med bluesig slide kommer oväntat i slutet.

Avslutningen med låten Hunden och flickan och jag är mer visliknande. Börjar lågmält, knappt hörbart och växer undan för undan. Böljande och behagligt men balanserar farligt nära dansbandstakter men de klar sig galant. En instrumentell passage är ljuvlig med akustisk gitarr som spelas på mandolinsätt.

Frank Zappa som gitarrist

Frank Zappa verkar ha varit extra mycket i ropet under hösten och vintern. Flera tidningar har skrivit artiklar om honom. Exempelvis Rock n roll magasin som hade en intervju med hans son Dwezil Zappa som också är musiker. Frank Zappa dog tragiskt 1993 i cancer men han hade varit verksam ända sedan 50-talet. Han är fortfarande en aktuell och välkänd person.

Jag har egentligen haft lite svårt för hans musik som innehåller många delar av kabaré och någon sorts humor och satir. En amerikansk variant på Lindeman gökar ånyo? Inte musik i alla fall. När de väl spelar riktig musik så låter det bra men det är insprängt mellan så mycket trams att man inte orkar med det. Första skivan jag hörde med Frank Zappa var Roxy and elsewhere som är ett exempel på detta. En del bra cool fusionmusik men även en hel del prat och annat ickemusikaliskt. Bobby Brown är nog fortfarande den bästa Zappa-låten.

Så, möjligen i ett försök att ge alla som ville lyssna på hans musik en chans så sammanställde han albumet Shut up n play yer guitar som släpptes som en trippel-lp box 1981. Där första skivan heter Shut up n play yer guitar, den andra Shut up n play yer guitar some more och den tredje heter Return of the son of Shut up n play yer guitar. Här hade jag bara tänkt att skriva om den första.

Ljudet på skivan är bra och musiken är fylld med häftigt gitarrspel och trumspel. Stilmässigt rör det sig om hårdrock och progressiv rock med vissa insalg av jazz och fusion samt reggiemsuik. Tyvärr blir låtarna lite kalla och extremtekniska. Även om det är långa vindlande jam så blir det aldrig den där sköna avslappnade känslan. Men det är absolut spännande att lyssna på.

Skivan inleder i stressat tempo med five-five-FIVE. Ganska härlig utplaning i tempot en bit in i låten. Lite österländsk känsla över tonerna. Men väldigt hårt och kallt.

Hog heaven har ett hårt distat murrigt gitarrljud som är ganska behagligt. Trummorna finns i förgrunden.

Titellåten Shut up 'n play yer guitar öser egentligen obemärkt på i skivans strida ström av hårt distat gitarrspel. Mycket trummor också.

While you were out avslutar första sidan i jazzstil. Spridda gitarrriff och trummor med mycket cymbaler. Gitarr och trummor samspelar väldigt bra genom hela låten. Fortfarande ganska tungt och kallt.

Låten Treacherous cretins som inleder andra sidan öppnar i reggiestil och samma lilla långsamma reggieslinga fortsätter i bakgrunden genom hela låten. I förgrunden hörs en episk ångestfylld vinande gitarr som kastar sig genom långa improvisationer. Gitarrspelet är varierat men väldigt kallt och ödsligt.

Heavy duty Judy är lite vildare med snabba ryck i gitarrtonerna. Trum- och basspelet är helt galet och troligen väldigt progressivt. Har rätt fina växlingar i temperament på ett par ställen.

Avslutande Soup 'n old clothes är lugnare med jazziga inslag i trummorna. Gitarren är fortfarande ganska kall men har en lite med reflekterande känsla. Påminner faktiskt lite om Roy Buchanan. Är nog skivans bästa låt.

En strålande rockballad

Black and blue kom 1976. Det var Rolling Stones första album utan fast andregitarrist. Mick Taylor som ersatt ursprungsmedelmmen Brian Jones slutade i bandet inför inspelningen. Därför provade de flera olika gitarrister, så på skivan kan man höra både Harvey Mandel och Wayne Perkins samt förstås Ronnie Wood som blev den nye gitarristen till slut.

Skivan inleder med funklåten Hot stuff som också klättrade en bit upp på Billboardlistan. En av två låtar som gitarrgeniet Harvey Mandel från USA medverkar på.

Nästa låt är Hand of fate med gitarr av Wayne Perkins. Ett riktigt bra solo på gitarren. Mick Jagger sjunger riktigt bra på den här låten som är en ganska rättfram rocklåt.

Cherry oh baby är en avslappnad reggielåt där Keith Richard körar lite bakom Mick emellanåt. Ronnie Wood som senare blev fast medlem medverkar här för första gången ihop med Rolling Stones på gitarr. Den enda låten på skivan som inte är skriven av Richards och Jagger. Den är istället författad av Eric Donaldson.

Skivans bästa låt avslutar sida ett, Memory motel. En stillsam och lågmäld låt som framförs fantastiskt bra med mycket känsla av Mick Jagger som dessutom spelar piano. Låter mycket som Van Morrison i vissa lägen. Harvey Mandel gör en fin insats med gitarren. Mycket bra lätt kaotisk körsång kommer och går genom låten på ett trevligt sätt.

Andra sidan inleder med en reggie i annorlunda tappning. Hey negrita framförs avslappnat och Mick Jagger sjunger på sitt speciella sätt. Ibland låter det som om låten knappt håller ihop men sen kommer de in i gunget igen. Ljudbilden ändras lite på vissa ställen bland annat blir det lite piano och på ett ställe kommer lite bra elgitarr in.

Melody är nog skivans svagaste låt. En märklig lugn låt med lite rökig 20-talsjazzkänsla över sig. Känslan skapas framförallt av pianot, takten och sättet som texten framförs på. I slutet blir tillkommer bleckblås som fullbodar jazzkänslan.

När Fool to cry börjar så tror man att skivan vänt på sig själv och att Memory motel spelas igen. De är väldigt lika varann i vissa avsenden men Fool to cry har inte lika tydlig melodi och saknar den härliga pianokänslan och gitarrspelet är inte heller på långa när så bra. Gitarren hämtar sig lite i slutet.

Rolling Stones avslutar skivan med en rejäl rocklåt med titeln Crazy mama. Keith Richards står för huvudgitarrspelet. Driven takt och ganska tungt gung men väldigt positivt och medryckande. Lite skumma Japan-influerade ljud hörs ett par gånger. Galna röstarangemang skapar en härlig stämning och Mick Jagger sjunger engagerat och genuint. Skivans näst bästa låt.

En riktigt bra rockskiva med många bra låtar. Memory motel tycker jag kan räknas till en sann Rolling Stones klassiker i klass med t ex Angie och Ruby Tuesday.

Bob Dylans varma röst

Bob Dylan är en av mina favoritartister, därför är det kanske lite underligt att jag inte tagit upp någon av hans skivor här på bloggen tidigare. Därför tänkte jag nu skriva lite om Slow train coming en skiva som kom 1978. Inte någon av hans allmänt hyllade klassiker kanske men det gör det extra intressant att skriva om.

När man läser om den här skivan så är det främst dess påstådda religösa innehåll som tas upp. Jag vill hellre skriva om musiken och intensiteten i Dylans framförande.

Mark Knopfler från Dire Straits spelar gitarr och skivan är inspelad i den välkända Muscle Shoals studio i Alabama.

Gotta serve somebody inleder skivan. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är en reggielåt eller en blues. Den är uppbyggd av orgel eller kanske synth och lite gitarr som spelar samma lilla slinga genom hela låten. På detta sjunger Bob Dylan engegerat och utrycksfullt emellanåt förstärkt av en kvinnokör. Detta blev lite av en singelhit och Dylan fick en grammy för bästa manliga sångframförande för den.

Precious angel är mer lik Dylans tidigare låtar med akustisk gitarr och i vissa partier förstärkt med bra elektrisk gitarr och lite piano. Återigen väldigt bra sjunget, Dylan tar verkligen i på sina ställen. Kvinnokören ger en härlig känsla den också.

I belive in you börjar stillsamt med akustisk gitarr. Dylan sjunger med varm och mild röst. Det kommer lite orgel, trummor och elgitarr men låten behåller sin varma invaggande känsla.

Titellåten Slow train avslutar första sidan. Påminner om första låten. En sorts blues i reggietakt. Här finns förutom elgitarren, orgeln, pianot, kören och Bob Dylans fantastiska röst även lite trumpet med. Låten är mer lössläppt och varierad än första låten.

Andra sidan inleder med Gonna change my way of thinking liksom första sidans första låt en en repetitiv låt men här med mer tyngd och mer åt rockhållet. Do right to me baby (do unto others) fortsätter i samma stil men lite mer lågmält. Ganska speciella gitarrljud. When you gonna wake up låter väldigt modern och fortsätter i samma stil som de två föregående låtarna. Utmärker sig lite med en blåssektion.

Man gave names to all the animals fortsätter med reggietakterna men har ett ovanligt driv i melodin och kanske latinska rytmer över sig också. Dylan sjunger nästan duett med kören i många partier av låten. Ackompanjemanget är stillsamt men kryddat med små krusningar av piano eller slagverk som förhöjer stämmningen.

Avslutningsvis kommer låten When he returns. Bara Dylan som sjunger till mycket bra ackompanjemang av piano. Och som han sjunger. Väldigt varmt och inlevelsefullt. Han tar i och tar långa behagligt hest skrikande toner. Förmedlar en hoppfull känsla. Min favoritlåt på skivan.

Ett av Dylans mindre kända album och vad jag förstår ett album som många avfärdar. Men enligt mig är det ett mästerverk fyllt med bra musik och några låtar som tillhör Dylans absolut bästa. Speciellt sångmässigt är det en otrolig och även ovanlig Dylan-platta. Han sjunger med en värme och uppriktighet som är underbar att lyssna på.