Regnglädje

Redan 2017 skrev jag om första skivan med Bonnie Lou. Nu är det dags för hennes andra album. Det har titeln Raining down happiness. En ganska rak countryskiva med lite popinfluenser. Bonnie Lou sjunger bra, speciellt på låtarna Raining down happiness, Stand by your man och This is for you.

Skivan gavs ut på Wrayco 1972. Jag läste någonstans att den etiketten skulle ha en koppling Link Wray men det stämmer inte vad kan se. Jag tror istället att den grundades av Lewis Chitty. Det här verkar vara den sista skivan Bonnie spelade in men enligt baksidestexten så spelade och sjöng hon i ett TV-program med Paul Dixon.

Titellåten Raining down happiness inleder. En glad gospelinfluerad låt med bra medryckande melodi. Kompet med elgitarr och lite piano är också bra.

Tammy Wynettes klassiker Stand by your man är nästa låt. Fint framförd med gitarr och Bonnies varma uttrycksfulla röst.

Seven lonely days är en av Bonnie Lous signaturlåtar som fanns med redan på första skivan. Bra körinsats. Lite logdanskänsla.

Andra sidans bästa låt är en annan låt som också fanns på första skivan Tennessee wigwalk här kommmer en andra låt från första skivan. Bra gitarrspel och härligt klipp i melodin.

This is for you avslutar skivan riktigt bra med vacker melodi, genuin sånginsats och snygga stråkar.

Fest med Cash

En överaskande skiva fylld till brädden med starka genuina omisskänliga Johnny Cash låtar. En riktig fest för alla som gillar hans musik. Det är väldigt genuint och äkta med mycket hjärta och humor. Påminner om hans gamla 60-talare på ett underbart sätt. Waylon Jennings är med och körar på ett par låtar annars är det inga musiker jag känner till på rak arm som är med.

Musiken spelades in 1993 men har givits ut först nu i år på UMe med titeln Songwriter. Jag skulle säga att det är betydligt bättre än Rick Rubins American recordings. Riktigt kul att texterna följer med på innerpåsen. Måste nämna att jag nyligen såg Columbo avsnittet där Johnny Cash spelar mördaren det är underbart bra, men inspelat ungefär 20 år tidigare än den här skivan men han bjuder på sig på ett liknande sätt.

Hello out there är en positiv och klurig låt som inleder skivan. Johnny sjunger med sedvanlig pondus och det är bra gitarr som kryddar melodin.

Spotlight fortsätter med stark melodi och ett klurigt anslag. Lite mörkare stil med rökiga gitarrtoner.

Drive on har ett ordentligt driv med både humor och mörka gitarrtoner.

I love you tonight känns lite som att sången är självbiografisk om Johnny och June Carter. Härligt countrylunk.

Have you ever been to Little Rock fortsätter på det självbiografiska temat med en sång om hemtrakterna i Arkansas. Fantastisk melodi med fint driv. Påminner om In the name of the Lord.

Andra sidan inleder med Well alright har en snabb humoristisk berättande stil med bra bas och gitarr.

She sang sweet baby James har vackert mandolinspel och en vacker melodi.

Poor valley girl är Johnny på berättarhumör i en genuin countrymelodi.

Soldier boy har en taktfast melodi som lunkar på. Johnny sjunger med värme.

Sing it pretty Sue fortsätter med värmande country.

Like a soldier har en enorm närvaro och intensitet som är underbar att lyssna på.

Skorpionens dans

Shocking blue var en grupp från Nederländerna. Scorpio's dance från 1970 var deras tredje LP och den gavs ut på Pink elephant men min kopia är den tyska utgåvan på Metronome.

De bjuder på en blandning av lite folk och country i några låtar över till psykedelisk rock och även lite pop. Mariska Veres är riktigt bra på sång i flera av låtarna. I en låt påminner hon om Grace Slick i låten White rabbit. De övriga medlemmarna är Robbie van Leeuwen, Klaasje van der Wal och Cornelis van der Beek. Skivan spelades in i USA.

Mina favoritlåtar från skivan är Deamon lover som är en fantastisk episk låt med psykedeliskt flyt, Scorpios dance som också går i en liknande stil samt I love voodo music som har ett spännande folkrocksound.

Scorpio's dance (first movement) inleder med några akustiska gitarrtoner och sedan en ensam baston som ringer ut. Ingen sång.

Alaska country här står Mariska för sången. En svängig låt med lite country och bluesfeeling men även lite psykedeliskt med långa ödsliga toner på orgel och gitarr i ett mellanspel.

Sally was a good old girl är en svängig countrylåt åt rock n roll korsat med bluegrass hållet.

Deamon lover är en fantastisk låt. Lång och med en bra melodi som byggs upp anspråkslöst, fin sånginsats med mycket känsla och riktigt bra sparsmakat episkt gitarrspel. Det finns en aning av flöjt eller orgel i bakgrunden ibland. Gitarrspelet är lite blandat akustiskt och elektriskt som jag är svag för. I några passager med sorgsna gitarrtoner påminner melodin märkligt nog starkt om låten The Model med tyska Kraftwerk.

Första sidan avslutas med en instrumentallåten Scorpios dance. Den öppnar med flyhänt spelad akustisk gitarr. Sedan fylls det på med taktfast bas och gitarren ljuder mer som spansk gitarr. Efter hand kommer det en del flöjt. Allt är väldigt meldiöst och föjsamt i en fin improviserad stil.

Andra sidan inleder med poppiga och dansanta men varierade Little cooling planet. En del gitarr och körande.

I love voodo music har ett stillsamt anslag med anspråkslös sång och fint gitarrspel. En fast takt i bakgrunden ramar in låten som har ett säreget folksound. En bit in i låten blir det istället rytmiska bongotrummor och olika fågelljud. Sen avslutas den som den började.

Seven is a number in magic är en mer poppig låt med en mycket repetetiv rytm. Lite munspel förgyller.

Mer pop med Keep it if you want it som får mig att tänka på The Kinks och deras You've really got me. En bit in i låten räddar de upp den med ett snyggt solo på trumpet och bastuba.

Water boy avslutar skivan. En massa sitar och en spännande sånginsats där Mariska påminner om Grace Slick.

Inspirerade av Johnny Cash

Nu ska jag skriva om en nyutgiven countryskiva som heter Graves release your dead utgiven 2023 på finska Svart records med den svenska gruppen The Coffinshakers. Musiken beskrivs som skräck-country men jag vill mer beskriva det som klassisk 50-tals rock n roll country där de verkligen hittat ljudbilden rätt.

Galna texter men en sångare, Rob, som har en röst som påminner väldigt mycket om Johnny Cash med sin tydliga pondus. Saknar dock värmen och humorn som Cash har. Övriga medverkande är Fang på gitarr, Joe på bas och Andy på trummor.

Det stannar inte med rösten utan även instrument och ljudbild påminner om en Johnny Cash skiva från sent 50-tal eller tidigt 60-tal. Fina ringande gitarrtoner och ett trevligt hästlunk i bas och trummor.

Blir främst första låten som sätter sig, efter den blir det mer upprepning. Inte dåligt men inte något wow heller. Men förutom Graves, release your dead så vill jag även tipsa lite extra om låten Holes of oblivion.

Graves, release your dead inleder vackert och majestätiskt i en fin Johnny Cash tradition. Bra ensligt sprucket gitarrspel som spelas med pondus och fina trummor som travar fram som en häst.

City of the dead fortsätter i samma stil med galloperande trummor och bra gitarrspel.

Wretches har en lite lugnare rundare stil. Munspel och lite fiol ger en fin stämning i den här låten.

The siren's call har även lite körsång i bakgrunden tror jag.

Holes of oblivion har ett mer sparsmakat men samtidigt mer effektivt gitarrspel. Bra sångarrangemang här med en kör också.

Prince of darkness inleder andra sidan. Här fortsätter de sin Cash inspirerade resa med en lite rockigare stil alá Ring of fire.

Reverends of doom påminner mycket om första låten men har lite mer körande och ett annat gitarrsolo.

Down in flames har ett trevligt basljud.

River of souls fortsätter med en lite annorlunda takt men samma sångstil.

The great silence avslutar skivan. Inleder med en lång mystisk vibrerande orgelton eller om det är föregående låt som avslutas på det sättet. Här är det en långsammare melodi med mindre countryinfluens. Samma trevliga sångstil. Kören ger en mystisk atmosfär.

Innehållsrik country

Gordon Lightfoot gick bort den 1 maj 2023. Han skrev sin fantastiska låt In the early morning rain 1964 och den har gjorts i många underbara versioner. Jag har bara ett album med Gordon det heter Cold on the shoulder och gavs ut på Reprise 1975. Här finns inte just den låten med men albumet är ändå en riktigt bra country och folkskiva med en rik ljudbild.

Mina favoritlåtar på skivan är Cold on the shoulder, Bells of the evening och Cherokee bend. Men hela skivan är riktigt behaglig att varva ner med så här i juletid.

Inleder med kraft i den medryckande countrylåten Bend in the water. Bra med melodi med en gitarr som krydda här och där. Bra sånginsats och spännande stråkar.

Rainy day people är dämpad och sentimental. Långa countrydoftande toner på pedal steel gitarren och svepande stråkarrangemang.

Cold on the shoulder har en lågmäld framtoning men med ett snabbt och ändå anspråksköst komp. Fina pigga gitarrtoner som tassar fram.

The soul is the rock inleder långsamt men kommer igång med en mer kraftfull ljudbild.

Bells of the evening här drivs melodin av ett piano på ett behagligt sätt. En berättande stil.

Rainbow trout har en vacker melodi och Gordon sjunger väldigt innerligt till ett fint gitarrkomp.

Andra sidan öppnar med A tree too weak to stand har en traditionell folkvisekänsla. Lite åt det irländska hållet.

All the lovely ladies har ett avskalat komp med ett ganska snabbt driv med trumaktigt gitarrspel.

Fine as fine can be har en fin melodiös countrystil med gitarr, stråkar och piano.

Cherokee bend är rytmisk och ganska snabb i takten med ett rejält komp. Fina gitarrknorrar kommer in snyggt i låten i flera lager känns det som.

Now and then fortsätter i en klockren melodiös lekfull countrystil.

Slide on over har en mer rock n roll influerad takt som på något sätt får mig att tänka på Crazy little thing called love med Queen. Ett spännande gitarrljud.

Blues och country med soul

Jag skrev om albumet Hills of Indiana med Lonnie Mack tidigare på bloggen. Nu har ett andra album med honom landat i samlingen via ett besök i skivaffären Sound Station i Köpenhamn. Albumet som kom på Elektra 1969 heter Whatever's right. Mitt exemplar är den engelska utgåvan. Det är mer soulinfluerat än Hills of Indiana men på ett rockigt sätt och mycket blues och country blandas in också. Han är mycket genuin och äkta i sitt framförande på ett otvunget sätt. Påminner om Link Wray.

Mina favoritlåtar på skivan är I found a love och Mt. healthy blues men hela skivan är riktigt bra.

Untouched by human love inleder med en enorm soulkänsla kombinerat med blixtrande gitarr. Lonnie sjunger med kraft och intensitet och en del saxofon förstärker soulinfluensen.

I found a love är mer influerad av blues och country med fantastiska gitarrtoner och en själfull sånginsats.

Share your love with me är en gladlynt låt som andas lite country uppblandat med gospel i en anspråkslös och lekfullt genuin och enkel stil. En liten kör förstärker stämningen. Ett riktigt bra gitarrsolo får han också in.

Teardrops on your letter har en långsammare bluesig melodi med riktigt bra gitarrspel på ett bra ställen. Lite Little girl blue känsla över låten faktiskt.

Baby what do you want me to do har ett stabilt rock n roll gung med munspel och en fin rytm.

Andra sidan inleder med en av Lonnies egna kompositioner. Den instrumentala låten Mt. healthy blues. En härlig blueslåt med piano och munspel och helt fantastiskt gitarrspel. Grundkompet går i sitt blueslunk med de andra instrumenten dansande runt med en grym intensitet.

What kind of world is this har en sorglig, vacker och enkel framtoning med en liten skör melodi uppbyggd av piano och orgel. Bra sånginsats och fina körarrangemang.

My babe här kör han vidare med rejäl blues i en rockig och genuin stil. Mycket munspel och gitarrtoner som sitter där de ska. Enorm känsla i musiken och musiker som vet hur man skapar stämning.

Skivan fortsätter med en lika genuin countrylåt Things have gone to pieces. Fin lunkande melodi på piano och en bra sånginsats.

Avslutningsvis den soulinfluerade Gotta be an answer.

Tema Jesse James

Nu ska jag skriva om ett album som jag hittade på skivmässan i Huskvarna. I en back med Johnny Cash skivor fanns albumet The legend of Jesse James från 1980 utgivet på A&M. Inte bara Johnny Cash utan även Levon Helm, Emmylou Harris och Albert Lee allihop några av mina favoritartister. Även Charlie Daniels som jag inte hade hört tidigare medverkar samt Rosanne Cash. Albert Lee har även medverkat på de länkade albumen med Emmylou och Rosanne från 1980 repsektive 1981 så alla skivorna kanske spelades in i samma kreativa sammanhang.

Paul Kennerley har skivit låtarna som handlar om den ökände bankrånaren Jesse James. Insidan av gatefoldomslaget innehåller alla låttexter och även lite historik. Låtarna är bra och framförandet fantastiskt med en blandning av country, rock, folkrock och bluegrass. Mycket bra gitarrspel av Albert Lee som ger en rejäl rockfeeling. Johnny Cash sjunger som alltid med en otrolig värme och inlevelse och Levon Helm är genuin och Emmylou Harris har mycket känsla också. Även piano, banjo och mandolin framförs med känsla och en musikalisk enkelhet och självklarhet. Mycket genuint.

Min favoritlåt blir nog Help him, Jesus men hela skivan är fantastiskt bra.

Ride of the redlegs inleder skivan i ett högt tempo och intensiv stil. Fyra sångare (däribland Levon Helm och Rosanne Cash) turas om att sjunga i ett snyggt arrangemang med ett grymt sväng.

Quantrill's guerilla har Levon på sång. En kort och mer berättande låt.

Six gun shooting har Johnny Cash på sång. En majestetisk låt med Johnnys varma berättande röst och välkryddat komp i en rytmisk countryrockstil. Albert Lee river av några riktigt fina slidetoner på gitarren.

Have you heard the news har Albert Lee på sång men flera röster körar bakom. En driven och medryckande bluegrasslåt.

Heaven ain't ready for you yet har ett flödande vackert tempo i countrystil med Emmylou Harris på sång.

Help him, Jesus har ett frejdigt komp i countrystil med Johnny Cash på sång. Kör call and answer med en kör i ett medryckande arrangemang. Albert Lee står för några fantastiska hårda gitarrtoner.

The old clay county framförs av Charlie Daniels och Levon Helm på sång i en taktfast snyggt slamrig och stökig folkrocksinfluerad country. Återigen strålande gitarr av Albert Lee.

Riding with Jesse James har Charlie Daniels på sång. En del fiol men en ganska hårt taktfast komp.

Andra sidan öppnar med Hunt them down med Albert Lee och en bra kör på sång. Bra gitarspel i en melodiös låt.

Wish we were back in Missouri har Emmylou Harris på sång och även här en bra insats av kören. En långsamt lunkande låt med ett genuint komp.

Northfield: the plan har en tät bluesig atmosfär med Levon på sång och bra gitarrspel med en del piano.

Northfield: the disaster är en berättande låt med Charlie Daniels på sång och ett härligt genuint fiolspel.

High walls är också en berättande låt med en mer melodiös sånginsats av Levon. Ett fint långsamt med ändå intensivt tempo med ett fantastsikt okomplicerat och självklart flyt i kompet.

The death of me framförs av Johnny och Levon på ett underbart sätt med ett rejält countrykomp.

The plot är en kort märklig låt med en mörk och hotfull stämning. Albumets författare och kompositör talar.

One more shot är en positiv låt med ljus stämning och Levon på sång. Genuin lunkande countrytakt och ett härligt medryckande akustiskt gitarrspel med en del instick på piano och fiol. Efter en stund kommer Emmylou in i en duett som är fantastisk. Även Johnny är med på ett hörn tror jag.

Brett spektrum

För ganska exakt 8 år sedan så skrev jag om Judee Sills första album och här kommer ett inlägg om hennes andra och sista album Heart food. Det gavs ut 1973 på Asylum records. Jag har den brittiska utgåvan. Ett textblad följer med.

En singer songwriter skiva men med ett speciellt anslag av rock och country och i sista låten även en sakral antydan. Mina favoritlåtar blir nog There's a rugged road och de båda avslutande låtarna When the bridegroom comes och The donor.

There's a rugged road inleder vackert med en medryckande melodi. Judee sjunger bra och ackompanjeras av stråkar och lite gitarr. En bit in i låten blir det lite countryfeeling med pedal steel gitarr men inledningsvis är det mer folkrock.

The kiss här har sången mixats på ett märkligt lite mystiskt sätt och det är en del stråkar, piano och orgel som ger en speciell ljudbild.

The pearl har också den märkligt mixade sången på några ställen. En fin orkestral ljudbild med blås och stråkar men som ändå får till en folkcountrykänsla. Kanske på grund av ett trevligt gitarrplink.

Down where the valleys are low har en svepande countryinfluerad melodi.

The vigilante lyfter in lite bluesiga element med munspel med country eller folkrocks-aktigt gitarrspel. Efter hand kommer stråkar in som ger ett fylligt sound.

Soldiers of the heart inleder andra sidan. En lite mer rockig låt och ganska bra tempo.

The phoenix har en fin atmosfär med gitarr och piano samt lite kör på ett par ställen.

When the bridegroom comes har en fantastisk melodi som byggs upp av piano som spelas på ett säreget dröjande och dynamiskt sätt. Judee sjunger med mycket engagemang och temperament. Lite Carole King feeling faktiskt.

The donor har en sorgligare ton med piano och något slags klockspel. Hummande sång i flera lager som för tankarna till en sakral miljö. En bit in i låten kommer vanlig sång in. De säger faktiskt Kyrie eleison som är grekiska för Herre förbarma dig.

Barsk sångstil

Johnny Cash gjorde det fina konceptalbumet Bitter tears med ett tema om den nordamerikanska ursprungsbefolkningen 1964. Bandet Lincoln Street Exit med ett album 1970 hade liknande teman på sin repetoar. De fortsatte senare under namnet XIT och gav ut flera skivor. Skivan The song of Crazy Horse med artisten J.D. Blackfoot utgivet 1974 på Fantasy har också ett sådant tema åtminstone i titellåten. Det var J.D. Blackfoots andra album och det är delvis inspelat på Nya Zeeland där det gavs ut redan 1973.

Förutom J.D. Blackfoot på sång, gitarr och klockspel så medverkar Jimmy Slogget på saxofon, Tony Baker på saxofon och orgel, Mike Walker på piano, Bob Jackson på gitarr, Sonny Manahera på pedal steel gitarr, Billy Kristian på bas och Frank Gibson på trummor. Märkligt nog är det några andra som medverkar på en låt, däribland J. Huff på fiol men det förekommer fiol på andra låtar också men det anges inte vem som spelar.

Mina favoritlåtar från skivan är nog titellåten The song of Crazy Horse och Ride away men även Almost another day och Comin' down.

The song of Crazy Horse är en lång låt med allt från rent berättande utan komp till vackra akustiska passager med fiol och gitarr via taktfast rock i countrystil. Den barska sångstilen passar in bra med det återhållsamma kompet. Ganska effektfullt slut med trummor och slagverk som låter som en grupp som rider mot horisonten.

Ride away låter som gryningen skulle göra om den var en låt. Kraftfulla trummor och fina stråkar ger en fin kontrast.

Andra sidan inleder med rock n roll-låten I've been waitin' komplett med saxofon och piano. Medryckande.

Miss Sally fortsätter i samma stil med rullande piano och en del bra varierat gitarrspel.

One man's story är mer nyanserad med en vacker melodi lågmält framförd på orgel med en behaglig sånginsats.

Almost another day fortsätter i en nedskalad stil men med gitarr istället för orgel. Vacker melodi som blommar när en fiol och en kvinnlig körröst kommer in. Påminner om några låtar från Dusts andra skiva Hard Attack.

Hey Johnny D.J. inleder märkligt med en radiopresentatör. Resten av låten är också märklig med en klämkäck melodi.

Flushed you down from the toilets of my heart inleder också märkligt med en snabbpratande sydstatare. Sen kommer låten igång med en countrylåt i ett skämtformat.

Comin' down avslutar skivan. Ett säreget sprucket gitarrljud i en lågmäld och behaglig melodi.

Hittade inte stilen från början

Bröderna Allman spelade in ganska mycket t ex i grupperna Hourglass och 31st of February innan de hittade sin ultimata form som den fantastiska jam-gruppen Allman Brothers. Speciellt Duane Allman gjorde fantastiska insatser som studiomusiker för andra artister t ex Boz Scaggs. Men nu ska jag koncentrera mig på deras allra första inspelningar som gruppen Allman Joys. De gav ut en singel 1966 på Dial men LPn såg inte dagens ljus förrän 1973. Den har titeln Early Allman.

Det är en förfärlig skiva åtminstone om man tänker på vad de gjorde med Allman Brothers. Här bjuds vi på pop av Beatles, Buffalo Springfield, Beach boys och Byrds typ. Ibland har de melodier som kunnat bli bra med t ex Mamas and the Papas. Gregg sjunger soul ibland men det blir lite over the top på något sätt. Mycket av materialet har de skrivit själva. Det är lite som Simon and Garfunkels Tom and Jerry skiva. Det är helt enkelt inte den stil de borde syssla med. Men som en sann skivsamlare och fan av Allman Brothers så är ju skivan ett måste.

John Hurley står med som låtskrivare på flera av låtarna och det var han som skrev den fina låten Son of a precher man. Även John Loudermilk är på ett hörn som låtskrivare och producent. Annars är det Tommy Amato på trummor, Ralph Ballinger på bas, Ronnie Wilkins på piano, Gregg Allman spelar orgel och sjunger och Duane Allman spelar gitarr.

Gotta get away har ett bra drag och en massa surrande gitarr.

Oh John har en skrämmande ljudbild i inledningen med orgel som sedan förbyts mot närmast cirkusorgel. Men omväxlande bryter de melodin med den obehagliga orgeln.

Street singer är en countrylåt i en poptappning.

You'll learn someday fortsätter i en popstil a la The Byrds. Kraftfulla trummor och en stark melodi.

Klassikern Old man river gör de i en lite mer sparsmakad version. Soulfull sånginsats och gitarr. Men over the top.

Bell bottom britches här blir det full Beatles mania.

Andra sidan öppnar med bluesklassikern Spoonful som de lyckas ändra till oigenkänlighet med surrande gitarr och poppig stil.

Stalling for time har en vacker melodi som kunnat bli något men inte med den här souliga stilen.

Doctor fone bone har någon sorts stuffigt komp och en väldigt soulig sång. En del bra pianotoner.

Changing of the guard är en ganska bra låt med piano och passande melodi till den dramatiska sångstilen.

The forest for the trees här kör de på för fullt med kör.

Northern boundry har lite mer nedtonad stil men en emellanåt så kommer det en kör.

Melankolisk ljudmatta

Nytt år i antågande så varför inte skriva om lite nyare musik. Duon First Aid Kit med sin tredje skiva Stay gold från 2014 på Columbia närmare bestämt. First Aid Kit består av systrarna Klara och Johanna Söderberg. De har skrivit all text och musik på skivan.

Omslaget är fantastiskt med en cool 70-talsstil som påminner litegrann om duon Heaven and Earth. På innerpåsen finns alla texter och även alla medverkande musiker och vilka instrument som spelas.

Musiken är ganska modernt producerat och de utnyttjar inte sina röster i olika arrangemang särskilt mycket. Jag vet inte riktigt vilka de kan liknas vid. Deras skiva har inga dåliga låtar direkt och åtminstone Fleeting one och Heaven knows är bra.

My silver lining har ett brett anslag med stråkar och en böljande melodi. Master pretender har tydliga ganska mjuka trummor och varierade instrument. Lite countryinfluens med pedal steel gitarr. Men även lite klarinett. Stay gold har en ganska nedtonad och melankolisk melodi med ganska vackra stråkar. Cedar lane har en lite svalare mer genuin framtoning med en avskalad ljudbild och sakta böljande countrytoner. Shattered and hollow är mer anonym pop men med en snygg medryckande avslutning.

B-sidan inleder böljande med The bell. Fin flöjt. Waitress song har ett bra akustiskt gitarrspel i början som kanske har lite med folkrock att göra men sen kommer den anonyma ljudmattan in igen.

Fleeting one inleder också med vackert akustiskt gitarrspel och den har överlag ett mer avskalat uttryck. Det ger den mer liv och melodi. Heaven knows har ett väldigt tryck med gitarren men produktionen gör att de tappar countryfeelingen och variationen. Här försöker de litegrann med röstarrangemang.

A long time ago avslutar skivan väldigt stillsamt med en pianolåt.

Allt från blues och surf till pianocountry

En av mina favoritgitarrister är John Cippolina från Quicksilver Messenger Service.

Han medverkade även på flera andra album och här ska jag skriva om albumet Under the big top med Stu Blank utgivet 1988 på Kingspot. Det finns ytterligare två album med Stu Blank.

Stu Blank spelar mycket rock n roll, blues och country men även blandat med ett mer modernt sound. Min favoritlåt blir nog Bittersweet senorita och även avslutande On a country nite.

Cippolina medverkar endast på två låtar. På en av dem medverkar dessutom trummisen Chris Lockheed från Kak och Population 2 på.

Brand new lover har ett bra rock n roll drag med en blues feeling. Bra gitarrspel och bra trumpetstötar.

Dimples har en mer blues i sig men i en rock n roll stil. Bra avslappnad och varierad gitarr.

Demo derby inleder med ett motorljud och utvecklas till en surflåt med bra gitarrspel från John Cippolina och fina fjädrande ljud från basen.

Bittersweet senorita har en mer countryinfluerad stil med vackra pedelsteeltoner och en bra melodi. Bra lättsamt improviserat piano och även fiol. Här spelar Chris Lockheed trummor och John Cippolina gitarr.

Crosstown inleder snyggt med trumpet och piano som sprintar mot varandra. Sedan blir det en Chuck Berry influerad rock n roll låt.

Soon and very soon har en del spännande orgel i en snabb gospelstil.

Andra sidan inleder med Big blonde boogie. Som namnet antyder en rockig boogie med gott humör.

Little girl in the window har en modern bluesstil.

The letter fortsätter i en annorlunda bluesstil med snabb takt och en del piano. Bra sånginsats.

Is it true är en uppgiven pianolåt med mycket känsla.

On a country nite fortsätter med bra pianospel och fin sånginsats med mycket känsla. PIanospelet är varierat och det kommer dessutom en del fiol som förstärker låten.

Alltid bäst

Min mamma sa alltid att Elvis Presley var en av min mormors favoritartister och hon tyckte själv alltid att hans röst var en röst som hon direkt kände igen när det var han som sjöng. Elvis är en av mina absoluta favoritartister också.

Nu tänkte jag skriva om hans sista album som gavs ut på RCA 1977. Mitt exemplar är en svensk pressning. Elvis sjunger som alltid väldigt bra och melodierna är medryckande och pendlar mellan country och gospel. Bra arrangemang med kör och bra spel på allt från gitarr till piano och blås. Hela skivan är lössläppt, avslappnad och genuin speciellt i den fantastiska låten Moody blue.

Unchained melody inleder starkt med piano och fantastisk själfull sånginsats. En enorm intensitetsväxling med stegrande sång och trummor är riktigt bra.

If you love me (let me know) går i fint avslappnat countrylunk. Bra körinsats och snygga arrangemang med gitarr och blås.

Little darlin' den klassiska rock n roll låten i en version som ligger nära originalet men med extra tryck tack vare Elvis varma röst.

He'll have to go är en version av den gamla poplåten som i en svensk version med Gunnar Wiklund var min pappas favoritlåt. Elvis sjunger den själfullt och mycket bra. Bra dynamiskt piano och gitarrspel.

Let me be there en gospellåt i dynamisk countrytappning med riktigt bra sånginsats och gitarr. Snygga växlingar mellan lågmälda partier med bara Elvis och gitarr och partier med kör och blås. Inspelad live.

Andra sidan med inleder med hitlåten Way down. Den har ett säreget driv med många växlingar och många kryddade solon och instick med kör.

Pledging my love är en mycket vacker låt med medryckande melodi och en ljuvligt öppen och ärlig sånginsats. Pianospelet ger låten extra fin atmosfär tillsammans med kören. En del trumpet är också bra.

En av mina första favoritlåtar med Elvis var Moody blue. Den träffar precis rätt med sången och melodin. Ett härligt driv och bra tempoväxlingar. En del stråkar och perfekta toner på gitarren som kommer precis där de ska. Lössläppt och genuint med Elvis fantastiska röst.

She thinks I still care är en lågmäld och melodiös countrylåt. Elvis ger den liv och värme.

Sista låten är It's easy for you. En ganska tungsint låt men som alltid med Elvis blir det vackert och får liv.

Varierat och glatt

Ronnie Hawkins spelade in en skiva där Duane Allman medverkade som gitarrist. Skivan som är självbetitlad kom ut på Cotillion 1970. En musikalisk fest för alla som gillar medryckande countryrock med stänk av rock n roll och riktigt bra gitarrspel. Mina favoriter från skivan är One more night, Matchbox och Down in the ally.

Såsom Boz Scaggs skiva med Duane på gitarr så spelades skivan i Muscle Shoals studion i Alabama.

One more night inleder. En Bob Dylan låt som påminner mycket om Long black veil. Snygga gitarrtoner och piano. Fin sånginsats och bra kör.

Nästa låt är skriven av Gorden Lightfoot Bitter green. En solig countrylåt med stråkar. I may never get to heaven fortsätter i countrystil med en låt på gränsen till gospel som påminner om The Platters. Mycket bra dynamik. Will the circle be unbroken grym avskalad gitarr ger låten en härlig atmosfär.

Carl Perkins klassiker Matchbox görs i en fantastisk version med fina gitarrtoner från Duane och ett kaostiskt munspel. Little bird är en vacker countrylåt med stråkar.

Även andra sidan inleder med en Dylan-låt One too many mornings. Den här går i väldigt långsam lunkande countrystil. En del stråkar. Forty days är en Chuck Berry låt med bra tempo i. Bra sånginsats och fina solon på gitarr och munspel.

Down in the alley har en del bra slide-gitarr och piano i den coola släpiga rock n roll låten. Gitarrsolot i slutet är otroligt bra.

Bo Diddleys fina Who do you love görs riktigt bra av Ronnie. Hela låten är fylld till brädden av bra gitarrtoner. Skivan rundar av med den lugna berättande countrylåten Home from the forrest. Väldigt stämningsfyllda stråkar och akustisk gitarr.

Ovanlig blandning

The Usual Suspects är en märklig skiva som kom 1982 på Tomistoma. Den spelades in i Parvin studio med flera av de artister som jag skrivit om tidigare. Artister som nämns i sammanhang med t ex Big Brother and the Holding Company, Jerry Garcia och Paul Butterfield Blues Band.

De bjuder på bra musik i country, bluegrass och blues stilarna med några ovanliga blandningar.

Albumet är dedikerat till Michael Bloomfield som dog den 15 februari 1981.

Nick Gravenites inleder med You can't hurt me no more. En blueslåt med avslappnat sväng, bra sånginsats, piano och munspel.

På Blue sea blues står istället Taj Mahal vid mikrofonen. Trots namnet är det mer en countrylåt med pedal steel gitarr och fiol. Men även riktigt bra gitarrspel av Michael Bloomfield.

The fiddling of Jacques-Pierre Bordeaux är en countrylåt i cajuntappning med Peter Rowan på sång och Mark Naftalin på dragspel.

Peter Rowan även på nästa låt The old house som är en country i bluegrasstappning. Fint banjospel av Tom Stern.

San är någon sorts tidig jazz med trumpet, fiol, gitarr och banjo i virtuos stil.

B-sidan inleds med Lost John som framförs av Don Humphries på sång och har bra banjospel, fiol och dobro. Ljudbilden landar halvvägs mellan country och blues och är härligt dynamisk. Även litegrann piano.

He will break your heart har en modernare elektrisk ljudbild. Melodin är väldigt dröjande och medryckande. Peter Rowan sjunger. Fiolen passar in naturligt.

Bonaparte's retreat framförs också av Peter Rowan men här är ljudbilden mer bluegrass och country. Med en märklig egyptisk toneföljd.

Free little bird är en klockren flödande bluegrass med mandolin, banjo, gitarr och fiol. Bethany Raine sjunger vackert med fina stämmor av Kathy Kallick och Ann Rizzo.

Blues for special friends avslutar. En barblues efter att nästan alla gått hem. Reflekterande sorgligt piano i lätt jazzig stil. En elgitarr kommer in en bit in i låten i fint samspel med pianot. Mark Naftalin spelar piano och har även skrivit låten.

Varför kazoo?

John van Horn spelade ihop med Link Wray i början av 60-talet. Han gav ut en skiva 1972 på Mercury records med titeln Out back music. Link Wray och Doug Wray medverkar med handklapp i skivans första låt.

I sina bästa stunder påminner skivan lite grann om Link Wrays Beans and fatback men som helhet står den ganska långt ifrån. Den har en del låtar i framförallt bluesstil men även country. Det som drar ner helhetsintrycket är första sidans användande av kazoo i ett par låtar.

Alla låtarna är skivna av K. Fitzmorris. John själv spelar flera intrument men har hjälp av Lee Jefferies på trummor, Richie Mitchell på bas, Luke Boyd Ribbet på kazoo och Sister Terry Stephens på orgel.

Skivan inleder med den frejdiga låten Mountain mamma. En del störande skratt i sången förstör intrycket men det är bra gitarr och munspel.

Dr. Brown har en fin melodi i samma anda som Nitty gritty dirt band låten Mr. Bogangles.

Tossing stones fortsätter på det melodiösa spåret. Mycket bra gitarrplink i bakgrunden.

Funky Amanda har tyvärr kazoo i ljudbilden som förstör låten totalt. Men bra baskomp i en bluesig låt. Fina instick på gitarr.

Old east main fortsätter i en bluesstil men här snabbare med bra flinkt bas och gitarrspel i flera lager känns det som.

Daddy doesn't mind har en mer berättande stil med en fin gitarrton. Tyvärr förstörs låten halvägs av en kazoo.

B-sidan öppnar med Musket and a bible en lunkande country låt med vackert gnistrande gitarrspel och en del munspel i fint samspel.

Curly Banghum's song har en mer tät modern bluesstil.

Road gang blues är en tyngre blues med en del fiol och bra gitarr och någon sorts kedjeljud.

Sunday crossroads närmar sig gospel med en fin orgel men låten och sånginsatsen är mer åt country hållet.

Blueridge liquor är skivans bästa låt, utmärkt arrangemang med hemmagjorda trummor i ena högtalaren och rullande hård fuzzad elgitarr i den andra. En del fiol också. Bra sånginsats med kvinnlig kör.

Sunday night avslutar skivan. En tung men refelkteradande rökig barblues. Bra sång, gitarr och munspel.

Försöker med Western Union istället

Det var längesen jag skrev om en av mina absoluta favoritartister Elvis Presley här på bloggen. Nu är det dags igen. Den här gången med en av hans många filmskivor från 60-talet.

Filmen hette Speedway och skivan likaså och den gavs ut 1968 på RCA. Den är lite speciell dels eftersom Nancy Sinatra sjunger en låt på skivan själv och dels eftersom det här var den sista filmskivan med Elvis.

Skivan innehåller flera riktigt bra låtar där Elvis sjunger med en värme, äkthet och känsla som ingen kan överträffa. Låten Your time hasn't come yet baby måste jag säga är en nyfunnen favoritlåt. Även Goin' home är en låt man kan höra hur många gånger som helst.

Titellåten Speedway inleder. En ganska frenetisk låt med energisk sång.

There ain't nothing like a song har en fin rock n roll stil åt blueshållet med ett kul solo på gitarr och dynamisk sånginsats där överraskande Nancy Sinatra kommer in i låten mot slutet i lite call and answer sång.

Your time hasn't come yet baby är en fin och mjuk melodisk ballad med bra kör och enkelt avskalat komp och Elvis underbara sångröst som är härligt anspråkslös. Jordanairs körar på ett underbart sätt. Hela låten är avskalad och riktigt vacker. En liten anonym pärla bland alla Elvis fantastiska låtar.

Who are you? (Who am I?) är en vacker lugn låt som bara Elvis kan göra. En del jazzig saxofon på ett par ställen.

He's your uncle not your dad är märklig låt med två melodier och två stilar, en fin liten snäll ballad på några ställen sen någon sorts teatral marsch på andra sällen. Som även väver in amerikanska nationalsången.

Let yourself go har en driven bluesstil med en del munspel.

Andra sidan inleder med Your groovy self där Elvis märkligt nog inte medverkar alls. Den framförs istället av Nancy. Lite These boots are made for walkin över den.

Five sleepy heads här är Elvis tack och lov tillbaka med en liten angenäm vaggvisa.

Western union flirtar både melodi- och textmässigt på ett kul sätt med Return to sender från skivan Girls! Girls! Girls! från 1962. Jordanairs medverkar på ett dynamiskt sätt. Gitarrspelet är mycket bra och förstås Elvis sånginsats.

Mine en vacker melodiös ballad som bara Elvis kan göra så bra. Fint sparsmakat piano och kör dessutom.

Goin' home en driven bra rock och pop låt. Elvis sjunger engagerat och med mycket känsla. Gitarrspelet passar in på ett underbart sätt.

Skivan avslutas med den sorgliga men vackra låten Suppose. En kort låt där Elvis sjunger fint med en undrande liten röst till sparsmakat piano.

Inspelningsorten finns i soundet

Boz Scaggs gav ut sitt andra album på Atlantic 1969. Hav var tydligen medlem i Steve Miller band och här spelar han tillsammans med Duane Allman. Även Tracy Nelson körar lite på nån låt. Albumet är inspelat i Muscle Shoals i Alabama vilket på hörs.

De flesta av låtarna är skrivna av honom själv. Musiken påminner lite grann om både The Band ibland och även om Janis Joplin i sista låten.

Skivan inleder med tät funk blues i låten I'm easy. En del blås och själfull sånginsats med en del kvinnlig kör.

I'll be long gone har en annorlunda lugn framtoning med nästan bara sången som hörs i en berättande stil. En del soul över den här låten.

Another day (another letter) har en riktigt längtande stämning. Väldigt längtande och själfull. Utsökt komp.

Now you're gone någon slags countrylåt i 40-talstappning.

Finding her är en lite mystiskt låt med svävande gitarrljud.

Look what I got är lite mer genuin country i stilen. Fina svävande slidegitarrtoner. Avslutningen på låten är riktigt bra med blås, gitarr och sång kokande ihop.

Andra sidan består av endast tre låtar. Först ut är Waiting for a train som är en countrylåt med en tydlig text men framförd på ett något teatralt sätt.

Loan me a dime är en lugn avslappnad bluesig låt med en bra sånginsats med mycket känsla. Riktigt bra gitarr och orgel i samspel med en del smakfullt blås.

Sweet release är en riktigt själfull behaglig låt. Kompet är rikt utan att bli svulstigt. Det är gitarr, kör, blås och orgel. Fin anspråkslös sånginsats. Har lite samma känsla som låten Little girl blue med Janis Joplin.

Hemlig duo

Ett trevligt fynd på påskens skivmässa i Huskvarna utanför Jönköping var den här skivan Third and Main med Jonathan and Leigh utgiven 1967 på Vanguard.

Skivan är melodiös vacker folkrock fylld med bra sångarrangemang, bra gitarrspel både akustiskt och elektriskt i en behaglig kombination och stänk av både blues och country även milt psykedeliskt på vissa ställen. Finns spår av både Ian and Sylvia och Peter, Paul and Mary. Kan även dra till med mer okända namn som Fraser and Debolt och Guitar Ensemble.

Deras riktiga namn verkar vara John Alden och Sandy Roepken. John har skrivit flera av låtarna, tillsammans med Sandy på två låtar. Medverkar gör även Vinnie Bell på gitarr, Jay Berliner på gitarr, Warren Smith på trummor och William Salter på bas. John och Sandy sjunger och spelar gitarr.

Lite hemligt att de inte använde sina riktiga förnamn som namn på sin duo. Men musiken de skapar är riktigt bra och kul att lyssna på ändå.

Constant Tuesday har en vacker lättsamt flödande halvelektrisk melodi. John sjunger med Sandy som fyller i på ett par ställen. Effektfullt.

Someday baby har mer duettsång men de delar upp sig på ett par ställen vilket skapar fin dynamik. Kompet och melodin är både snabbare och hårdare. Verkar vara en Muddy Waters låt.

Tapestry har väldigt tillbakadragen vacker atmosfär med perfekta sångarrangemang. Ganska drömsk. Bra gitarr med ett fint solo på slutet.

Brownsville är skriven av John. En snabb blueslåt.

Song for Shelley har en viskande vacker duett med drömsk akustisk gitarr.

Third and main avslutar första sidan. Sandy ensam på sång. Väldigt sparsmakad lyrisk elgitarr i bakgrunden och sången långt fram skapar en spännande atmosfär. Melodin är långsam men har ändå en stark dragningskraft. En av två låtar som både John och Sandy skrivit.

Gilead är en glad melodi med mycket bra duettsång. Viss countryinfluens.

Cocaine blues har riktigt knasig text men melodin och sånginsatsen är underbar. De sjunger i lekfulla vackra arrangemang ömsom själva ömsom i duett. Akustisk gitarr som bygger melodin mycket bra.

Summer sorrow är nog svagaste låten på skivan. John sjunger en drömsk avskalad låt men den saknar den där riktiga känslan. Absolut inte dåligt.

Winding river framförs av Sandy på sång. En vacker melodiös låt. Båda har varit med och skrivit den här låten.

Changes har en mycket vacker melodi med viss countrykänsla. John sjunger med Sandy som fyller på i refrängen på ett ett effektfullt sätt. Trevlig tamburin som används sparsmakat men med känsla. Även gitarren har en extra trevlig knorr.

If the earth be round avslutar skivan i ett snabbt tempo med en ganska kort låt.

Först men ändå sist

Gruppen The Charlatans dyker ofta upp när man läser om musik från San Francisco eller om psykedelisk musik i allmänhet. De var med från början med grupper som Grateful Dead, Big Brother and the Holding Company, Jefferson Airplane, Great Society med flera.

De blandar flera stilar inklusive 20-talsmusik på ett bekymmersfritt sätt utan att bli löjliga. Påminner lite grann om Insect Trust i den bemärkelsen. Deras första och enda album gavs inte ut förrän 1969 på Philips. Så de var bland de första men blev ändå bland de sista av de kända klassiska rockbanden från San Francisco. Men det förtar verkligen inte känslan i musiken som är precis så avslappnad och genuin som man hoppas på.

Medlemmarna i gruppen var Dan Healy, Richard Olsen, Darrell De Vore, Michael Wilhelm och Terry Wilson. Flera av medlemmarna som var med från början t ex Dan Hicks hade hunnit lämna gruppen.

High coin inleder i en melodiös spelglad stil. En massa klarinett, piano och bra stämsång tillsammans med gitarr. Det bildar en rik ljudbild.

Easy when I'm dead är en mer påträngande låt. Skriven av Charlatans själva. Melodin byggs upp av blåsinstrument, tydliga trummor och en bit in fin elgitarr. Sången har känslan av att fler än en person sjunger men jag tror att det bara en sångare. Efter ett tag hittar även piano in i ljudbilden.

Ain't got the time har en lössläppt snabb stil med piano och en massa stämsång. Även denna är en egen komposition. Avslutar drömskt.

Folsom prison blues är den klassiska Johnny Cash låten. En väldigt återhållsam cool version. Intensiva trummor och avslappnad gitarr med en cool sånginsats.

The blues aint't nothin' inleder med maffiga trummor och stressat gitarrspel. Sen kommer en ettrig saxofon. Väldigt omväxlande tempo och temperament.

Time to get straight har en mer naturnära känsla. Flöjt och lågmälda trummor och gitarr. Fin sånginsats.

When I go sailin' by är en gammaldags 20-talslåt. Gjord med glatt humör.

Doubtful waltz är en jazzig låt med mycket dynamik. Drömsk ibland.

Wabash cannonball är en Carter family låt. I ett underbart framförande. Rusande tempo som ändå är avslappnat med sköna instick på gitarr och piano. Sånginsatsen är mycket bra med den faste sångaren på lead-sång sen klämmer en kör in på rätt ställen.

Alabama bound är en klassisk blueslåt som bland annat Leadbelly spelade in. Här tillskrivs låten The Charlatans. De gör en bra version med intensivt men lågmält i stilen. Riktigt bra gitarr och piano i samspel utan att överanstränga sig skapar de något stort. Blir riktigt drömsk och svävande i slutet när de bygger upp ett stämningen.

When the movies are over har ett mandolinliknande ljud i vissa partier. Låten har en speciell melodi.