Tisslande och tasslande

Frank Zappa har en väldigt ojämn utgivning en del är fantastiskt bra och annat är rent skräp och en del hamnar mitt emellan. Joe's garage act 1 är ett exempel med lite av både det goda och det onda. Texterna är vad jag förstår ganska provokativa men jag antar att de är ironiskt menade och att de ska driva med något. Skivan gavs ut 1979 på CBS i Europa men originalet i USA på Zappa records. Texterna finns tryckta på innerpåsen.

Låten Joe's garage är det bästa skivan kan erbjuda. Ett par låtar är konstiga och ett par är lovande men förstörs i olika grad av konstigt viskande eller annat nonsens.

The central scrutinizer är en märklig lite elektronisk låt med viskande sång. Kanske är det jazz.

Joe's garage är en riktigt bra låt med normal sång och lite cool rock n roll i stilen. Melodiöst och ett öppet soligt ljudlandskap. Även lite stämsång och körande som ger trevliga Ruben and the jets vibbar.

Catholic girls är tyvärr en gnällig skämtlåt.

Crew slut har ett riktigt bra driv med en viss antydan till blues. Flinkt och virtuost gitarrspel. En del improviserat munspel i snabbt tempo och med en speciell ton. Innehåller någon slags märklig intervju.

Andra sidan inleder med Wet t-shirt nite med en konstig viskande inledning och ett ganska märkligt komp med synth och någon slags träbaserat slagverk. Väldigt jazzigt. En märklig intervju avslutar låten.

Toad-o line är en instrumentallåt med riktigt bra improviserat dynamiskt gitarrspel. Har ett viskparti i sig också tyvärr.

Why does it hurt when I pee framförs med en lite tillgjord röst på sången men melodin är riktigt bra.

Lucille has messed up my mind är en lång avslappnat cool låt med glest jazzigt komp och lite soulig sånginsats. Även här ett viskparti.

Rock med en jazzorkester

Frank Zappa gav ut albumet Hot rats under eget namn 1969 på Bizarre records eller Reprise records. Mitt exemplar har en Reprise etikett men Bizarre records på konvolutet.

I huvudsak ett instrumentellt album med både rock i improviserande stil och en del modern jazz. Albumet är också ett exempel på samarbetet mellan Frank Zappa och Captain Beefheart genom den enda låten med sång på skivan. Flera medverkande musiker var jazzmusiker som t ex Max Bennet och Paul Humphrey men även en medlem från The Mothers of Invention Ian Underwood.

Jag gillar den här skivan, speciellt första sidan som är fylld av melodiösa improvisationer av bästa märke.

Peaches en regalia inleder. Temat är melodiöst och de spelar den på flöjt och orgel med flera instrument på ett lätsamt och flödande sätt. Känns episk trots att den endast är knappt fyra minuter lång.

Nästa låt är Willie the pimp med sång av Captain Beefheart med rå och distad röst. Otroliga flödande improvisationer i Beat of the earth stil. Med ljud som påminner om någon som drar upp en klocka och förstås väldigt mycket grym bubblande gitarr. Bra följsamma trummor. Melodin har något ödsligt och ibland lite österländskt över sig. Kokar ihop snyggt mot slutet med cymbaler och gitarr innan melodin från inledningen avslutar låten.

Son of Mr. Green Genes har en ljus positiv melodi med snygga slingor på oboe och tvärflöjt i call and answer stil. Även en del bra gitarr och piano kommer in emellanåt i en fantastisk melodiös improvisation. Har känslan av en orkester som släpper loss ute på en äng en försommardag med en bra generator för elgitarren.

Andra sidan består av låtarna Little umbrellas, The gumbo variations och It must be a camel. De är allihop jazz och fusion som ibland blixtrar till med en melodi. Oftast är dock väldigt vaga improvisationer.

Den första har en ljudbild av elektriskt piano, den andra av trumpet men även ganska bra drag en bit in med bra gitarrspel som kokar ihop rejält. Avslutningen med ett vinande gitarrljud och flöjt är väldigt intensiv. Tredje låten är väldigt modernt jazzig med piano och trummor. Efter hand även trumpet och en del intressant gitarrspel i slutet.

Funkig jazz eller en signaturmelodi

David Axelrod är en märklig artist som givit ut ett ganska stort antal skivor och han verkar ha upprättat ett ganska högt anseende i skivsamlarkretsar. Jag har bara hört en skiva med honom och det är Heavy axe på Fantasy records. Den kom 1974.

Det är mycket instrumentell musik. Ganska mycket soul, funk och fusion men med en del blueskänsla och även en del klassiskt, gospel och jazz. Influenser av fusion och jazz är nog inte så konstigt eftersom Julian Cannonball Adderly är producent och han bidrar med saxofon på sin egen komposition som öppnar skivan.

Det är en stundtals cool och ganska skön skiva att ha på i bakgrunden men inte något man lyssnar koncentrerat på. Det är ett fint flöde av toner och en del fina instick på gitarr och olika blåsinstrument men inget som direkt fångar intresset. Inget som engagerar och inget som stör.

Enligt olika sidor på nätet och böcker så ska hans första två album vara hans bästa. Heavy axe var Axelrods sjätte album. Omslaget är missvisande för det är inte ett spår av någon countryrock eller så kallad rural rock här.

Get up off your knees inleder coolt med avslappnat piano som nästan låter lite sakralt och sen blir det blir det mer funkigt och en del fina fjädrade gitarrtoner. Cannonball Adderly spelar en del saxofon. I refrängen kommer jag att tänka på Gator Creek. En bit in i låten blir det väldigt planlöst och jazzigt.

Cast your fate to the wind inleder också med piano. En del hummande i bakgrunden. Fint flöjtspel till en fin melodi. Känns ibland som signaturmelodi till en TV-serie. Skriven av Vince Guaraldi.

You're so vain är skriven av Carly Simon som verkar vara en ganska berömd sångerska. Här är det Billie Barnum, Olga James, Gwen Owens, Stephanie Spruill som sjunger. Soulfullt och inte olikt The Staple Singers och inte olikt Carole King heller.

My family avslutar första sidan. Det är första låten på skivan som är skriven av David Axelrod själv. En ganska klassisk jazzlåt med trumpet. Ibland med ett funkigt bakgrundskomp.

Andra sidan inleder med Mucho chupar som också är en Axelrod komposition. Ganska funkig och jazzig den också. En del ordlös sensuell kvinnlig sång och flöjtspel.

Don't you worry 'bout a thing väldigt signaturmelodiaktigt.

It ain't for you har en del funkig bubblig fjädrad gitarr men även en hel del planlöst blås.

Skivan avslutas med Everything counts. Ligger lite i mjukjazz facket. Går att lyssna på men ingen större upplevelse. En bit in i låten kommer några gitarrljud som låter som en jamande katt.

Sammantaget är detta ingen större musikalisk upplevelse tyvärr.

Flyter obehindrat

På Linköpings Jazz och bluesfestival den 27 oktober 2012 såg jag en konsert med Brian Auger och hans band bestående av hans dotter på sång, hans son på trummor och Derek Frank på bas och Brian själv på orgel.

I samband med det besöket så köpte jag skivan Befour med Brian Auger and The Trinity från 1970 utgiven på RCA. Mitt exemplar är den tyska utgåvan. Trinity bestod förutom av Brian Auger på orgel, piano och sång av Clive Thacker på trummor, David Ambrose på bas och Gary Winston Boyle på gitarr. Samtliga sjöng också.

Musiken på den här skivan är ganska mjuk och ganska orgeldominerad. Bra gitarrspel och ganska funkigt och coolt fusioninfluerat. Karaktären av bakgrundsmusik som man flyter in och ut ur obehindrat.

I wanna take you higher är en Sly and the Family Stone låt. En funkig låt som gör sig bra med orgel och tung bas. En del grym gitarr får de också med men den får man lyssna noga efter.

Pavane är en melodiös instrumentell låt. Avslappnad och bra varierat orgelljud med både korta och långa toner. Improviserat till viss del.

No time to live rock med drag av jazz. Bjuder på en del temperament och sinnesstämmning med en del gitarr och bra sånginsats samt bra orgel förstås.

Maiden voyage är en instrumentell mer cool jazzlåt. Väldigt mycket mjuk improvisation med en lyrisk gitarr i början över ett mjukt komp på orgel och trummor. Sedan byts rollerna och orgeln får fritt spelrum att briljera. Väldigt avkopplande lyssning.

Andra sidan inleder med Listen here. En ganska behaglig låt med mjuka trummor och fint piano och lätt funkigt gitarr och basspel. En hel del bra improviserad gitarr längre in i låten som är trevlig lyssning. Sen kommer liknande improviserat pianospel och faktiskt orgel till slut. Sann spelglädje och skivans bästa låt.

Just you and me avslutar skivan. Enda originallåten på skivan. Brain Auger har komponerat. Ett långt intro med sång och en lågmäld orgel. Sen improviserar de på ett jazzigt sätt i en lång instumentell sekvens.

Frank Zappa som gitarrist

Frank Zappa verkar ha varit extra mycket i ropet under hösten och vintern. Flera tidningar har skrivit artiklar om honom. Exempelvis Rock n roll magasin som hade en intervju med hans son Dwezil Zappa som också är musiker. Frank Zappa dog tragiskt 1993 i cancer men han hade varit verksam ända sedan 50-talet. Han är fortfarande en aktuell och välkänd person.

Jag har egentligen haft lite svårt för hans musik som innehåller många delar av kabaré och någon sorts humor och satir. En amerikansk variant på Lindeman gökar ånyo? Inte musik i alla fall. När de väl spelar riktig musik så låter det bra men det är insprängt mellan så mycket trams att man inte orkar med det. Första skivan jag hörde med Frank Zappa var Roxy and elsewhere som är ett exempel på detta. En del bra cool fusionmusik men även en hel del prat och annat ickemusikaliskt. Bobby Brown är nog fortfarande den bästa Zappa-låten.

Så, möjligen i ett försök att ge alla som ville lyssna på hans musik en chans så sammanställde han albumet Shut up n play yer guitar som släpptes som en trippel-lp box 1981. Där första skivan heter Shut up n play yer guitar, den andra Shut up n play yer guitar some more och den tredje heter Return of the son of Shut up n play yer guitar. Här hade jag bara tänkt att skriva om den första.

Ljudet på skivan är bra och musiken är fylld med häftigt gitarrspel och trumspel. Stilmässigt rör det sig om hårdrock och progressiv rock med vissa insalg av jazz och fusion samt reggiemsuik. Tyvärr blir låtarna lite kalla och extremtekniska. Även om det är långa vindlande jam så blir det aldrig den där sköna avslappnade känslan. Men det är absolut spännande att lyssna på.

Skivan inleder i stressat tempo med five-five-FIVE. Ganska härlig utplaning i tempot en bit in i låten. Lite österländsk känsla över tonerna. Men väldigt hårt och kallt.

Hog heaven har ett hårt distat murrigt gitarrljud som är ganska behagligt. Trummorna finns i förgrunden.

Titellåten Shut up 'n play yer guitar öser egentligen obemärkt på i skivans strida ström av hårt distat gitarrspel. Mycket trummor också.

While you were out avslutar första sidan i jazzstil. Spridda gitarrriff och trummor med mycket cymbaler. Gitarr och trummor samspelar väldigt bra genom hela låten. Fortfarande ganska tungt och kallt.

Låten Treacherous cretins som inleder andra sidan öppnar i reggiestil och samma lilla långsamma reggieslinga fortsätter i bakgrunden genom hela låten. I förgrunden hörs en episk ångestfylld vinande gitarr som kastar sig genom långa improvisationer. Gitarrspelet är varierat men väldigt kallt och ödsligt.

Heavy duty Judy är lite vildare med snabba ryck i gitarrtonerna. Trum- och basspelet är helt galet och troligen väldigt progressivt. Har rätt fina växlingar i temperament på ett par ställen.

Avslutande Soup 'n old clothes är lugnare med jazziga inslag i trummorna. Gitarren är fortfarande ganska kall men har en lite med reflekterande känsla. Påminner faktiskt lite om Roy Buchanan. Är nog skivans bästa låt.

Cool musik med värme

Gruppen Spirit släppte sitt fjärde album Twelve dreams of Dr. Sardonicus 1971. Vid ett första påseende och lyssnande så verkar deras musik vara av den intelligenta sorten. Lite Frank Zappa och jazz. Men vid närmare granskning och även bara genom variationen på materialet så märks det att detta är äkta genuin musik. När Zappas musik känns som ett skämt så känns Spirit ärliga och rättframma. Cool musik med värme.

Spirit bestod av Mark Andes på bas och sång, Ed Cassidy trummor som var gift med Randy Californas, gitarr och sång, mor. Jay Ferguson på sång och piano och även John Locke på piano. De flesta av låtarna skrevs av antingen Ferguson eller California men även Locke skrev en låt och hjälpte California med en låt. Ed Cassidy had tidigare spelat trummor i olika jazzband med bland annat Thelonius Monk.

Deras första skivor gavs ut på Ode som styrdes av Lou Adler men detta var deras första skiva på Epic och egentligen deras sista skivan som grupp.

Prelude - Nothin' to hide sätter tonen direkt. En massa knasiga påhitt bland annat en kromatisk skala på gitarren som till slut spricker sönder i en distad ton. Varannan ton i höger och varannan i vänster högtalare.

Nature's way är en underbart vacker låt med mäktiga trummor.

Min favoritlåt på skivan är nog Animal zoo. Den inleder med ett Bo Diddley liknande gitarrspel. Mellan verserna tar ett gitarrspel som liknar Spencer Davies Groups So glad we made it. Sången är underbart vacker och ibland även stämsång.

Love has found a way är en ganska jazzig och konstig låt. Men har en del fina passager. Speciellt i slutet med långsamt förvridna episka gitarrljud. Why can't I be free fortsätter i samma stil. Övergången sker nästan obemärkt.

Avslutningsvis på första sidan kommer Mr. Skin har en del fina bastrummor stämsång och lite blås. En av de mer rockiga nästan funkiga låtarna.

Andra sidan börjar med Space child, en episk jazzlåt med vissa rymdljud. Lite Roy Buchanan med You're not alone. Både piano och gitarrljud som inte är lika något annat. Men det blir aldrig mer jazz än att det är njutbart bra.

When I touch you har en furiös inledning med gitarrljud som fyller hela rummet. Ödesmättat med trummor och bra sång. En väldigt progressiv låt med varierad takt mest hela tiden. En grymt bra gitarrsektion. Inte en tråkig stund.

Street worm fin inledning med piano och mjukt distad gitarr. Fin sång och stabil lite uppstudsig takt som är grymt bra. Långa call and answer sekvenser där varje call är flera toner. En intensiv avslutning med gitarr.

Life has just begun innehåller mycket akustisk gitarr och mycket bra uttrycksfull sång.

Morning will come skivans mest rockiga låt. Inledningen pumpar upp stämningen. Mycket blås och glatt humör. Inte olikt den moderna svenska gruppen The Ark med sitt melodifestivalbidrag.

Avslutningsvis kommer låten Soldier. En mycket stillsam låt med kraftfullt piano och eftertänksam atmosfär. Fin och speciell stämsång i slutet.

En skivan som visar att även cool musik kan vara melodiös och medryckande. Kan varmt rekommendera den här skivan.

Goda förutsättningar

Albumet Marblehead Messenger med bandet Seatrain från 1971 ser verkligen bra ut på pappret. Bara på pappret tyvärr, för trots att Peter Rowan är med och att bl a mandolin ingår i instrumentfloran så är skivan inget vidare. Den låter syntetisk och ojämn. Konstiga basljud som bunkar på utan känsla och tama keyboard toner och fioler och flöjter som låter helt malplacerade. Hoppas man på härlig bluegrass så har man kommit helt fel. I grunden så är musiken någon slags bluegrass eller country med vissa andra folkmusikinfluenser och en dos rock och jazz.

Peter Rowan låten Protestant Preacher låter ganska genuin och har en behaglig melodi. Här känns också fiolen, spelad av Richard Greene, rätt och ett parti med gitarr mitt i låten svänger tillochmed lite.

Sista låten på första sidan How sweet thy song också den av Peter Rowan är också helt okej, välsjungen med typisk lite eftertänksam utlämnad sång. Lite trevligt elgitarr spel också men tyvärr den dunkande basen eller vad det nu är som förstör mycket av vad som annars säkerligen hade varit bra.

Andra sidan inleds med titelspåret Marblehead messenger som har ganska kraftfull stämsång men spårar ut emellanåt i konstiga flöjtsekvenser. Låten har vissa partier med stämsång som låter så där lagom dynamiskt osynkade som The Band och i andra så eldas stämningen upp i en riktig ljudeufori där Andy Kulbergs flöjt passar in.

Mississippi Moon signerad Peter Rowan är med sitt fiolspel och fina sång och även pianot en riktigt trevlig låt.

Losing all the years är en väldigt stark melodi men återigen så förstörs ljudbilden av det syntetdoftande bakgrundsljudet.

Skivan ska om jag förstår rätt vara producerad av George Martin som väl ska vara riktigt bra men här måste han ha haft en dålig dag. Tyvärr så förstörs ett till synes starkt material av dålig produktion. Men Peter Rowan kunde bättre än så här inte minst i samarbetet med Jerry Garcia med flera.