Cold cold ground

Så här i december fryser det på snabbt på den kalla marken. Låten Cold cold ground hörde jag första gången i TV-serien Uppdrag mord (Homicide i original). Den fångade mitt intresse direkt. Långt senare fann jag ut att det var Tom Waits som gjort låten. Den finns med på skivan Franks wild years från 1987. Mitt exemplar verkar vara en svensk utgåva på Island records.

En rå och märklig skiva som använder flera musikaliska stilar på ett lättsamt sätt. Helheten förstörs lite av en riktigt dålig låt. Men förutom den låten så är skivan genuin och spännande och trevlig att lyssna på. Skulle väl säga att den påminner lite om Captain Beefheart.

Hang on St. Christopher har en driven mystisk New Orleans stil över sig.

Straight to the top har knappt någon melodi utan är mer en rytmisk låt.

Blow wind blow har en långsam fin böljande stil som kontrasterar med en råa sånginsatsen på ett vackert sätt.

Temptation har mjuka tangorytmer och rå sång men med flera stämmor. En del saxofon.

Innocent when you dream är en visa i melodin men väldigt rå sånginsats. Väldigt atmosfäriskt.

I'll be gone har snabbare komp på dragspel i en ungersk stil. En tupp galer flera gånger.

Yesterday is here har ett avskalat komp och känns som en folksång i samma stil som klassikern House of the rising sun.

Please wake me up inleder med falska toner på flöjt. En liten försiktig röst sjunger.

Franks theme har stilen av karnevalsmusik med ljudet av en orgel i inledningen sen när sången kommer är det mer som ett väckelsemöte.

Andra sidan inleder med More than rain som är förvriden sorgsen visa.

Way down in the hole har en del New Orleans inspirerat sväng. Även en del märkliga gitarrsolon.

Straight to the top är faktiskt ganska renodlad jazz.

I'll take New York fortsätter i en ganska obehaglig dissonant jazzstil med stora teatrala inslag.

Telephone call from Istanbul återgår som tur är till en mer musikalisk och medryckande stil.

Cold cold ground min favoritlåt på skivan. Melodiös, vacker, stark och skör på samma gång. Sparsmakat arrangerad och innerligt framförd.

Train song har en fin berättande lugn folksångsinspirerad stil nästan kyrklig orgel.

Skivan avslutas med en annan version av Innocent when you dream från första sidan som går i samma kyrkliga stil som föregående sång.

The Bands trea

Tredje albumet med en av min favoritgrupper The Band kom 1970. Det lånade sitt namn från skivans bästa låt, Stage freight scenskräck på svenska. Långt ifrån lika bra som de både första skivorna men ändå angenäm att lyssna på då och då. Deras styrka är de tre unika rösterna hos Levon Helm, Richard Manuel och Rick Danko. Skivans bästa låtar lånar ganska mycket från tidigare skivor. Vilket jag inte tycker är fel. Men ljudbilden är inte riktigt lika mustig och genuin som tidigare. Den lekfulla självklarhet hade försvunnit.

De inleder med zydeco i låten Strawberry wine. Levon och Robbie skrev låten och Levon sjunger tyvärr med väldigt konstig röst som också gjorde på Moondog Matinee. Garth Hudson står får man förmoda för dragspelet som spelas nästan snubblande snabbt.

Sleeping är lite lugnare och mer kontemplativ med fina skiftningar i temperament. Richard Manuel sjunger med bra känsla. Levon Helm spelar en del bra smattrande trumsekvenser. Annars är det svängande och bra gitarr och bas samt riktigt bra piano kryddat med orgel. Richard och Robbie skrev låten.

Time to kill har också mycket prominent piano som spelas flyhänt i lite New Orleans stil. Men gitarren är tydligare och låten är snabb och lössläppt i tempot. Det låter som Richard sjunger men även Rick Danko klämmer nog i på vissa ställen.

Richard Manuel och Robbie Robertson kompositionen Just another whistle stop finns med i en bra liveversion på Rock of ages. Här är den inte riktigt lika bra. Väldigt speciellt stressigt tempo. Men Richard Manuel hinner med att sjunga väldigt engagerat och känslosamt. Bra skruvad gitarr och lika skruvade trummljud och fin lågmäld orgel.

Med All la glory avslutas första sidan. Fin avskalad inledning som påminner lite om Rocking chair från deras föregående skiva. Här känns de mer hemma. De turas om lite mellan verserna och refrängerna Richard Manuel och Levon Helm. Garth Hudson spelar lite böljande dragspel och även orgel i bakgrunden och Robbie spelar varierad akustisk gitarr.

Andra sidan inleder med The shape I'm in. En ganska driven rocklåt med förvånansvärt mycket orgel. Gitarr och basspel är mycket bra.

Nästa låt The W. S. Walcott medicine show misstänker jag ska vara Robbies hyllning till varitésällskap som reste runt i USA fram till 40-talet. Levon Helm anger dem som en inspriration och det är han som sjunger första versen. Sen sjunger Rick Danko nästa. Detta ger lite av känslan i de tidigare albumen. Garth spelar lite New Orleans jazzig saxofon på ett par ställen.

Med låten Daniel and the sacred harp tror man nästan att man lyssnar på The weight. Fin dynamisk akustisk ljudbild med gitarr och lite fiol men även något som låter som elgitarr. Richard och Levon turas om att sjunga i olika verser på ett mycket bra sätt.

Sen är det dags för titellåten Stage freight framförd med mycket känsla av Rick Danko. Mycket bra och trallvänlig melodi.

Avslutar skivan gör The rumor. Rick Danko och Richard Manuel turas om att sjunga varannan versrad och den tredje tillsammans men sedan sjunger de lite längre strofer. Kompet är ganska sparsmakat med försiktiga trummor och orgel men ibland tänder Robbie till kryddar till med gitarren och även Danko med basen. Men det är framförallt en rösternas låt de sjunger med fin känsla.

En värdig avslutning

The Bands sista album med originalsättningen var Islands från 1978. Det blir ofta utskällt i professionella recensioner, i motsats till de närmast föregående plattorna. Jag anser tvärtom att det är deras bästa album sedan Stage Fright från 1970 som innehåller en del bra låtar. Tyvärr så är det egentligen bara de två första skivorna som är riktigt bra. Därefter blev det överproducerat och långt ifrån de underbara basement tapes i känslan.

Det fina med den här skivan är att flera än Robbie Robertson skrev lite låtar och de till och med tog in en låt som de inte skrivit själva Georgia on my mind. Det är också mindre konstiga influenser än närmaste föregångaren. Alltihop är inspelat i deras egen studio Shangri-La i Los Angeles.

Först ut är Right as rain skriven av Robbie Robertson. Richard Manuel sjunger inlevelsefullt men melodin är ganska polerat och intetsägande. En del sax av Garth Hudson i slutet av låten.

Street Walker kommer som nummer två. Den är skriven av Robbie och Rick Danko som också sjunger. Han sjunger också med inlevelse och smärta. Ett parti med lite kul gitarr och lite sax höjer låten.

Let the night fall framförs av Richard Manuel och innehåller lite körande. Tyvärr fortfarande med dessa otäckt softade ljud. Likadant med Ain't that a lot of love som framförs av Levon Helm. Den har ett ganska medryckande basriff och lite fina gitarrljud mot slutet.

Christmas must be tonight har en riktigt fin melodi och lite akustiska klanger. Inte riktigt ett så oäkta sound. Lite samma långsamt flytande känsla i melodin som klassiker såsom Up on cripple creek och The Weight.

En instrumentallåt, The Bands enda, inleder andra sidan. Islands heter den. Garth Hudson har några behagliga saxpartier på den. Skriven av Rick Danko, Hudson och Robertson.

Den enda låten från skivan som var med på greatest hits samlingen för några år sen var The saga of Pepote Rouge. Fina avslappnade gitarrljud och fin sång av Rick Danko och Levon Helm i refrängen. Lite av de roliga sångarrangemangen från de första skivorna.

Georgia on my mind framförs med oöverträffad känsla av Richard Manuel. Det var väl ursprungligen Ray Charles som gjorde den känd. Fina gitarrljud.

Knocking lost John har ett par kul klingande trumljud i inledningen sedan blir det en dragspelsdominerad driven zydecolåt med en del dundrande basljud emellanåt. Kul avslutning med någon sorts förvrängd gitarr.

Avslutar The Bands sista skiva gör Livin' in a dream. Levon Helm sjunger och de andra körar. En malande ganska ointressent låt.

Sammanfattningsvis en hyffsad skiva. Den kom 1977 så produktionen är dålig. De enda instrument som har lite riv är gitarr och sax. Lite bra bas på en låt och lite bra trummor på en låt. Pianot hörs inte alls. Trummorna är softade. Rösterna har de naturligtvis kvar och alla tre Richard Manuel, Rick Danko och Levon Helm sjunger fint.

Förfall

Förfall är ett ord som kan beskriva de en gång så fantastiska The Bands album Northen lights southern cross från 1975. Detta är gruppens sjunde album och deras näst sista. Alla låtar är skrivna av Robbie Robertson.

Skivan är inte alltigenom usel den innehåller en av de bästa låtarna som The Band någonsin gjorde. It makes no difference ljuvligt smärtsamt framförd av Rick Danko. Garth Hudsons saxofon är underbar och även fina gitarrpartier av Robbie Robertson. Hela låten är perfekt avvägd. Men det räcker inte med en låt för att göra en bra skiva.

Det finns ytterligare en bra låt på skivan Ophelia som det är bra drag i med en viss ålderdomlig känsla över sig. Levon Helm sjunger utmärkt på den låten. Förutom dessa två låtar så är skivan ganska oinspirerad. Ibland är den riktigt dålig som t ex Jupiter hollow med röstförvrängning och en massa syntetljud. Låter som om den hade varit gjord på 80-talet. Likadant med Ring your bell men här låter det mer som muzak. Omelodiöst och intetsägande till tusen.

Det enda som genomgående är bra är nog sången. Richard Manual har en fin röst på Forbidden fruit men ackompanjemanget är förskräckligt uselt.

På första sidan finns förutom Ophelia även Acadian driftwood som har en ganska intressant text och hyffsat musikalisk.