tisdag 4 oktober 2016

Pop som aldrig blir tråkig

Merrell Fankhauser medverkade på sin första skiva med surfgruppen The Impacts 1963. Fapardokly med gruppen med samma namn från 1967 var Fankhausers andra skiva. Bakgrunden i en surfgrupp känns som en viktig länk mellan 50-talsrock ala Ritchie Valens och den psykedeliska musiken och folkrocken.

En ljuvlig blandning av stilar och en typ av pop som aldrig blir tråkig. De korta låtarna bjuder på en fantastisk variation. Båda ljudbild och temperament varieras och det bjuds på fina instrumentella kryddningar. Sin ringa längd till trots så får de mycket på drygt två minuter som de flesta låtarna är. Den längsta klockar in på 3.22 minuter och näst längsta är 2.43 minuter. Hela skivan är mycket genuin och får till och med till en skämtlåt så att den blir bra.

Av någon anledning sågas skivan ganska kraftigt i böckerna på området men populariteten och priserna talar ju för att det är en omtyckt skiva i breda kretsar. Dessutom finns flera återutgivningar av plattan så den är väldigt lättillgänglig. Originalet har en både vacker och lagom drömsk nästan sakral bild på konvolutets framsida. Vad namnet Fapardokly verkar inte vara en gåta bara för oss som lyssnar idag utan även för skivbolaget som gav ut skivan för namnet stavas på alla möjliga sätt på baksidan.

Stilarna är latinska ensliga ljud, 50-talspop, tidig 60-talspop, folkrock och ett litet stänk av psykedelisk musik. Som en länk mellan Ritchie Valens och Grateful Dead.

Lila inleder vackert i en lugn folkrockstil med viss countryankytning och lite latinska toner på en trumpet. Trumljudet är säreget.

The music scene har ett mer popbetonat sound men det är långsamt och drömskt samtidigt som det har ett säreget driv.

Sorry for yourself är en fin låt inspirerad av Buddy Holly på ett bra sätt.

Glass chandelier är en märklig melodi driven av snabbt vaggande akustiska gitarrljud. Hypnotisk och lite skrämmande.

Tomorrows girl har fina gitarrslingor och en bra stämsång i slutet.

Suzie cryin är en fin blandning av latinska influenser med trumpet i call and answer och en bra poplåt. Taktfasta trummor.

Andra sidan inleder med en riktigt kul lite låt Mr. Clock som har ljuden av ett väggur och väldigt fina sångarrangemang i lekfulla stämmor. Även ljudet av ett gökur på två ställen. Melodin är mysig. Har lite Mr. Sandman över sig.

Gone to pot har en mörkare ton med drivna täta akustiska ljud och drömsk viskande sång. Övergår obemärkt i No retreat. Som har spruckna elgitarrljud och är mer av en poplåt i refrängen. Men melodislingan i verserna är ganska drömska och skrämmande.

Too many heart breaks är en riktigt fin Richie Valens eller Buddy Holly låt. Snabbt glatt gitarrspel och bra sånginsats med en viss vacker ljuvlig längtan i.

When I get home har också en fantastisk melodi som andas pop från tidigt 60-tal med ett stänk av folkrock. En mycket trevlig basslinga och bra triangelljud eller kanske xylofon.

Supermarket har en fin ljudbild som blandar in pop i sången med fina latinska trumpetljud och akustisk gitarr som andas folkrock.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar