Instrumentfrossa

Albumet Ultimate Spinach från 1968 med gruppen Ultimate Spinach är så psykedeliskt som man bara kan tänka sig. Det är utgivet på MGM och ingick i bolagets stora kampanj The Bosstown Sound med producenten Alan Lorber. Det klankas ned på skivan ordentligt på Allmusic men den anses på andra ställen vara en klassiker och ett av 60-talets många guldkorn.

Gruppen Ultimate Spinach bestod av Ian Bruce-Douglas på sång, piano, cembalo, orgel, sitar, flöjt, 12-strängad gitarr, theremin och celesta. De två sista instrumenten är såvitt jag vet ganska ovanliga celesta är ett slags klockspel och theremin är ett elektroniskt instrument som ger ut olika toner beroende på hur händernas rörelse påverkar kapacitansen hos kondensatorer i intrumentet detta ger olika frekvenser i en svängningskrets och därmed olika toner. Barbara Hudson sjöng och hon spelade även gitarr och kazoo. Keith Lahteinen sjöng och spelade trummor, Richard Nese spelade bas och Geoffrey Winthrop sjöng och spelade lead-gitarr och även sitar. Samma sättning spelade även in gruppens andra album Behold and See men till gruppens tredje och sista album var bara Barbara Hudson kvar.

Soundet på skivan är väldigt ensligt uppbyggt med drömska toner som flödar fram. Mycket genuint gjort med en klar ljudbild.

Först ut är låten Ego trip. En ganska snabb svängig låt men ändå med en enslig stämning över sig. Ian sjunger verserna och Barbara sjunger lite köraktigt i refrängerna. Mycket effektfullt. Uppbyggd kring ett nästan hypnotiskt grundtema med andra instrument och häftiga effekter som löper in och ut ur grundtemat. Jag gillar textfrasen:

you think that you are flying high but you're really coming down

extra mycket.

Instrumentallåten Sacrifice of the moon inleder med tunga markerade basljud och solklar enslig gitarr. Sen blir det som en ny melodi i mitten. En mycket vacker stillsam sorgsen och eftertänksam melodi med flöjt och andra akustiska sträng- eller kanke något klaviaturinstrument. Den föjs av ännu en stillsam vecker melodi med lite klockspel. Slutligen tar en driven melodi över, med mycket kanske orgel eller flöjt eller något av Ians mer ovanliga instrument.

Plastic raincoats är nog skivans gladaste låt. Mycket galen sång och lite sorl i bakgrunden. Akustiskt svängigt ackompanjemang.

Avslutar första sidan gör gruppens mest kända och tillika längsta låt Hip death goddess. Utmärkt sånginsats av Barbara Hudson. Ensliga klockor i inledningen och sedan ett hypnotiskt drivet ackompanjemang och sedan Barbaras underbara sång. Den mest kalla men ändå underbara sång som jag hört. Ett speciellt öppet gitarrsound och sedan nästan lite mandolinliknande och de spöklika effekterna. Och det ständiga basdominerade grundtemat, basen har dessutom en behaglig knorr. Gitarrsoundet varieras mycket under låtens gång och är ständigt ödesmättat. Väldigt progressivt och vackert. En musikalisk resa som måste upplevas.

Inleder andra sidan gör Your head is reeling. Där fortsätter gruppen med det hypnotiska ackompanjemanget fast med tydligare trummor. Här är det Ian som sjunger men Barbara sjunger nästan kyrkligt högstämt i refrängerna. Ackompanjemanget och tonerna runt grundtemat rör sig väldigt progressivt men ändå mycket melodiöst.

Dove in hawk's clothing en svängig låt. Kanske det svagaste numret på skivan med sin typiska 60-talsdansstil. Taktfast, melodiöst och bra gitarr i mellanspelet.

Baroque #1 påstås av Allmusic vara identisk med Country Joe and the Fish låten Masked marauder. Jag har verkligen försökt hitta likheter men misslyckas totalt. Ett orgeldominerat ljud med kokande trummor och tuff bas. Detta bryts mycket elegant med ett vackert akustiskt mellanspel och kör sedan igång igen. Sedan blir det ett nytt mellanspel med vacker högstämda hummanden och varieras in i lite bra munspelande.

Funny freak parade en riktig melodiös crazylåt. Ett häftigt svängande basljud och akustiskt ackompanjemang med sitar förmodligen. Mycket galen sång.

Sista låten Pamela varieras mycket. Från stillsamma pianopartier till högstämda orgelpartier via ensliga mystiska passager och fint sjungna partier av Barbara Hudson.

Sammanfattningsvis en helt underbar skiva som bjuder på ständiga överraskningar och starka melodier som sätter sig. De jämförs på ett förringande sätt med Doors, Country Joe and the Fish och Jefferson Airplane. Men med sitt naturligt varierande sound överträffar de Jefferson Airplane. Med sina fina sånginsatser överträffade de Country Joe and the Fish. Med sitt mycket tjusigare sätt att variera orgelsoundet och använda flera instrument inte minst blandning av elektriskt och akustiskt överträffar de The Doors. Ett av årets verkliga klipp!