En hel lp för en låt

En fantastiskt bra låt, några som är behagliga och ett par som är hemska. Det är facit för gruppen Spanky and our Gang och deras första lp. Utgiven på Mercury 1967. Låten Sunday will never be the same var anledningen till att jag köpte skivan och vill ha den i samlingen. En underbar låt som tillsammans med ett par Mamas and the papas utgör guldkornen bland det sena 60-talets pop. För mig var det också banden och låtarna som delvis öppnade vägen till skatten av psykedelisk musik från sent 60-tal och framåt.

Spanky i Spanky and our gang var Elaine MacFarlane som sjunger och i övrigt bestod bandet av Nigel Pickering på gitarr och sång, Paul Bach bas och sång, Malcolm Hale gitarr, trombon och sång samt John Seiter trummor och sång. Musikaliskt så är det väldigt mycket pop, mycket traditionell pop med vissa inslag av jazz samt lite lite folkrock. De påminner lite om Peter, Paul and Mary och lite om Mamas and the Papas men de är betydligt poppigare.

Lazy day en väldigt söt och poppig melodi. De sjunger fint i stämmor men det är lite barnramsekänsla. Fint harpljud som flödar fram i bakgrunden.

(It ain't necessarily) byrd avenue en mer traditionell popmelodi. Mestadels manlig sång men i många stämmor och även kvinnlig sång. Inte så mycket antydan till melodi.

Ya got trouble är en skämtsång med en typiskt amerikansk radiopratare. Inte ens musikaliskt. Efter ett tag kommer lite kanske 20/30-tals toner?

Sunday will never be the same låten som räddar hela skivan. Den här låten är väldigt bra. Underbart vacker melodi och ljuvligt framförd med sång av Elaine "Spanky" McFarlane. Kompet är avskalat men med bra intensifieringar. En liten kör fyller på i väl utvalda lägen i flera stämmor. På vissa ställen så planar melodin ut så att man ryser av välbehag.

Commercial ännu en hemsk skämtlåt till lite allmänt slätt poparrangemang.

If you could only be me är som tur är en bra låt. En flödande melodi men mycket kvinnlig sång i olika stämmor med en av männen. Sången ligger lite för långt fram och lite för starkt i mixen.

Andra sidan inleder med Making every minute count en behaglig melodi. En del fina gitarrljud på ett par ställen. Påminner mycket i melodin om Sunday will never be the same.

Definitions of love en tramslåt som är svår att uthärda. Ingen melodi i början. Tar sig lite en bit in och blir kanske lite bossa nova eller liknande. Men sen kommer det märkliga tillbaka.

Brother can you spare a dime en långsam lite sorgsen låt. De får faktiskt till en viss känsla. Elaine sjunger bra och kompet är fint och välspelat på piano, stråk och blås.

Distance fortsätter i förra låtens lite sorgsna spår. Men de gör det bra. Här är det männen som sjunger i fina stämmor och med bra känsla i verserna.

Leaving on a jet plane en klassisk låt skriven av John Denver. En del fin gitarr på nåt enstaka ställe som samspelar med stråkarna. En fin melodi.

Skivan avslutas med Come and open your eyes. En ganska dämpad melodi men de sjunger fint i stämmor och unisont både Elaine och männen i bandet. Elaine har ett bra klipp i rösten. Efter ett tag så rycks man in i melodin.