Räddas av guldkornen

Problemet med många popskivor är att de blir ganska tråkiga som helhet. Enstaka låtar är superbra, med det bästa man har hört men se är det en massa annat också som bara blir tråkig utfyllnad. Men man lyssnar på dem och uppskattar dem ändå, de räddas av guldkornen. En sådan platta är If you can believe your eyes and ears med gruppen The mamas and the papas. Deras första album. Det kom 1965 på Dunhill. Mitt exemplar är den tyska utgåvan på RCA. Med en gul rektangel framför toalettstolen på omslaget.

Gruppen bestod av John Phillips, gift med Michelle Phillips, Denny Doherty och Cass Elliot. De kommer till sin rätt i rikt stämsångsarrangerade låtar där de verkligen briljerar på ett lekfullt sätt. De har alla olika röster och speciellt Cass och Michelle ger mycket känsla till låtarna. Det finns en del Peter, Paul and Mary över musiken men de har mer pop och mindre folk över sig. Oväntat nog även en del tidig 60-tals pop/rock smyger sig in. De är fantastiska sångare och musiker så det blir aldrig dåligt men kanske lite långtråkigt i längden. Två låtar sticker ut och gör albumet till en vinnare.

Monday monday inleder albumet på ett helt underbart sätt. Helt fantastisk melodi med bra driv. Deras stämsång är en perfekt avvägning mellan skönsång och kaos. Väldigt omväxlande och dynamiska arrangemang framförallt på rösterna med Denny som huvudsångare och Cass och Michelle i andra högtalaren. Den svenska versionen med Galenskaparna och After Shaves Spola spola isen är trevlig den också.

Straight shooter riktig 60-talspop med uppstudsigt driv och en del stämsång och rena duetter. Känslan av åtåligheter ger vissa Jeffersson Airplane vibbar.

Got a feelin' är en långsam låt med en del klockspelsljud. Drömskt ljud och drömska röstarrangemang.

I call your name hämtar inspiration i 20-talet med ragtime eller vaudeville tillochmed lite tradjazz. De gör det väldigt bra. Michelle sjunger ett väldigt bra jazzigt solo. Pianot är trevligt. Kanske kan föra tankarna till The Insect Trust och deras liknande fusion av 20-talsmusik i modern tappning.

Do you wanna dance är den gamla 50-talsklassikern i en längtande långsam tappning. Den är inte dålig men är kanske inte helt klockren i sammanhanget.

Go where you wanna go har intrikata och ljuvliga röstarrangemang med fin blandning av de manliga och kvinnliga rösterna. Tidig amerikansk 60-talspop möter folkrock. Mycket vackra stråkar.

Andra sidan inleder med klassikern California dreamin'. Hela låten har en fantastisk känsla. Röstarrangemangen är magiska och det perfekt nedtonade gitarrspelet och trummorna. En enslig flöjt kommer in och kör ett solo. De kvinnliga rösterna låter fantastiskt stämningsfulla och mansrösten sjunger med känsla. En av få låtar som jag vet exakt var jag hörde första gången. Det var på en studentsittning i en studentkorridor på Tändsticksområdet i Jönköping på hösten år 2000. Det var då dörren öppnades för mig in till den psykedeliska musikens rika värld.

Spanish harlem är 50-talsklassikern. De gör en bra version med fioler, men låten är kanske något ur sitt sammanhang här.

Somebody groovy här är de tillbaka med typsik svängig 60-talspop. Ett trevligt gitarrsolo med ganska ovanligt ljud.

Hey girl är en nedtonad men driven poplåt. Bra melodi, piano och bra sånginsats. Den andra Michelle och John Phillips låten på skivan.

You baby har en del tidig 60-talspop på den rockiga änden av skalan över sig. Kanske lite The Ronettes över framförandet. Bra basljud i andra versen.

Skivan avslutas med In crowd här tror jag att Cass sjunger huvudstämman. Fortsätter på The Ronettes stilen. Men här lägger de tyvärr till lite orgel. Ljudet är lite sämre än på resten av skivan också.