Da capo är ett album som kan vara värt att spela ibland på grund av några få bra inslag och sin historiska signifikans, men de är väldigt ojämna. Många andra grupper och artister lyckades enormt mycket bättre på alla fronter som Love försöker sig på.
Kaotiska Stephanie knows who inleder i en ganska aggressiv och dissonant framtoning.
Orange Skies är förfärligt sockersöt pop men den har även någon slags jazzig ådra och en slags märklig skörhet. Ganska störande sånginsats.
Que vida fortsätter i samma stil. Melodin är inte så dum faktiskt med en svävande orgel, flöjt och en anspråklös gitarr.
Seven and seven is byter stil ordentligt med rusande trummor och gitarr eller bas och ganska vild rå sång.
The castle byter stil igen med mer konstnärlig folkrocks eller kanske trubadurgitarr men med bruten melodi och någon slags popanslag i sången. Gitarrspelet är bra dock, ibland låter det nästan lite cembalo om den.
She comes in colors fortsätter i samma stil med en del flöjt och cembalo. Melodin är ganska dissonant och sångaren har en störande röst.
Andra sidan består av låten Revelation. Den inleder snabbt och flyhänt på cembalo. Sedan kommer en mer intensiv repeterande komp på gitarr, bas och trummor med en del sång och sedan glider de över i hypnotiskt snabbt komp med en del improviserad gitarr. Efter hand kommer ett ganska märkligt men spännande munspelssolo. Efter hand blir det munspel i samklang med gitarr och bas i ett dynamiskt improviserat samarbete. En del österländska toner hinns också med. Riktigt bra improviserad i ena högtalaren och något slags knäppande på basen i andra högtalaren är effektfullt. Något störande sång på ett par ställen tyvärr. Ett andra munspelssolo är inte alls intressant. Det glider över i ett trumpetsolo som inte heller är särskilt bra och mer åt avancerad jazzhållet. Ett trumsolo som drar år marschmusikhållet. Avslutar med den klassiskt influerade cembalon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar