Magiskt, episkt och privatpressat

Relatively Clean Rivers är ett magiskt privatpressat album med musikern Phil Pearlman. Det är utgivet 1976 och på etiketten står det Pacific Is. Med ett öppet improviserat melodiskt ljud så hörs det att det är från Kalifornien. Det bygger vidare i en fin tradition med grupper som Trispichord, Mu, Quicksilver Messenger Service och Grateful Dead eller The Great Society. Tack vare den rika och mycket bra användningen av flöjt vill jag även nämna grupper som The Insect Trust och Ultimate Spinach.

Ljudet är väldigt tydligt och rikt med väldigt bra akustisk gitarr och elgitarr samt flöjt utan att vara direkt mycket solon. Samspelet mellan instrumenten är fantastiskt speciellt med tanke på att han inte kan ha spelat dem samtidigt. Låtarna är välkomponerade och har väldigt medryckande och minnesvärda melodier. Trots att de är ganska korta så känns varje låt som ett musikaliskt miniepos. Melodierna och alla instrument som bygger upp dem flödar mycket vackert och varierat.

Phil Pearlman hade hjälp av Kurt Baker på gitarr och lite sång, Dwight Morouse på trummor, Hank Quinn och John Alabaster spelar också trummor på en låt. Annars spelar Phil själv alla instrument från flöjt, sång, gitarr, bas och munspel. Det här en av de mest kända och omtyckta privatpressade skivorna som finns.

Det ska vara en plansch eller insert med i skivan också men den fattas i mitt exemplar som annars är ett original. På insidan av det uppfällbara omslaget så finns alla texter till låtarna med. Omslaget och gruppnamnet antyder att Phil Pearlman var intresserad av miljö men även av elektronik. På baksidan finns nämligen en bild på en massa elektroniska komponenter t ex olika typer av resistorer.

Kalaset inleds med Easy ride. Öppnar med en akustisk ton som nästan är bluegrass. Direkt efter kör en driven halvt elektriskt och halvt akustiskt ackompanjerad låt igång. Ljudbilden är strålande med briljanta toner på gitarren och ibland även en del munspel. Det låter folkmusik från Appalcherna om det.

Journey through the valley of O inleder med vindklockor. En mer drömsk mystisk låt med flöjt. Fin sånginsats och lite tyngre emellanåt. Bra elgitarrspel som samspelar i en rik ljudbild med flöjten. Medryckande dynamiskt flödande melodi.

Babylon inleder med rena folktoner i drömsk kontemplativ anda. Sen kommer den igång med ett mer fullt komp. Smälter nästan ihop med föregående låt i någon mening. Ombytlig på ett spännande sätt. Den går in i en frentisk sekvens med rusande munspelstoner eller någon sorts överstyrd elektronik. Sen öppnar den upp igen med sång och gitarr.

Last flight to Eden öppnar med strålande akustisk gitarr i flera lager. Väldigt virtuost och avskalat. Nästan obemärkt kommer en liten vackert inflätad flöjt som sedan styr melodin mer och mer tills låten är slut. Det är ingen sång på den här låten.

Andra sidan inleder med ett Preludium med elektroniska distade melodiska ljud som sedan tystnar och ersätts av ljudet av vågor och fiskmåsar.

Hello sunshine har en frisk härlig melodi med behaglig sång. Gitarrspelet är flinkt och med en halvakustisk känsla. En liten flöjt finns med i bakgrunden. Gitarrspelet är virtuost och obehindrat improviserat. Riktigt härliga annorlunda sekevenser återkommer ständigt och byts obehindrat ut mot andra i ett härligt musikaliskt flöde.

They knew what to say har ett lite tyngre ljud med mer elgitarr och en del bas. En väldigt bra användning av de första banden på gitarren som ger ett kort men bra ljud. Sen kommer bra munspel i slutet.

The Persian caravan är lite österländsk i atmosfären precis i början med snabbt akustiskt gitarrspel. Sen kommer en klar fast men dynsiskt flödande instumentell låt som fylls av flöjt och grym elgitarr och en viskande effekt. Låten är berättande och väldigt återhållsamt dynamisk och varierad kring ett melodiskt grundtema. Riktigt episk.

A thousand years inleder med elektroniska ljud innan fantastisk akustisk gitarr tar vid och sången börjar. En bit in i låten kommer ett längre episkt instrumentell sekevens med underbara gitarrer som har lite folklig stil som om de stod på gårdplanen och spelade.