Inspiration från Dickens

Uriah Heep är ett band som jag inte lyssnat på alls tidigare men naturligtvis hört talas om. När jag såg deras album Demons and Wizards i fint skick och bra pris så slog jag till. Något som jag inte ångrar. Det är en riktigt bra skiva med bra och omväxlande rockmusik. En del hårdrock och vissa inslag av progressiv rock. Anspråkslöst och genuint. Skivan gavs ut på Bronze Records 1972 och var Uriah Heeps fjärde album. Påminner kanske lite om gruppen Dust. Även Deep Purple kan vara värt att jämföra med, men Uriah Heep är betydligt mindre bombastiska och deras sångstil är mer genuin.

Gruppen bestod av Ken Hensley på piano, orgel och gitarr, Lee Kerslake på trummor, Gary Thain på bas, Mick Box på gitarr och David Byron på sång. Samtliga medlemmarna står för kör- och stämsång vilket ger en rik ljudbild.

The wizard inleder storartat. Stark melodi och dynamiska växlingar mellan akustiska och mer hårda elektriska passager. Bra sångarrangemang.

Traveller in time är en hårdare låt men med en stark melodi som sticker igenom. Ett spännande gitarrljud bubblar fram. Sånginsatsen är återigen riktigt bra. Avslutningen med improviserad mörk gitarr är riktigt bra.

Easy livin' har ett grymt tempo med orgel men ändå en bra sånginsats och bra melodi. Medryckande. Påminner kanske litegrann om Chest Fever med The Band men med ett högt tempo.

Poet's justice är ganska berättande i stilen med en omväxlande melodi. Ganska starkt gitarrspel och mycket orgel. Fina sångarrangemang. Häftig effekt när de spelar någon slags fallande skalor på gitarr och orgel växelvis.

Circle of hands har en fin kombination av orgel och gitarr. Riktigt bra berättande sånginsats. Bra gitarrspel i en längre sekvens också. Även en del sparsmakat piano. Melodiöst på majestätiskt vis.

Andra sidan inleder med mörka orgeltoner och tung gitarr i Rainbow demon. Medryckande med en malande stil som de även varierar en bit in i låten. Sången kontrasterar också med en euforisk känsla. En liten ekoeffekt passar in snyggt.

All my life är en snabb låt med viss tyngd och bra gitarrspel som kokar ihop på spännande sätt.

Paradise går i ett lugnare tempo med en del akustisk gitarr men med en bakomliggande tyngd. Den övergår i Spell som utvecklar melodin men med större tyngd. Sen byter den skepnad igen när de spelar piano på ett berättande sätt i samklang med episka gitarrtoner som bygger upp en kraftfull melodi.