Inte så konstig smak

Andra sidan är konstigare än den den första men enda albumet med brittiska powertrion Agnes strange är inte så konstigt som titeln Strange flavour antyder. Sista låten är en trist plump i protokollet. Annars bjuds på bra och varierad hårdrock och blues med psykedeliska inslag på åtminstone en låt.

Mitt exemplar av skivan som gavs ut på Birds Nest 1975 har ett omslag i väldigt dåligt skick men själva skivan är i bra skick. Både omslag och sound känns tidigare än 1975.

Agnes strange bestod av Alan Green på bas och sång, Dave Rodwell på trummor och sång samt John Westwood på gitarr och sång. De påminner litegrann om Highway robbery med sången.

Give yourself a chance har ett härligt driv med bra gitarrspel i ett snabbt tempo. Maffigt trumspel tillsammans med bas. I titellåten Strange flavour bjuds vi på snygga riff i en medryckande stil. Bra variation med trummor och bas i bra samspel med fina improviserade gitarrtoner. Basen har ett mäktigt fjädrande ljud. Ibland får de till en reflekterande stämning. Ingen sång på den här låten.

Öppnar som en vacker lyrisk version av den klassiska blueslåten Alberta. Fint ljust och skirt akustiskt gitarrspel. Efter hand så kommer mer tungt ångestfyllt elgitarrspel och bas med matchande sång. Avslutar i samma akustiska stil som i inledningen.

Loved one har fina varierade svävande och episka gitarrtoner. Efter hand kommer det en del sång även den i ganska svävande stil och med ett repetitivt komp i bakgrunden. Failure har både tyngd och attack en hårt rockande låt med snygga gitarråkningar. Några korta sånginsatser förekommer och även några riktigt bra gitarrsolon med en ovanlig ton.

Andra sidan inleder med Children of the absurd. Inleder som titeln säger lätt absurt med stressande skrämmande dissonanta ljud. Sen kommer melodin in mer och mer men de dissonanta ljuden fortsätter emellanåt. Bra driv i gitarren med ett nästan jazzigt grundkomp. Påminner lite grann om Trip thru hell.

Odd man out har en mer positivt anslag med snabb hårdrock. Inledningen med countryinfluerad gitarr är en snygg kontrast till resten av låten. Highway blues är en tungrockande blues med en del munspel och varierad improviserad gitarr. Granny don't like rock n roll har snabb vild marcherande stil. Nästan hänsynslös med sin sång i korus med mycket reverb.

Interference avslutar med någon slags talad skämtsång som försöker efterlikna country med delvis brittisk och delvis amerikansk accent.