Tvära kast

En privatpressad LP med episk rock av bästa märke blandat med komplett skräp. Det blir ett par tvära kast när man lyssnar på The third estate years before the wine. Vissa låtar tillhör det bästa jag har hört och sen blandar de in ickemusikalisk strunt. I sina bästa stunder liknar de musik som framfördes av grupper som Tripsichord, Morley Grey, Quicksilver Messenger Service och Relatively Clean Rivers. Men The third estate är tyvärr ett väldigt ojämnt album. Det gavs ut 1976.

Jag vet inte riktigt om de är en grupp som heter The third estate, tittar man på låtlistan så finns en låt med gruppnamnet och en låt med skivtiteln Years before the wine. Jag tror att hela skivan är ett konceptalbum med en titel och en samling musiker som inte har något gruppnamn. Medverkade musiker är Robert Everett på gitarr och bas, Chas Harrell på gitarr, Jerry Lang på trummor samt Fae Ficklin på sång på första låten. Temat är obehagligt om franska revolutionen. De kom ifrån Baton rouge i Louisiana men all sång är på engelska.

Titellåten Years before the wine inleder. Öppningen är mystiskt trevande med några spridda toner på klockspel men sen tar det sig ordentligt och blir en vindlande odyssé av gitarrtoner och trummor i fint samspel. Även bra samspel mellan elgitarr och akustisk gitarr. Den här delen kallas Destiny och är instrumentell. Sen kommer The overcast som har sång framförd av Fae på ett vackert sätt. I början är kompet stark men stillsamt sen växer det i intensitet och närvaro. Vackert flödande episkt gitarrspel.

Useless things har också vackert flödande akustiskt gitarrspel som blandas med någon slags orgel för att skapa en medryckande ljudbild. Här är det en manlig sångare som också sjunger bra.

Look at me har en mer frågande stil i inledningen med elgitarr i countryrockstil sen kommer mer österländska toner som tillsammans med basen som spelar i en nästan western-ökenritt stil alá Quicksilver messenger service. Sen kommer den flödande lätta stilen i flera lager från föregående låten tillbaka. Mot slutet är det reflektivt med fina gitarrtoner och havet som lugnt spolas in mot stranden innan några mer vinande gitarrtoner tar vid och avslutar första sidan.

Andra sidan inleder med Kings som har bra gitarr och melodi med vemodig sånginsats.

Puppet city tappar fart totalt i början med spridda ljud men den återfår viss styrsel en bit in i låten. Men den har ett popinfluerat komp som påminner om nån Paul Simon låt. I slutet blir den mer intressant med skrämmande orgel och bra gitarrspel. Sen blir det hårdare gitarrspel med något som låter som en person som drar upp en väggklocka i bakgrunden. Gitarrspelet är dynamiskt och med mycket energi. Snyggt improviserat kring en grundmelodi.

Think it is time är riktigt bra med bra sånginsats och kombinerat akustiskt och elektriskt gitarrspel i episk och lyrisk stil. Öppet, improviserat och medryckande.

The third estate är uppdelad i tre avsnitt. Det första The authority har en stark melodi med snyggt samspel mellen orgel och gitarr. The overthrow stannar upp lite men byggs upp med trummor, mystisk sång i bakgrunden och spridda gitarrtoner och en orgel som vilar över alltihopa, en obehaglig låt. Sen vet jag inte vad som händer i slutet The procession folk som talar och kaotiska gatuljud till trummor på låg volym.

Både likt och olikt

Karen Beth bjuder på en blandning av countryrock, folkrock och blues i en singer/songwriter-stil på sin andra LP. Den heter Harvest och gavs ut 1970 på Decca. Alla texter är tryckta på skivfodralet.

Hon skrev de flesta av låtarna själv och hon sjunger och spelar gitarr på låtarna. Det är mestadels akustisk musik men på samtliga låtar utom en så medverkar minst en annan musiker. Musiken är både lik mycket annat och inte exakt likt något annat heller. Jag nämner ändå Karen Dalton och Judee Sill. Det melodiskt och positivt men inte uddlöst.

Mina favoritlåtar blir nog The way back, Hold tight och speciellt den avslutande Up to my neck in high muddy waters den har ett väldigt bra arrangemang.

Like Wine To Me inleder i melodiös countrystil. Ljuvliga toner på pedal-steelgitarr. Last time fortsätter med melodiös lugn countryrock. Sometimes true här korsas countryrock med folkrock. The way back har lite mer tryck i melodin. Bra sväng. Hard luck mama är mer jazz med en del trumpet och ganska snabbt spel.

Andra sidan inleder med Hold tight är trevlig driven blueslåt i positiv stil. En del munspel och en bra sånginsats. Gentle place (song for Tom) har en lågmäld orgel och gitarrspel. I'm no good for you här blir det folkrock. No apologies har vackert gitarrspel i två lager. En duett i bra arrangemang mot slutet. Ribbon har bra gitarrspel.

Up to my neck in high muddy waters är inte riktigt en blues trots mycket munspel. Bra arrangemang med sång och munspel i en fin kombination och en medryckande melodi. En del piano kommer in i låten också. Mycket bättre än Stoney Ponys version.

Själfull rock n roll

Roy Buchanans varierade gitarrspel kan man inte få mycket av och inte Stan Szelests pianospel heller. Dessutom sjunger sångaren Delbert McClinton mycket bra i på de tre låtar han medverkar på. Speciellt på skivans bästa låt The chokin' kind. Han kommer ifrån Lubbock i Texas, samma stad som Buddy Holly, och han har spelat in flera skivor i eget namn, verkar värt att kolla upp. Men här ska skiva om skivan Dancing on the edge från 1986 utgiven på Alligator records. Det var den näst sista skivan med Roy Buchanan. Mitt exemplar är den europeiska utgåvan på Sonet.

Musiken på skivan påminner lite om Ritchie Valens på någon sätt i sin kombination av känsla och energisk rock n roll men även Janis Joplin kan nämnas för musikens själfulla kvaliteter.

Instrumentallåten Peter Gunn. Taktfast bakgrundskomp och grymt varierat gitarrspel som åker kana runt grundmelodin.

The chokin' kind lugnar ner tempot och trycket med en mer lyrisk och vacker låt.

Jungle gym är en snabb rock n roll låt med stenhårt gitarrspel. En kul sekvens med call and answer mellan trummor, bas och till slut gitarr.

Drowning on dry land är en tung blues.

Petal to the metal darrande gitarrljud i en snabb låt, en del bra piano också.

Andra sidan öppnar med You can't judge a book by the cover, en snabb, medryckande och rockig blueslåt. Bra dynamik och variation genom hela låten.

Cream of the crop har snygga flytande gitarrtoner som lyfter sig själva i en medryckande instrumentallåt.

Beer drinking woman har mycket bra pianospel och en berättande bluesstil. Grymma improvisationer på gitarr med mycket känsla.

Whiplash är en instrumentell låt med mycket bra samspel mellan gitatrr och piano i en snabb låt där solona överträffar varandra.

Nästa låt är den eftertänksamma och själfulla Baby baby baby. Bra själfull sånginsats och fint känslosamt gitarrspel.

Skivan avslutar med en kort låt, Matthew. Den är instrumentell med väldigt lyriskt gitarrspel.

Musikal om Jesu sista dagar

Jesus Christ superstar är en välkänd musikal och det med rätta för det finns mycket bra musik här. Den skrevs av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice och gavs ut som ett dubbelalbum 1970 på Decca. Men mitt exemplar är den tyska utgåven på MCA. Det följer med texter till låtarna och en färgbild med flera olika poträtt av Jesus både klassiska och moderna.

Bland sångarna märks Ian Gillan sångaren i Deep Purple, Viktor Brox, Murray Head, Yvonne Elliman och Barry Dennen. Musiken är varierad och väldigt bra med ett band bestående av Neil Hubbard på gitarr, Henry McCullough på gitarr, Chris Mercer på saxofon, Peter Robinson på piano och orgel, Bruce Rowland på trummor samt Alan Spenner på bas. Själva musikalen kom påföljande år med delvis andra artister.

Musiken är en härlig blandning av rock med progressiva och psykedeliska inslag, funk, jazz samt sakral kyrkomusik. Allt framfört med fantastiska sånginsatser med mycket känsla. Det är verkligen musik snarare än musikal. Arrangemangen är varierade och genuina. Ibland skört och viskande, ibland hårt och ödesmättat. Genomtänkta teman som oväntat återanvänds på vissa ställen en kort stund till stor behållning för lyssnaren.

Öppningen med låten Overture är kaotisk med jagande toner och ibland mer hårdrockande taktfasta toner.

Heaven On Their Minds fortsätter med samma jagade blixtrande elgitarrtoner men sen kommer ett lugnare parti som är väldigt melodiöst och genuin stark sånginsats. Även en del stråkar kommer in efter ett tag.

What's the buzz / Strange thing mystifying har en nästan funkig känsla men med en kör som sjunger ett upprepat mantra som vävs in i den funkiga låten på ett spännande sätt. Sen kommer en kvinnlig röst och sjunger några ord. Avslutar med en har en dramatisk sånginsats.

Everything's alright framförs av Yvonne på trallvänligt sätt. Lite jazzigt. Sen kommer en manlig sångare och sjunger väldigt starkt med mycket temperament. Sen kommer den mjuka tröstande kvinnliga rösten tillbaka. En väldigt omväxlnade låt. Kokar ihop snyggt på slutet.

This Jesus must die inleder viskande och skrämmande men med en sakral kör som hörs bitvis. Flera olika röster. Sen kommer en mer driven melodi med Viktor Brox som sjunger huvudstämman med stor styrka och engagemang. Som en musikalisk konversation.

Andra sidan inleder med Hosanna först lika glad körsång som skrämmande mörk mansröst som kommer in efter en stund, sedan kommer en mer idealistisk röst.

Simon Zealotes / Poor Jerusalem har en funkig stil med kaotisk stämsång och en bra mansröst som sjunger ensam ibland. I slutet blir det en berättande och väldigt melodiös pianolåt med fin engegerad och genuin sånginsats. Bra elgitarr fyller på ibland.

Pilate's dream är väldigt vacker och melodiös med avskalad akustisk gitarr och en fin temperamentsfylld sånginsats.

The temple har också en medryckande kaotisk stämsång som ger atmosfär. En lång skrämmande dramatisk orgelton och en smärtsam manröst och vackra toner på ett stråkinstrument sen kommer den kaotiska sången tillbaka.

Everything's alright bara några toner, samma låt som från första sidan.

I don't know how to love him är en väldigt vacker och melodiös låt framförd med varierad akustisk gitarr och en del flöjt med både försiktig spröd och ibland stark och smärtfylld kvinlig röst.

Damned For All Time / Blood Money inleder med distad bluesgitarr sen kommer lika melodiösa som irrande stråkar följt av rytmiska och lätt fjädrande gitarrljud och en plågad mansröst som sjunger engagerat. En del fin trumpet i fint samspel med det repetetiva gitarrkompet. Sen kommer rösterna från This Jesus must die tillbaka, de växlar från högtalare till högtalare på ett effektfullt och medryckande sätt man känner verkligen närvaron. Sen kommer en skrämmande sekvens med en lång dallrnade ton och en nästan sakral kör.

Andra skivan inleder med The Last Supper en melodisk låt med vacker stämsång i början. Sedan blir den mörkare i tonen med en skör röst som sjunger. En bit in blir rösten mer kraftfull och melodin snabbare och det blir hårda växlingar i en konversation med snygga gitarrtoner. Här kommer inledningens ljusa melodi tillbaka en kort stund. I slutet kommer en desperat röst med hårt gitarrspel innan den ljusa melodin kommer tillbaka igen med en kör långt bort och pianospel.

Gethsemane (I only want to say) har väldigt bra akustiskt gitarrspel och bra sånginsats med mycket känsla som byggs upp tillsamans med kompet som växer sig starkare med elgitarr, trumpet, trummor och stråkar.

The arrest inleder med pianotoner och försiktig sång som på ett dynamiskt sätt växer sen kommer What's the buzz tillbaka en kort stund. En effektfull sekvens med flera olika röster omväxlande från höger och vänster ger en stark närvaro.

Peter's denial är en vacker låt med en kvinnlig sångerska och två manliga röster i ett dynamiskt arrangemang med temperamentsfullt akompanjemang.

Pilate And Christ har en mer skrämmande framtoning med märkliga toner. Låten Hosanna kommer tillbaka ett kort ögonblick.

King Herod's song (try it and see) är en märklig kombination av en stark melodi med bra sånginsats och en stollig music hall sång.

Judas' death inleder sista skivsidan. Det är en stark och varierad låt med med bra sånginstaser. En vacker eftertänksam sekvens med akustisk gitarr och ångestfylld sång är riktigt bra. Sen kommer ganska hotfulla mörka toner som är väldigt dramatiska.

Trial before pilate (including the 39 lashes) inleder med bara en röst och sparsmakat ackompanjemang. Sen blir den mer kaotisk och stressad. En väldigt obehaglig sekvens men stark är när de spelar med ökad intensitet och en person räknar upp till 39.

Superstar den mest kända låten från skivan och musikalen. En medryckande melodi med bra körsång i sakral stil men med rockackompanjemang. Bra manlig sångare också som sjunger med mycket känsla.

Crucifixion är en mycket skrämmande suggestiv låt med röster från alla håll, slag, spridda dissonanta pianotoner. En märklig ordlös kör. En plågad röst.

John nineteen: forty one framförs vackert på stråkar och en del flöjt. Både ljus och sorgsen på samma gång.