söndag 29 mars 2015

Glimten i ögat

Judee Sill var en äkta singer/songwriter hon skrev alla sina låtar på sitt självbetitlade debutalbum. Må du vårda varje ord som ett hallon står det på insidan av det uppfällda omslaget.

Judee Sill gav ut sammanlagt två skivor. Den här var hennes första gavs ut på Asylum 1971. Jag har den brittiska eller möjligen franska utgåvan. Svårt att säga eftersom omslaget anger England men etiketten på skivan anger Frankrike.

Musiken påminner lite om första skivan med Simon and Garfunkel och kanske även en del Carole King på pianolåtarna. Annars är det en rätt egen stil med stillsamma låtar med pop, country och folk i en lätt humoristisk glimten i ögat stil i många av låtarna. Även vissa religiösa inslag. Judee Sills liv var tragiskt och hon dog ung av en överdos heroin men hennes musik känns ändå positiv.

Crayon angels inleder. Vackert lugnt gitarr, ljuv men humoristisk sånginsats och del lågmäld trumpet fint arrangerad.

The phantom cowboy fortsätter i samma stil men adderar en del countrykänsla som smyger sig på ibland. Har en del fint uppbyggda pampiga lyft med blås. Annars är det Judee och hennes gitarr.

The archetypal man har en annorlunda produktion med Judees röst på ett ljus sprucket sätt. Countrykänslan är mer påtaglig med långa vindlande pedal steel gitarr toner och även en del fiol.

The lamb ran away with the crown flyger högt blad molnen och påminner om någon låt jag har hört tidigare. Avskalad och medryckande.

Lady O har en fin reflekterande ton som tas tillvara på ett bra sätt av arrangemanget med stråkar som inte stör den akustiska gitarren eller sånginsatsen.

Jesus was a cross maker är vad jag förstår hennes mest kända låt. Den börjar försiktigt och växer i styrka. Judee har samma spruckna röst som på The archetypal man. Kompet är dynamiskt med piano, stråkar och perfekt tajmad maracas. På ett ställe med bara stråkar låter den nästan som en svensk sång.

Andra sidan inleder med Ridge rider har mycket country över sig men också något väldigt icke countryaktigt. Körsång i flera lager ger en viss msystisk känsla på ett par ställen.

My man on love har en behaglig atmosfär med vacker sång och bra avskalad gitarr.

Lopin' along thru the cosmos har ett vackert långsamt tempo med en fin sånginsats och bra stråkarrangemang.

Enchanted sky machines drivs av piano och trumpet. Känns som att den har glimten i ögat och den tar mer plats än andra låtar på skivan.

Abracadabra är väldigt stillsam i inledningen. Sen växer ett starkt stråkarrangemang fram som nästan är som signaturen för ett filmbolag. En väldigt kort låt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar